Sida:SOU 1962 36.djvu/297

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
295

samheten skall lokaliseras för att dess negativa verkningar på natur och miljö skall bli så begränsade som möjligt.

Med utredningens allmänna utgångspunkter måste av den översiktliga planeringen även krävas att den bereder näringslivet tillräckligt stort utrymme för dess försörjning med nyttigheter, liksom att exploateringsmöjligheterna får en rimlig lokalisering. Ett självklart inslag i den översiktliga planeringen är därför en noggrann inventering av alla pågående större täkter med uppgift om deras årskapacitet och återstående disponibla tillgångar. Såsom framgått av Braunsteins utredning finns här i landet i fråga om grus både överskottsregioner och bristområden. Bl a på grund härav måste det förutsättas att den översiktliga grusplaneringen sammanhålles i stora drag centralt. Det synes därvid lämpligt med ett fortlöpande samarbete med näringsliv och huvudkonsumenter, exempelvis väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Utmärkande för den översiktliga grusplaneringen är vidare att den direkt berör vissa andra viktiga samhällsintressen, i första hand kulturminnesvården och vattenförsörjningen. Det är därför praktiskt och lämpligt att den centrala naturvårdsmyndigheten vid utarbetandet av råd och anvisningar liksom vid verksamhetens administration i övrigt nära samverkar med de centrala företrädarna för nämnda samhällsintressen.

Tyngdpunkten i den översiktliga grusplaneringen kommer dock att ligga regionalt och bör ledas av länsstyrelsen. Åtskilliga sådana planer eller inventeringar har redan gjorts, exempelvis i Uppsala, Södermanlands och Kristianstads län. Inom andra län åter håller liknande planer på att färdigställas. Inom många län har emellertid dessa arbeten ännu ej påbörjats. Utredningen har emellertid fått det intrycket att en översyn av verkställda åtgärder i flertalet fall kommer att visa sig motiverad. Den allmänna omfattningen av objekt, som för framtiden bör skyddas, kan nämligen svårligen fastställas utan att den ekonomiska ramen för verksamheten är känd eller utan att en vederhäftig prognos gjorts om näringslivets långsiktiga behov, som måste tillfredsställas inom en viss region.

Såsom ett exempel på en i och för sig mycket omsorgsfullt gjord översiktlig grusplanering vill utredningen här referera slutresultatet av den i Uppsala län verkställda planeringen[1]. Fyndigheterna har där indelats i följande tre klasser:

Klass 1: Åspartierna böra ovillkorligen skyddas mot grusbrytning. — Bebyggd tomtmark samt områden med stadsplan ha hänförts till klass 1 B (= »klass 1 på grund av bebyggelse»).

Klass 2: Grusbrytning bör inte få ske annat än under tvingande omständigheter. Åspartierna böra betraktas som reserver, vilka böra få utnyttjas tidigast när alla andra lämpliga och ur natur- och kulturvårdssynpunkt mindre värdefulla åspartier inom en rimlig rayon från förbrukningsorterna äro utbrutna.

  1. K G Eriksson och T Ingmar: Inventering av Uppsala läns åsar; 1958, stenc.