planläggning är det nämligen som nämnts tidigare uteslutet att upprätta och fastställa detaljplan i sådana fall som avses här utan att tillgång till fria stränder står till buds. I de här åsyftade fallen innebär strandreglering på en fastighet närmast en ändamålsenlig planläggning av fastighetens möjligheter till exploatering för fritidsändamål. Med eller utan strandreglering bör stränderna friläggas. Därigenom kan åstadkommas en ej oväsentlig värdestegring beträffande mark utanför strandskyddsområdet. I tillämpliga delar gäller samma förhållande för landskapsskyddsområdena. Även här kan friläggandet av ett särskilt värdefullt område för kulturella eller sociala naturvårdsändamål få en värdestegrande effekt på intilliggande mark.
Det saknas sålunda anledning att bortse från en värdestegring av ifrågavarande slag utanför strand- och landskapsskyddsområdena vid beräkning av intrångsersättning på grund av byggnadsförbuden inom dessa områden. Tvärtom är det angeläget att detta förhållande beaktas. Det är viktigt att man i varje särskilt ersättningsfall undersöker huruvida ett positivt — eller i undantagsfall negativt — influensvärde kan påvisas. Om regleringsåtgärder på en del av en fastighet återverkar på värdet av andra delar av fastigheten är det också nödvändigt att detta förhållande tas i beräkning vid fastställandet av intrångsersättning på grund av regleringen. Denna fråga har stor betydelse för de ekonomiska konsekvenserna av naturvårdsverksamheten.
Där det förekommer ett influensvärde så är detta som nämnts i allmänhet positivt för markägaren men det kan också inträffa att influensvärdet är negativt. Sådana situationer torde dock höra till rena undantagsfall. Möjligen skulle det kunna uppkomma ett negativt influensvärde om skyddsområdet exempelvis omfattar huvuddelen av en fastighet och restområdet utanför är så litet och har sådan utformning att ett självständigt brukande är uteslutet. Om det sålunda förekommer ett negativt influensvärde skall detta tas i beräkning och öka markägarens intrångsersättning.
I detta sammanhang har utredningen övervägt frågan om icke principen att nytta för fastighet av åtgärd av här ifrågavarande slag skall avräknas mot skada vid bestämmande av intrångsersättning borde utvidgas att omfatta icke endast förhållandena inom en och samma fastighet utan också inom en grupp av fastigheter i en ägares hand. Det senare alternativet vore att föredra ur rättvisesynpunkt. Ett fastighetsinnehav bör icke få i vissa fall kanske väsentligt annorlunda behandling ur ersättningssynpunkt enbart därför att det är uppdelat på två eller flera registerfastigheter. Emellertid återkommer motsvarande spörsmål vid tillämpningen av flera andra lagar, icke minst expropriationslagen. Med hänsyn härtill och då frågan är av komplicerad natur saknar utredningen möjlighet att nu föreslå en reform på detta område enbart för naturvårdslagens del. Innebörden i utredningens förslag liksom i gällande rätt är alltså att den officiella fastighetsindelningen vid tiden för skyddsförordnandets meddelande skall ligga till grund vid beräkning av intrångsersättning. Detta torde dock icke hindra att flera
