Sida:Serlachius Sakrätt 1899 1900.djvu/54

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
46

lösörebesittning är möjlig, på samma gång däraf uteslutes, att flere kunna samtidigt hvar för sig besitta ett lösöre.

Besittningen af lösöre återgifves ofta i lagen med att någon »har» eller »får saken i händer». Men likasom det i fråga om fastighet använda ordet »innehafva» är ett af den oreflekterade uppfattningen skapadt uttryck för det förhållande, att en sak tillgodogöres för mänskliga ändamål, har ock »hafva i händer» endast figurlig betydelse. Därmed afses ingalunda, att saken faktiskt befinner sig i besittarens hand. Detta är icke ens tillräckligt; ty den, som tillfälligtvis har en sak i sin hand, är därför ingalunda besittare. Icke heller det är nog, att någon tillfälligtvis befinner sig i det läge, att han kan begagna sig af saken. Sålunda är exempelvis arbetssökanden, som af någon anvisats att i dennes lider hugga ved med en där befintlig yxa, icke besittare af yxan, oaktadt han för tillfället använder den. Besittningen är endast ett sådant bestående förhållande, att saken befinner sig inom området för besittarens vårdnad. När detta är fallet bestämmes af gängse uppfattning och rådande ekonomiska förhållanden. Låter någon med lof, vare sig mot eller utan lega, sitt tamdjur beta å grannens mark, eller går tamdjuret eljest öfver på grannens mark utan att dock förlora consuetudo revertendi, är den förre fortfarande besittare; har grannen däremot tagit kreaturet mot lega, är han innehafvare. Liksaså är jakthunden i innehafvarens besittning, ändock den löper vida i kring. Flyga åter bin till annans skog, måste egaren för att bevara sin besittning följa dem till stock och hål, märka trät och gifva det byamännen tillkänna.

Handlingar och genom sådana skapade, i det yttre framträdande tillstånd äro sålunda i fråga om fastighet, det att saken befinner sig i vårdnad i fråga om lösöre, besittningens yttre sida, dess corpus. Då sakbesittningen icke är annat än ett omsättande i det yttre af mänsklig handlingsfrihet, erfordras för besittningens uppkomst alltid också ett inre moment, animus. Vid fastighetsbesittningen är animus viljan att nyttja saken på det sätt, att utöfva den makt, som i nyttjandet kommer till uttryck. I regeln karakteriseras