Det spräckliga bandet
| ← Den blå karbunkeln |
|
Ingenjörens tumme → |
| På Wikipedia finns en artikel om Det spräckliga bandet. |
Det spräckliga bandet.
När jag läser igenom mina anteckningar rörande de sjuttio eller åttio små »affärer», i samband med vilka jag studerat min vän Sherlock Holmes‘ metoder, märker jag, att bland hans äventyr finnas många, som äro tragiska, många, som närma sig det komiska, en stor del, som kunna kallas märkvärdiga och enastående, men ingen, som gör skäl för benämningen banal; ty, enär min vän arbetade av ren kärlek till sitt yrke och ej för att förtjäna pengar, vägrade han alltid att åtaga sig någon slags undersökningar eller efterforskningar, de där ej hade med det ovanliga, ja, fantastiska att skaffa. Av alla dessa olika »fall» kan jag ej minnas något, som erbjuder egendomligare drag än »affären» med den välkända familjen Roylott, från Stoke Moran i Surrey. Händelserna i fråga tilldrogo sig under det tidigaste stadiet av min bekantskap med Sherlock Holmes, när vi som ungkarlar bodde tillsammans vid Baker-Street. Möjligt är, att jag långt före detta låtit nämnda tilldragelser komma till allmänhetens kännedom; men jag hade vid den tidpunkt de skedde, lovat hålla saken hemlig. Från detta löfte har jag nyligen blivit löst; den person, som avfordrade mig detsamma, har nämligen, mänskligt sett, ljutit en förtidig död. Och det är kanske så gott, att alla fakta nu komma i dagen, ty jag har hört sägas, att rykten, angående doktor Grimesby Roylotts frånfälle äro i omlopp, rykten, vilka framställa saken ännu hemskare än den i verkligheten var.
Det var i början av april år 1883, som jag en dag vaknade vid att Sherlock Holmes, fullt klädd, stod bredvid min säng. I regel steg han upp mycket sent, och eftersom pendylen på kaminhyllan visade mig, att klockan ej var mer än en kvart över sju, betraktade jag honom förvånad, sömnig och kanske litet förargad; själv hade jag ytterst regelbundna vanor.
»Det var ledsamt, att jag såg mig nödsakad väcka dig, Watson», sade han, »men det är allas vårt gemensamma öde i dag. Mrs Hudson har blivit väckt, hon har kört upp mig, och jag låter nu samma onda vederfaras dig.»
»Vad står på? Är elden lös?»
»Nej — det är bara en klient. Det sägs, att vi fått besök av en ung dam; hon skall se mycket ängslig och upprörd ut och yrkar häftigt på att genast få tala med mig. Hon sitter och väntar nere i vårt arbetsrum. Och, ser du, när unga damer den här tiden på dygnet vandra omkring på Londons gator och köra vanligt, sömnigt folk ur deras sängar, så antar jag, att de ha något särdeles viktigt att meddela och att saken brådskar. Skulle det visa sig att 'affären' är intressant, vill du nog gärna vara med om den ända från början. Jag tyckte i alla händelser, att jag borde väcka dig och ställa dig valet fritt.»
»Min käre vän, jag vill naturligtvis inte för allt i världen låta tillfället gå mig ur händerna.»
Mitt allra största nöje var att följa Holmes på hans »expeditioner», och jag beundrade av hela min själ de snabba slutledningar — så snabba, att de liknade verkliga ingivelser och trots detta alltid voro grundade på logiska skäl — medels vilka han lyckades lösa de problem, som framlades inför honom. Jag kastade således i flygande fart kläderna på mig och var inom ett par minuter redo att följa med min vän ner i vårt vardagsrum. En svartklädd dam, vars anletsdrag doldes av en tät slöja, reste sig vid vårt inträde.
»God morgon, min fru», sade Holmes muntert. »Mitt namn är Sherlock Holmes. Den här herrn är min intime vän och kamrat, doktor Watson, inför vilken ni kan tala lika öppenhjärtigt, som om jag vore ensam. Det var bra, att mrs Hudson gjort upp en god brasa. Slå er ner så nära den som möjligt; jag skall säga till om en kopp kaffe åt er; jag ser att ni är genomfrusen; ni riktigt darrar av köld.»
»Det är inte av köld, mr Holmes», sade den unga kvinnan med låg röst, i det hon bytte plats.
»Vad då?»
»Det är fruktan — fasa och förskräckelse.»
Hon lyfte på slöjan, och vi kunde se, att hon befann sig i ett mycket upprört sinnestillstånd; hennes ansikte var blekt och utmärglat, och ögonen hade ett skrämt, oroligt uttryck — ett sådant, som man ser hos ett jagat djur. Att döma av anletsdragen och gestalten kunde hon knappt ha uppnått trettio år, men hennes hår var starkt gråsprängt, och hon såg trött och utpinad ut.
Sherlock Holmes mätte henne med en av sina vanliga, snabba, forskande blickar.
»Ni får inte vara ängslig», sade han, i det han böjde sig fram och lugnande klappade henne på armen. »Vi ska' snart ställa saken tillrätta, tro ni mig! Ni har anlänt med tåg, ser jag.»
»Ni känner mig således?»
»Nej, men jag ser, att en returbiljett sitter instucken i er vänstra handske. Ni måste ha givit er av tidigt och likväl har ni tillryggalagt ett gott stycke väg i dog-cart och på smutsiga vägar, innan ni kom fram till er station.»
Damen ryckte häftigt till och stirrade med yttersta förvåning på min vän.
»Det var inte svårt att finna ut, min bästa fru», sade denne leende. Vänstra ärmen på er kappa har icke mindre än sju stora lerfläckar; de äro ännu alldeles våta. Intet annat åkdon än en dog-cart kastar upp smuts och damm på det sättet, och det sker endast, när man sitter till vänster om kusken.»
»Hur ni än fått reda på saken, så har ni fullkomligt rätt», svarade vår gäst. »Jag reste hemifrån före klockan sex, hann fram till Leatherhead vid halvsju-tiden och kom hit med första tåget. Sir, jag kan inte härda ut längre — jag blir galen, om det här skall fortgå. Jag har ingen att vända mig till — ingen, med undantag av en, som håller mig kär, och han, stackars karl, är ej i stånd att hjälpa mig. Så fick jag höra talas om er, mr Holmes; mrs Farintosh sade mig, att ni räddat henne i nödens stund. Hon gav mig er adress. O, sir, tror ni inte, att ni skulle kunna hjälpa mig också, eller åtminstone sprida litet ljus i det hemska mörker, som omger mig? För närvarande står det ej i min makt att belöna edra tjänster, men jag skall gifta mig om ett par månader, och som jag då får alla mina inkomster till mitt förfogande, skall ni finna, att jag ej är otacksam.»
Holmes vände sig mot sitt skrivbord, låste upp en låda och tog fram en liten anteckningsbok, som han rådfrågade.
»Farintosh», sade han. »Ja, jag kommer ihåg den där affären; det gällde ett diadem av opaler. Det var långt före din tid, Watson. Jag ber er vara övertygad om, min fru, att jag skall ägna lika mycken omsorg och tid åt den sak, ni vill anförtro mig, som jag gjorde, när fråga var om er vän. Vad belöning angår, så är mitt yrke en belöning i sig själv; och ni äger frihet att betala de utgifter, jag för er skull möjligen åsamkar mig, närhelst det bäst passar er. Vill ni nu ha godheten berätta oss allt, som kan hjälpa till att bilda ett omdöme om den sak, ni önskar jag skall ta om händer.»
