De fyras tecken (1911)

De fyras tecken av Arthur Conan Doyle Översättare: Ellen Ryding

DE FYRAS TECKEN

(THE SIGN OF FOUR)

AV

A. CONAN DOYLE

ÖVERSÄTTNING FRÅN ENGELSKA ORIGINALET

AV

ELLEN RYDING

+ + + +

STOCKHOLM
NORDISKA FÖRLAGET

AUGUSTI 1911
EHRNFRIED NYBERGS BOKTRYCKERI, STOCKHOLM

INNEHÅLL
FÖRSTA KAPITLET
KONSTEN ATT DRAGA SLUTSATSER	……………	5
ANDRA KAPITLET
MISS MORSTANS BERÄTTELSE	……………	17
TREDJE KAPITLET
PÅ SPANING	……………	24
FJÄRDE KAPITLET
DEN BARSKALLIGE MANNENS HISTORIA	……………	30
FEMTE KAPITLET
TRAGEDIEN I PONDICHERRY LODGE	……………	44
SJÄTTE KAPITLET
HOLMES HÅLLER FÖREDRAG	……………	53
SJUNDE KAPITLET
TOBY	……………	65
ÅTTONDE KAPITLET
HJÄLPTRUPPERNA FRÅN BAKER STREET	……………	81
NIONDE KAPITLET
KEDJAN BLIR AVSLITEN	……………	93
TIONDE KAPITLET
TONGAS ÖDE	……………	107
ELFTE KAPITLET
DEN STORA AGRA-SKATTEN	……………	118
TOLFTE KAPITLET
JONATHAN SMALLS MÄRKVÄRDIGA ÄVENTYR	……………	126

DE FYRAS TECKEN

I.
KONSTEN ATT DRAGA SLUTSATSER

Sherlock Holmes tog den lilla flaskan från dess plats på kaminhyllan och morfinsprutan ur det prydliga saffiansetuiet. Med sina långa, vita, nervöst känsliga fingrar ställde han den fina, ömtåliga nålen till rätta och vek upp sin vänstra skjortärm. En liten stund vilade hans ögon med tankfullt uttryck på den magra, seniga armen, som var betäckt med otaliga små ärr och bulnader. Slutligen stack han den skarpa nålspetsen in under huden, tryckte på den lilla kolven och sjönk med en långdragen suck av välbehag tillbaka i sin bekväma länstol.

I många månader hade jag tre gånger om dagen varit vittne till samma slags ceremoni, men vanan hade ej försonat mig därmed. Tvärtom hade jag dag för dag blivit alltmer irriterad vid dess åsyn, och om nätterna hade jag samvetskval över min brist på moraliskt mod: jag borde ju på det kraftigaste protestera mot hans tillvägagående. Om och omigen hade jag föresatt mig att tala allvarsamt med honom om saken, men trots hans lugna, litet nonchalanta sätt fanns hos honom ett visst något, som gjorde, att man besinnade sig två gånger, innan man tog sig någon slags frihet med honom. Hans stora begåvning, hans befallande, dominerande hållning och min kännedom om många av hans utomordentliga egenskaper gjorde mig tveksam och ovillig att ådraga mig hans misshag.

Men den kvällen — orsaken må nu ha varit den flaska Beaune jag druckit till lunchen eller möjligen en viss förbittring över hans betänksamma, metodiska sätt att gå till väga — kände jag, att jag ej längre kunde tiga.

»Vilketdera är det i dag — morfin eller kokain?» frågade jag.

Holmes såg likgiltigt upp från den gamla medeltidslunta, i vilken han just börjat bläddra.

»Kokain», svarade han; »en sju procents lösning. Vill du kanske själv försöka den?»

»På inga villkor», sade jag med märkbar skärpa i rösten. »Jag är ännu ej på långt när fri från verkningarna av det Afghanska fälttåget och har ingen lust att ytterligare sätta min hälsa på spel.»

Han smålog åt min häftighet.

»Du har kanske rätt, Watson», sade han. »Antagligen är giftets inflytande på ens fysik allt annat än gott. Men det är så utomordentligt livande och stimulerande — det gör en så klar i hjärnan — att jag för min del anser dess sekundära verkan vara av fullkomligt underordnad betydelse.»

»Men tänk på saken!» sade jag allvarligt. »Besinna dig, innan det är för sent! Din hjärna blir kanske, som du säger, eggad och upplivad, men enligt patologien är detta en sjuklig process, som innebär ökad, överflödigt stor ämnesomsättning och slutligen medför permanent svaghet till både kropp och själ. Du vet ju, att den alltid åtföljes av en genomgripande reaktion. Nöjet kostar mer än det smakar. Varför vill du för en hastigt övergående njutnings skull riskera att förlora alla de stora gåvor, som fallit på din lott? Kom ihåg, att jag talar ej endast som en vän till en annan vän utan som läkare till en medmänniska, för vars hälsa han i viss mån är ansvarig.»

Holmes tycktes bli varken missnöjd eller förolämpad. Tvärtom — han satte båda händernas fingerspetsar mot varandra, lade armbågarna på stolens armstöd och såg ut, som om han fann nöje i konversationen.

»Mitt sinne och min håg, ja, hela min själ», sade han, »resa sig upp mot allt slags stillastående. Giv mig ett problem att lösa — skaffa mig arbete — bed mig reda ut det mest tillkrånglade kryptogram eller ta i tu med den mest invecklade analys, och jag är i mitt rätta element. Då kan jag utan minsta saknad, undvara artificiella retmedel. Men jag hatar och avskyr tillvarons ledsamma, själsmördande enahanda — jag behöver andlig stimulus. Det är därför jag jag valt mitt eget, speciella yrke eller — rättare sagt — själv skapat det, ty jag är den ende i världen av mitt slag.»

»Den ende icke-officielle detektiven?» utbrast jag misstroget.

»Den ende icke officielle konsultative detektiven», svarade han. »Jag är högsta och sista instansen i allt, som tillhör detektiva poliskårens arbete. När Gregson eller Lestrade eller Athelney Jones tagit sig vatten över huvudet — något som mycket ofta händer — framlägges 'affären' inför mig. Som sakkunnig undersöker jag alla till densamma hörande kända omständigheter — som specialist avkunnar jag mitt domslut. I dylika fall tar jag aldrig äran åt mig; mitt namn syns ej i någon tidning. Arbetet i och för sig — nöjet att ha fått användning för min egenartade begåvning — är min högsta belöning. Du har ju själv lärt känna mitt sätt att gå till väga, när vi hade Jefferson Hope-affären om hand.»

»Ja visst», svarade jag beundrande. »Jag har aldrig i hela mitt liv sett något så förvånansvärt och har ju förevigat händelsen i en liten skiss under den kanske något fantastiska titeln En studie i rött.»

Holmes skakade på huvudet.

»Jag har ögnat igenom den», sade han. »Men uppriktigt sagt, så beundrar jag just inte din författaretalang. Allt detektivarbete är — eller borde vara — en abstrakt vetenskap och bör följaktligen behandlas på ett lugnt, objektivt sätt. Du har försökt omgiva det med ett visst romantiskt skimmer, och ditt tillvägagående har ungefär samma verkan, som om du arbetade in en kärlekshistoria eller en enlevering i Euclides' femte proposition.»

»Men romantiken fanns där redan», invände jag. »Inte kunde jag väl efter eget gottfinnande vrida och vända på fakta.»

»En del fakta kunde utan saknad ha blivit utelämnade; man hade ock kunnat iakttaga en viss proportion i deras behandling. Det enda i hela affären, som förtjänade ett omnämnande, var den egendomliga analytiska slutledning från verkan till orsak, genom vilken jag lyckades lösa gåtan.»

Jag kände mig förargad över denna nedrivande kritik av ett arbete, som tillkommit egentligen för att roa honom. Medges måste ock, att jag retade mig över den egoism, som tycktes fordra, att varenda linje i min lilla berättelse skulle vara ägnad åt hans göranden och låtanden. Mer än en gång under de år vi bodde tillsammans vid Baker Street lade jag märke till den fåfänga, som var ett av grunddragen i min väns karaktär. Emellertid sade jag ingenting utan tog mig för att »pyssla om» mitt sjuka ben. Ej långt förut hade en Jezail-kula genomborrat detsamma, och fastän såret ej hindrade mig från att gå, plågade det mig vid varje väderskifte.

»Min kundkrets har på sista tiden betydligt utvidgats — mitt rykte har nått andra sidan av Kanalen», sade Holmes efter en stunds tystnad, under vilken han fyllt och tänt sin gamla pipa. »Förra veckan blev jag rådfrågad av ingen mer och ingen mindre än François le Villard, han som, om du minns, nyligen gjort sig namn inom franska detektiva poliskåren. Han äger den keltiska rasens snabba uppfattningsförmåga, men saknar de vittomfattande kunskaper, som äro ett absolut villkor för att kunna stiga högt inom vårt yrke. Saken rörde ett testamente och erbjöd en del intressanta detaljer. Jag var i stånd att ge honom anvisning på två likadana 'fall', det ena i Riga 1857, det andra i St. Louis 1871, och dessa ha hjälpt honom att komma hemligheten på spåren. Här är ett tacksägelsebrev, som jag i morse fick från honom.»

Med dessa ord räckte han mig ett ganska tillskrynklat ark tunnt brevpapper. Jag ögnade hastigt igenom det skrivna och uppfångade en massa ytterst artiga fraser, i vilka de oupphörligt återkommande uttrycken »magnifique», »coup de maître» och »tour de force» buro vittne om fransmannens stora beundran för min väns skarpsinne och arbetsmetod.

»Han talar som vore du läraren och han eleven», sade jag.

