Sida:Serlachius Sakrätt 1899 1900.djvu/15

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
7

företrädesvis en trängre betydelse, i hvilken det innefattar endast sådana delar af en sak, hvilka äro för denna egendomliga, i motsats till det, som ter sig såsom tillfälligt, såsom utanvärk. Beståndsdelar af en fastighet äro sålunda ler, mull, sand. sten m. m., som ingår i jorden; träna, som växa därå, och frukten, som dessa bära, nämner språkbruket däremot icke beståndsdelar, utan blott delar af fastigheten.

Beståndsdelar af en inom den kamerala indelningen fallande själfständig fastighet äro af fastighetens mark omslutna vattenbäcken samt den del af den vattenbetäckta grunden i ett till fastighetens strand stötande större vattendrag, som ligger närmare denna än annan fastighets strand. I normalfallet utgöres sålunda gränsen i ett emellan skilda fastigheter löpande vattendrag dels af den linie, som vid vanligt lågt vattenstånd utvisar vattendragets midt, dels af två linier, som vinkelrätt mot den förstnämda å hvar sin sida dragas från den punkt vid stranden, där fastighetens omkretsrå å marken slutar.[1]

Undantag från denna sats, hvilken har användning jämväl å kronans odisponerade, utom bygdelagen fallande mark, äro urfjällen. Urfjäll har nämligen icke del i vattendrag, hvartill det stöter.[2] I fråga om afgärda by är satsen åter så modifierad, att afgärda byn af det vattenområde, som enligt ofvanstående grunder borde tillhöra densamma, eger endast den hälft, som ligger närmast dess strand, hvaremot vattenområdet utanför är bolbyns.[3] Lagens analogi leder till att utsträcka sistnämde regel till det fall, att by vid stranden af vattendrag å alla öfriga sidor omslutes af en annan, å ömse sidor om densamma till vattendraget

  1. J. B. 12: 4.
  2. J. B. 12: 4, jfd med J. B. 15: 3, Kam. Kolleg. bref den 20 mars 1782, Landtmäterireglem. 46 § 9 m., Jur. För. Tidskr. 1872 rfl, N:o 2 s. 44.
  3. B. B. 19: 2.