Vidare har länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus, Skaraborgs och Västmanlands län, länsarkitekten i Blekinge län och naturskyddsråden i Östergötlands och Västerbottens län framfört bestämda synpunkter på att utomhusreklam i princip bör göras till föremål för tillståndstvång med vissa dispensmöjligheter. Naturskyddsrådet i Västerbottens län anför i frågan:
Förbudet i 39 § lagen om allmänna vägar mot uppsättande av reklamskyltar inom 50 m från allmän vägs mitt och myndigheternas välmotiverade restriktivitet vid meddelande av undantag från förbudet torde bidraga till att de reklamskyltar som företag eller annonsbyråer vill sätta upp utanför 50-metersavståndet blir stora och ofta även genom sina färger iögonenfallande. Härigenom får de också som regel effekten att verka störande i landskapsbilden. Enligt naturskyddsrådets uppfattning borde man kunna vara ense om att dylik reklam i princip överhuvud ej borde förekomma utmed våra vägar, och det kan med fog ifrågasättas om denna reklam för varor m m verkligen har någon betydelse för annonsören. Med hänsyn härtill och till det ofta omfattande arbete från polisens och myndigheternas sida som erfordras, innan ett ingripande mot skyltar av detta slag genom föreläggande om deras borttagande kan ske, borde det vara motiverat att vidtaga den ändringen i lagstiftningen att reklamskyltarna i princip helt förbjödes utanför de områden, där uppsättande av skylt skall föregås av prövning av byggnadsnämnden, d v s där byggnadslov erfordras, dock med möjlighet till undantag såsom nu är fallet enligt 39 § lagen om allmänna vägar.
I skrivelse till utredningen den 18 juli 1961 har länsstyrelsen i Norrbottens
län med hänvisning till ett av länsarkitekten avgivet yttrande påtalat det
störande inslag i landskapsbilden som affischreklamen utgör inom detta län,
där denna reklammetod har speciella förutsättningar genom den talrika
förekomsten av ängslador.
Utredningens förslag
Av den föregående redogörelsen framgår att det bland ansvariga instanser råder en nära nog enhällig uppfattning att gällande ordning för kontroll av utomhusreklamen är långt ifrån tillfredsställande. Det föreliggande behovet avser två huvudfrågor, nämligen dels en allmän skärpning av bestämmelserna i riktning mot ökad restriktivitet, dels en lagteknisk samordning av bestämmelserna för att samla ansvaret för kontrollen efter enhetliga riktlinjer.
Beträffande övriga bestämmelser rörande skyddet av landskapsbilden, exempelvis lokalisering av bebyggelsen eller regleringen av täktverksamheten, har, såsom framgått av det föregående, förelegat en grannlaga uppgift att avväga naturvårdsintresset gentemot något annat, många gånger högst berättigat allmänt eller enskilt intresse. Utredningen anser detta knappast vara fallet vad beträffar huvuddelen av utomhusreklamen och vill med bestämdhet hävda att det har föga eller ingen betydelse för näringslivet i våra dagar med den allmänna utveckling reklamen nått om möjligheten att
