Enbart införandet av en koncessionsplikt innebär emellertid långt ifrån någon slutlig lösning av naturskyddsproblemen i samband med grusexploateringen. En sådan lösning torde nämligen även fordra ekonomiska resurser av en helt annan storleksordning än dem som från statsmakternas sida hittills satsats på naturvården. Att undersöka förutsättningarna för åstadkommandet av sådana resurser genom uttagande av en exploateringsavgift vid grus- och stentäkter har varit andra ledet i utredningsuppdraget. Utredningsmannens utgångspunkt har därvid varit en tänkt exploateringsavgift om fem öre per kubikmeter uttaget grus, vilket vid leverans på konsumtionsorten skulle utgöra 3—5 promille av kostnaden för gruset samt årligen ge ett belopp av omkring en million kronor. Emellertid anser utredningsmannen att införandet av en sådan avgift är behäftat med så stora betänkligheter av såväl principiell som praktisk natur att det bör tillgripas allenast under den förutsättningen, att det icke är möjligt att på annan väg helt eller åtminstone till huvudsaklig del uppnå det syfte, vars förverkligande varit anledning till framställandet av förslag härom. Detta syfte anser sig utredningsmannen ha nått genom att föreslå att det statliga anslaget för naturvårdande åtgärder höjes till 500 000 kronor.
Länsstyrelsen vill framhålla att det torde vara tveksamt huruvida en sådan höjning av anslaget som föreslagits kan komma till stånd och bli bestående. Länsstyrelsen delar därför reservantens, herr Espings, åsikt att en grusaccis måste anses vara ett säkrare sätt att erhålla medel för ifrågavarande ändamål. De av utredningsmannen framförda principiella betänkligheterna mot en sådan accis finner länsstyrelsen överdrivna. Dessa liksom den av utredningsmannen framförda tanken att en grusaccis skulle befria exploatören från skyldigheten att vidtaga återställnings- och städningsarbeten efter avslutad grustäkt, vilka arbeten i stället skulle övertagas av en statlig grustagsreparationskår, ha utförligt bemötts i länsarkitektens, överlantmätarens och hushållningssällskapets yttranden, varför länsstyrelsen här nöjer sig med att hänvisa till dessa. Länsstyrelsen kommer i stället att uppehålla sig något vid de av utredningsmannen framförda praktiska invändningarna mot en exploateringsavgift.
Vad först gäller husbehovstäkterna så torde någon avgift här icke böra utgå. Däremot bör det icke spela någon roll om exploatering till avsalu sker i större eller allenast i ringa omfattning.
Exploateringsavgiften bör, såsom herr Esping framhållit, kunna uppbäras med ledning av exploatörens självdeklaration, och genom ett sådant system torde några större svårigheter icke behöva uppkomma när det gäller avgifternas indrivning.
Vid grusets kvalitet bör icke fästas något avseende när det gäller exploateringsavgiftens storlek. Att det uttagna gruset är av sämre kvalitet gör icke skadorna på landskapsbilden mindre. Tvärtom torde det ofta vara så att det är vid exploateringsföretag, där gruskvaliteten är dålig, som de största skadeverkningarna på landskapet uppkommer och där misshushållningen med materialet är som störst. Det kan därför icke anses obefogat att låta dessa företag satsa lika mycket som de rationellt drivna företagen på de genom själva verksamhetens art förlorade naturvärdena.
När det slutligen gäller de svårigheter, som enligt utredningsmannen kunna befaras uppkomma vid träffandet av avgöranden rörande användningen av de erlagda exploateringsavgifterna, så torde man få brottas med dessa svårigheter vare sig de till fördelning tillgängliga medlen influtit genom en exploateringsavgift eller anslagits av statsverket.
Länsstyrelsen vill för sin del i motsats till utredningsmannen hävda att de av denne framförda invändningarna mot en exploateringsavgift icke äro så tungt vägande att frågan därom för närvarande får anses förfallen. Vissa svårlösta
