Sida:SOU 1962 36.djvu/318

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

316

betungande. vid vite ålägga den som vållat eller eljest är ansvarig för nedskräpningen eller osnyggandet att iordningställa platsen samt vidtaga erforderliga åtgärder för framtiden. Vad nu sagts skall dock ej gälla, där enligt särskilda föreskrifter frågan om platsens iordningställande skull prövas i annan ordning (27 §).

Enligt 32 § stadgas böter, högst trehundra kronor, för den som åsidosatt bestämmelserna i 26 § under förutsättning att förseelsen varit ägnad att för annan medföra obehag av någon betydenhet eller uppenbar fara för skada till person eller egendom. Den som gjort sig skyldig till sådan förseelse är enligt 33 § pliktig att ersätta all kostnad som föranledes därav.

Departementschefen framhöll (prop 188/1952 sid 81—82) att viss tvekan kunde anses föreligga angående lämpligheten av att straffbelägga sådan nedskräpning som förekommer i samband med allmänhetens vistande i naturen. Mest tilltalande vore om man kunde göra straffbestämmelser överflödiga genom att medelst upplysning och propaganda bibringa allmänheten ökad känsla för ansvar och hänsynstagande vid idkandet av friluftsliv. Departemenschefen fann emellertid att starka skäl talade för att vid straffansvar förbjuda nedskräpning i skog och mark även om bevissvårigheter torde begränsa omfattningen av möjliga ingripanden.

Utredningens förslag

Bestämmelser som syftar till att närmare reglera uppträdandet i naturen till förebyggande av onödig skadegörelse eller annan störande inverkan har enligt utredningens mening sin givna plats i en ny naturvårdslag. De bestämmelser som närmast blir aktuella i detta sammanhang är av arten ordnings- eller förhållningsregler i likhet med gällande bestämmelser om skydd mot nedskräpning. Gemensamt för reglerna i fråga är dessutom att de riktar sig mot alla som vistas i naturen. således både allmänheten, markägare och företagare.

Naturskyddslagens bestämmelser om skydd mot nedskräpning torde bilda en naturlig utgångspunkt vid en närmare precisering av regler om uppträdandet i naturen. Dessa bestämmelser är otvivelaktigt de i sammanhanget viktigaste och har dessutom vunnit viss hävd. Nedskräpningen tenderar även att bli ett allt större problem i takt med friluftslivets utbredning och den ökade rörligheten och är närmast jämförlig med en form av naturexploatering med märkbart ogynnsamma verkningar. Stora svårigheter är emellertid att övervinna innan detta problem kan lösas på ett tillfredsställande sätt. Utredningen är även väl medveten om att lagstiftning på området — även en skärpt sådan — blir av ringa verkan, därest det icke genom folkuppfostran och propaganda kan skapas förståelse för en nödvändig hänsyn.

Den i naturskyddslagen intagna exemplifieringen av vad som bör hänföras till nedskräpning i detta sammanhang synes ha föranlett viss oklarhet rörande innebörden av begreppet skräp. Detta har främst framkommit i