koncessionsförfarande äro enligt länsstyrelsens mening icke hållbara. Vad först gäller invändningen att hinder därigenom utan tvingande skäl skulle läggas på näringslivets frihet så skulle väl därmed närmast avses att ett tillståndstvång i detta fall skulle utgöra en obefogad inskränkning i ett fritt utövande av jordäganderätten. Med hänsyn till det ofta planlösa och enbart på ekonomiskt utbyte inriktade sätt, på vilket grustäktsverksamheten alltjämt bedrives på flera håll, torde man knappast kunna hävda att ett ingripande från statsmakternas sida sker utan skäl. När det sedan gäller inskränkningen i utövandet av äganderätten så är fastighetsägarens handlingsfrihet i avseende å sin egendom i åtskilliga andra hänseenden kraftigt beskuren till skydd för andra, ofta väsentligt mindre vitala intressen än de här föreliggande. Länsstyrelsen vill bara här nämna lagstiftningen rörande skogar, vatten, gruvor, jorddelning, tomtindelning, byggande, uppsikt över jordbruk, fornminnes-, fiske- och jaktlagstiftningen etc. På dessa områden är utövandet av äganderätten ingalunda fritt, och det måste då vara ägnat att förvåna att jordäganderätten skall vara i det närmaste oinskränkt i det här aktuella hänseendet, där det kan gälla en total omdaning av en hel bygd.
Enligt länsstyrelsens mening har man såväl vid naturskyddslagstiftningens utformning som vid dess hittillsvarande tillämpning alltför ensidigt tagit hänsyn till markägare- och exploatörintressena, när det gäller frågan om rätten till ersättning för liden skada. 21 § naturskyddslagen talar endast om det fall att markens ägare eller annan rättsinnehavare med avseende å fastigheten tillfogas avsevärt men. Det borde rimligtvis vid avvägningen av skadeståndsrätten jämväl tagits hänsyn till den skada på naturen, som det allmänna tillfogas genom en mer eller mindre långt driven exploatering. Naturskyddslagen fastslår — som ovan nämnts — att naturen utgör en nationell tillgång, som skall skyddas och värnas, men något skydd av samma styrka, som t ex grundvattnet får genom vattenlagstiftningen, synes naturskyddslagen i sin nuvarande utformning icke ge.
Utredningsmannen synes å sid 70 antyda, att markägarens rätt till 100-procentig ersättning för det grus, som på grund av förbud eller föreskrift ej får uttagas, ingalunda är självklar, men han lämnar problemet utan att ge några vidare perspektiv över detsamma. Det synes länsstyrelsen angeläget, att frågan om det allmännas rätt till ersättning för den skada, som vållas genom exploatering av t ex en för landskapsbilden väsentlig ås, tages upp till närmare övervägande. Det synes rimligt, att markägaren utan ersättning får finna sig i relativt långtgående inskränkningar i sin dispositionsrätt, när det gäller skydd för naturtillgångar av mera betydande värde för det allmänna, liksom fallet är när det gäller skydd för fornlämningar, grundvatten m m.
Den andra invändningen utredningsmannen riktar mot ett koncessionsförfarande är att ett sådant i onödan skulle åsamka statens organ arbete. Så torde icke vara fallet. Tvärtom skulle ett tillståndstvång underlätta länsstyrelsernas arbete med dessa ärenden. Sedan den 1 maj 1959 föreligger anmälningsplikt vid öppnandet av nya grustag, och varje sådan anmälan föranleder från länsstyrelsens sida en noggrann undersökning om vilken inverkan företaget kan få på landskapsbilden. I de fall då några menliga inverkningar icke kan befaras uppkomma meddelas sökanden att hinder ur naturskyddssynpunkt icke möter mot att utnyttja det i ansökningen avsedda området för grustäkt under förutsättning att han iakttar vissa föreskrifter om släntlutningar, eventuella ridåer, städningsarbeten etc, varjämte sökanden uppmanas att till länsstyrelsen meddela huruvida dessa villkor kunna godtagas. Något merarbete torde icke uppkomma för länsstyrelsen om i dessa fall i stället tillstånd meddelades till ifrågavarande grustäkt, och inte heller för sökanden torde ett sådant förfarande innebära några nackdelar. — Skulle det å andra sidan vara så att
