274
Remissyttranden
Betänkandet har blivit föremål för remissbehandling varvid yttranden avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket, kammarkollegium, kommerskollegium, domänstyrelsen, skogsstyrelsen, riksantikvarieämbetet, vetenskapsakademien, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, järnvägsstyrelsen, samtliga länsstyrelser jämte överståthållarämbetet, vattenvårdskommittén, Sveriges geologiska undersökning, svenska naturskyddsföreningen, samfundet för hembygdsvård, föreningen för vattenhygien, svenska väg- och vattenbyggares riksförbund, RLF, Sveriges lantbruksförbund och grus- och makadamföreningen.
I det följande ges en sammanfattning av remissvaren med avseende dels på de föreslagna ändringarna i naturskyddslagen och dels på frågan om exploateringsavgifter.
Vad beträffar de föreslagna ändringarna i naturskyddslagen och tillämpningskungörelsen har flertalet remissinstanser tillstyrkt Braunsteins förslag. Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser sig dock ej kunna tillstyrka de föreslagna författningsändringarna och anför härom bland annat:
De nu föreslagna lag- och författningsändringarna går ut på att tillstånd principiellt villkoras av att plan för företaget framlägges och att säkerhet ställes för kostnad, som föranledes av åtgärd i syfte att begränsa eller motverka företagets menliga inverkan på landskapsbilden, varom länsstyrelsen i anslutning till dylik plan eller eljest finner anledning meddela föreskrift. Men härigenom löses icke det problem, som enligt länsstyrelsens mening är det centrala, nämligen frågan om rätt till ersättning. Vanskligheten att bedöma vad som innebär avsevärt men kvarstår. Denna fråga har utredningsmannen, i förlitande på att statsmakterna skall ställa större anslag till förfogande, icke tagit upp till prövning. Länsstyrelsen anser inte realistiskt räkna med en dylik anslagsökning, som måste bli synnerligen betydande, om den skall fylla avsedd uppgift. Att i en bestämmelse, som i praktiken mycket sällan tillämpas, uppställa krav på plan och säkerhet för återställningsåtgärder synes meningslöst. Med den utformning 21 § naturskyddslagen har kan ersättningsrätten vara ett vapen i handen på skrupelfria exploatörer. Och sådan paragrafen utformas, om förslaget antages, blir det även risk för att de, som nu är benägna att ingå överenskommelser utan ersättningsanspråk, genom att deras förpliktelser fixeras till planerings- och återställningsåtgärder, kommer att söka gottgörelse för vad som faller utanför denna ram och vad som enligt deras mening innebär avsevärt men.
En omprövning bör ske av de principer, som ligger till grund för lagrummet. Det är svårt att inse, att grusexploatören skall intaga ett slags förmånsställning i samhället. På så många andra områden, t ex inom byggnadslagstiftningen, måste den enskilde tåla begränsningar i dispositionen över sin egendom utan att erhålla ersättning av allmänna medel.
Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller det berättigade i att ett allmänt koncessionstvång införes på gruset och förordar, att en utredning om förutsättningarna härför snarast kommer till stånd. Länsstyrelsen anför härom:
I fråga om tillståndstvång för rätten till grusexploatering har länsstyrelsen en annan uppfattning än utredningsmannen. Dennes invändningar mot ett