»Å — ja; han värderar min hjälp alldeles för högt», sade Holmes likgiltigt. »Själv är han utomordentligt begåvad; han äger två av de egenskaper, som äro nödvändiga för en ideal-detektiv : observationsförmåga och konsten att dra slutsatser. Vad som felas honom är kunskaper — specialkunskaper och erfarenhet — men det kommer väl med tiden. Han håller nu på att till franskan översätta ett par av mina små arbeten.»

»Dina arbeten?»

»Å — har du inte reda på, att jag är författare?» sade han skrattande. »Jo då — jag har skrivit flera monografier, vilka alla behandla rent tekniska ämnen. Här har du en: Om skillnaden mellan olika tobakssorters aska. I densamma uppräknar jag etthundrafyrtio olika slag av cigarrer, cigarretter och röktobak: kolorerade planscher utvisa skillnaden i den aska, som var och en av nämnda sorter kvarlämnar. Det är en sak, som oupphörligt återkommer i brottmålsundersökningar och som ofta är av stor vikt, när det gäller att finna en ledtråd. Om man t. ex. med bestämdhet kan säga, att det mord, om vilket det är fråga, blivit begånget av en man, som rökt en indisk 'lunkah', så blir därigenom fältet för ens undersökningar betydligt inskränkt. För ett övat öga finns det lika mycken skillnad mellan den svarta askan efter en Trichinopoly-cigarr och de vita 'flak', vanlig Virginiatobak efterlämnar, som mellan ett kålhuvud och en potatis.»

»Du är ett riktigt snille i allt, som rör detaljer», anmärkte jag.

»Jag förstår att uppskatta deras betydelse. Här har du min lilla avhandling angående sättet att upptäcka och särskilja fotspår, med några kommentarier över användandet av gips för att bevara avtryck. Här åter är en liten artikel om yrkenas inflytande på handens form med avbildningar av stenhuggares, sjömäns, korkskärares, sättares, vävares och diamantslipares händer. Det är en sak, som äger stort praktiskt intresse för den detektiv, som behandlar sitt yrke vetenskapligt, särskilt när det gäller att identifiera funna lik eller upptäcka en brottslings föregående öden. Men jag tröttar väl alldeles ut dig med min 'vurm'?»

»Visst inte», svarade jag allvarligt. »Saken intresserar mig på det högsta, i synnerhet sedan jag haft tillfälle se dig praktisera tillämpningen av densamma. Men du talade just nu om förmågan att observera och konsten att dra slutsatser, som om de vore två skilda ting. Innefattar den ena i viss mån inte den andra?»

»Å — nej — inte alltid», svarade han och lutade sig med välbehag tillbaka i sin stol, under det han sände det ena tjocka rökmolnet efter det andra upp mot taket. »Observationsförmågan säger mig t. ex., att du i morse var på postkontoret vid Wigmore Street, men konsten att dra slutledningar gör mig förvissad om, att du gick dit för att avsända ett telegram.»

»Du har rätt!» utbrast jag. »Rätt i båda fallen! Men jag måste bekänna, att jag ej inser, hur du kan ha kommit till den övertygelsen. Jag kom helt hastigt på tanken att telegrafera och har ej talat med någon människa om saken.»

»Det är ofantligt enkelt», sade han och smålog belåtet åt min uppenbara förvåning, »så enkelt, att en förklaring knappast är nödvändig; och likväl kan en dylik tjäna till att belysa skillnaden mellan observationsförmåga och konsten att dra slutsatser. Genom att observera — att iakttaga — fick jag reda på, att litet rödaktig jord eller lera fastnat under din ena hålfot. Alldeles invid dörren till postkontoret på Wigmore Street har man rivit upp stenläggningen och hopat en del mylla, vilken ligger så, att man omöjligt kan låta bli att trampa på den, när man går in. Myllan har den egendomliga rödaktiga färg, som, så vitt jag vet, ej finns någon annanstädes här i grannskapet. Så långt kom jag genom iakttagelse — resten är slutledning.»

»Hur kunde du sluta dig till, att jag skickat av ett telegram?»

»Jag visste naturligtvis, att du inte skrivit något brev; vi ha ju hela förmiddagen suttit tillsammans och pratat. Jag ser också, att du i din skrivportfölj, som ligger uppslagen, har ett helt ark frimärken och en bunt brevkort. Varför i all världen skulle du således gå till postkontoret, om du ej ville skicka av ett telegram? Tag bort alla onödiga faktorer — den, som återstår, måste innehålla sanningen.»

»I det här fallet är det verkligen så», sade jag eftersinnande. »Saken är emellertid, som du säger, högst enkel. Skulle du anse mig närgången, om jag satte dina teorier på ett svårare prov?»

»Tvärtom», svarade han; »jag skulle bli dig tacksam — det skulle hindra mig att ta en andra dosis kokain. Med största nöje skall jag söka lösa varje problem, du vill framlägga för mig.»

»Jag har ofta hört dig säga, hur svårt det är för en människa att dagligen begagna en sak utan att på denna kvarlämna sådana bevis på sin individualitet, att en övad iakttagare i dessa kan läsa hennes karaktär. Här har jag ett fickur, som nyss kommit i min ägo. Skulle du vilja säga mig din åsikt om den förre ägarens vanor och böjelser?»

Jag räckte honom uret med en viss känsla av skadeglädje i mitt hjärta, ty jag höll provet för alldeles omöjligt och önskade, att det skulle bli honom en läxa och stämma ner den något väl högdraget dogmatiserande ton, han på sista tiden antagit. Holmes tog klockan, vägde den i handen, betraktade uppmärksamt urtavlan, öppnade boetten och undersökte urverket först med blotta ögat och sedan med ett skarpt förstoringsglas. Jag kunde knappt avhålla mig från att småle åt hans modstulna uppsyn, när han slutligen smällde igen locket och gav mig klockan tillbaka.

»Det finns just inte mycket att gå efter», sade han.

»Klockan har nyss blivit rengjord, och därmed ha de flesta 'talande' fakta försvunnit.»

»Du har rätt», medgav jag. »Den blev rengjord, innan den skickades till mig.»

Inom mig anklagade jag min vän för att ha framdragit denna ytterst svaga, banala ursäkt endast i avsikt att överskyla sitt misslyckade försök. Vilka upplysningar kunde han väl inhämta av ett smutsigt ur?

»Fastän långt ifrån tillfredsställande har min undersökning ej varit alldeles fruktlös», anmärkte han och stirrade med drömmande, glanslös blick upp mot taket. »Av vad jag kunnat sluta mig till antar jag, att klockan tillhört din äldste bror och att han ärvt den efter er far.»

»Det ligger ju så att säga i öppen dag; på boettens baksida stå bokstäverna 'H. W.' ingraverade.»

»Ja visst. W'et tyder på ditt tillnamn. Uret är tillverkat för femtio år sedan, och initialerna äro lika gamla som själva klockan; denna har alltså ägts av en person, som tillhört generationen före vår. Nipper och dyrbarheter ärvas vanligen av äldste sonen i familjen, och oftast bär denne samma dopnamn som hans far. Din far har, om jag minns rätt, varit död i många år; uret har således varit i din äldste brors ägo.»

»Rätt gissat!» medgav jag. »Och vidare?»

»Han hade mycket oregelbundna vanor — var vårdslös och oordentlig. Han började sin bana med mycket goda framtidsutsikter, men begagnade sig ej av sina chancer; under ganska lång tid levde han i fattigdom; emellanåt tycktes lyckan åter vilja le mot honom, men så började han dricka och dog inom kort. Detta är allt, vad jag kunnat sluta mig till.»

Jag reste mig hastigt från min plats och linkade otåligt fram och åter i rummet med hjärtat fyllt av bitterhet och förargelse.

»Det är riktigt ovärdigt gjort av dig, Holmes!» utbrast jag slutligen. »Jag kunde aldrig tro, att du varit i stånd till något dylikt! Du har anställt efterforskningar angående min olycklige brors förflutna liv, och så påstår du dig på något absurt sätt kunna sluta dig till, hur han levat och dött. Du vill väl inte försöka inbilla mig, att du fått reda på allt vad du nu sagt genom att se på hans gamla klocka? Ditt handlingssätt är varken ädelt eller vänskapligt och har, för att säga sanningen, en stark bismak av charlataneri.»

»Min käre Watson», sade Holmes vänligt lugnande, »jag ber dig uppriktigt om ursäkt! Jag betraktade saken som ett abstrakt problem och glömde alldeles, att den rörde dig personligen och det på ett ganska sorgligt sätt. Emellertid försäkrar jag dig, att jag ej förrän du gav mig uret ägde minsta aning om, att du haft en bror.»

»Hur i alla himlars namn har du då kunnat få reda på alla dessa fakta? De äro ju i varje hänseende fullt korrekta.»

»Ja — det var ren tur; jag kunde endast säga det, som låg inom det antagligas gräns. Jag anade ej, att mina påståenden voro så in i detalj riktiga och fullständiga.»

»Alltsammans var således endast gissning?»

»Nej, visst inte; jag gissar mig aldrig fram. Det är en förskräcklig vana — den förstör i grund och botten ens förmåga att resonera skarpt och logiskt. Saken tycks dig så häpnadsväckande och egendomlig, därför att du ej följt med min tankegång eller lagt märke till de små fakta, på vilka de betydelsefulla slutsatserna stödja sig. Mitt första påstående t. ex. gick ut på, att din bror var vårdslös och oordentlig. Om du litet uppmärksamt betraktar din klocka, skall du få se, att kanten ej endast är tillbucklad på två ställen, utan ock, att den runtomkring är skrapad och rispad, detta till följd av den förre ägarens ovana att bära hårda föremål, såsom mynt och nycklar, i sin urficka. Det är ju ingalunda svårt att härav draga den slutsatsen, att den människa, som på sådant sätt hanterar en femtio guineas klocka, är ovanligt vårdslös och oordentlig? Ej heller ligger det antagandet långt borta, att en man, som ärvt en dylik värdefull pjes, även i andra avseenden är väl försedd med detta livets goda.»

