312
sätta upp reklamanordningar i naturen bibehålles eller icke. Med hänsyn till företeelsens mycket störande inverkan på landskapsbilden anser utredningen att reklamanordningar i naturen i princip skall vara förbjudna. Då det emellertid finns en begränsad sektor av reklamanordningar som har ett berättigande har utredningen funnit den lämpligaste konstruktionen vara att i lag stadga att reklamanordningar ej må anbringas utomhus utan myndighets tillstånd och att från denna allmänna tillståndsplikt undantaga vissa närmare angivna företeelser.
I den andra huvudfrågan, som gäller samordning och koncentration av gällande bestämmelser i ämnet, har utredningen efter prövning av olika möjligheter funnit lämpligast att söka upprätthålla en principiell gräns mellan frågornas behandling i tätort och på landsbygd. Detta synes möjliggöra en administrativt någorlunda enkel lösning och är i sak motiverat av att reklamanordningar har väsentligt olika effekt i tätbebyggelse och i naturmiljö. Utredningen vill sålunda hänföra den första uppgiften till byggnadsorganens verksamhet, den senare till naturvårdsorganens.
En sådan lösning kompliceras i viss mån av att reklamanordningarna även har betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt, vilket motiverat gällande bestämmelser i 39 § lagen om allmänna vägar. Det bör i detta sammanhang framhållas, att vägmyndigheterna gjort en helhjärtad insats för att inom väglagens tillämplighetsområde hålla skyltfloran inom rimliga gränser. Om utredningens principiella ståndpunkt, att reklamanordningar i naturen icke skall förekomma, accepteras, bortfaller uppenbarligen till avsevärd del motiven för gällande bestämmelser i väglagen. Om undantagen från den generella tillståndsplikten utformas i enlighet med motsvarande regler i 39 § lagen om allmänna vägar, kvarstår uppgiften att bevaka trafiksäkerhetsintresset endast i de fall, då skäl föreligger att lämna dispens från det allmänna förbudet. Under sådana förhållanden synes det befogat att i fortsättningen välja utvägen att reglera reklamanordningarna utanför tätorterna som en naturvårdsfråga med länsstyrelsen som beslutande myndighet. I naturvårdslagens tillämpningskungörelse bör stadgas, att länsstyrelsen vid meddelande av tillstånd till reklamanordning — dessa dispenser förutsättes bli få — alltid skall höra vägförvaltningen rörande den avsedda anordningens verkan ur trafiksäkerhetssynpunkt.
Enligt utredningens förut angivna allmänna riktlinjer bör reklamanordningars tillåtlighet inom tätort prövas enligt byggnadsstadgan. Så sker redan nu inom område med stadsplan enligt 54 § byggnadsstadgan. Tätbebyggelsen här i landet är emellertid i stor utsträckning reglerad även med byggnadsplan. Inom åtskilliga byggnadsplaneområden, som avser permanent bebyggelse, borde därför för konsekvensens skull enahanda ordning tillämpas. Detta bör enligt utredningens uppfattning möjliggöras på så sätt, att genom tillägg till 54 § byggnadsstadgan möjlighet öppnas för länsstyrelsen att förordna att vad som gäller om stadsplan även må gälla om byggnadsplan.
