276
utredningen visar att det ifrågasatta företaget skulle komma att väsentligt ändra landskapsbilden skulle en koncessionsplikt innebära att vederbörande länsstyrelse sluppe ifrån det oftast omständliga och tidsödande förfarandet med att meddela förbud enligt 21 § naturskyddslagen. Enligt vad som framgår av den inom länet verkställda grusåsinventeringen borde större delen av åsarna inom Uppsala län beläggas med 21 §-förbud, men på grund av bristande personella resurser har så icke kunnat ske annat än i ett par enstaka fall, där utvecklingen framtvingat ett sådant förbud.
Förutom att ett koncessionsförfarande således skulle skapa bättre möjligheter än för närvarande för länsstyrelserna att komma till rätta med grusexploateringsproblemet skulle på så sätt också markeras att det här, både när det gäller gruset och naturen, vore fråga om nationella tillgångar, som man icke finge handskas med efter godtycke och ur krasst ekonomiska synpunkter. Länsstyrelsen vill därför för sin del förorda att en utredning snarast möjligt kommer till stånd för att undersöka förutsättningarna för införande av koncessionsplikt för all täkt av grus.
Av några remissinstanser har vissa smärre erinringar och påpekanden
gjorts. Sålunda anför domänstyrelsen, att av plan som framlägges för
företaget normalt ej bör fordras en mera ingående materialundersökning än
att visshet vinnes om att fyndigheten är brytvärd, och vidare att möjlighet
bör finnas att revidera den framlagda planen med hänsyn bland annat till
avsättningsmöjligheterna för olika sortiment. Inventering bör snarast
verkställas inom länen för att fastställa dels viktiga skyddsobjekt och dels objekt
med särskilda återställningsvillkor. Kravet på inventering har för övrigt
framförts av flera andra remissinstanser. Kammarkollegiet anser
författningsändringarna vara så välmotiverade att de bör kunna genomföras
omgående och oberoende av lösningen av frågan om grusaccis.
Riksantikvarieämbetet framhåller grusåsarnas stora betydelse ur kulturhistorisk synpunkt
och hänvisar till direkta beröringspunkter med lagen om fornminnen.
Ämbetet har vidare i likhet med flera andra myndigheter påpekat att den i
naturskyddslagens tillämpningskungörelse (l4a §) angivna anmälningstiden på
minst en månad synes vara alltför kort. Länsstyrelsen i Kalmar län
framhåller att det bör klarläggas i vad mån de nya bestämmelserna bör göras
tillämpliga jämväl på företag som pågår vid tiden för bestämmelsernas
ikraftträdande. Den brist på samstämmighet som råder mellan 19 §
naturskyddslagen och 14 a § tillämpningskungörelsen påpekas av länsstyrelsen i
Gävleborgs län, som föreslår att dessa bestämmelser bättre samordnas.
Länsstyrelsen ifrågasätter även om inte orden »sådan åtgärd» i den föreslagna
lagändringen bör utbytas mot »företaget» för undvikande av missförstånd.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län understryker vikten av att effektiva
åtgärder snarast tillskapas för lösandet av de viktiga naturvårdsfrågor det här
är fråga om, och man tillstyrker de föreslagna lagändringarna men
betonar samtidigt att de är av provisorisk art och icke löser frågan i sin helhet:
Självfallet måste det förhållandet accepteras, att vår nuvarande höga tekniska byggnadskultur nödvändiggör en betydande förbrukning av grus. Även om en bättre hushållning och ökad användning bla av krossgrus är möjlig, måste man räkna