Jag nickade som tecken på, att jag följt med hans resonemang.

»När pantlånarna i England belåna ett ur, bruka de med en nål rista pantsedelns nummer på boettens innersida. Detta är betydligt bekvämare än att förse panten med särskild nummerlapp, och numret kan på så sätt ej gå förlorat eller bli ombytt. På din klockas inre boett kan jag med mitt förstoringsglas urskilja ej mindre än fyra sådana nummer. Slutledning nr 1: din bror var ofta i pekuniära svårigheter. Slutledning nr 2: han hade likväl emellanåt gott om pengar, eljes kunde han ej ha löst ut pantgodset. Och så ber jag dig kasta en blick på plattan, just på det ställe, där klockan drages upp. Se, hur många tusen märken och rispor där finnas — märken, som vittna om, att nyckeln glidit. Ingen nykter människa låter sin nyckel fara omkring så där, men dylika repor saknas aldrig på en drinkares klocka. Han drar upp den om kvällen, då hans hand ej är stadig. Inte ligger det något hemlighetsfullt i min förmåga att finna ut detta?»

»Din framställning är tydlig och klar som dagen», svarade jag. »Förlåt mina orättvisa, ogrundade misstankar! Jag borde hysa större tilltro till din i sanning enastående begåvning. Får jag fråga, om du nu för tiden har någon professionell undersökning i gång?»

»Nej, det har jag inte, och följden är — kokain. Jag kan ej existera utan tankearbete — intensivt tankearbete. Vad har man eljes att leva för? Kom hit fram till fönstret! Har man väl någonsin skådat en dystrare, sorgligare, onyttigare värld? Se, hur den grågula dimman sprider sig nedåt gatan och sveper sig tätt kring de mörka, svartaktiga husraderna? Finns det väl något mer hopplöst prosaiskt och materialistiskt? Vartill tjänar väl all ens begåvning, alla ens talanger, när man saknar tillfälle att visa, vad man duger till? De brott, som nu för tiden förövas, äro i hög grad alldagliga; tillvaron själv är alldaglig; inga andra än alldagliga, banala egenskaper lyckas finna arbete och verksamhet här på jorden.»

Jag hade just öppnat munnen för att svara på denna »tirad», då en skarp knackning hördes på dörren och vår värdinna steg in, bärande ett visitkort på en liten silverbricka.

»En ung dam önskar tala med er, mr Holmes», sade hon till min vän.

Holmes tog kortet.

»Miss Mary Morstan», sade han. »Hm! Jag minns inte, att jag någonsin hört det namnet. Bed den unga damen stiga hit upp, mrs Hudson. Gå inte din väg, Watson! Det vore bra mycket trevligare för mig, om du ville stanna kvar här inne.»

II.
MISS MORSTANS BERÄTTELSE

Miss Morstan trädde in i rummet med fasta, spänstiga steg och lugn hållning. Hon var liten till växten, ljuslätt, fin och späd och mycket smakfullt klädd. Enkelheten i hennes dräkt utvisade emellertid, att hon ej förfogade över obegränsade tillgångar. Hon bar en klädning av brungrå beige och en liten »toque» av samma färg, prydd endast med en vit vinge. Hennes ansikte utmärkte sig varken för dragens regelbundenhet eller hyns skönhet, men uttrycket däri var milt och älskvärt, och de stora blå ögonen voro ovanligt strålande och intelligenta. Under alla mina vandringar, som sträckt sig över tre kontinenter och satt mig i beröring med många nationer, har jag sällan sett ett anlete, som tydligare vittnat om en ädel, finkänslig natur. Då hon slog sig ned på den stol, Holmes framsatte åt henne, lade jag märke till, att hennes fina läppar skälvde, att händerna darrade och att hela hennes inre var i uppror.

»Jag har vänt mig till er, mr Holmes», sade hon, »emedan ni en gång hjälpt min principals fru, mrs Cecil Forrester, att reda upp en ganska invecklad affär. Er vänlighet, så väl som er stora skicklighet, gjorde djupt intryck på henne.»

»Mrs Cecil Forrester», upprepade Holmes eftersinnande. »Ja — jag minns — jag tror, att jag var henne till nytta. Saken var emellertid ej av stor betydelse.»

»Mrs Forrester hyser därvidlag ej samma åsikt som ni. Men i alla händelser skall ni ej kunna fälla det omdömet om mitt ärende. Jag kan knappt tänka mig något mer egendomligt, mer oförklarligt, än den ställning, i vilken jag för närvarande befinner mig.»

Holmes gnuggade händerna, och hans ögon strålade. Han lutade sig fram i sin stol med ett uttryck av den mest spända uppmärksamhet i sina skarpa, fint mejslade drag.

»Var god och framställ saken i detalj för mig», sade han på ett raskt, affärsmässigt sätt.

Jag ansåg min närvaro alldeles överflödig.

»Jag hoppas, ni ursäktar mig», sade jag och steg upp.

Till min stora förvåning lyfte den unga damen upp sin hand för att hålla mig tillbaka.

»Om er vän», sade hon till Holmes, »ville ha godheten stanna kvar, skulle han göra mig en mycket stor tjänst.»

Jag återtog min plats.

»Fakta äro i korthet sagt följande», fortsatte hon. »Min far var officer vid ett indiskt regemente; han skickade mig hem till England, när jag ännu var helt liten. Min mor var död, och som jag inte hade några släktingar, sattes jag i en mycket god pension i Edinburgh, där jag kvarstannade, tills jag fyllt sjutton år. År 1878 fick min far, som var äldste kaptenen vid regementet, ett års permission och reste hem. Han telegraferade till mig från London och sade att han var lyckligt och väl framkommen och bad mig genast resa till honom; hans adress var Langham Hotel. Hans budskap var — det minns jag tydligt — avfattat i glada, kärleksfulla ordalag. När jag anlänt till London, begav jag mig utan uppehåll till det angivna hotellet och fick veta, att kapten Morstan bodde där, men att han föregående kväll gått ut och ännu ej var hemkommen. Jag väntade hela dagen, men han hördes ej av. Om kvällen satte jag mig på hotellföreståndarens inrådan i förbindelse med polisen, och dagen därpå annonserade vi i alla möjliga tidningar. Våra efterforskningar ledde ej till något resultat, och jag har sedan ej hört ett ord av eller om min stackars far. Han kom hem till England med hjärtat uppfyllt av glädje och i hopp att finna lugn och ro; i dess ställe — — —»

En konvulsivisk snyftning hindrade henne att avsluta meningen.

»Vilken dag var det?» frågade Holmes och öppnade sin anteckningsbok.

»Min far försvann den 3:dje december 1878 — således för nära tio år sedan.»

»Hans resgods?»

»Blev stående kvar på hotellet. Bland alla hans tillhörigheter fanns intet, som kunde tjäna till ledtråd — kläder, några böcker, och en hel massa kuriosa från Andamanerna. Min far hade haft befälet över de soldater, som på den där belägna deportationsorten bevakade fångarna.»

»Hade er far några vänner i London?»

»Efter vad jag känner till endast en — major Sholto, som tillhört samma regemente som han själv. Majoren hade någon tid förut tagit avsked och slagit sig ner i Upper Norwood. Vi satte oss naturligtvis i förbindelse med honom, men han hade ej ens reda på, att hans gamle vapenbroder var i England.»

»Ett högst egendomligt fall», anmärkte Holmes.

»Jag har ännu ej berättat er det allra egendomligaste däri. För omkring sex år sedan — för att vara fullt exakt den 4:de maj 1882 — syntes i Times en annons, vari man efterfrågade miss Mary Morstans adress och sade, att det skulle vara till nytta och fördel för nämnda unga dam, om hon ville låta höra av sig. Annonsörens namn eller adress var ej utsatt. Just vid den tiden hade jag antagit befattningen som lärarinna hos mrs Cecil Forrester. I enlighet med hennes råd tillkännagav jag i tidningen min adress. Samma dag den varit införd fick jag med posten en liten ask, innehållande en utomordentligt stor, glänsande äkta pärla. Ej en enda skriven rad medföljde paketet. Sedan dess har jag varje år på samma dag fått en liknande ask, innehållande en likadan pärla; någon aning om, vem avsändaren är, har jag ej. Sakkunniga personer förklara pärlorna vara av sällsynt slag och mycket högt värde. Ni kan ju själv se, hur vackra de äro.»

Under det hon talade öppnade hon en liten flat ask och visade oss sex de vackraste pärlor jag någonsin sett.

»Er berättelse är högst intressant», sade Holmes. »Har något annat ovanligt hänt er?»

»Ja — och det senast i dag. Det är just orsaken, varför jag vänt mig till er. I morse fick jag det här brevet, som ni kanske vill vara god och läsa själv.»

»Tack», sade Holmes. »Var snäll och giv mig kuvertet med. Avstämplat i London, S. W. den 4:de juli. Hm! Märket efter en karltumme i ena hörnet — brevbärarens antagligen. Bästa sortens papper — kuvert för sex pence bunten. Avsändaren tycks vara noga på sina skrivmaterialier. Ingen adress. 'Kom i afton kl. 7 till Lyceumteatern och ställ er vid tredje pelaren till vänster om ingången. Hyser, ni misstro, så tag två vänner med er. Ni har på det grymmaste blivit förorättad, men rättvisa skall vederfaras er. Vänd er ej till polisen. Om ni det gör, går hela planen om intet. Er okände vän.' Ja — det här tycks vara hemlighetsfullt med besked! Vad ämnar ni göra, miss Morstan?»

»Precis det, som ni råder mig till.»

»Då ska vi naturligtvis gå — ni och jag — ja, och varför inte Watson med — han är just den man vi behöva. Brevskrivaren säger ju 'två vänner'. Doktor Watson och jag ha arbetat tillsammans förr.»

»Tror ni, att doktorn vill följa med?» frågade hon, och i både ton och hållning låg något bönfallande.

