438
sen av att det praktiska naturvårdsarbetet vilar på riktiga vetenskapliga utgångspunkter, men framhåller även kravet på koordination med samhällsplaneringen i övrigt. Inom praktisk naturvård behandlar utredningen särskilt två dominerande arbetsuppgifter, nämligen ett planmässigt avsättande av naturområden för kulturella och sociala behov samt en aktivare landskapsvård. I fråga om den förstnämnda uppgiften rekommenderar utredningen att landets mest skyddsvärda objekt säkras under en tioårsperiod. Denna verksamhet bör enligt utredningen ha sin tyngdpunkt i södra och mellersta Sverige och icke minst i kust- och skärgårdsområdena. Utredningen rekommenderar vidare att kulturella och sociala behov tillgodoses i möjligaste mån inom samma reservat.
Utredningens förslag om en aktivisering av naturvården uppföljes i tre
särskilda avsnitt av betänkandet, nämligen ett om lagstiftningen (kap 10),
ett om organisationen (kap 11) och ett om medelsbehov och finansiering
(kap 12).
I lagstiftningshänseende har utredningen funnit lämpligast att utarbeta förslag till en ny naturvårdslag, som utgör en sammanarbetning av gällande naturskyddslag, strandlag och vissa naturvårdsbestämmelser i byggnadslagen jämte åtskilliga nyheter. Härigenom räknar utredningen främst med att vinna ökad systematik i naturvårdsarbetet.
Naturvårdslagens rättsmedel för att säkerställa naturområden skiljer sig i vissa avseenden från naturskyddslagens. För ett definitivt skydd upptas tre institut, nämligen nationalpark, naturreservat och naturminne, av vilka de två första avser områdesskydd medan naturminnet reserverats för föremålsskydd. Alla tre instituten avses komma till användning för tillgodoseende av både kulturella och sociala intressen. Nationalparken representerar som nu den högre skyddsnivån, naturreservatet en lägre, innebärande att objektet normalt icke överförs i allmän ägo. Även i övrigt har eftersträvats att göra naturreservatet enkelt och smidigt i tillämpningen. De definitiva skyddsformerna kompletteras med institut för partiell kontroll av markanvändningen i syfte att lokalisera glesbebyggelsen, dels vid stränderna dels för bevarande av en värdefull natur- eller kulturmiljö. De två sistnämnda instituten motsvarar i sak gällande strandlag och 86 och 122 §§ byggnadslagen.
De nuvarande rättsmedlen. som avser skydd av landskapsbilden i särskilda hänseenden, har skärpts väsentligt i förslaget till naturvårdslag. Sålunda föreslås en genomgripande reglering av täktverksamheten, innebärande generell tillståndsplikt för alla täktföretag av någon betydelse. Tillstånd till täkt förutsättes beviljas i förekommande fall på grundval av en av företagaren upprättad täktplan, som anger alla väsentliga detaljer i ingreppet, tidsplan för uttaget samt erforderliga återställningsåtgärder. Även för arbetsföretag i övrigt föreslås effektivare kontrollmöjligheter, som bl a kan
