egt rum, kan dock den enskilde samegaren konstituera personlig servitut och nyttjanderätt i det honom anvisade området, dock endast för så länge indelningen fortbestår. Däremot kan enskild samegare förvärfva en servitut för den gemensamma fastigheten.[1]
Eganderätten.
5 kapitlet.
Eganderätt är den rättsliga makt öfver en sak, som afser tillgodogörande af denna i dess helhet för mänskliga behof. Väsentligt är endast, att den rättsliga makten enligt sitt allmänna ändamål innefattar befogenheten till allsidigt tillgodogörande af sakens ekonomiska nytta, icke däremot att ett sådant tillgodogörande faktiskt eger rum. Eganderätten upphäfves därför icke genom tillvaron af begränsning, ehvad en sådan föreligger i form af en legal inskränkning i den rättsliga makten öfver saken eller såsom en begränsad sakrätt. Rättsligt är likaledes utan betydelse, om begränsningen eger rum blott i ett eller annat afseende eller, såsom vid offentliga saker eller den usufruktuariska rätt, hustru eger vid egenvilligt förlöpande af mannen, går så vidt, att endast vissa befogenheter synas kvarstå för egaren. Icke heller beröres eganderättens tillvaro af att egaren icke utöfvar densamma, vare sig detta beror på underlåtenhet eller därpå, att han faktiskt är urståndsatt att utöfva den i fullt mått.
Eganderätten afser sakens tillgodogörande för mänskliga
ändamål. Pröfningen af ändamålet i det särskilda fallet
- ↑ Jfr. Jur. Tid. år 1894 s. 297 ff.