»Det skall bli mig ett stort nöje», sade jag, »om jag på något sätt kan stå er till tjänst.»

»Så snällt av er — I ären så vänliga mot mig bägge två», sade hon. »Jag har fört ett så ensligt, tillbakadraget liv, att jag ej har några vänner att vända mig till. I fall jag kommer hit vid sextiden, blir det kanske lagom?»

»Senare får ni ej komma», svarade Holmes. »Och så en sak till! Är stilen i brevet densamma som på paketet med pärlorna?»

»Ni kan själv bäst bedöma den saken — jag har tagit omslagspapperen med mig», svarade den unga damen och tog fram en liten bunt papper.

»Ni är då en riktig idealklient — ni har den rätta uppfattningen och vet, hur saken skall skötas. Låt oss nu se!»

Holmes bredde ut papperen på bordet och lät sin skarpa, genomträngande blick flyga från den ena adressen till den andra.

»Alltsammans utom brevet är skrivet med förvänd stil», sade han slutligen, »men det är samma person som gjort det — därom råder ej minsta tvivel. Se bara, hur det grekiska e'et oemotståndligt bryter sig igenom, och titta på slutslängarna i s'ena! Samma person har skrivit det — på den saken är jag fullt säker. Egentligen vill jag ej inge falska förhoppningar, miss Morstan, men finns det någon likhet mellan denna stil och er fars?»

»Inte den allra minsta.»

»Det trodde jag ej heller. Vi få således vänta er klockan sex. Var snäll och låt mig behålla papperen — jag behöver studera dem litet; klockan är bara halv fyra. Au revoir, alltså!»

»Au revoir!» svarade vår klient. Med en vänlig, tacksam blick på oss båda, stoppade hon asken med de dyrbara pärlorna i fickan och gick sin väg.

Från min plats bredvid fönstret såg jag henne med raska steg gå nedför gatan och följde henne med ögonen, tills den grå »toquen» med dess vita fjäderprydnad försvunnit bland folkmängden.

»Ett så ovanligt behagligt fruntimmer!» utbrast jag och vände mig till min vän.

Han hade återigen tänt sin pipa och låg med slutna ögon tillbakalutad i sin länstol.

»Jaså», svarade han likgiltigt. »Jag gav inte särdeles mycket akt på henne.»

»Du är sannerligen en riktig automat — en tankemaskin!» sade jag en smula hetsigt. »Emellanåt förefaller det, som saknade du varje tillstymmelse till mänskliga känslor.»

Han log godmodigt.

»Det är av stor vikt», sade han, »att ej låta en persons fel eller egenskaper inverka på ens omdöme. En klient är för mig ej annat än ett nummer, en enhet, en faktor i det problem, som skall lösas. All känslosamhet utövar ett skadligt inflytande på den, som vill resonera logiskt. Jag vill bara säga dig, att den mest intagande kvinna, jag någonsin lärt känna, blev hängd, emedan hon förgiftat sina små barn för att få ut deras livassurans, och den obehagligaste karl, med vilken jag kommit i beröring, är en filantrop, som offrat nära en kvarts miljon på de fattiga i London.»

»I det här fallet måste du likväl — — —»

»Jag gör aldrig några undantag. Ett enda undantag vederlägger regeln. Har du någonsin haft tillfälle att av en människas stil sluta dig till hennes karaktär? Vad säger du om den här herrns kråkfötter?»

»Stilen är ju ganska jämn och läslig», svarade jag. »Den tyder på en affärsmans regelbundna vanor och en ej ringa viljekraft.»

Holmes skakade på huvudet.

»Se på de höga bokstäverna», sade han; »de nå knappt upp över de andra. Det här d'et kunde lika gärna vara ett a och det där l'et ett e. Människor med viljefast karaktär skriva sina höga bokstäver tydliga, hur oläslig deras stil eljes än må vara. Man läser vankelmod i hans k'n och egenkärlek i hans stora bokstäver. Nu ämnar jag gå ut en stund; det är något jag måste ta reda på. Här har du en bok så länge — en av de märkligaste böcker, som någonsin blivit skrivna. Det är Winwood Reades Människans Martyrskap. Inom en timme är jag tillbaka igen.»

Jag satt vid fönstret med boken i hand, men mina tankar voro fjärran från författarens djärva spekulationer; jag tänkte på det besök, vi nyss haft — på den unga damens vackra leende, på den djupa, varma klangen i hennes röst, på den egendomliga hemlighet, som fördystrade hennes liv. Om hon var sjutton år gammal, när hennes far försvann, måste hon vara tjugusju nu — en härlig ålder, då ungdomen mistat sin självmedvetenhet och självsäkerhet och luttrats i erfarenhetens skola. Så satt jag och funderade, tills sådana farliga tankar bemäktigade sig mitt sinne, att jag med nervös brådska kastade mig över första medicinska avhandling jag fick tag på. Hur kunde väl jag, en stackars fältläkare med dålig hälsa och små inkomster våga ens drömma om något dylikt? Hon var ett nummer — en faktor — ingenting mer. Och om min framtid mörk och dyster utbredde sig framför mig var det vida bättre att lik en man djärvt gå den till mötes än att försöka göra den gladare och ljusare genom inbillningens fladdrande irrbloss.

III.
PÅ SPANING

Klockan var halv sex, när Holmes kom hem. Han var vid särdeles gott lynne, glad och munter, ett sinnestillstånd, som hos honom ofta omväxlade med djupaste nedslagenhet.

»Saken är inte så särdeles hemlighetsfull», sade han och tog den kopp te jag hällt i åt honom; »fakta tillåta ej mer än en förklaring.»

»Vad säger du? Har du redan löst gåtan?»

»Nå ja — det vore kanske väl mycket sagt. Jag har fått fatt i en ledtråd, det är alltsammans, men den tycks föra direkt till målet. Detaljerna återstå. Genom att konsultera gamla nummer av Times har jag fått reda på, att major Sholto, boende i Upper Norwood, dog den 28:de april 1882.»

»Jag måste vara mer än vanligt inskränkt, Holmes, men jag inser ej, vad hans dödsfall har med saken att göra.»

»Inte? Det förvånar mig. Låt mig då förklara sammanhanget för dig. Kapten Morstan försvinner. Den enda person i London, som han kunde ha besökt, är major Sholto. Majoren säger sig ej ha reda på, att hans gamle regementskamrat var i London. Fyra år därefter dör Sholto. En vecka efter hans död får kapten Morstans dotter en högst värdefull present, en likadan gåva skickas henne vart år, och slutligen får hon ett brev, i vilket hon förklaras vara en djupt förorättad kvinna. Vad orätt kan ha skett henne annat än det, att hon blivit berövad sin far? Och varför skulle dessa dyrbara gåvor tillställas henne strax efter Sholtos död, så framt det ej vore så, att Sholtos arvinge känner till hemligheten och önskar ge den unga damen ett slags gottgörelse? Har du någon annan teori, som passar in med de av oss kända fakta?»

»Men en så egendomlig gottgörelse! Och ett så besynnerligt sätt att meddela sig med miss Morstan! Varför skulle han skrivit brevet nu och inte redan för sex år sedan? I brevet talar han ju också om att skaffa henne 'rättvisa'. Vad slags rättvisa kan det väl bli tal om? Vågar man anta, att hennes far ännu finns i livet? Vad henne angår, känner du ju inte till någon annan orättvisa?»

»Ja, svårigheter finnas», medgav Sherlock Holmes eftertänksamt; »men vår lilla expedition i kväll skall rödja dem alla ur vägen. Aha — här ha vi en täckvagn med miss Morstan i. Är du färdig? Det är bäst ge sig av genast; vi ha ingen tid att förlora.»

Jag tog min hatt och min grövsta käpp, men hann lägga märke till, att Holmes stoppade sin revolver i fickan. Härav slöt jag, att han trodde det skulle komma att gå hett till under vår nattliga utfärd.

Miss Morstan var insvept i en lång, mörk kappa; uttrycket i hennes milda, intelligenta ansikte var lugnt, men hon var mycket blek. Det skulle ha varit mer än egendomligt, om hon ej känt sig orolig vid tanken på det sällsamma äventyr, i vilket vi möjligen skulle bli invecklade, men hennes självbehärskning var beundransvärd, och hon besvarade klart och redigt de frågor, som Sherlock Holmes ytterligare ställde till henne.

»Major Sholto var en av pappas synnerligen goda vänner», sade hon. »I alla sina brev talade pappa om majoren. Bägge tjänstgjorde samtidigt vid de trupper, som voro stationerade på Andamanerna, och voro följaktligen ständigt och jämt tillsammans. Och så, mr Holmes, fanns i pappas skrivportfölj ett högst besynnerligt dokument, som ingen kan tyda. Jag tror inte, att det är av ringaste betydelse, men ni skulle kanske tycka det vara roligt att se det, och därför tog jag det med mig. Här är det.»

Holmes vek försiktigt upp papperet och bredde ut det på sina knän. Sedan undersökte han det ytterst omsorgsfullt med sitt skarpa förstoringsglas.

»Själva papperet är av indisk tillverkning», anmärkte han slutligen. »Under någon tid har det suttit fastnaglat vid ett bord eller ett ritbräde. Det uppritade diagrammet tycks vara en planteckning av en stor byggnad med otaliga rum, korridorer och gångar. På ett ställe finns ett med rött bläck ditsatt kors, och över detta står med nästan utplånad blyertsskrift: '3,37 från vänster'. I vänstra hörnet finnas några högst besynnerliga hieroglyfer, liknande fyra kors i rad med tvärslåarna vidrörande varandra. Alldeles intill dessa kors står med stora, ojämna bokstäver skrivet: 'De fyras tecken — Jonathan Small, Mahomet Singh, Abdullah Khan, Dost Akbar'. Nej — jag inser ej, på vad sätt detta papper skulle kunna ha med er sak att göra, miss Morstan. Men efter allt att döma är det ett mycket viktigt dokument. Det har med stor omsorg förvarats i något slags portfölj; båda sidorna äro lika rena.»

