sig inom eller utom hägnad upptäcker bisvärm, ensam blir egare däraf.[1] Kvotdelningen af eganderätt innefattar emellertid ännu icke en delning af nyttjandet, utan blott en i regeln gällande norm för sådan delning. Den allmänna grundsatsen för nyttjandet är tvärtom äfven vid kvotdelning samvärkan och gemenskap i fördelar och olägenheter. Men lagen medgifver tillika i regeln kvotdelsegaren rätt till delning af nyttjandet, hvilken, i fall godvillig öfverenskommelse icke fås till stånd, värkställes af domstol eller enligt de föreskrifter, denna i sådant afseende meddelar. Likasom kvotdelningen är delningen af nyttjandet realdelning af rättighetens innehåll; innan sådan försiggått, eger icke någon delning rum, icke ens en idell, utan blott ett anspråk på delning. Så länge delning af nyttjandet icke skett, får den gemensamma saken brukas endast för gemensam räkning och blir all fördel däraf gemensam. Ingen af samegarene får begagna saken enskildt för vinnande af fördel, vid äfventyr att hans arbete går för honom förloradt och den därigenom frambragta arbetsprodukten, om densamma ej består i naturlig, utan mänskligt arbete tillkommen afkomst, hemfaller till de öfrige. Kan ej delning af nyttjandet ske, återstår blott gemenskapens upplösande genom sakens delning eller utlösen.
I vissa fall inträder i och med kvotdelning äfven en delning af nyttjandet, såsom exempelvis med afseende å fiskevatten och skog i förhållandet mellan de skilda fastigheter, hvilka vattnet eller skogen tillhör. Denna delning är likväl icke fullständig, utan förutsätter en genom öfverenskommelse eller i laga väg tillkommen, därutöfver gående delning; och norm för den förra äro här icke kvoterna, utan husbehofvet.[2]
Rättsliga förfoganden öfver saken fordra alltid
samvärkan af alla samegare. Där indelning af denna för nytjande
