fästningsvärkets försvar.[1] Analog med dessa är den inskränkning, som ålägges genom tillstånd att företaga förberedande undersökning i och för expropriation.[2]
Ett särskildt slag af inskränkningar innefattas i förbuden mot skattskyldig jords minskning. Ursprungligen härrörande ur omsorgen om säkerställandet af kronans skatterätt kvarstår innehållet af dessa förbud numera såsom uttryck för rättssatsen, att jordens indelning i fastigheter icke kan godtyckligt utan endast i föreskrifven ordning ändras, och att de rättsförhållanden, som gälla en såsom skild fastighet betecknad del af jorden, äfven omfatta hvarje del af denna, så länge icke laga delning skett. Betydelsen af inskränkning i den rättsliga makten hafva nämda förbud dock fortfarande såtillvida, som de innefatta, att sådana, en landsfastighet betungade, begränsade sakrätter icke få stiftas, hvilka för en obegränsad eller mycket lång tid nedsätta fastighetens värde. Personlig rätt att nyttja en fastighet eller del däraf kan därför genom privat viljeförklaring upplåtas endast på viss tid, högst femtio år, eller på nyttjorättshafvarens lifstid, samt mot årligt, nyttjandets värde motsvarande vederlag, såvidt icke särskild rättssats, såsom exempelvis stadgandena om hemföljd och förläning, medgifver undantag från sistnämda vilkor. En sådan rättssatts är den, att vid öfverlåtelse af landsfastighet öfverlåtaren eger undantaga vissa egor eller förmåner till enskildt nyttjande för bestämd tid eller sin eller annan då lefvande persons lifstid. Stiftandet af realservituter är åter inskränkt till dem, hvilka vid delning af jord kunna grundläggas; i öfrigt kan en motsvarande nyttjorätt komma till stånd endast i den form och under de vilkor, hvilka gälla nyttjande i allmänhet. Af enahanda art som nu nämda inskränkningar är ock den, att en fastighet, hvarå intecknad eller ogulden köpeskillings rätt åtnjutande sytningstunga hvilar, icke kan belastas med ytterligare sytning.[3]