»Ja, vi funno det i min fars plånbok.»

»Tag noga vara på det, miss Morstan — det kan bli oss till stor nytta. Jag börjar misstänka, att saken är mer djupgående och svårutredd än jag från början trodde. Jag får visst ta den teori, jag uppställt, i övervägande än en gång.»

Han lutade sig tillbaka i ena vagnshörnet, och av hans rynkade panna och frånvarande blick kunde jag sluta mig till, att han var försänkt i djupa tankar. Miss Morstan och jag pratade halvhögt med varandra om vår expedition och dess antagliga resultat; men vår följeslagare bibehöll sin tysta förbehållsamhet ända tills vi uppnått målet för vår färd.

Det var en septemberafton och klockan hade ännu ej slagit sju; men dagen hade varit mörk och dyster, och en tjock, gråbrun dimma vilade över staden. Smutsgrå moln sänkte sig djupt ner över de smutsiga gatorna. Längs The Strand spredo lyktorna ett dunkelt sken och kastade små svaga ljuscirklar på den fuktiga, hala trottoaren. Det skarpa, gulaktiga skimret från butikfönstren strömmade ut i den av vattenångor mättade luften och spred en svagt glimmande strålglans över den till trängsel uppfyllda farvägen. I mitt tycke fanns det något kusligt och spöklikt i den ändlösa procession av ansikten, som svävade förbi tvärs över dessa smala ljuskällor — sorgsna ansikten och glada ansikten, tanklösa och eftertänksamma, utmärglade och av välmåga skinande ansikten. Likt allt, som hör människosläktet till, svävade de från mörkret till ljuset och så tillbaka till mörkret igen. Jag är ej särdeles mottaglig för intryck, men den dystra kalla aftonen och det egendomliga äventyr, på vilket vi stodo i begrepp att inlåta oss, gjorde mig nervös och nedstämd. Av miss Morstans sätt märkte jag, att även hon erfor samma känsla. Holmes ensam tycktes höjd över alla dylika små svagheter. Han satt med sin uppslagna anteckningsbok på knät, och vid skenet av sin lilla ficklykta gjorde han allt emellanåt beräkningar och nedskrev kortare resuméer.

Vid Lyceumteatern stod publiken redan och väntade vid sidoingångarna. Mot huvudportalen rullade utan uppehåll en oavbruten ström av droskor och täckvagnar, avlämnande sina laddningar av festklädda damer och herrar. Vi hade knappt hunnit fram till den tredje pelaren, som ju var den utsatta mötesplatsen, förrän vi blevo tilltalade av en liten mörklagd, hurtig karl, klädd som kusk.

»Är det ni som skulle komma med miss Morstan?»

»Jag är miss Morstan, och dessa bägge herrar äro mina vänner», svarade den unga damen.

Karlen fäste på oss ett par ovanligt skarpa, genomträngande ögon.

»Ursäkta mig, miss», sade han, »men jag skulle be er ge mig ert hedersord på, att ingen av edra följeslagare tillhör polisen.»

»Ingen av dem — det kan jag försäkra er», svarade miss Morstan.

Han lät höra en gäll vissling; en liten gatpojke ledde genast fram en heltäckare, vars dörr han öppnade. Karlen, som tilltalat oss, klev upp på bocken, under det vi stego in i vagnen, och med ilande fart rasslade vi fram genom de dimhöljda gatorna.

Den ställning, i vilken vi befunno oss, var högst egendomlig. Vi voro på väg till ett okänt ställe, stadda i ett för oss alldeles obekant ärende. Men den kallelse, vi mottagit, var antingen en simpel mystifikation — och detta var ju så gott som otänkbart — eller ock hade vi alla skäl för det antagandet, att viktiga intressen stodo på spel och berodde av vår nattliga färd. Miss Morstans sätt var lika lugnt och beslutsamt som vanligt. Jag försökte roa och muntra henne med berättelser om mina äventyr i Afghanistan, men för att säga sanningen var jag själv så upprörd av det sällsamma i situationen och så nyfiken på vad som skulle hända, att mina historier säkerligen voro allt annat än sammanhängande och intressanta. Ännu i denna dag förklarar hon, att jag med största allvar berättade henne, hur jag en gång såg en dubbelbössa stå och titta in genom öppningen på mitt tält och hur jag avlossade en tigerunge mot odjuret. I början av vår färd hade jag en svag aning om i vilken riktning vi foro, men snart — tack vare vår rent av ursinniga fart, den tjocka dimman och min egen ringa kännedom om London — förlorade jag all landkänning och visste ingenting annat än att vi redan tillryggalagt en oskäligt lång väg och tycktes vara långt från vårt mål. Sherlock Holmes tog likväl aldrig miste; allt under det vagnen rullade fram över torg och genom gator och gränder mumlade han för sig själv de olika stadsdelarnas och gatornas namn.

»Rochester Row», sade han. »Nu ha vi Vincent Square. Så komma vi ut på Vauxhall Bridge Road. Tydligen äro vi på väg till Surrey-sidan. Ja, visst — tänkte jag inte det! Här är ju bron — man kan se en liten skymt av floden.»

Vi kunde verkligen uppfånga ett svagt skimmer av Thames, vars breda, lugna yta belystes av de på båda sidor uppställda gaslyktorna; men vagnen rullade alltjämt lika snabbt framåt, och snart voro vi åter inne i en labyrint av smala, krokiga gator.

»Wandsworth Road», mumlade Holmes. »Priony Road, Larkhill Lane, Stockwell Place, Robert Street, Coldharbour Lane. Våra spaningar tyckas just inte föra oss till särdeles fashionabla stadsdelar.»

Vi befunno oss i själva verket i ett mycket otrevligt, smutsigt, obehagligt kvarter. Långa rader av dystra små tegelstenshus upplivades endast av det skarpa ljusskenet från de i gathörnen belägna krogarna. Sedan följde sträckor av tvåvåningsvillor, var och en med en liten trädgård framför, och så återigen oändligt långa rader av stora nybyggda hyreskaserner — jättetentakler, som stadskolossen sträckte ut på landsbygden. Slutligen stannade vagnen framför tredje huset vid en nyanlagd, högt liggande gata. Intet av de övriga husen var bebott, och det som tycktes vara vår bestämmelseort var mörkt med undantag av köket, i vars fönster en svag ljuslåga glimmade. Vid vår knackning öppnades dörren emellertid genast av en indisk tjänare, klädd i en gul turban, vita, löst hängande kläder och gult skärp. Den utpräglat orientaliska gestalten bildade en skarp motsats till sin omgivning — en tredje klassens villa i en av Londons minst kända förstäder.

»Min herre väntar er», sade han, och innan han ännu slutat tala, hördes från ett inre rum en pipande röst.

»Visa in dem hit till mig, khitmutgar», sade rösten ivrigt och befallande, »visa dem genast in hit!»

IV.
DEN BARSKALLIGE MANNENS HISTORIA

Vi följde hinduen genom en mörk, smutsig och illa möblerad hall fram till en åt höger belägen dörr, som han slog upp på vid gavel. Ett bländande ljussken strömmade emot oss, och mitt på golvet stod en liten man med ovanligt stort, avlångt huvud; den höga, alldeles kala hjässan omgavs av en krans stripigt, eldrött hår och stack upp ur detta likt en bergtopp ur en furuskog. Han vred och gnuggade oupphörligt sina händer, och anletsdragen fingo ej heller en minut vara i lugn och ro: än smålog han, än rynkade han pannan — aldrig höll han sig stilla. Naturen hade begåvat honom med en tjock, nedhängande underläpp och tvenne rader alltför synliga, ojämna, gula tänder, vilka han sökte dölja genom att esomoftast föra ena handen över ansiktets nedre del. Trots sin kala hjässa gjorde han intryck av att vara en ung man. I själva verket hade han nyss fyllt trettio år.

»Mjuka tjänare, miss Morstan», sade han gång på gång med hög, gäll röst. »Mjuka tjänare, mina herrar. Behagar ni inte stiga in och se, hur jag har det! Rummet är inte stort, miss Morstan, men jag har möblerat det helt och hållet efter min smak. En liten konstgjord oas i Södra Londons vilda ödemark.»

Vi blevo alla på det högsta förvånade vid åsynen av det rum, i vilket vi kommo in. Väggarna voro behängda med granna, dyrbara bonader och draperier, vilka på sina ställen voro dragna åt sidan för att låta en praktfull målning eller en orientalisk vas av oskattbart värde bli synlig. Golvet betäcktes av en svart och gul matta, så tjock och mjuk, att våra fötter sjönko ner däri som i en bädd av mossa. Ett par kolossala tigerhudar ökade intrycket av österländsk lyx; så gjorde ock en »hookah», som stod på en matta i ena hörnet. En silverlampa i form av en duva hängde i en nästan osynlig guldtråd ner från taket mitt i rummet. Under det den brann, fyllde den luften med en mild, aromatisk doft.

»Mr Thaddeus Sholto», sade den lille herrn, leende och krumbuktande. »Det är mitt namn. Ni är naturligtvis miss Morstan. Och dessa bägge herrar —»

»Den ene är mr Sherlock Holmes — den andre doktor Watson.»

»En doktor?» utbrast han ivrigt. »Har ni ert stetoskop med er? Får jag be er — skulle ni vilja vara så snäll? Jag tror inte det står riktigt rätt till med klaffarna i min ena hjärthalva — skulle ni vilja höra efter? Det är nog ingen fara med lungpulsådern, men jag vet inte vad jag skall tro om venerna och skulle sätta stort värde på ert omdöme.»

