representanter för grusnäringen. Reformen innebär att nuvarande tillståndsplikt enligt 21 § naturskyddslagen, som av vissa länsstyrelser börjat tillämpas över stora områden, nu utsträckes till hela landet. Ur administrativ synpunkt synes en sådan reform ha ganska begränsade verkningar. Volymen av prövningsfall förutsättes nämligen bli i stort sett densamma, som redan nu förekommer med anledning av anmälningsplikten enligt tillämpningskungörelsen.
Från den generella tillståndsplikten bör enligt utredningens mening undantag stadgas för mindre täkter av icke kommersiell natur, s k husbehovstäkter. Dylika undantag förekommer ofta i samband med reglerande ingrepp över förfoganderätten till fastigheter och har sin naturliga plats även i naturvårdslagstiftningen. Undantag för husbehovstäkt har för övrigt redan gjorts rörande anmälningsplikt enligt 14 a § tillämpningskungörelsen. Någon remissmyndighet har visserligen påtalat de negativa verkningar, som ett stort antal smärre täkter kan åstadkomma i en grusås. Dessa farhågor bör emellertid ej överdrivas. Utvecklingen synes nämligen gå i den riktningen. att även jordbrukets och skogsbrukets behov i allt större utsträckning tillgodoses i större, tekniskt välrustade grustäkter. Härtill kommer önskemålet att naturvårdsmyndigheterna i rådande läge helt bör koncentrera sig på de stora, verkligt betydelsefulla ärendena.
Det kan i praktiken ibland vara svårt att draga en gräns mellan husbehovstäkt och kommersiell täkt. Utredningen har med husbehov i förevarande sammanhang avsett den förbrukning, som är knuten till en genomsnittlig jordbruks- eller skogsbruksfastighet med de förpliktelser som normalt åvilar en sådan, exempelvis andel i vägsamfällighet. För att ytterligare avgränsa begreppet erfordras emellertid även en övre gräns för det årliga uttaget. Därvid har utredningen valt att förorda den av grus- och makadamföreningen föreslagna gränsen 100 kubikmeter. Denna volym är så rikligt tilltagen att den även bör kunna tillämpas för det sammanlagda uttaget från för flera fastigheter samfällda grustag.
Även om grusbrytningen är helt dominerande inom täktverksamheten förekommer åtskillig annan täktverksamhet, som kan medföra lika negativa verkningar i landskapsbilden. I 21 § naturskyddslagen talas om täkt av sten, grus, sand, jord eller därmed jämförliga nyttigheter. Denna uppräkning är icke helt entydig. Utredningen föreslår det förtydligandet att även torv tages med i uppräkningen. Vidare bör understrykas att begreppet jord i lagtexten icke får fattas i betydelsen det övre matjordslagret utan i princip omfattar även övriga förekommande lösa jordlager, exempelvis lera, morän o s v. Enligt utredningens mening bör även täkt av sten, sand, jord och torv underkastas den generella tillståndsplikt, som ovan diskuterats för grus. Detta är befogat med hänsyn till täktverksamhetens verkningar ur naturvårdssynpunkt och lösningen blir även enkel därigenom att täktverksamheten i praktiken blir definierad. Det förtjänar i detta sammanhang
