vidtomfattande inskränkningar, hvilka dock numera bortfallit. Sådana kvarstå endast beträffande skogen, hvars stora betydelse såväl i klimatologiskt hänseende som för nederbördsförhållandena gör det till et vigtigt allmänt intresse, att den växande skogen å landets skogsmarker vidmakthålles.
Skogsmark får icke ödeläggas. Såsom ödeläggelse anses afvärkning från en yta af minst tio tunnelands vidd eller från holme, i hvars närhet skog ej växer, utan att tillika, där det afvärkade området icke sedan användes för odling, tomt eller annat positivt ändamål, fröträn kvarlämnas eller annan effektiv åtgärd vidtages till befordrande af skogens återväxt.[1] Vidare är förbjudet såväl att svedja å bärgig, strängt stenbunden eller stenhölstrig mark eller å förut svedjad mark, innan den där växande skogen uppnått fyratio eller, om denna består hufvudsakligast af löfträn, trettio års ålder, likasom att från sved taga flere än två sädesskördar.[2] Kyttande åter är tillåtet endast å mosse och kärr samt vid nyodling af mark till ständig åker och äng.[3] I detta sammanhang bör ock omnämnas de visserligen på helt annan grund, nämligen i sjöfartens och fiskets intresse, tillkomna förbuden att skada trä, trägrupp eller annat dylikt, som af ålder tjänat såsom vägledning för sjöfarten, eller att afrödja skog, trän eller buskar från strand vid vattendrag där fisken plägar stiga eller stadigt uppehålla sig, så framt icke vattendraget är slutet och tillhör strandegaren ensam.[4] Vidare det likaledes för skogsbruksintresset alldeles främmande påbudet att å hvardera sidan om landsväg afrödja skog och buskar inom tre alnar från vägadiket eller, om dike ej finnes, till sex alnars bredd.[5] Beträffande stad tillhörig skog, sockneallmänning samt skogsmark, som af kronan tilldelats enskilda lägenheter, samfällighet eller kommun
till gemensam egendom, är yttermera positiv vård och
