272
Såsom av det föregående framgår ha en del länsstyrelser ansett sig med stöd av gällande bestämmelser kunna av en exploatör fordra framläggandet av en exploateringsplan, innefattande bl a redogörelse för tillämnade anordningar för att motverka skada å naturen. I nu åsyftade fall liksom ock då beviljat täkttillstånd förbundits med föreskrifter till skydd för naturen synas dock ej sällan ha mött svårigheter att få de avsedda anordningarna genomförda på grund av bristande förmåga hos exploatören att gälda de därmed förbundna kostnaderna. Det förefaller fördenskull nödvändigt att söka skapa garanti för att medel för ändamålet komma att finnas tillgängliga. Detta mål synes lämpligast kunna nås genom att länsstyrelsen erhåller befogenhet att ålägga sökanden att ställa godtagbar säkerhet för att ifrågakomna åtgärder komma till utförande. Mot en dylik problemlösning torde någon befogad invändning icke kunna framställas; exploatören måste ju — såsom förut i olika sammanhang påpekats — anses skyldig att utöva sin verksamhet på sådant sätt, att skada å naturen i görligaste mån undvikes, och då de kostnader, vilka nyss antydda åtgärder betinga, i vanliga fall kunna, vid en jämförelse med vinsten å verksamheten, antagas bli skäligen betydelselösa, lärer någon svårighet att uppbringa erforderlig säkerhet ej behöva uppstå för exploatören.
En ändring av naturskyddslagens bestämmelser i de hänseenden, som nu avhandlas, skulle innebära ett bibehållande av grundprincipen för lagens ersättningsregler och samtidigt skapa klarhet rörande länsstyrelsens möjligheter att begränsa eller motverka ett grusexploateringsföretags menliga inverkan på landskapsbilden samt tillika väsentligt öka förutsättningarna för realiserandet av dessa möjligheter. Några särskilda kostnader för statsverket skulle ej föranledas av den föreslagna ändringen i och för sig; arbetet med granskningen av grusexploateringsplaner och med prövningen av erbjudna säkerheter synes nämligen icke kräva personalförstärkning hos länsstyrelserna, eftersom sagda arbete mer än väl torde kompenseras av befrielsen från de ofta tidsödande och mödosamma förhandlingar, som enligt uppgift f n måste tillgripas för att på frivillighetens väg få till stånd önskvärda anordningar med avseende å täkttverksamheten.»
Då det naturskyddsanslag som utgår för närvarande är otillräckligt sett med utgångspunkt från de utgifter som förorsakas direkt eller indirekt av täktverksamheten förordar Braunstein att detsamma höjes till 500 000 kr per år. Därigenom skulle medel bli disponibla för gäldande av skadeersättningar till sakägare och för grusinventeringar samt även för kostnader avseende uppsnyggningsarbeten vid äldre nedlagda täkter i sådana fall, där sådan skyldighet icke kan anses åvila vederbörande markägare. För inlösen av åsar eller åspartier som är att betrakta såsom omistliga torde dock för varje särskilt fall framställning om nödig medelsanvisning böra göras hos riksdagen.
På grundval av denna allmänna motivering föreslår Braunstein ett tillägg till 21 § naturskyddslagen med innehåll att tillstånd till täkt må göras beroende därav att plan för företaget framlägges och att säkerhet ställes för kostnad som föranledes av sådan åtgärd i syfte att begränsa eller motverka företagets menliga inverkan på landskapsbilden, varom länsstyrelsen i anslutning till dylik plan eller eljest finner anledning meddela föreskrift (andra stycket). Dessutom föreslås en mindre ändring av tredje stycket samma paragraf innebärande att vägran av tillstånd till täkt på grund av att villkor som stadgats i andra stycket ej fullgjorts icke medför rätt till ersättningsanspråk för avsevärt men.
I specialmotiven till den föreslagna lagändringen framhålles bl a att behov kan föreligga att i planen lämna upplysningar om de åtgärder exploatören avser att vidtaga för att under pågående täkt dölja de ingrepp i naturen, som täkten föranleder. Vidare framhålles att plankravet ej alltid måste upprätthållas. Vid täkter av mindre
