beskaffenhet sammanfaller med det nyttjande, hvilket återgifver den rättsliga makt, som utgör innehållet af en sakrätt. Då vid egandebesittningen nyttjandet omfattar saken i dess helhet och sålunda gifver uttryck åt det fulla rådandet öfver densamma, likställes med nyttjande jämväl uppbärande af afrad äfvensom ingripande i rådandet öfver lägenheten, om ock i öfrigt nyttjande icke eger rum. På enahanda sätt som sakrätten omfattar hela fastigheten, utan afseende därå att dess innehåll är nyttjande af blott en del af densamma, hänför sig besittningen också altid till hela saken, ändock endast en del af denna nyttjas.
Likasom skilda sakrätter i en fastighet kunna samtidigt icke blott existera utan ock tillgodonjutas, kan en fastighet samtidigt vara föremål för besittning af flere. Egaren besitter sålunda jämte innehafvaren af praedialservitut, landbo och torpare, och jämväl egaren och usufruktuarie kunna samtidigt besitta, så framt blott den sistnämdes rätt icke är så omfattande, att icke något utrymme för omedelbart rådande öfver fastigheten blir öfrigt för egaren. Ett sådant utrymme finnes exempelvis vid morgongåfva och vid införsel på grund af aftal så länge rätt att lagfara icke inträdt.[1]
De grundsatser, som i fråga om besittning gälla fastighet, tillämpas äfven å sådana byggnader och andra anläggningar, som icke utgöra en del af fastighet och således räknas till ösegendom. I motsats till en fastighet tillgodogöres vid nyttjande af lösören för tiden hela saken, utan att nyttjandets beskaffenhet hänvisar till någon viss ssakrätt, ej heller yttrar sig nyttjandet så kontinuerligt och likartadt som vid fastighet. Det bestående tillstånd, som karakteriseras genom visst nyttjande af en fastighet, kommer därför i fråga om lösören till uttryck, icke i lösörets omedelbara nyttjande, utan fastmer däri, att detsamma hålles i beredskap att nyttjas. I detta läge är den, i hvars omvårdnad saken befinner sig. Besittare af lösöre är sålunda den, hvilken har detsamma i
sin vård. Men häraf följer ock, att endast ett slag af
- ↑ Annorlunda å st. s. 169, som dock icke är riktigt.
