om tillvaron af en laglig och giltig rätt för honom att besitta, resp. saknaden af vetskap om någon omständighet, hvaraf det såsom rättsgrund tjänande fångets giltighet uteslutes. Endast i den mening är god tro af nöden, att besittningens tillkomst äfven subjektivt skall vara felfri. I sådant afseende felaktig är besittningens tillkomst, om besittaren därvid egde kunskap om att föregående innehafvaren åtkommit saken vare sig omedelbart genom brott eller med vetskap om så beskaffad åtkomst hos sin fångesman,[1] eller om besittaren, där han kommit i besittningen genom fynd, underlåtit att lysa eller eljest förhemligat fyndet.[2] Då emellertid lösörebesittningen såsom sådan icke uppvisar någon olikhet, vare sig att denna genom en särskild rättsgrund materielt karakteriseras såsom ett innehafvande för egen eller annans räkning, är tillämpningen af förenämda rättssatser utesluten i fråga om lösörebesittning, för hvilken visas en rättsgrund, som förpliktar besittaren att hålla saken såsom annan tillhörig, och bestämmes förhållandet endast genom de rättssatser, till hvilka samma rättsgrund hänvisar.
Är besittningen vid sådant förhållande icke en subjektiv rätt? Befogenhet att afvärja ett egenmäktigt ingrepp är, likalitet som en restitutionstalan, hvilken kan mötas med invändning om rätt, ett utflöde af en subjektiv rätt, utan beror på en i den allmänna ordningens intresse tillkommen rättssats. Men där besittningen såsom sådan medför, att besittaren kan afvärja en petitorisk talan eller, i fall besittningen gått förlorad, genom dylik talan återvinna densamma, där står besittningen otvifvelaktigt på gränslinien mot de subjektiva rättigheternas område, och blir det sist en terminologisk fråga, om besittningen skall sägas vara en subjektiv rätt eller gifva upphof åt en subjektiv rätt.