»Tyvärr», svarade den besökande, »ligger själva det hemska i min ställning däri, att jag ej har några fakta att gå efter. Allt är så ovisst, så obestämt, mina misstankar vila på så lösa grunder, att de synas andra människor obetydliga och utan minsta vikt. Till och med den man, som främst av alla är mig skyldig råd och hjälp, anser allt vad jag berättar honom för en nervös kvinnas fantasifoster. Han säger visserligen inte så, men jag läser hans tankar i hans lugnande svar och bortvända blick. Men jag har hört sägas, mr Holmes, att ni kan se djupt in i människohjärtat och upptäcka däri förborgade grymma anslag. Ni kan kanske råda mig, hur jag skall undkomma de faror, som hota mig.»
»Jag är idel öra, min fru.»
»Mitt namn är Helen Stonor, och jag bor hos min styvfar siste ättlingen av en urgammal angel-sachsisk familj, Roylott of Stoke Moran, i västra delen av Surrey.»
Holmes nickade.
»Jag känner till namnet», sade han.
»Släkten var en gång bland de rikaste i England, och egendomen sträckte sig långt in i Berkshire i norr och i Hampshire i väster. Under förra århundradet voro emellertid fyra generationers män efter varandra mer än vanligt slösaktiga och utsvävande, och under Regentens dagar fullbordades familjens ruin av en notorisk spelare. Av hela egendomen återstod endast ett par tunnland åker och det två hundra år gamla slottet, som tyngdes av stora inteckningar. Den siste egendomsherren förde en utfattig aristokrats odrägliga tillvaro och framsläpade sitt liv under möda och bekymmer; men hans ende son, min styvfar, som insåg att han måste rätta sig efter familjens förändrade omständigheter, erhöll av en släkting ett lån, som satte honom i stånd att avlägga medicine doktorsexamen, varefter han reste ut till Calcutta, där han, tack vare sin skicklighet och sin karaktärsfasthet, snart fick en vidsträckt och lönande praktik. I ett anfall av raseri, orsakat av flere i hans hus begångna stölder, slog han ihjäl sin infödde hovmästare och lyckades med knapp nöd undgå att bli dömd till döden. Han led emellertid ett långvarigt fängelsestraff, och återvände efter sitt frigivande till England, dyster och förbittrad till sinnes.
»Under sin vistelse i Indien hade doktor Roylott gift sig med min mor, mrs Stonor, änka efter generalmajor Stonor. Min syster Julia och jag voro tvillingar, och endast två år gamla, när min mor ingick sitt andra äktenskap. Hon ägde en ansenlig förmögenhet, omkring tusen pund om året, och hon hade i sitt testamente förordnat, att doktor Roylott skulle fritt förfoga över pengarna, så länge vi bodde hos honom, men att en viss årlig summa skulle utbetalas till oss, i händelse vi gifte oss. Strax efter sin hemkomst till England dog min mor — hon omkom för åtta år sedan vid en järnvägsolycka nära Crewe. Doktor Roylott övergav då sin plan att skaffa sig praktik i London, och slog sig med oss systrar ner på sitt gamla färdernegods Stoke Moran. Den förmögenhet min mor efterlämnat, räckte till för alla våra behov, och det tycktes ej finnas något, som hindrade oss att njuta av vår tillvaro.
»Men helt plötsligt undergick min far en egendomlig förvandling. I stället för att göra bekantskaper och besöka våra grannar, som i början hade visat stor belåtenhet med att se en telning av familjen Roylott åter i det gamla fädernehemmet, stängde han in sig i sina rum och gick sällan ut annat än för att inlåta sig i tvist med vem som råkade komma i hans väg. Ett lynne så häftigt, att det gränsade till ursinne, hade varit ärftligt i min styvfars familj, och vad honom själv angår, hade häftigheten troligen ökats genom hans långvariga vistelse i tropikerna. En massa högst obehagliga gräl uppstodo, av vilka ett par slutade med rättegång; min styvfar blev en skräck för hela trakten; människorna flydde, så fort han nalkades, ty han äger oerhörda kroppskrafter och är alldeles oregerlig, när han blir ond.
»Förra veckan kastade han bysmeden ner i en å, och det var endast genom att betala karlen alla pengar, jag kunde samla ihop, som jag lyckades undvika ännu en offentlig skandal. Han har inga andra vänner än några kringvandrande zigenare; dessa tillåter han att slå upp sina tält på de få tunnland med tjocka snår bevuxna ängsmarker, som representera godsets ägor, och mottager å sin sida den gästfrihet, de erbjuda honom; i flera veckor i sträck kan han dela deras kringströvande liv. Han har också en vurm för djur från varmare luftstreck; en kommissionär i Indien brukar förse honom med dylika. I närvarande stund har han en cheetah och en babian, som i full frihet ströva omkring överallt på ägorna och hos byfolket injaga lika mycken fruktan som deras herre.
»Av vad jag sagt kan ni nog förstå, att min syster och jag just inte hade vidare glada dagar. Inga tjänare ville stanna hos oss; vi hade länge måst förrätta allt arbete själva. Min syster var ej mer än trettio år när hon dog, och likväl hade hennes hår börjat att gråna, precis som mitt nu gör.»
»Er syster är alltså död?»
»Hon dog för två år sedan, och det är just om hennes död jag vill tala med er. Ni kan ju förstå, att vi, under de förhållanden jag nyss beskrivet, ej ofta hade tillfälle att komma i beröring med personer av vår egen ålder och samhällsställning. Vi hade emellertid en moster, vår mors ogifta syster, miss Honoria Westphail, som bor nära Harrow, och vi fingo emellanåt tillåtelse att göra denna vår släkting ett besök. Julia reste dit vid jultiden för två år sedan, och träffade där en pensionerad kommendörkapten, med vilken hon förlovade sig. Min styvfar fick reda på förlovningen, så snart min syster kommit hem och tycktes ej ha något emot förbindelsen; men fjorton dar innan bröllopet skulle äga rum, tilldrog sig den hemska händelse, som berövade mig mitt enda sällskap, min enda vän.»
Sherlock Holmes hade med slutna ögon suttit tillbakalutad i sin länstol, men nu lyfte han en smula på ögonlocken och betraktade forskande sin gäst.
»Var god och uppgiv noggrannt alla detaljer», sade han.
»Det kan jag med största lätthet göra», var svaret, »ty allt vad som under den fasansfulla tiden hände, står med eldskrift ristat i mitt minne. Det slott, vi bebo, är, som jag redan sagt, mycket gammalt; endast den ena flygelbyggnaden är möblerad och beboelig. Sovrummen i denna flygel äro belägna i bottenvåningen; sällskapsrummen ha alltid funnits i slottets mellersta del. Av dessa sovrum begagnas det första av doktor Roylott, det andra var min systers, det tredje är mitt. De stå ej i förbindelse med varandra, men ha sin utgång i samma korridor. Är min framställning tydlig nog?»
»Fullkomligt tydlig.»
»De tre rummens fönster vetta ut åt gårdsplanen. Den olycksalig kvällen hade doktor Roylott tidigt dragit sig tillbaka till sitt rum; att han ej gått till sängs visste vi dock därav, att min syster besvärades av lukten från de starka indiska cigarrer, han alltid brukar röka. Hon lämnade därför sitt rum och gick in till mig; hon satt kvar hos mig en lång stund och pratade om sitt förestående bröllop. Klockan elva steg hon upp för att gå in till sig; på tröskeln blev hon stående och vände sig om.
»'Säg mig, Helen', sade hon, 'har du någonsin hört någon vissla här mitt i natten?'
