fall ha tillgång till primärmaterialet i naturen för att kunna ompröva ett problem i samband med att nya frågeställningar kommit fram inom detta. Det är sällan som frågeställningarna inom en forskningsgren är definitiva eller oföränderliga, utan som regel måste man räkna med ändringar i frågeställningarna under forskningens utveckling. För övrigt kan en beskrivning sällan vara fullständig.
Vad den andra frågan beträffar, nämligen den om avsättandet av naturområden som jämförelseobjekt vid studiet av naturlig utveckling kontra utveckling inom kulturinfluerade områden, har den under senare tid ådragit sig allt större och större uppmärksamhet. Så är exempelvis fallet inom skogsbruket, där talrika skogsreservat blivit avsatta som jämförelseområden i samband med produktionsundersökningar.
Jag vill så övergå till nästa huvudfråga, nämligen naturskyddets behov av vetenskaplig kompetens i sitt skydda- och vårdarbete.
Vetenskaplig kompetens är behövlig, dels vid bedömandet av ett områdes skyddsvärde, dels vid objektens beskrivning, dels vid de lokala fridlysningsbestämmelsernas utformande och slutligen i många fall vid naturreservatens skötsel.
Då avsättandet av ett naturreservat ofta är förbundet med en ekonomisk uppoffring från det allmännas eller det enskildas sida, är det av största vikt att noga pröva om de till fridlysning föreslagna objekten verkligen förtjäna fridlysas. Likaså är det av vikt att objekt av stort naturskyddsligt värde icke förbises eller undervärderas. Vid prövningen eller bedömningen av naturobjekts skyddsvärde bör personer med naturvetenskaplig kompetens ha stort medinflytande för att avgörandet skall kunna fattas med största möjliga objektivitet och icke endast av känsloskäl.
Av stor betydelse är att reservaten verkligen komma till nytta. De bör därför icke ligga oundersökta, utan undersökas och beskrivas. För detta arbete fordras både kunskaper och förmåga till ett objektivt tänkande.
Många objekt, såsom skogar och naturtyper tillskapade av den gamla lanthushållningen, t ex ljunghedar och vissa ängs- och alvartyper, kan efter en total fridlysning sällan bibehållas i oförändrat skick. I skogar sker som regel trädslagsväxlingar, vilka helt kan förändra skogstypen. Många tall- och lövskogar visar sålunda, om de lämnas åt sig själva, benägenhet att övergå till granskog. Ljunghedar och somliga ängs- och alvartyper förändras genom igenväxning till något helt annat än de varit, om de lämnas utan vård.
I fråga om dylika, lätt föränderliga objekt gäller att, redan innan fridlysningen trätt i kraft, avgöra, vad man önskar vinna med fridlysningen, d v s om man önskar bibehålla objektet i ett visst tillstånd eller om man vill följa en naturlig, fri utveckling. Skall ett sådant objekt bibehållas i ett visst tillstånd, måste vårdbestämmelser meddelas i samband med fridlysningen, och deras uformande bör läggas på naturvetenskaplig och i flera fall även kulturhistorisk grund.
Jag har nu uppehållit mig vid vetenskapens ställning inom det officiella naturskyddet eller det naturskydd, som naturskyddslagen tar sikte på.
Naturskyddsarbetet inskränker sig emellertid icke enbart till naturskyddslagens objekt. Det ägnar även stort intresse åt att den »vanliga naturen» icke i onödan förfulas eller förstörs eller får sina produktionsbetingelser försämrade.
Det moderna naturskyddet följer sålunda med uppmärksamhet landskapets ekologiska förändringar eller miljöförädringar i samband med exempelvis ökad bebyggelse, modern skogsvård, vattenregleringar, vägbyggnader och användandet av kemiska bekämpningsmetoder, eller med andra ord människans påverkan på naturen.
Många hithörande frågor har sedan länge varit föremål för forskning vid universiteten, Skogshögskolan och Lantbrukshögskolan, Statens växtskyddsanstalt och Statens skogsforskningsinstitut m fl. Av stor vikt är att ett intimt samarbete mellan
24
