292
här framhålla att det icke torde finnas anledning att konstruera dessa planer med fastställelse och därav följande rättsverkningar i likhet med byggnadslagens planinstitut. Det bör i båda fallen vara tillräckligt att välja formen informell, vägledande planering, som bildar det utredningsmaterial, på vilket myndigheterna grundar sina beslut.
En annan sida av täktverksamheten, som hittills uppenbarligen utgjort en hämmande faktor på en förnuftig utveckling på området, är de med verksamheten förknippade privatekonomiska och statsfinansiella frågorna. Spörsmålet sammanhänger ytterst med den rätt en markägare har att förfoga över naturtillgångarna på sin fastighet. På denna punkt har intressanta synpunkter framkommit bl a från länsstyrelserna i Uppsala, Älvsborgs och Kopparbergs län. Sistnämnda länsstyrelse erinrar om att värdet av en grustillgång icke skapats av ägaren och att det icke på något sätt kan vara självklart att ägandet under någon tid av en grusås skulle innebära fullmakt att fördärva det skönhetsvärde åsen utgör.
Redan av utredningens allmänna riktlinjer torde framgå, att utredningen icke hyser några principiella betänkligheter mot att grustäkt förbjudes på en plats, som anses böra skyddas såsom obestridligen av framstående värde ur samhällets synpunkt. Detta är för övrigt innebörden redan av gällande rätt. Den i praktiken helt avgörande frågan är i stället vilken ersättning. som samhället skall betala för ett dylikt ingrepp. Även i detta avseende är gällande rätt restriktiv, i det endast skada, som innebär avsevärt men, är ersättningsgill. Huvudproblemet blir då, var gränsen går för avsevärt men. På denna punkt föreligger praktiskt taget ingen ledning i rättspraxis. Utredningen återkommer till denna fråga under avsnittet om ersättningsbestämmelser (sid 332), men vill redan här anmärka, att det med nuvarande uppfattning om jordäganderättens innehåll icke torde kunna ifrågasättas att frånkänna markägare varje rätt till ersättning för utebliven grusbrytning. — Finansieringsfrågan, som är nära förknippad med ersättningsreglerna, behandlas i kap 12 (sid 423).
För att grusbrytningen skall kunna ledas in i planmässiga och rationella former erfordras, enligt vad ovan anförts, dels en lämplig lokalisering av densamma, dels en detaljplanläggning av verksamheten i de fall den tillåtes. Redan på grund härav är det nödvändigt att myndigheterna bereds möjlighet att i förhand pröva varje tillämnad grustäkt av någon betydelse. Denna princip har redan införts i gällande rätt genom stadgandet om anmälningsplikt enligt 14 a § tillämpningskungörelsen till naturskyddslagen. Denna bestämmelse har i praktiken icke fungerat tillfredsställande, bl a beroende på den korta tid, en månad, som disponeras för utredning av och ställningstagande till den tillämnade grusbrytningen.
Utredningen har i likhet med åtskilliga remissinstanser funnit tiden nu vara mogen att införa generell tillståndsplikt för all grusbrytning av någon betydelse. En sådan åtgärd har även reservationslöst föreslagits av ansvariga