Jag undersökte hans hjärta, men fann, att allt var, som det borde vara. Egendomligt föreföll mig dock, att han tycktes gripen av en oförklarlig sinnesrörelse, liknande fruktan — han darrade i hela kroppen.

»Hjärtverksamheten är alldeles normal», sade jag. »Ni kan vara lugn i det avseendet.»

»Jag hoppas ni ursäktar min ängslan, miss Morstan», sade han med en liten bugning; »men jag har i lång tid varit sjuklig, och de där klaffarna ha givit mig anledning till oro. Jag är själaglad över, att min fruktan är ogrundad. Om er far, miss Morstan, hade varit en smula försiktigare och inte ansträngt sitt hjärta, hade han kanske varit vid liv den dag i dag är.»

Jag erfor en nästan obetvinglig lust att ge karlen en duktig örfil, så ursinnig kände jag mig över hans känslolösa, ogenerade sätt att vidröra ett så ömtåligt ämne. Miss Morstan sjönk ner på en stol och blev alldeles likblek i ansiktet.

»Jag har ju alltid känt mig övertygad om, att han var död», sade hon.

»Jag är i stånd att lämna er alla upplysningar», återtog den lille herrn; »och vad mer är, jag kan förskaffa er rättvisa. Och det skall jag ock göra, bror Bartholomew må storma och rasa så mycket honom lyster. Jag är glad att ni tagit edra vänner med er, inte bara därför, att ni i dem har en präktig eskort, utan ock, emedan de kunna tjänstgöra som vittnen till vad jag ämnar säga och göra. Tre av oss ska' väl bli i stånd att bjuda bror Bartholomew spetsen. Men låt oss inte inviga några utomstående i saken — varken polisen eller andra tjänstemän. Vi kunna utan hjälp ordna alltsammans oss emellan. Ingenting skulle göra bror Bartholomew så utom sig som någon slags offentlighet.»

Han slog sig ner i en låg fåtölj och såg frågande på oss med sina små blinkande, rödkantade ögon.

»För min del», sade Holmes, »lovar jag, att ej för någon yppa vad ni än må uppenbara för oss.»

Jag nickade samstämmande.

»Det är bra! Det är bra!» sade han. »Får jag bjuda er ett glas Chiaddi, miss Morstan? Eller vill ni hellre ha Tokayer? Jag har inget annat slags vin. Skall jag öppna en flaska? Inte? Jaså — ja — men jag hoppas, att ni ej har något emot litet tobaksrök — litet balsamisk doft av den i Österlandet växande tobaken? Jag är nervös, ser ni, och några drag ur min 'hookah' verkar så lugnande på mig.»

Han satte en tänd vaxstapel intill den stora skålen, och snart for röken glatt bubblande genom den med rosenvatten fyllda behållaren. Vi andra tre sutto i en halvcirkel med huvudet framsträckt och hakan vilande i händerna, under det den egendomlige, nervöst rörlige lille herrn med sin toppiga, kala hjässa satt mitt emot oss och bolmade av alla krafter.

»När jag beslöt göra er detta meddelande», sade han efter en stunds tystnad, »kunde jag ju ock ha givit er min adress; men jag fruktade, att ni möjligen ej skulle uppfylla min begäran utan ta obehöriga vittnen med er hit. Jag tog mig därför friheten ordna saken så, att min betjänt Williams först skulle få tillfälle se er. På hans omdöme och tystlåtenhet kan jag obetingat lita, och han hade order att ej ta några vidare mått och steg, om han ej kände sig tillfredsställd med vad han såg. Ni måste ursäkta dessa försiktighetsåtgärder, men jag är av en tillbakadragen, för att nu inte säga ovanligt känslig och förfinad natur, och det finns ingenting mer oestetiskt än en poliskonstapel. Alla den råa materialismens uppenbarelser komma mig att rysa — det är ytterst sällan jag har beröring med simpelt, ohyfsat folk. Som ni ser, lever jag omgiven av en viss elegans. Jag vågar kalla mig en konstens beskyddare. Det är min lilla svaghet. Landskapet därborta är en äkta Corot, och om en riktig 'förståsigpåare' möjligen kan hysa vissa tvivel angående min Salvator Rosa, så kan ej minsta skugga av ett tvivelsmål falla på min Bouguereau. Jag beundrar den modärna franska skolan.»

»Jag hoppas, att ni ursäktar mig, mr Sholto», sade Sherlock Holmes, »men vi ha på er uttryckliga begäran kommit hit för att få veta något, som ni ämnade meddela oss. Det är redan ganska sent, och jag skulle helst se, att vi så snart som möjligt finge ge oss av härifrån.»

»Ni måste ge er till tåls», svarade mr Sholto; »troligen bli vi tvungna att resa ut till Norwood för att träffa bror Bartholomew. Vi måste resa dit tillsammans och se, i fall det kan lyckas oss att få bukt med bror min. Han är alldeles ursinnig på mig — han tycker inte om, att jag slagit in på den väg, som synes mig den rätta. I går kväll grälade vi riktigt duktigt med varandra. Ni har ingen aning om, hur obehaglig han är, när han är ond.»

»Om vi måste resa ut till Norwood, är det kanske bäst, att vi ge oss av genast», föreslog jag.

Den lille herrn skrattade, tills han blev alldeles pionröd i ansiktet.

»Nej — det låter sig inte göra», utbrast han slutligen. »Jag vet verkligen inte, vad han skulle ta sig till, om vi alla så här oförberett komme över honom. Först måste ni ju också ha reda på, hur saken står, och jag får till en början säga er, att det finns flere omständigheter rörande den här affären, om vilka jag själv svävar i okunnighet. Jag kan framlägga för er endast de fakta, jag känner till.

»Min far var — det har ni väl redan gissat — John Sholto, major i indiska armen. För omkring elva år sedan tog han avsked och flyttade till Pondicherry Lodge i Upper Norwood. Han hade haft tur i Indien och förde med sig hem en ansenlig förmögenhet, en stor samling värdefulla, sällsynta saker och en hel stab indiska tjänare. Han köpte ett stort hus och förde ett mycket luxuöst levnadssätt. Min tvillingbror Bartholomew och jag voro hans enda barn.

»Jag kommer mycket väl ihåg det uppseende kapten Morstans hemlighetsfulla försvinnande väckte. Vi läste berättelsen därom i tidningarna, och som vi visste, att han varit en av vår fars intimaste vänner, diskuterade vi titt och ofta saken i vår fars närvaro. Han brukade ej sällan förena sig med oss i spekulation över vad som kunde ha blivit av hans gamle kamrat. Föga anade vi, att hemligheten låg gömd i hans eget bröst — att han var den enda människa på jorden, som kände Arthur Morstans öde.

»Vi visste emellertid likväl, att någon mörk hemlighet fördystrade vår fars tillvaro och att hans liv var hotat. Han vågade aldrig gå ut ensam, och använde alltid två prisfäktare som portvaktare vid Pondicherry Lodge. Williams, som körde för er i kväll, var en av dem — han har en gång i tiden varit Englands champion i boxning. Vår far ville ej tala om för oss vad eller vem han egentligen fruktade, men han hade en utpräglad motvilja för karlar, som gingo på träben. Vid ett tillfälle avfyrade han till och med sin revolver mot en sådan stackars krympling; denne befanns vara en helt beskedlig handelsresande, som var ute och tog upp order, och vi måste betala en stor summa pengar för att få saken nedtystad. Min bror och jag trodde alltid, att denna, som det tycktes inrotade motvilja var en ren nyck hos vår far; men vad som sedan hände kom oss att ändra åsikt.

»I början av år 1882 fick min far från Indien ett brev, som på det häftigaste upprörde honom. När han läste det, nästan svimmade han, där han satt vid frukostbordet, och från den dagen var han aldrig frisk. Vi ha ej lyckats upptäcka vad som stod i brevet, men under det han höll det framför sig hade jag sett, att det var helt kort och skrivet med stor, ojämn stil. Under många år hade min far lidit av för stor mjälte; nu tilltog sjukdomen i oroväckande grad, och en dag i slutet av april fingo vi veta, att allt hopp var ute och att vår far önskade meddela oss sin sista vilja.

»När vi kommo in i hans rum, satt han, stödd av kuddar, i sin säng och kunde endast med svårighet andas. Han bad oss rigla dörren och sedan taga plats på var sin sida om sängen. Sedan fattade han våra händer, och med en röst, som var bruten lika mycket av sinnesrörelse som av plågor, avgav han en högst märkvärdig bekännelse. Jag skall så gott jag kan försöka återge den med hans egna ord.

»'Det finns endast ett', sade han, 'som i dessa mina sista ögonblick tynger mitt samvete, och det är mitt handlingssätt mot stackars Morstans dotter. Den förbannade girigheten, som hela livet igenom varit min skötesynd, har förmått mig att undanhålla henne den skatt, av vilken minst hälften tillkom henne. Och likväl har jag själv ej haft minsta nytta av densamma, så blind och dåraktig är girigheten. Blotta medvetandet om att ha denna skatt i min ägo har gjort mig så nöjd och lycklig, att jag ej kunnat förmå mig att dela dyrbarheterna med någon annan. Se på det där radbandet av äkta pärlor, som ligger på bordet bredvid flaskan med kinalösningen. Jag har länge haft för avsikt att skicka henne de vackra, glänsande pärlorna, men har lidit vid tanken på att nödgas skilja mig från dem. I, mina söner, I skolen nu ge henne sin del av den i Agra funna skatten. Men sänd henne ingenting — ej ens radbandet — förrän jag är död. Det har ju funnits människor, som varit lika sjuka som jag och likväl återvunnit hälsan.

