rötter, där sådant vid objektivt bedömande erfordras för fastighetens nyttjande, dock bör egaren först tillsägas att flytta trät.[1] Frukter och affallna grenar,som från trä å en fastighet nedfalla å en annan fastighet, eger den till sådan afkomst berättigade efter anmälan afhämta från sistnämda fastighet.[2]
Likaledes eger jagande rätt att å annnans mark upptaga af honom påskjutet villebråd, som faller därstädes, samt beträda marken för att fasttaga vid jakten begagnad hund, som vid dref eller sök inkommit på det främmande området. Dref, som delvis går in på annans mark, får ej heller af denne hindras; går räf för drefvet, är jaktens fortsättande på den främmande marken tillåtet.
Äfven i öfrigt är icke makten öfver området ofvan och under jordytan alldeles obegränsad. Egare af fastighet skulle helt visst icke anses kunna motsätta sig anbringande af en tunnel under hans mark så djupt, att icke något intresse för honom däraf beröres. Tråden å de utmed landsvägen löpande telegraflinierena går ofta öfver angränsande fstigheters egor utan att vare sig lof därtill begärts eller någon förmenat sig kunna yrka dess aflägsnande. Framförallt nödgas fastighetens innehafvare vidkännas sådana invärkningar från angränsande fastigheter, som ega rum i form af ljus eller ljud eller genom förmedling af luften. En egen rätt att yrka aflägsnande af dylika såkallade immissioner har egaren icke, om än i allmän ordnings och helsovårds intresse understundom kan hafva påbjudits åtgärder, som hindra dylika immissioner.
Då jordskorpan är ett af naturen sammanhängande helt, och de enskilda fastigheterna endast genom indelning af ytan betecknade områden, så följer å andra sidan, att gräfning icke får företagas inom en fastighet på sådant sätt och till sådant djup eller eljest därå vidtagas sådan åtgärd, att angränsande fastighet därigenom förlorar sitt naturliga stöd.