»'Nej, aldrig', svarade jag.
»'Jag antar, att du ej är i stånd att vissla i sömnen?'
»'Omöjligt — men hur så?'
»'Därför, att jag de här sista nätterna vid tretiden på morgonen hört en låg, men tydlig vissling. Jag sover mycket lätt, och har vaknat av det ovana ljudet. Jag kan inte säga, vari från det kommer — kanske från rummet intill mitt, kanske från gräsplanen; jag ville bara fråga, om du också hört det.'
»Nej, det har jag inte. Det är nog de där obehagliga zigenarne, som ströva omkring överallt här i trakten.»
»'Mycket troligt. Men om ljudet verkligen kom från gräsplanen, undrar jag på, att du inte hörde det.'
»Jag sover väl tyngre än du.»
»'Ja, det är ju i alla händelser ingenting av vikt', sade hon leende, i det hon stängde min dörr; ett ögonblick därefter hörde jag henne skjuta för rigeln inne i sitt eget rum.»
»Såå», sade Holmes. »Brukade ni alltid låsa in er om natten?»
»Alltid.»
»Och varför?»
»Jag tror mig ha sagt er, att doktorn hade en cheetah och en babian. Vi kände oss ej lugna, så framt våra dörrar ej voro riglade.»
»Jag förstår. Var god och fortsätt.»
»Jag kunde ej sova den natten — en obestämd aning om en stundande olycka plågade mig. Min syster och jag voro, som ni minns, tvillingar, och ni vet nog, hur starka de band äro, som förena två med varandra så nära besläktade själar. Det var en kall, ruskig natt; vinden tjöt i skorstenspiporna, och regnet slog häftigt mot fönsterrutorna. Plötsligt förnam jag, tvärs genom den rasande stormens våldsamma utbrott, högljudda skrik, som tycktes komma från en skrämd kvinna. Jag kände igen min systers röst. Jag rusade upp ur min säng, svepte en sjal kring mig och sprang ut i korridoren. I samma ögonblick jag öppnade min dörr, tyckte jag mig höra en låg vissling, en sådan, som min syster beskrivit, och några sekunder senare förnam jag ett klingande ljud, alldeles som om något slags metall fallit ned. När jag ilade fram i korridoren, öppnades min systers dörr; jag stirrade på den med häpnad och fasa — jag visste ju ej, vad jag skulle få se. Vid skenet av den i gången hängande lilla lampan såg jag min syster stående i dörröppningen; hennes ansikte var likblekt av skrämsel, hon sträckte ut händerna, som om hon famlade efter stöd, hennes gestalt svajade fram och åter — hon tycktes nära att förlora medvetandet. Jag sprang fram och slog mina armar kring henne, men i detsamma veko sig knäna under henne, och hon föll till marken. Hon led synbarligen de häftigaste plågor — hennes lemmar voro alldeles förvridna. I början trodde jag, att hon ej hade känt igen mig, men när jag lutade mig ner över henne, utbrast hon med en röst, som jag aldrig skall förgäta: 'O, min Gud. Helen! Det var bandet, det spräckliga bandet!' Hon tycktes ha något mer att säga och pekade ivrigt i riktning mot doktorns rum, men så anfölls hon av en ny konvulsion och förmådde ej yttra ett enda ord. Jag sprang längre fram i gången och ropade på min styvfar; han kom i detsamma ut ur sitt rum, klädd i nattrock. När han kom in till min syster, var hon fullkomligt medvetslös, och fastän han hällde konjak i henne och skickade till byn efter den där boende läkaren, voro alla ansträngningar fåfänga — den arma flickan dog utan att ha återfått medvetandet. Sådant var min älskade systers förskräckliga slut.»
»Ett ögonblick!» sade Holmes. »Är ni riktigt säker på, att ni hörde visslingen och ljudet av fallande metall? Kan ni ta på er ed, att ni hört det?»
»Samma fråga gjordes mig vid likbesiktningen. Min fulla övertygelse är, att jag hörde båda ljuden, men jag kan ju möjligen ha misstagit mig — stormen rasade så häftigt, och det knäppte och knakade i det gamla husets murkna väggar.»
»Var er syster påklädd?»
»Nej, hon hade ej annat än sin nattskjorta på sig. I hennes högra hand fann man en halvbränd tändsticka, i den vänstra en tändsticksask.»
»Vilket bevisar, att hon tänt ljus och sett sig omkring, när hon blev skrämd. Det är av vikt att komma ihåg det. Hur lydde likbesiktningsnämndens utsago?»
»De undersökte saken mycket noga, enär doktor Roylotts egendomliga uppförande var känt i hela trakten, men voro ej i stånd att finna någon förklarlig dödsorsak. Mitt vittnesmål sade dem ju, att dörren varit riglad på innersidan, och fönstren voro försedda med gammalmodiga, järnbeslagna luckor, vilka tillskruvades var kväll. Väggarna undersöktes omsorgsfullt; de visade sig vara starka och solida; så var ock förhållandet med både golv och tak. Skorstenspipan är vid, men den är försedd med fyra stora korslagda tvärslåar. Det är därför otvivelaktigt, att min syster var ensam, när hon fann sin död. Dessutom märktes på hennes kropp inga tecken till våld.»
»Men gift då?»
»Läkarne undersökte henne noggrannt även i det fallet, men utan framgång.»
»Vad tror ni själv att er stackars syster dog av?»
»Min tro är, att hon dog av en nervattack, orsakad av skrämsel, fast jag ej har minsta aning om vad som kunde ha skrämt henne.»
»Fanns det zigenare i trakten vid den tiden?»
»Ja — sådana finnas där nästan alltid.»
»Och vad är er åsikt om er systers häntydning på ett band — ett spräckligt band?»
»Ibland har jag trott, att hon talade i yrsel, ibland att orden syftade på något av de zigenarband, som vi så ofta sågo i trakten. Det är ju möjligt, att de brokiga huvudkläden, som många av zigenerskorna begagna, givit anledning till det egendomliga adjektivet, hon använde.»
Holmes skakade på huvudet; han såg långt ifrån belåten ut.
»Det här ser mer än vanligt invecklat ut», sade han, »men var god och fortsätt.»
»Två år ha nu förflutit sedan min systers död, och mitt liv har tills på allra sista tiden varit ensligare än någonsin. Men för en månad sedan gjorde en kär vän, som jag i många år känt, mig den äran att anhålla om min hand. Hans namn är Armitage — Percy Armitage — andre sonen till mr Armitage från Crane Water, nära Reading. Min styvfar lade inga hinder i vägen för mitt giftermål, och mitt bröllop skall äga rum nu på våren. För två dagar sedan började man några reparationer i västra flygeln på vårt gamla slott, och ena väggen i mitt rum har blivit öppnad; jag har därför måst flytta in i det rum, i vilket min syster dog; jag sover i den säng, hon alltid begagnade. Ni kan ju lätt tänka er min fasa, när jag förra natten, då jag låg vaken och funderade på min systers förskräckliga slut, plötsligt hörde den låga visslingen, som varit förebud till hennes död. Jag rusade upp och tände lampan, men kunde ej se något ovanligt i rummet; jag var likväl så uppskakad och skrämd, att jag ej kunde gå till sängs igen; jag klädde på mig, och så fort det blev dager, smög jag mig ut, fick en dog-cart från hotellet 'Kronan' nere i byn, körde till Leatherhead, och begav mig direkt hit för att få träffa er och be om råd och hjälp.»
»Det gjorde ni rätt i», sade min vän. »Men har ni sagt mig allt?»
