regionplan och generalplan — har utredningen bl a framhållit att hittills utarbetade planer sällan fastställts och att de i de flesta fall ensidigt inriktats på tätbebyggelsefrågor och mera sällan ger användbara riktlinjer för en ur samhällets synpunkt lämplig markdisposition i vidare bemärkelse.
I detta sammanhang är av speciellt intresse att utredningen med utgångspunkt från naturvårdssynpunkter funnit sig böra rekommendera en planering i tre steg, nämligen genom såväl centrala som regionala och lokala planeringsinsatser. Anledningen härtill är främst den att naturvårdsfrågorna icke lämpligen kan lösas separat inom den enskilda kommunen, ibland icke ens inom det enskilda länet. Dessa administrativa gränser har för länge sedan sprängts av den rörlighet som kännetecknar friluftslivet. Det synes därför fullt klart att man på naturvårdens område icke kan avvara en bedömning ur rikssynpunkt eller anknuten till större regioner.
Utredningen har emellertid kommit till den slutsatsen att ett liknande betraktelsesätt blir mer och mer aktuellt även på samhällsplaneringsområdet över huvud och även på byggnadslagstiftningens område. Det synes ligga särskilt nära till hands att anlägga denna synpunkt på den fortsatta utvecklingen av fritidsbebyggelsen. Denna verksamhet är socialt betydelsefull och i allra högsta grad förtjänt av samhällets positiva stöd. Får den fortsätta som hittills föreligger emellertid en överhängande risk för att den i vissa delar av landet helt konsumerar de markreserver som ännu finns kvar för den mera rörliga befolkningens behov. Ur naturvårdssynpunkt finns därför all anledning att hävda, att det är ofrånkomligen nödvändigt att samhället får ett fastare grepp om fritidsbebyggelsens lokalisering och närmare utformning. En hårdare kontroll måste emellertid förenas med rent positiva ansträngningar från samhällets sida att ställa mark till förfogande för ändamålet. Fritidsbebyggelsen går snabbt över till att gälla en fråga om den dubbla bosättningen och förtjänar då samma omsorg från samhällets sida som permanentbebyggelsen. Utredningen har kommit till den uppfattningen att byggnadslagstiftningen icke helt fyllt förhoppningarna på detta område eller i vart fall icke tillämpats av myndigheterna med denna målsättning i sikte. Fritidsbebyggelsen kan i stället med rätta betecknas som ett område, där en systematisk lokaliseringspolitik i stort sett saknas och där enskilda spekulationsintressen driver markpriserna i höjden. Detaljplaneringen på området går för långsamt med den följden att alltför många fall med otillfredsställande resultat behandlas dispensvägen. Framför allt vill utredningen hävda att fritidsbebyggelsen i södra och mellersta Sverige fortfarande i alltför stor utsträckning sker i form av glesbebyggelse i stället för att koncentreras till väl planlagda gruppbebyggelser. Konsekvenserna av en spridd bebyggelse i landskapet bör även ses mot bakgrunden av utredningens analys av allemansrätten och de hemfridszoner som automatiskt omsluter bebyggelsen och utsläcker allemansrätten. Utredningen anser att här aktualiserade
