Hoppa till innehållet

Sida:SOU 1962 36.djvu/332

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

330

formellt för sig bestående fastigheter ändock behandlas som en enhet om särskilda skäl föreligger, t ex om det ekonomiska sambandet mellan dem är så markerat att det svårligen kan brytas vid en värdering.

Naturreservat och naturminnen

Frågan om ersättning för inskränkning i bebyggelserätt inom område för naturreservat eller naturminne skall i tillämpliga delar bedömas på samma sätt som motsvarande fråga inom strand- och landskapsskyddsområden. Därvid är samma metodik tillämplig på ett undantag när, nämligen att ersättningsfrågan skall aktualiseras omedelbart i samband med länsstyrelsens beslut om avsättande av reservatet. Detta medför vissa konsekvenser för värderingsförfarandet. Klart är att problemet med olika tidpunkter för beräkningen av olika delvärden i princip bortfaller. I praktiken kan det ändock bli nödvändigt att i tidpunktsfrågan tillämpa samma beräkningssätt som vid de tidigare behandlade områdesskydden. Detta blir exempelvis fallet i fråga om ersättning för inskränkning i bebyggelserätt om ett nyinrättat naturreservat ersätter ett äldre strandskyddsområde. Någon bebyggelse torde oftast icke vara aktuell vid den tidpunkt naturreservat eller naturminne avsättes för sitt ändamål. Ofta torde det vara mindre sannolikt att bebyggelse på platsen över huvud taget kan vara att förvänta. Tätbebyggelse torde i allmänhet vara utesluten. Även för glesbebyggelse är möjligheterna begränsade. Skärpta krav måste därför ställas på dispositionsplanering och annan bevisning om förväntad bebyggelse inom nära förestående tid.

I sammanhanget bör beaktas att intrångsersättning vid avsättande av naturreservat och naturminnen ofta kan komma att domineras av annan ersättningsgrund än den som avser inskränkning i bebyggelserätt. Detta förhållande kan påverka frågan om uppskattning av eventuellt förekommande bebyggelsevärden. Som exempel på sådana verkningar kan nämnas att annan användningsform än bebyggelse — exempelvis täktverksamhet av något slag — kan utesluta bebyggelse. För sådant fall kan man givetvis icke tillgodoräkna markägaren värden som grundas på båda användningsformerna. Däremot är det skäligt att tillgodoräkna honom det högre värdet av de två. I andra fall kan annan verksamhet förutsätta att eljest möjlig bebyggelse begränsas kvantitativt eller kvalitativt, något som i så fall måste få motsvarande återverkningar på värderingsförfarandet.

Utredningens förslag innebär alltså att beräkning av inträngsersättning i vad avser inskränkning i bebyggelserätt skall följa samma principer vid naturreservat och naturminnen som vid strandskyddsområden och landskapsskyddsområden med den avvikelse därifrån som betingas av att ersättningsfrågan alltid aktualiseras omedelbart vid reservatens tillkomst såvida icke särskilda ovan exemplifierade skäl föranleder annat. Detta innebär att man i förekommande fall beräknar bebyggelsevärde, jordbruks- och skogs-