»Ja — allt.»
»Det har ni ej gjort, miss Roylott. Ni söker skydda er styvfar.»
»Vad menar ni?»
I stället för att svara strök Holmes upp det svarta spetskrus, som prydde den unga kvinnans klädningsärm. Fem. små blåaktiga fläckar, märken efter fyra fingrar och en tumme, syntes tydligt på den vita armleden.
»Ni har blivit misshandlad», sade Holmes. Miss Roylott rodnade och drog spetsarna ner över sin skadade arm.
»Han är mycket häftig», sade hon, »och han har kanske ingen aning om, hur stark han är.»
En lång tystnad uppstod; Holmes satt med hakan stödd mot handen och stirrade in i den sprakande elden.
»Det här är, som jag redan sagt, mer än vanligt invecklat», sade han slutligen. »Det finns en mängd detaljer jag skulle vilja ha redo. på, innan jag kan avgöra på vilket sätt vi böra gå till väga. Men vi ha ej ett ögonblick att förlora. Om vi reste ner till Stoke Moran i dag, tror ni det skulle vara möjligt att utan er styvfars vetskap få se de där rummen?»
»För någon tid sedan sade han, att han just i dag måste för viktiga affärers skull resa in till London. Troligen stannar han borta hela dagen, så att ni kunde vara alldeles ostörd. Vi ha en hushållerska nu, men hon är gammal och enfaldig; henne kunde jag skicka bort i något ärende.»
»Förträffligt! Du har väl ingenting emot den här lilla utflykten, Watson?»
»Visst inte.»
»Då ge vi oss av båda två. Vad tänker ni ta er till, miss Roylott?»
»Jag har ett par ärenden att uträtta nu, då jag ändå är i sta'n. Men jag skall resa hem med tolvtåget för att kunna ta emot er.»
»Ni kan vänta oss tidigt på eftermiddagen. Jag har litet att göra, innan jag ger mig ut på landet. Vill ni inte stanna och äta frukost med oss?»
»Nej tack; jag måste gå genast. Jag känner mig helt lugn och glad till sinnes, sedan jag fått tala vid er, och jag hoppas innerligt att få se er i eftermiddag igen.»
Hon drog sin täta, svarta slöja ner över ansiktet och lämnade tyst rummet.
»Vad är din mening om den här historien, Watson?» frågade Holmes och satte sig bekvämt tillrätta i sin stol.
»Det tycks mig vara en både hemsk och hemlighetsfull affär.»
»Ja — hemsk och hemlighetsfull — det har du så rätt i.»
»Men om den unga damens påstående fullt överensstämmer med sanningen; om golv, väggar och tak äro solida; om dörr, fönster och skorstenspipa äro otillgängliga, så måste hennes syster väl ha varit ensam, när hon gick sitt hemska öde till mötes?»
»Vad vikt skall man då lägga vid de besynnerliga visslingarna och den döende kvinnans obegripliga ord?»
»Det vet jag verkligen inte.»
»Om du sammanställer berättelsen om visslingarna, och om zigenarband, som stå på förtrolig fot med den gamle doktorn, och därtill lägger det faktum, att denne samme doktor har intresse av att förhindra sina styvdöttrars giftermål, och så tänker på den döende kvinnans antydan om ett band och på den omständigheten, att miss Helen Stonor hörde ett buller av metall — troligen ljudet av en vid fönsterluckorna fastskruvad järnstång, som sköts tillbaka på sin plats — så ha vi alla skäl antaga, att hemligheten säkrast blir uppdagad, om vi följa dessa spår.»
»Men vad skulle zigenarne då ha gjort?»
»Det vet jag inte.»
»Jag finner mycket att invända mot din teori.»
»Jag ock. Det är just orsaken, varför vi i eftermiddag resa ner till Stoke Moran. Jag vill göra mig underrättad om, huruvida invändningarna äro berättigade, eller om de kunna bortförklaras. Men vad tusan vill det här säga?!»
Detta utrop hade undsluppit min vän vid åsynen av en jättelik man, som plötsligt ryckt upp dörren till vårt rum och utan minsta förberedelse visade sig på tröskeln. Han var klädd halvt som ämbetsman, halvt som lantjunkare, i ty att han var utstyrd i svart hög hatt, lång, åtsittande ytterrock och höga läderdamasker; i handen bar han en stor ridpiska. Han var så lång att hatten snuddade vid dörrens tvärbjälke, och så bred, att han tycktes fylla hela dörröppningen. Han vände sitt breda ansikte, fårat av tusentals rynkor, brunbränt av söderns sol och stämplat av laster och lidelser, mot än den ene, än den andre av oss, och hans stora smala örnnäsa kom honom att likna en rovfågel, som söker efter byte.
»Vilken av er är Holmes?» frågade den egendomliga uppenbarelsen.
»Det är mitt namn, sir. Med vem har jag den äran tala?» sade min vän helt lugnt.
»Jag är doktor Grimesby Roylott från Stake Moran.»
»Så-å? Var god och tag plats, herr doktor», sade Holmes förbindligt.
»Det tänker jag visst inte göra. Min styvdotter har varit här — jag har spårat henne hit. Vad har hon sagt er?»
»Det är bra kallt för den här tiden på året», sade Holmes.
»Vad har hon sagt er?» skrek den gamle herrn ursinnigt.
»Men jag har hört, att krokusen redan blommar», fortsatte min vän i artig konversationston.
»Jaså — ni tänker slå bort saken», sade vår trevlige gäst, i det han tog ett par steg in i rummet och skakade sin piska. »Din fördömde usling! Jag känner dig — jag har hört talas om dig förut. Du är Holmes, fjäsken.»
Min vän smålog.
»Holmes, den beskäftige skvallraren!»
Holmes' leende bredde ut sig.
»Holmes, Scotland Yards 'viktigpetter'!»
Min vän brast ut i ett hjärtligt skratt.
»Er konversation är verkligen bra underhållande», sade han. »När ni går er väg, så var snäll och stäng dörren; det drar alldeles förskräckligt.»
»Jag går inte förr, än jag sagt, vad jag ämnar säga. Understå er inte att lägga er i mina angelägenheter!
Jag vet, att miss Stonor har varit här — jag har spårat henne hela vägen hit. Och jag är en farlig karl att råka ut för! Se här!»
Han gick hastigt fram till eldstaden, tog fatt i eldgaffeln och böjde den med sina stora, bruna händer alldeles krokig.
»Laga bara, att ni inte faller i mina klor», brummade han, kastade eldgaffeln ner på golvet och gick sin väg.
»En sådan trevlig människa!» sade Holmes skrattande. »Jag är inte fullt så tjock och skrymmande, men om han dröjt litet, skulle jag visat honom, att mina klor ej heller äro att leka med.»
Han tog upp eldgaffeln och rätade med en enda knyck ut den igen.
»Tänk på hans oförskämdhet att likna mig vid en vanlig officiell detektiv! Den här händelsen gör vår undersökning än intressantare; jag hoppas bara, att vår lilla vän ej må få ledsamt av sitt oförstånd att låta det här odjuret få reda på, att hon varit hos oss. Nu ska' vi säga till om frukosten, Watson, och sedan den är överstökad, ska' jag gå ner till Doctors Commons, där jag skall skaffa mig nys om ett och annat, som kan bliva till nytta i den här affären.
Klockan var nära ett, då Holmes kom tillbaka från sin lilla utflykt. I handen höll han ett ark blått papper, översållat med anteckningar och siffror.
