388
enligt utredningens uppfattning däri, att de bildar ett diskussionsforum för berörda länstjänstemän och av naturvård särskilt intresserade lekmän eller specialister. Härigenom får det allmänna medborgarintresset en möjlighet att göra sin röst hörd i länsinstansen. Vid utseendet av lekmannarepresentlanterna bör beaktas att såväl tätorterna som landsbygden blir representerade. Härigenom synes nämligen åtskilliga kontroversiella frågor, som oundvikligen följer med en aktiv naturvårdspolitik, kunna få en allsidig belysning. Lekmannainslaget torde i övrigt främst böra bedömas med utgångspunkt från rent personliga kvalifikationer och icke som en fråga om representation för vissa lokala föreningar.
Utredningen har tidigare uttalat att fyra länstjänstemän, nämligen länsarkitekten, överlantmätaren, landsantikvarien och länsjägmästaren, bör permanent knytas till naturvårdsarbetet i länet. I vissa län gäller detta även överjägmästaren. På grund härav bör nämnda tjänstemän även ingå i rådet som ledamöter. Lekmannarepresentationen bör enligt utredningens uppfattning vara lika stor eller i regel fyra personer. Av dessa bör två representera tätortsbefolkningen och två landsbygdsnäringarna. Som sekreterare i rådet bör förordnas lämplig tjänsteman i länsstyrelsen. Det är enligt utredningens uppfattning en stor fördel om landshövdingen har möjlighet åtaga sig vara ordförande i naturvårdsrådet.
Vid den skisserade sammansättningen av naturvårdsråden torde det vara praktiskt att tjänstemannadelen samt sekreteraren fungerar som arbetsutskott för beredning av större ärenden.
Från en remissinstans har påpekats, att länsstyrelsen, som har att besluta i naturvårdsärenden, borde vara obunden av rådets ställningstaganden. Utredningen förstår helt skälen till denna synpunkt, men anser icke att principen bör drivas så långt, att gemensamma diskussioner mellan rådgivande och beslutande instans förhindras. Ledamot av rådet, som i tjänsten har att taga ställning i ett naturvårdsärende ur en viss synpunkt, har alltid möjlighet att med hänvisning härtill avstå från att deltaga i rådets yttrande i ärendet.
Utredningen har icke ansett nödvändigt att i författning närmare reglera naturvårdsrådens sammansättning och arbetsuppgifter. De skiftande förhållandena i olika län kommer även i framtiden att motivera avsteg från de riktlinjer, som ovan skisserats. Rådens ställning kan även komma att radikalt påverkas av en eventuell reform av länsförvaltningen, varom utredning pågår. I stället torde statens naturvårdsnämnd få befogenhet att meddela rådgivande anvisningar i ämnet.
E. Naturvården i kommunen
I gällande naturskyddslagstiftning intar kommunen en mycket undanskymd ställning. I tillämpningskungörelsen till naturskyddslagen stadgas endast att