»'Jag skall nu tala om för er, på vad sätt Morstan dog', fortsatte han. 'Han hade i många år haft ett svårt hjärtlidande, men hade hållit sin omgivning i okunnighet därom. Jag var den ende, som visste det. När vi voro i Indien, hade han och jag på ett högst egendomligt sätt kommit i besittning av en stor skatt. Jag förde den med mig till England, och samma kväll Morstan anlänt till London, kom han direkt hit till mig för att utfå sin andel. Han hade gått till fots från stationen och blev förd in till mig av min gamle trogne Lal Chowdar, som nu är död. Morstan och jag kommo ej riktigt överens om, hur skatten skulle delas oss emellan utan råkade slutligen i häftig tvist. Morstan hade i ett anfall av vrede rusat upp från sin plats, då han plötsligt tryckte handen mot vänstra sidan; han blev alldeles blå i ansiktet och föll baklänges. I fallet slog han huvudet mot den ej långt från honom stående kistan med dyrbarheterna. När jag lutade mig ner över honom, fann jag till min förfäran, att han var död.

»'En lång stund var jag liksom ifrån mig av ängslan och sinnesrörelse, men började småningom undra vad jag borde ta mig till. Min första impuls var naturligtvis att ropa på hjälp; jag insåg emellertid snart nog, att skenet var emot mig och att jag antagligen skulle bli ansedd som hans mördare. Den omständigheten, att han dött under det vi voro inbegripna i häftig träta och det djupa såret i hans huvud talade ju ej till min förmån. Och en sak till: en officiell undersökning kunde ej äga rum utan att en del fakta rörande skatten kom i dagen, och detta ville jag, så vitt möjligt var, undvika. Min vän hade sagt mig, att ingen mänsklig varelse visste varthän han gått — det tycktes mig ej nödvändigt, att någon skulle få reda på det.

»'Jag satt ännu och funderade på saken, när jag helt plötsligt blev varse min betjänt Lal Chowdar stående i dörröppningen. Han kom försiktigt in i rummet och riglade omsorgsfullt dörren bakom sig. 'Var inte ängslig, sahib', sade han, 'ingen behöver få reda på att ni dödat honom. Låt oss gömma honom — ingen får då veta något'. 'Jag har inte dödat honom', sade jag. Lal Chowdar skakade småleende på huvudet. 'Jag hörde alltsammans, sahib', sade han; 'jag hörde trätan — jag hörde slaget. Men mina läppar äro förseglade. Här i huset sova alla. Låt oss hjälpas åt att få honom bort härifrån.' Lal Chowdars ord bestämde mig. Om min egen gamle trogne tjänare ej trodde på min oskuld, hur skulle jag väl kunna hoppas att bli frikänd av tolv enfaldiga jurymän? Lal Chowdar och jag skaffade samma natt den döda kroppen ur huset, och ett par dar därefter talade tidningarna ej om något annat än kapten Morstans hemlighetsfulla försvinnande. Av vad jag sagt insen I nog, att man knappt kan tadla mig för det skedda. Mitt fel består däri, att vi gömde ej endast den dödes kropp utan även skatten och att jag behållit Morstans del så väl som min egen. Men nu vill jag återställa den till dess rättmätige ägare. Luten er närmare intill mig! Skatten ligger dold i — —

I detsamma undergingo min fars anletsdrag en förskräcklig förvandling: ögonen rullade vilt i sina hålor, hakan föll ner mot bröstet, och han skrek med en röst, som jag aldrig kan glömma: 'Håll honom härifrån! För Guds skull, låt honom inte komma in!' Min bror och jag vände oss hastigt mot det bakom oss belägna fönstret, på vilket vår fars blick var riktad. Ur det nattsvarta mörkret stirrade ett ansikte in på oss. Vi kunde se, hur näsan trycktes flat mot rutan. Det var ett skäggbevuxet anlete med vilda, grymma ögon och ett uttryck av koncentrerad illvilja och bittert hat. Både Bartholomew och jag rusade fram till fönstret, men karlen var borta. När vi återvände till vår fars sida funno vi, att hans puls upphört att slå.

»Vi genomletade trädgården samma kväll, men funno så gott som inga spår efter inkräktaren. Under fönstret sågs märket efter en fot — det var allt. Om det ej funnits, skulle vi ha kunnat tro, att vår inbillning frambesvurit det hemska, vilda anletet. Emellertid fingo vi snart bevis på, att hemliga krafter voro i arbete runt omkring oss. Om morgonen stod fönstret till min fars rum på vid gavel, skåp och draglådor hade blivit öppnade och noggrannt undersökta, och på den dödes bröst var fastsatt en papperslapp, på vilken med stora, ojämna bokstäver stod skrivet: De fyras tecken. Vad de orden betydde eller vem den hemlighetsfulle besökaren kan ha varit, veta vi ej. Av allt att döma ha inga av min fars tillhörigheter blivit stulna, fast de på det noggrannaste blivit undersökta. Min bror och jag ha naturligtvis satt denna egendomliga tilldragelse i förbindelse med den fruktan, som plågade vår far under de sista åren av hans levnad; men hittills ha vi ej lyckats lyfta den slöja, i vilken hemligheten är insvept.»

Den lille herrn tystnade ett ögonblick för att tända sin »hookah», som slocknat, och rökte en liten stund utan att säga ett ord. Vi hade alla med den mest spända uppmärksamhet lyssnat till hans sällsamma berättelse. Vid den kortfattade redogörelsen för hennes fars död hade miss Morstan blivit likblek, och jag trodde hon skulle svimma. Hon hämtade sig emellertid sedan hon tömt ett glas vatten, som jag hällde i åt henne ur en på ett litet bord stående slipad karaffin. Sherlock Holmes satt tillbakalutad i sin stol; hans ögon voro slutna, och uttrycket i hans ansikte vittnade om, att hans tankar voro långt borta. När jag såg på honom, kom det livligt för mig, att han samma dag bittert beklagat sig över tillvarons själsmördande enahanda. Här fanns åtminstone ett problem, som till det yttersta skulle ta hans förmåga och skarpsinne i anspråk. Mr Thaddeus Sholto betraktade än den ene, än den andre av oss; han var tydligen stolt över den verkan hans historia frambragt och tog med en viss självkänsla åter till ordet.

»Min bror och jag», sade han, »voro naturligtvis i hög grad angelägna att få reda på den skatt, om vilken vår far talat. Veckor och månader igenom grävde vi i trädgården utan att upptäcka minsta spår av några där dolda dyrbarheter. Medvetandet om att vår far, i samma ögonblick han dog, just stått i begrepp att yppa gömstället för oss, höll på att driva oss till vanvett. Det pärlband han tagit från det hemliga förvaringsrummet gav oss en aning om den dolda skattens oerhörda värde. Min bror och jag voro emellertid av olika åsikt rörande det där pärlbandet. Pärlorna voro tydligen ytterst sällsynta och dyrbara, och Bartholomew ville högst ogärna släppa det ifrån sig. Oss emellan sagt är min bror i mer än ett avseende mycket lik min far. Han trodde också, att det kunde ge anledning till prat och skaffa oss en massa ledsamheter på halsen, om vi så där helt omotiverat skänkte bort ett så värdefullt föremål. Emellertid lyckades jag slutligen övertala honom att låta mig ta reda på miss Morstans adress och en gång om året skicka henne en pärla. På det sättet skulle hon ju aldrig komma att lida brist.»

»Det var mycket vänligt av er», sade vår klient ; »det var en god, ädel tanke.»

Den lille herrn gjorde en avvärjande rörelse med handen.

»Vi voro ju edra förvaltare — ett slags 'gode män' åt er», sade han. »Sådan var min åsikt om saken — min bror Bartholomew skådade den emellertid i ett helt annat ljus. Vi hade själva tillräckligt med pengar — jag åtminstone behövde inga mer. Och dessutom skulle det ha varit smaklöst att behandla en ung dam på ett så simpelt, ja, rent av lumpet sätt. Le mauvais goût même au crime^[1]. Fransmännen förstå att fint och träffande ge uttryck åt sina tankar. Skiljaktigheten i min brors och mina egna åsikter förmådde mig slutligen att bilda eget hem; jag lämnade Pondicherry Lodge och slog mig ner här, tillsammans med Williams och vår gamle 'khitmutgar'. I går fick jag emellertid veta, att en händelse av största vikt inträffat: skatten hade blivit funnen. Jag satte mig genast i förbindelse med miss Morstan, och nu återstår oss intet annat att göra än resa ut till Norwood och se till, att vi få ut vår del. Jag förklarade i går kväll min tanke om saken för bror Bartholomew; han väntar oss, men särdeles välkomna bli vi nog inte.»

Mr Thaddeus Sholto tystnade och började ivrigt bolma på sin stora pipa. Ingen av oss andra sade ett ord: våra tankar hade fullt upp att göra med den nya utveckling saken tagit. Holmes reste sig slutligen från sin plats.

»Ni har handlat rätt, sir, från början till slut», sade han. »Det är möjligt att vi längre fram skola bli i stånd att sprida ljus över mycket, som nu synes er dunkelt. Men, som miss Morstan just nu anmärkte, är det sent, och vi gjorde bäst i att utan uppskov söka driva saken igenom.»

Vår nye vän och bundsförvant virade långsamt och metodiskt ihop slangen på sin »hookah» och tog sedan fram en mycket lång ytterrock, prydd med snörmakerier och pälsbesättning. Fastän natten var ovanligt varm, knäppte han igen rocken ända upp till hakan och satte till slut på sig en mössa av kaninskinn med breda, nedhängande flikar, som fullständigt täckte öronen; av hela hans person var ingenting mer synligt än hans smala, rörliga ansikte.

»Min hälsa är litet ömtålig», sade han, i det han gick före oss ut genom hallen. »Jag är tvungen att sköta mig med största omsorg och vara ytterst försiktig.»

Den vagn, i vilken vi åkt till den lilla förstadsvillan, väntade på oss, och vårt program var tydligen på förhand uppgjort, ty kusken satte utan vidare order sin häst i raskt trav. Thaddeus Sholto talade utan uppehåll med hög, gäll stämma, som överröstade vagnsbullret.