»Jag har läst igenom den avlidna mrs Roylotts testamente», sade han. »För att få dess verkliga innebörd fullt klar för mig, har jag räknat ut det nuvarande värdet av de säkerheter, i vilka pengarna äro placerade. Totalinkomsten, som vid tiden för mrs Roylotts död uppgick till ungefär 1,100 pund, är nu, till följd av fallande ränta ej mer än 750 pund. Var och en av döttrarna har i händelse av giftermål rätt till en årlig summa av 250 pund. Det är ju därför tydligt, att om båda de unga damerna gift sig, vår hetsige vän från i morgse endast skulle haft en obetydlig inkomst att leva av, och att till och med om endast en av dem knutit Hymens band, styvfadern skulle sett sig nödsakad 'dra in på staten'. Mitt göra nu på morgonen har haft den nyttan med sig, att det bevisat, att han har all orsak hindra dem från att lämna sitt nuvarande hem. Och nu, Watson, måste vi raska på — den gamle herrn vet ju, att vi intressera oss för saken; om du är färdig, ska' vi ta en droska ner till Waterloo. Stoppa din revolver i fickan — den kommer kanske att behövas. En Eleys N:o 2 är ett förträffligt argument, när det gäller en herre, som kan slå knut på en eldgaffel. Ett vapen och en tandborste är, tror jag, allt vad vi behöva.»
Vid Waterloo voro vi just i tid att hinna med tåget till Leatherhead, varest vi hyrde ett åkdon och tillryggalade fem eller sex mil genom det vackra Surrey. Det var en härlig dag med klart solsken och små vita strömoln på himlen. Träden och häckarna längs vägkanten började just skjuta ut de första gröna skotten, och luften var full av doften från nyplöjda fält. För mig åtminstone fanns det en egendomlig kontrast mellan den ljuva, annalkande våren och det olycksdigra ärende, i vilket vi voro stadda. Min vän satt på framsätet i vår bekväma trilla med korslagda armar, hatten neddragen över ögonen och hakan nedsjunken mot bröstet. Plötsligt ryckte han upp sig ur sina tankar, klappade mig på axeln och pekade utöver ängarna.
»Se dit!» sade han.
En av gamla ståtliga träd bestående park sträckte sig i sakta stigning uppåt och tätnade på kullens krön till en liten lund. Mellan trädstammar och grenar kunde man urskilja ett gammalt herresätes grå gavlar och långt framspringande tak.
»Stoke Moran!» utbrast han.
»Ja, sir, det är där doktor Grimesby Roylott bor», sade vår körsven.
»Man tycks hålla på att bygga där», sade Holmes; »vi ämna oss dit.»
»Därnere ligger byn», sade kusken och pekade på en samling hus till vänster, »men om herrarna ämna sig till slottet, så går det fortare, om man klättrar över stättan därborta och tar genvägen över åkrarna — därborta, som damen går och promenerar.»
»Damen i fråga är visst miss Stonor, tror jag», sade Holmes och skuggade ögonen med handen. »Ja, jag tror vi ska' göra som ni föreslår.»
Vi stego ur, betalade vår skjuts, och åkdonet rasslade snart på väg tillbaka till Leatherhead.
»Jag ansåg det bäst, att skjutspojken skulle tro oss vara arkitekter, som hade något att göra med slottets reparation», sade Holmes, när vi klättrade över stättan. »Han är kanske böjd för skvaller. God afton, miss Stonor. Ni ser, att vi ha hållit ord.»
Vår klient tog emot oss med ett av glädje strålande ansikte.
»Jag har gått och väntat på er», utbrast hon och skakade hjärtligt hand med oss. »Allt tycks arta sig bra. Doktor Roylott har rest till staden och kommer troligen ej hem förrän sent i kväll.»
»Vi ha redan haft nöjet göra doktorns bekantskap», sade Holmes och omtalade med få ord morgonens tilldragelse. Miss Stonor blev alldeles likblek, när hon hörde vad som skett.
»Gud i himlen!» utropade hon; »han följde således efter mig.»
»Det tycks så.»
»Han är så slug och illistig, att jag aldrig vet, när jag är fri från honom. Vad skall han väl säga, när han kommer hem?»
»Han gör bäst i att ta sig till vara; han blir kanske snart nog varse, att han fått att göra med någon, som är ändå slugare än han själv. Lås in er i ert rum i kväll. Blir han för bråkig, får ni resa till er moster i Harrow. Nu måste vi nyttja vår tid väl; var därför så god och för oss till de rum, vi skola undersöka.»
Det gamla slottet var byggt av grå, nu med lav tätt övervuxen sten; det bestod av ett större mittparti och två långt framspringande flyglar, som liknade en krabbas klor. I den ena av dessa flyglar voro alla fönsterrutorna sönderslagna och förspikade med bräder; taket var delvis instörtat — det hela var en fullständig ruin. Mittpartiet var i föga bättre skick, men högra flygel, byggnaden var jämförelsevis ny; gardinerna för fönstren och den ur skorstenen virvlande blå röken utvisade att det var där, familjen bodde. En byggnadsställning var upprest mot ena sidomuren, och man hade rivit ner en massa stenar, men inga arbetare syntes till. Holmes gick långsamt fram och tillbaka på den vanskötta gårdsplanen och undersökte med stor uppmärksamhet fönstrens yttersidor.
»Detta antar jag, tillhör det rum, i vilket ni brukar sova; det i mitten var er systers, och det som är närmast huvudbyggnaden är förmodligen fönstret i doktor Roylotts sängkammare?»
»Alldeles rätt; men nu bebor jag mittrummet.»
»Under reparationerna, tycker jag ni sagt mig. Men anser ni, att den där ändringen eller lagningen var nödvändig?»
»Visst inte; jag tror, att det var helt enkelt en förevändning att förmå mig byta rum.» »jaha — mycket möjligt. Den smala gång, mot vilken de tre rummen vetta, ligger väl på flygelns andra sida? Finns det några fönster i den?»
»Ja, men de äro mycket små och trånga; ingen människa skulle kunna komma in genom dem.»
»Eftersom både ni och er syster riglade edra dörrar om natten, kunde man ju ej komma in i edra rum den vägen. Skulle ni nu vilja vara snäll och gå in i ert rum och stänga fönsterluckorna?»
Miss Stonor gjorde så, och Holmes gav sig all möjlig möda att öppna dem, men förgäves. Det fanns ej den minsta rämna, genom vilken man kunde sticka in en kniv och lyfta av tvärslån. Med förstoringsglas för ögat undersökte han sedan gångjärnen; dessa voro av starkt smidesjärn och fast insatta i det massiva murbruket.
»Hm!» sade han och gned sig eftertänksamt på hakan, min teori tycks ej hålla streck. Ingen skulle kunna tränga sig genom fönstren, om luckorna voro förbommade. Nå väl, vi ska' se efter, i fall vi inomhus kunna finna något, som sprider ljus i saken.»
En liten sidodörr förde in i den vitrappade korridor, längs vilken de tre sovrummen voro belägna. Holmes brydde sig ej om att undersöka det tredje rummet följaktligen gingo vi genast in i det andra, det, som miss Stonor för tillfället bebodde och i vilket hennes syster gått sitt öde till mötes. Det var ett anspråkslöst litet rum, lågt i taket och med stor öppen spis, så som förr brukades på gamla lantställen. En brun byrå stod i ena hörnet, en smal, med vitt täcke prydd säng i det andra; till vänster om fönstret fanns ett toalettbord. Dessa möbler, tillika med två små korgstolar var allt, som kunde ses i rummet, med undantag av en liten fyrkantig mattbit mitt på golvet. Väggpanelningen var av brun, maskstungen ek, så gammal och sliten, att den antagligen förskrev sig från den tid, det ursprungliga huset blivit byggt. Holmes drog en av stolarna in i ett hörn, slog sig ned på densamma och satt alldeles tyst, under det hans ögon med den mest spända uppmärksamhet iakttogo varje enskild detalj av rummets inredning.
