skildt ombetrodt i sin vård, så att den senare eger när som helst fråntaga tjänaren sådan egendom. Detsamma gäller dem, som äro underkastade en persons målsmanskap. Besittningsbiträde är ock den hos annan såsom biträde i visst yrke, såsom arbetare i annans fabrik o. s. v. anstälde, men icke exempelvis den, som förestår annans handelsfilial, vidare bolagsdisponenten och prokuristen, som arbetar under bolagsstyrelsens och chefens tillsyn, och slutligen den, som momentant öfvertager ett biträdes sysslande.
Besittning förvärfvas genom att dess corpus med motsvarande besittningsvilja kommer till stånd. Kapabla att förvärfva besittning äro normala personer öfver 12 år[1] eller, i fråga om fastighet, öfver femton år. Men äfven barn under tolf år likasom afvita anses af lagen kunna utöfva besittning inom ett viss begränsadt område och ega således ock inom detta område förvärfva besittning, hvaremot de icke kunna uppgifva besittning.[2] För förvärf af besittning genom besittningsbiträde är icke nödvändigt, att biträdet kan förvärfva besittning för sig själf.
I regeln erfordras för förvärfvet samtidigt tillvaro af corpus och animus. Frånsedt de tidigare antydda fallen, i hvilka besittning uppkommer, utan besittningsvilja, omedelbart genom ett visst yttre förhållande, så framt icke en motsatt vilja uttalas, modifieras regeln, där besittningens corpus bringas till stånd med hjälp af besittningsbiträde. Besittningsviljans uttalande kan här icke blott föregå själfva besittningshandlingen, utan ock följa efter denna, med värkan att, om det genom handlingen skapade objektiva förhållandet då ännu består, besittningen anses hafva börjat i och med handlingens företagande.
Huru beskaffad en handling skall vara för att grundlägga besittning, bestämmes, med hänsyn till hvad är
