Det torde ofta bli nödvändigt att ersättningsfrågan prövas i ett sammanhang för hela den inom ett skyddsområde belägna delen av en fastighet. Om intrångsersättning begärs på grund av att byggnadsdispens vägrats i ett enstaka fall på en del av fastigheten kan prövningen ändock behöva utvidgas i angiven omfattning. På denna punkt hänvisas till vad strandutredningen anfört härom (SOU 1951:40, sid 112—113).
Även möjligheterna att konstatera förekomsten av glesbebyggelsevärden är starkt begränsade inom strand- och landskapsskyddsområdena främst av två skäl. Det ena sammanhänger med efterfrågan på mark av här ifrågavarande slag. Denna efterfrågan beror i sin tur bl a på markens ändamålsenlighet och belägenhet. Då en byggnadsdispens avslås är det i varje fall fullt klart att en bebyggelse är aktuell. Därutöver kan det icke vara motiverat att räkna med annan förväntad bebyggelse än sådan som är antingen omedelbart aktuell eller också att förvänta inom nära förestående tid. Några längre gående förväntningar för framtiden kan icke få läggas till grund för beräkning av glesbebyggelsevärden i dessa sammanhang.
Det andra skälet till att glesbebyggelsevärden måste förekomma sparsamt på skyddsområden av här ifrågavarande slag sammanhänger med den starka begränsning som ligger i glesbebyggelsebegreppet. I själva verket kan glesbebyggelse tillåtas i mycket liten utsträckning innan den tenderar att övergå till tätbebyggelse. Med anledning härav vill utredningen med några ord beröra gränsdragningen mellan glesbebyggelse och tätbebyggelse.
I den praktiska bebyggelseregleringen kan det förekomma fall där man medger bebyggelse utan fastställd detaljplan trots att bebyggelsen vid ett strikt betraktelsesätt är hänförlig till tätbebyggelse i lagens mening och följaktligen skall regleras i detaljplan. Detta gäller kanske inte minst fritidsbebyggelse där det för övrigt synes vara svårare än vid permanent bebyggelse att dra en klar gräns mellan de två begreppen. Angivna förfaringssätt måste självfallet tillämpas med stor urskillning men har för sådant fall lagligt stöd. Om man vill vägra tätbebyggelse så räcker det nämligen inte alltid med att konstatera att fastställd detaljplan saknas för sådan bebyggelse. Man måste också kunna konstatera att åtgärden föranleder tätbebyggelse som är olämplig ur någon synpunkt. Utredningen vill emellertid understryka att angivna bedömningssätt kan förekomma enbart i sådana fall där bebyggelse över huvud taget kan medges och där diskussionen alltså begränsar sig till frågan hur denna tillåtliga bebyggelse skall regleras förvaltningsmässigt. Däremot är samma förfaringssätt icke tillämpligt i sådana fall där bebyggelse över huvud taget icke kan tillåtas eller där viss glesbebyggelse men ingen tätbebyggelse kan tillåtas. Det är någon av de två sistnämnda situationerna som kan vara aktuell inom strand- och landskapsskyddsområdena. Här finns det som regel ingen möjlighet att ta hänsyn till tätbebyggelsesituationer. Man har endast att räkna med bebyggelse som vid ett strikt betraktelsesätt är hänförlig till glesbebyggelse.