»Varthän leder den där klocksträngen?» frågade han slutligen och pekade på ett brett band, vars tofsar vilade på själva sängkudden.
»Till hushållerskans rum.»
»Den ser betydligt nyare ut än möblerna.»
»Ja, den blev först uppsatt för ett par år sedan.»
»Er syster begärde väl att få den, kan jag tro?»
»Nej; hon begagnade den aldrig. Vi brukade själva skaffa oss vad vi ville ha.»
»Jaså; då var det ju nästan onödigt att sätta upp en så prydlig klocksträng härinne. Var god ursäkta mig ett par minuter, men jag måste titta på det här golvet.» Han kastade sig raklång ner på golvet, kröp hastigt fram och tillbaka och undersökte med förstoringsglaset i hand varje springa mellan golvtiljorna. Så gjorde han detsamma med väggpanelningen, gick fram till sängen, stod en stund och stirrade på den och lät sina blickar glida upp och ned för väggen. Slutligen tog han klocksträngen i handen och gav den ett kraftigt ryck.
»Å — den är ju ditsatt bara för syns skull!»
»Ringer den inte?»
»Nej, den är ej en gång fastsatt vid en ledningstråd. Det här var mycket intressant. Ser ni inte, att den är fäst vid en liten krok alldeles bredvid ventilen?»
»Så dumt tillställt! Jag har aldrig förr märkt det »
»Mycket egendomligt!» mumlade Holmes och drog ånyo i klocksträngen. »Det är en sak till i det här rummet, som förefaller mig underlig. Särdeles klokt av den, som byggt huset, var det till exempel inte att öppna en ventil in till ett annat rum, när han med lika litet besvär hade kunnat leda den genom ytterväggen direkt ut i fria luften!»
»Ventilen är också en alldeles ny inrättning.»
»Utförd på samma gång klocksträngen uppsattes?» anmärkte Holmes.
»Ja — man gjorde flere små ändringar vid den tiden.»
»Det måtte ha varit några underliga tillställningar — klocksträngar, som inte stå i förbindelse med någon ringledning, och ventiler, som inte skaffa någon luftväxling. Om ni tillåter, miss Stonor, skola vi nu ägna vår uppmärksamhet åt det inre rummet.»
Doktor Grimesby Roylotts sängkammare var större än hans styvdotters, men lika enkelt möblerad. En tältsäng, en liten trähylla full av böcker, mest facklitteratur, en länstol vid sidan av sängen, en vanlig trästol, ett runt bord och ett stort kassaskåp voro de förnämsta föremål, som mötte ögat. Holmes undersökte dem alla med det största intresse.
»Vad finnes härinne?» sade han och knackade på skåpet.
»Min styvfars affärshandlingar.»
»Såå — ni har sett det inuti?»
»Endast en gäng för ett par år sedan. Jag kommer ihåg, att det var fullt av papper.»
»Det skulle väl inte händelsevis finnas en katt därinne nu?»
»Nej — en så besynnerlig ide!»
»Se på det här!» Holmes lyfte upp ett litet tefat med mjölk, som stod på skåpet.
»Nej — det finns ingen katt i huset. Bara en cheetah och en babian.»
»Jaså — ja — naturligtvis! Men en cheetah är ju egentligen en stor katt, och den här lilla mjölktåren räcker inte långt för honom. Det är en sak till, som jag gärna skulle vilja bli på det klara med.» Han satte sig på huk framför trästolen och undersökte sitsen med största noggrannhet.
»Tack så mycket — nu är den frågan avgjord», sade han, reste sig upp och stack förstoringsglaset i fickan. »Hallå! Här är något riktigt intressant!»
Det föremål, som fångat hans blick var en liten hundpiska, som hängde på ena sänggaveln. Piskan var emellertid hoprullad och hade snärten ombildad till en löpknut.
»Vad säger du om den här, Watson?»
»Det är en vanlig hundpiska; men jag har ingen aning om, varför den ändar i en löpknut.»
»Nej — det är inte så vanligt, eller hur? Ack ja, det är en ond värld vi leva i, och när en begåvad människa ställer sin uppfinningsförmåga i brottets tjänst, blir resultatet olycksbringande nog. Jag tror, jag sett tillräckligt härinne nu, miss Stonor; med er tillåtelse skall jag bege mig ut på gårdsplanen.»
Jag hade aldrig sett min vän se så nedstämd och bister ut, som han gjorde, när vi lämnade fältet för vår undersökning. Vi hade under fullkomlig tystnad promenerat flere varv kring den lilla planteringen på gården, när Holmes slutligen vaknade ur sina funderingar.
»Det är av största vikt, miss Stonor», sade han, »att ni i allt följer mina råd.»
»Naturligtvis skall jag göra det.»
»Saken är alldeles för allvarlig för någon tvekan — ert liv beror kanske på er absoluta lydnad.»
»Jag försäkrar er, att jag i allt skall rätta mig efter er.»
»Först och främst måste både min vän och jag tillbringa natten i ert rum.»
Såväl miss Stonor som jag själv betraktade honom med stor förvåning.
»Ja, jag menar, vad jag säger. Låt mig nu förklara saken. Det är ju byns värdshus, som vi se därborta?»
»Ja, det är hotell 'Kronan'.»
»Utmärkt. Och man kan därifrån se edra fönster?»
»Naturligtvis.»
»När er styvfar kommer tillbaka, måste ni låtsas ha huvudvärk och stänga in er på ert rum. Sedan, då ni hör honom bereda sig att gå till sängs, skall ni öppna edra fönsterluckor, lyfta upp haken, ställa er lampa på fönsterbrädet — som signal till oss — och därefter, försedd med vad ni tror er komma att behöva, draga er tillbaka till ert förra rum. Jag tror nog, att ni, trots de började reparationerna, skall kunna tillbringa en natt där.»
»Ja, det går lätt för sig.»
»Resten kan ni lämna i våra händer.»
»Vad ämnar ni göra?»
»Vi skola tillbringa natten i ert rum och söka ta reda på orsaken till det buller, som stört er.»
»Mr Holmes, jag tror, att ni redan är fullt på det klara med saken», sade miss Stonor och lade sin hand på min väns arm.
»Det är ju möjligt.»
»Säg mig då för Guds skull, vad som orsakat min systers död!»
»Jag skulle helst vilja ha säkrare bevis, innan jag säger något.»
»Ni kan väl åtminstone säga mig om jag haft rätt i mitt antagande, att min syster dött av skrämsel.»
»Nej — det tror jag inte hon gjort — jag tror, att det fanns en annan, mer påtaglig orsak. Men nu måste vi lämna er, miss Stonor; om doktor Roylott komme hem och funne oss här, skulle vi intet mer kunna uträtta. Farväl och var lugn — om ni gör så, som jag sagt er, kan ni vara övertygad om, att vi snart skola lyckas avvända den fara, av vilken ni hotas.»
