betydelse kan det ofta vara tillfyllest att meddela vissa föreskrifter i anslutning till beviljandet av tillstånd. Beträffande planer som är ofullständiga i något avseende eller som inte uppfyller kraven ur naturskyddssynpunkt får det ankomma på länsstyrelsen att genom meddelandet av föreskrifter sörja för komplettering eller ändring av planen. Vid större täktföretag kan det stundom vara erforderligt att en tillsyningsman beträffande verksamheten förordnas medan i övriga fall behövlig tillsyn kan komma till stånd genom inspektion av länsarkitekten eller annan lämplig befattningshavare. I fråga om den säkerhet som skall ställas för kostnader i anledning av meddelade föreskrifter bör sådan säkerhet avse kostnaderna under såväl pågående som efter avslutad täkt och därtill de utgifter som erfordras för tillsyn av företaget. Underlåtenhet från sökandens sida att ställa påfordrad säkerhet bör uppenbarligen föranleda att tillstånd till den sökta verksamheten vägras.
Angivna förslag till ändringar i 21 § naturskyddslagen påkallade tillägg till 15 § lagens tillämpningskungörelse med följande innehåll:
»Plan, vars framläggande enligt 21 andra stycket naturskyddslagen uppställts såsom villkor för tillstånd till arbetsföretag, bör innefatta uppgifter om beskaffenheten och mängden av den nyttighet, som genom företaget avses skola uttagas, ävensom rörande tillämnad åtgärd i syfte att begränsa eller motverka företagets menliga inverkan på landskapsbilden.
Där länsstyrelsen, med stöd av sistnämnda lagrum, gjort tillstånd till arbetsföretag beroende därav, att säkerhet ställes för kostnad som föranledes av meddelad föreskrift rörande åtgärd som i fjärde stycket avses, har länsstyrelsen, för den händelse säkerhet som erbjudes utgöres av pant eller borgen, att pröva huruvida densamma kan godtagas; sker nedsättning av penningar, skola dessa av länsstyrelsen insättas i bankinrättning samt, sedan åtgärden blivit vidtagen, jämte upplupen ränta återbäras i den mån de ej behövt tagas i anspråk.»
Till betänkandet har fogats ett särskilt yttrande av experten, intendenten L E Esping. Denne instämmer i Braunsteins motivering till förslaget om ändring av naturskyddslagens 21 §. Däremot anser Esping att införandet av en speciell grusaccis skulle vara ett säkrare sätt att erhålla medel till de angelägna skyddsändamålen och till återställningsarbeten vid nedlagda täkter än den föreslagna höjningen av naturskyddsanslaget. Uttagande av en sådan avgift bör dock icke medföra befrielse för grusexploatören att utföra ordinarie återställningsarbeten. Beträffande de praktiska invändningarna mot införandet av ett avgiftssystem påpekar Esping att liknande avgifter redan nu uttages för byggnadsforskning och skogsvård samt att regleringsavgift utdömes vid vattenkraftutbyggnad att användas för allmänna bygdefrämjande åtgärder. I dessa fall har man funnit praktiska vägar för uppbörden. En grusavgift skulle kunna uttagas med ledning av exploatörens självdeklaration, i vilken denne skulle ha att ange antalet kubikmeter grusmaterial som utbrutits under året.
Esping påpekar vidare att tredje lagutskottet i utlåtande (23/1959) med anledning av motioner om översyn av naturskyddslagen m m, bl a anfört att sedan det uder föregående år tillsatts en utredning om uttagande av exploateringsavgifter vid grus- och stentäkter att användas för naturvårdande uppgifter synes man kunna räkna med att i framtiden ytterligare medel skall kunna ställas till naturskyddets förfogande utan att riksstaten belastas. Esping framhåller med anledning härav att om en allmän grusavgift införes, denna av utskottet bedömes kunna möjliggöra nödvändig förstärkning av naturvärden. En sådan avgift skulle kanske även kunna resultera i att naturvårdskunnig person kunde knytas till respektive länsstyrelse för att i naturskyddsärende av här aktuellt slag vara länsstyrelsen och länets naturskyddsråd samt länsarkitekten behjälplig med utredningar och åtgärder.
18