Sherlock Holmes och jag fingo med lätthet ett par rum på »Kronan». De voro belägna i första våningen, och från våra fönster hade vi utsikt åt herresätets inkörsport och bebodda flygelbyggnad. I skymningen sågo vi doktor Grimesby Roylott åka förbi; hans högresta, bredaxlade gestalt såg alldeles överväldigande ut vid sidan av den lille skjutspojken, som körde för honom. Pojken hade svårt att öppna de tunga järngrindarna, och vi hörde doktorns brummande, befallande röst och sågo, hur han i raseri skakade knytnävarna mot sin lille körsven. Så rullade åkdonet vidare; och ett par minuter senare sågo vi ljus glimta mellan träden; en lampa hade tänts i ett av herregårdens sällskapsrum.
»Vet du, Watson», sade Holmes, när vi sutto tillsammans i den ljusa vårskymningen, »jag gör mig nästan samvetskval av att ta dig med dit bort i natt — det är verklig fara å färde.»
»Kan jag vara dig till någon hjälp?»
»Din närvaro skulle kunna vara alldeles ovärderlig.»
»Då går jag med dig.»
»Det var verkligen mycket snällt av dig.»
»Du talar om fara; du har tydligen i rummen därborta sett mer, än jag kunde bli varse.»
»Kanske inte; men jag tror, att jag lyckats draga några fler slutsatser än du. Du såg nog allt, som jag såg.»
»Jag märkte inte något annat egendomligt än den där klocksträngen och har hittills ej varit i stånd utfundera, varför den blivit uppsatt.»
»Du såg väl ventilen också?»
»Ja, det gjorde jag; men det är ju inte så ovanligt, att man vill ha en liten öppning mellan två rum. Och den var så liten, att en råtta knappt kunde tränga sig igenom.»
»Innan vi kommo till Stoke Moran, visste jag, att där skulle finnas en ventil.»
»Min käre Holmes!»
»Jo, det gjorde jag visst. Du minns väl miss Stonors utsago, att hennes syster kände lukten av doktor Roylotts cigarr; följaktligen måste de två rummen stå i förbindelse med varandra. Öppningen måste vara helt liten, eljes hade nog likbesiktningsherrarna blivit den varse — jag antog således, att det var en ventil.»
»Men den kan väl ej åstadkomma något ont?»
»Det finns ju en hel följd av egendomliga sammanträffanden; man gör en ventil i väggen, hänger en klocksträng intill ventilen, och en dam, som sover i sängen under densamma, dör helt hastigt. Tycker du inte, att det är märkvärdigt?»
»Det ena tycks mig inte ha med det andra att göra.»
»Observerade du ingenting särskilt med sängen?»
»Nej.»
»Den var fastspikad vid golvet. Har du någonsin förr sett, att man spikar fast sina sängar?»
»Det kan jag just inte säga, att jag har.»
»Damen i fråga var ej i stånd att flytta sin säng; den intog alltid samma ställning i förhållande till ventilen och klocksträngen — vi kunna ju kalla den så, fast den ej stod i förbindelse med någon ringledning.»
»Holmes», utbrast jag, »nu tror jag mig förstå, varpå dina ord syfta. Vi ha just kommit i rätt tid att hindra ett slugt uttänkt, fasansfullt brott!»
»Slugt utfunderat — hemskt i sina verkningar. När en läkare slår in på brottets väg, blir han vanligen en riktigt genompiskad bov; han äger både sinnesstyrka och stora kunskaper. Palmer och Pritchard voro bland de skickligaste i sitt yrke. Den man, vi nu ha att göra med, tycks inte bomma, men jag tror, Watson, att vi ändå skola få fler träffar än han. Innan natten är förbi, ska' vi ha sett styggelse nog; låt oss därför i Guds namn nu få i lugn röka en pipa och under ett par timmar tänka på något muntrande.»
Vid niotiden voro alla ljus på herregården släckta. Två timmar förflöto långsamt, men på slaget elva blev en enda klar ljuslåga tänd mitt framför oss.
»Det är vår signal», sade Holmes och reste sig hastigt; »den kommer från mittfönstret.»
När vi gingo ut, sade Holmes ett par ord till värden och underrättade honom, att vi ämnade hälsa på en bekant och möjligen tillbringa natten hos denne. Ett ögonblick senare befunno vi oss ute på den mörka landsvägen; en kall vind blåste oss rätt i ansiktet, men den lilla fladdrande ljuslågan framför oss tjänstgjorde som vägvisare.
Det var ej det minsta svårt att komma in i parken, ty muren var på mer än ett ställe fullkomligt nedrasad. Trevande oss fram mellan träden, uppnådde vi snart gräsplanen, gingo tvärs över denna och skulle just hoppa in genom fönstret, då från ett tätt buskage kom framstörtande en figur, som liknade ett förkrympt, vanskapt barn. Slående kring sig med händer och fötter kastade sig den hemska varelsen ner på marken, reste sig sedan blixtsnabbt, sprang över gården och försvann i mörkret.
»O, herre Gud !» utbrast jag, »såg du det?»
Ett ögonblick tycktes Holmes lika bestört som jag. Hans hand slöt sig likt ett skruvstäd kring min arm: sedan brast han ut i ett lågt skratt och lutade sig tätt intill mig.
»Ett snyggt hushåll», viskade han, »det var babianen. Jag hade alldeles glömt doktor Roylotts besynnerliga favoriter; där fanns ju också en cheetah — kanske skall den när som helst hoppa upp på ryggen på oss.»
Jag erkänner, att jag kände mig lugnare och tryggare, då jag, efter att ha följt Holmes' exempel och tagit av mina skor, befann mig inne i den lilla sängkammaren. Min vän stängde ljudlöst luckorna, satte lampan på bordet och såg sig forskande omkring. Ingenting hade förändrats sedan vårt första besök. Holmes smög sig fram till mig och viskade så lågt, att jag knappt kunde uppfatta hans ord:
»Minsta ljud kan göra vara planer om intet.»
Jag nickade till tecken, att jag hade förstått.
»Vi få reda oss utan ljus. Han kunde märka det genom ventilen.»
Jag nickade omigen.
»Somna inte — ditt liv kan bero på, om du håller dig vaken. Håll revolvern i ordning, ifall vi skulle behöva den. Jag sätter mig på sängkanten — du får ta den där stolen,»
Jag tog fram min revolver och lade den på bordet.
Holmes hade haft med sig en lång smal käpp, som han nu placerade på sängen; bredvid sig hade han dessutom en ask tändstickor och en liten ljusstump. Han släckte lampan och vi befunno oss i kolmörker.
Skall jag någonsin få denna förskräckliga vaka ur mitt minne? Jag hörde ej ett enda ljud, ej ens ett andedrag, och dock visste jag, att min vän satt några fot ifrån mig, klarvaken och i samma tillstånd av nervös själsspänning som jag. Fönsterluckorna hindrade varje den minsta ljusstråle att tränga in i rummet; utifrån nådde oss då och då en nattfågels skärande skri, och en gång förnams alldeles intill vårt fönster ett långdraget, jamande läte, som sade oss, att cheetahn var på fri fot. I fjärran hördes de dova slagen från byns kyrkklocka, som varje kvart förkunnade tidens framåtskridande. Hur oändligt långa föreföllo oss ej timmarna! Klockan slog tolv, ett, två och tre — och vi väntade alltjämt på vad som hända skulle. Plötsligt märktes en hastig ljusglimt i ventilen; den försvann genast, men efterträddes av en intensiv lukt av olja och het metall — någon hade tänt en blindlykta i rummet nästintill. Jag hörde ett svagt rasslande ljud; sedan blev allt tyst igen, men den starka lukten tilltog. En halv timme satt jag lyssnande med den mest spända uppmärksamhet. Så förnummo vi plötsligt ett annat ljud — ett fint, sakta väsande — likt det som höres, när ångan strömmar ur pipen på en liten kokande kittel. Holmes rusade ögonblickligen upp från sin plats, tände en sticka, och började med sin käpp våldsamt piska klocksträngen.
»Ser du den, Watson?» ropade han. »Ser du den?»
Men jag såg ingenting. I samma minut som Holmes strök eld på tändstickan, träffades mitt öra av en låg, klar vissling, men det plötsligt uppflammande ljusskenet bländade mina trötta ögon och gjorde det omöjligt för mig att upptäcka det föremål, min vän så ursinnigt piskade. Jag kunde likväl se, att han var alldeles likblek och att hans ansikte hade ett uttryck av fasa och vämjelse.
Han hade slutat piska klocksträngen och såg oavvänt på ventilen, när vi i nattens tystnad förnummo ett rop, det hemskaste jag i hela min levnad hört. Det steg högre och högre — smärta, fruktan och vrede blandades om vartannat i ett hest tjut. Det sägs, att det ohyggliga lätet kommo de sovande i byn, ja, till och med i den långt bort belägna prästgården att rusa upp ur sina sängar. Det isade blodet i våra ådror — jag stirrade med skrämda ögon på Holmes, som stod alldeles orörlig, tills sista ekot av det fasansfulla skriet dött bort.
»Vad betydde det?» viskade jag flämtande.
»Det betydde, att allt är slut», sade Holmes. »Och det är kanske bäst så. Tag din revolver — vi ska' gå in i doktor Roylotts runt.»
Han tände lampan och gick före mig nedåt korridoren. Två gånger knackade han på doktorns dörr utan att svar avhördes. Då vred han om låset och steg in; jag följde honom i hack och häl med spänd revolver i hand.
En sällsam syn mötte våra ögon. På bordet stod en blindlykta med skärmen till hälften öppen; dess skarpa ljus föll på det stora kassaskåpet, vars dörr var ställd på glänt. På trästolen bredvid bordet satt doktor Grimesby Roylott, klädd i en lång, grå nattrock; hans bara ben stucko fram under densamma; på fötterna hade han röda turkiska tofflor utan klackar, och i hans knä låg den långa hundpiska, vi om morgonen sett hänga på hans säng. Ansiktet var uppåtvänt, och de redan glasartade ögonen voro riktade mot taket. Kring pannan hade han ett egendomligt gult, brunspräckligt band, som tycktes virat tätt om huvudet. Trots det buller vårt inträde förorsakade, satt han fullkomligt tyst och orörlig.
»Bandet! Det spräckliga bandet!» viskade Holmes.
Jag tog ett steg framåt. ögonblickligen tycktes den sällsamma huvudbonaden få liv — en vämjelig, avskyvärd orm sträckte fram sitt tjocka, fyrkantiga huvud och sin uppsvällda hals.
»En sumphuggorm!» utbrast Holmes — »den giftigaste orm i hela Indien. Karlen har dött tio sekunder efter det han blivit stungen. Ett våldsdåd hämnar sig alltid på sin utövare, och intrigmakaren, som gräver en grop åt andra, faller själv däruti. Låt oss kasta den här besten tillbaka i sin håla; sedan skola vi skaffa miss Stonor en annan tillflyktsort och underrätta polisen om vad som hänt.»
Under det han talade, ryckte han hastigt piskan från den döde mannens knä, slingrade löpknuten kring reptilens hals, drog den från dess plats och kastade den in i kassaskåpet, vars dörr han tillstängde.
Dessa äro de verkliga fakta rörande doktor Grimesby Roylotts död. Det är onödigt att tänja ut en berättelse, som redan är lång nog, genom att tala om, hur vi meddelade den unga flickan de sorgliga nyheterna, hur vi om morgonen ledsagade henne till hennes gamla släkting i Harrow och hur de officiella myndigheterna småningom kommo till den slutsatsen, att doktorn mött sin död genom att oförsiktigt leka med en av sina farliga älsklingsdjur. Det lilla, som återstod mig att få veta om saken, hörde jag av Sherlock Holmes, när vi reste tillbaka till London.
»Jag hade», sade han, »kommit till en alldeles oriktig slutsats, vilket bevisar, min käre Watson, hur dumt det är att börja resonera, innan man har någon bestämd utgångspunkt. De där zigenarnes vistelse i trakten, och ordet 'band', som den stackars unga flickan tvivelsutan använde för att beteckna det föremål hon som hastigast varseblivit, när hon strök eld på tändstickan, voro tillräckliga att leda mig på alldeles falskt spår. Till mitt försvar kan jag endast säga, att jag insåg mitt misstag i samma ögonblick jag fick klart för mig, att den fara, som hotade rummets invånare, varken kunde komma från fönstret eller dörren. Min uppmärksamhet drogs nästan genast till ventilen och klocksträngen, som hängde ner så långt, att den vidrörde bädden. Upptäckten, att klocksträngen ej stod i förbindelse med någon ringledning och att sängen var fastnitad vid golvet gav upphov åt den misstanken, att strängen tjänstgjorde som brygga åt något, som från ventilen skulle förpassas ned i sängen. Tanken på en orm bemäktigade sig ovillkorligen min fantasi, och när jag så fick veta, att doktorn hade flere älsklingsdjur från Indien, var jag säker om min sak. Idén att begagna sig av ett slags gift, som ej på kemisk väg kunde upptäckas, kunde lätt tänkas ha uppstått hos en skicklig, samvetslös man, väl förfaren i Österlandets hemliga konster. Den hastighet, med vilken giftet verkade, var också, från hans synpunkt sett, en fördel. Ovanligt skarpsynt skulle den polisman vara, som skulle lyckas upptäcka de små svarta stygnen — märkena efter ormens gifttänder. Så kom jag ihåg visslingen. Odjuret måste naturligtvis vara borta, innan offret vid dagens inbrott hunnit varsebliva det. Doktorn hade därför lärt det — troligen med tillhjälp av mjölk — att komma till honom, när han visslade. Vid en timme, som han ansåg bäst, släppte han ormen genom ventilen, viss om, att den skulle slingra sig ner längs klocksträngen och däri från i sängen. Han kunde ej veta, när djuret skulle stinga den olyckliga unga flickan — hon kunde kanske undgå döden varje natt under en hel vecka — men förr eller senare skulle hon falla ett offer för sin styvfars djävulska intrig.
»Jag hade kommit till dessa slutsatser, innan jag ännu satt foten i doktorns rum. Undersökningen av hans stol visade mig, att han hade den vanan att stå på sitsen, något, som ju var nödvändigt, om han skulle kunna räcka upp till ventilen. Åsynen av kassaskåpet, tefatet fullt med mjölk och den med löpknut försedda hundpiskan skingrade sista återstoden av tvivel. Ljudet av metall, som miss Stonor hörde, orsakades tydligt nog av skåpets tunga järndörr, som styvfadern stängde efter sin hemske favorit. Sedan jag väl fått saken klar för mig, tog jag de mått och steg du känner till i avsikt att få fullt säkra bevis. Jag hörde odjuret väsa — det gjorde du troligen också — jag strök eld på tändstickan och anföll det.»
»Med den påföljd, att du drev det tillbaka genom ventilen.»
»Men även med det resultat, att det anföll sin egen herre. Några av mina käpprapp ha troligen råkat den vämjeliga besten och gjort honom så utom sig av ilska, att han angrep den förste, han råkade på. I så fall är jag utan tvivel en indirekt orsak till doktor Grimesby Roylotts död, men jag måste bekänna, att den omständigheten ej särdeles tungt vilar på mitt samvete.»