»Bartholomew är en riktigt flink fyr, slipad och förslagen», sade han. »Hur tror ni väl, att han lyckades finna ut, var skatten låg gömd? Jo — han hade fått för sig, att den var dold någonstädes inne i villan, och så tog han sig för att mäta upp hela byggnaden och beräknade dess kubikinnehåll så noga, att det slutligen ej fanns en enda tum, för vars användande han ej gjort sig reda. Bland annat fann han då, att huset var sjuttifyra fot högt; men när han lagt tillsammans de olika rummens höjd och även tagit i betraktande golvens och takens tjocklek som han funnit ut genom att anställa borrningar, steg totalsumman ändå ej till mer än sjuttio fot. Således återstod ännu fyra fot, och dessa måste vara till finnandes i husets översta del. Han slog därför hål på taket i ett av de högst upp belägna rummen, och över detta träffade han enligt beräkning på ett litet, för alla okänt, tillmurat vindskontor. Mitt på golvet och vilande på tvänne lösa bjälkar stod det skrin som inneslöt skatten. Min bror sänkte ner det genom hålet och öppnade det. Han anser juvelerna äga ett värde av minst en halv miljon pund sterling.»

När denna ofantliga summa nämndes för oss, stirrade vi med vitt uppspärrade ögon på varandra. Om vi lyckades insätta miss Morstan i sina rättigheter, skulle hon från att vara en fattig lärarinna bli en av Englands rikaste arvtagerskor. Hennes sanna, uppriktiga vänner borde ju glädjas åt dessa nyheter, men till min blygsel måste jag bekänna, att själviskheten fick övertaget i min själ och att en blytyngd lade sig över mitt hjärta. Jag framstammade några banala lyckönskningsfraser och satt sedan tyst och orörlig, dyster till sinnes och döv för vår nye väns aldrig sinande prat. Han var tydligen inbillningssjuk och hypokondrisk, och jag minns som i en dröm, att han delgav mig en otrolig massa sjukdomssymptom och bad om upplysning angående en mängd kvacksalvarmedels sammansättning och verkan. Han bar flere olika slags patentmedicin på sig i ett litet skinnfodral. Jag hoppas innerligen, att han ej måtte komma ihåg de svar jag gav honom. Holmes påstår, att han hörde mig varnande tillråda den ängsligt lyssnande sjuklingen att aldrig ta mer än två droppar ricinolja åt gången, och strax därefter försäkra, att stryknin i stora doser vore ytterst välgörande som laxérmedel. Hur det nu än må förhålla sig med sanningen av min väns påståenden, så är det ett faktum, att jag kände mig högligen belåten, när vagnen stannade och kusken hoppade ur och öppnade dörren för oss.

»Detta är Pondicherry Lodge, miss Morstan», sade mr Thaddeus Sholto, i det han räckte den unga damen handen för att hjälpa henne vid urstigandet.

V.
TRAGEDIEN I PONDICHERRY LODGE

Klockan var nära elva, när vi slutligen uppnått målet för vår nattliga färd. Vi hade lämnat jättestadens dimhöljda gator bakom oss, och luften härute i förstaden var ganska hög och ren. En ljum vind blåste västerifrån, över himlavalvet seglade långsamt tunga molnmassor, och halvmånen kastade emellanåt sina klart skimrande strålar ner genom deras rämnor. Det var så pass ljust, att vi kunde se ett gott stycke framför oss, men Thaddeus Sholto tog likväl ena vagnslyktan för att lysa oss på vägen.

Pondicherry Lodge stod ett stycke från allmänna landsvägen och omgärdades av en hög stenmur, vars krön var belagt med tjocka lager murbruk och glasskärvor. En smal, järnbeslagen port utgjorde enda ingången till villans område. Vår vägvisare knackade på ett särskilt, troligen överenskommet sätt.

»Vem är det?» frågade en grov röst inifrån.

»Det är jag, Mc Murdo. Nog känner ni vid det här laget till mitt sätt att knacka.»

Ett grymtande ljud hördes, och strax därefter förnummo vi slamret av tunga nycklar. Dörren öppnades långsamt, och på tröskeln visade sig en liten, bredaxlad karl; det gulaktiga skenet från en stor lykta föll skarpt på hans grova anletsdrag och blinkande, misstänksamma ögon.

»Jaså, det är ni, mr Thaddeus? Men vem är det ni har med er? Herrn har inte gett mig några order angående främmande folk.»

»Säger ni det, Mc Murdo? Det förvånar mig. Jag sade till min bror i går kväll, att jag skulle ta ett par goda vänner med mig hit.»

»Herrn har inte varit ur sitt rum i dag, mr Thaddeus, och jag har inga order fått. Ni vet ju mycket väl, att jag måste lyda order. Jag kan nog släppa in er, men era vänner får allt stanna, där de äro!»

Detta var ju ett oförutsett hinder. Thaddeus Sholto såg sig omkring med förvirrad, hjälplös min.

»Det är verkligen inte snällt av er, Mc Murdo!» sade han. »Om jag går i god för mina vänner, kan det väl vara nog. Vi ha en ung dam med oss — inte kan ni väl låta henne bli stående ute på landsvägen mitt i natten?»

»Ja, det var ledsamt, mr Thaddeus», sade den obeveklige cerberus. »Folk kan ju vara vänner till er, men därför behöva de inte vara vänner till herrn. Han betalar mig bra för att jag ska' göra min plikt, och den ska' jag ock göra. Jag känner ingen utav era vänner.»

»Jo, det gör ni nog, Mc Murdo?» utropade Sherlock Holmes glatt och vänligt. »Inte har ni väl glömt mig, inte? Nog kommer ni väl ihåg den amatör, som boxades med er hos Alisons för fyra år sedan, samma kväll ni hade er recett?»

»Mr Sherlock Holmes!» utbrast f. d. prisfäktaren. »Åh, Herre Gud, att jag inte genast kände igen er! Om ni bara, i stället för att stå där så tyst och stilla, hade klivit fram och gett mig en av edra tvärstötar under hakan, så hade jag nog inte tagit miste. Ni har då riktigt förspillt era gåvor, det har ni! Ni hade nog gått långt, om ni givit er till boxare.»

»Där ser du, Watson», sade Holmes skrattande; »om allt annat misslyckas för mig, så sträcker dock ett av de 'vetenskapliga yrkena' armarna mot mig. Vår vän här kommer nog inte att låta oss stå härute i mörkret nu, det är jag säker på.»

»Kom in, sir, kom in, och tag era vänner med er!» sade portvakten helt fryntligt. »Det var ledsamt, mr Thaddeus, men jag hade stränga order. Jag var tvungen till att veta, vem jag släppte in.»

Innanför porten ledde en bred, sandad gång förbi vanskötta rabatter fram till en stor, fyrkantig, högst prosaisk byggnad. Mörk och dyster såg den ut och gjorde ett i hög grad obehagligt intryck. Till och med mr Thaddeus Sholto tycktes erfara en känsla av förstämning; han föreföll orolig och ängslig — lyktan darrade och klirrade i handen på honom.

»Jag kan rakt inte förstå det», sade han slutligen, »det måste bero på något misstag — något förbiseende. Jag sade uttryckligen till Bartholomew, att vi skulle komma, och likväl finns det inte ljus i något enda fönster — jag vet inte, vad jag skall tänka om saken.»

»Låter er bror alltid sin egendom bevakas på detta sätt?» frågade Holmes.

»Ja, han gör, som min far före honom gjorde. Bartholomew var alltid min fars favorit, och jag inbillar mig emellanåt, att han vet mer än jag om min fars hemlighetsfulla förflutna. Min bror bor uppe i andra våningen; det är hans fönster, som månen nu lyser på. Det är ej upplyst inifrån, efter vad jag kan se.»

»Nej, det är det inte», svarade Holmes. »Men jag ser ljussken från det lilla fönstret bredvid dörren.»

»Det är hushållerskans rum. Gamla mrs Bernstone sitter alltid där. Hon kan nog ge oss besked. Men jag får kanske be er vänta härute ett ögonblick; om hon utan förberedelse ser oss allesammans på en gång komma in, blir hon kanske rädd. Tyst, vad är detta!» Han höll upp lyktan, och hans hand darrade så, att ljuscirklarna fladdrade i ringar omkring oss. Miss Morstan grep ängsligt min hand, och vi stodo alla med häftigt klappande hjärtan och lyssnade. Från det stora, dystra huset ljöd genom nattens mörker emot oss ett hemskt klagande läte — en skrämd kvinnas högljudda jämmerskri.

»Det är mrs Bernstone», sade Sholto. »Hon är den enda kvinnliga varelsen i huset. Stanna här — jag kommer ögonblickligen tillbaka.»

Han ilade fram till dörren och knackade på det egendomliga sätt, som jag förut lagt märke till. Vi kunde se, att en högrest, ganska ståtlig gammal kvinna öppnade för honom, och tycktes bli utom sig av glädje vid hans åsyn.

»Åh, mr Thaddeus, jag är så glad över att ni är här! Jag är så glad att se er!»

Vi hörde henne om och om igen ge luft åt sin stora belåtenhet, tills dörren slutligen stängdes och hennes röst dog bort i ett svagt mummel.

Vår vägvisare hade låtit lyktan stå kvar. Holmes vände den så, att dess sken föll på byggnaden framför oss; med skarp, genomträngande blick överfor han så väl själva huset som de stora högar av allehanda skräp, vilka belamrade gräsplaner och trädgårdsgångar. Miss Morstan och jag stodo tätt bredvid varandra; hennes hand vilade i min. Hur underbar, hur outgrundlig är ej kärleken! Här stodo vi två, som före denna dag aldrig sett varandra, aldrig utbytt ett ord, ej ens en blick av tillgivenhet, och likväl hade vi i bekymrens stund instinktmässigt närmat oss varandra. Jag har sedan dess mången gång undrat därpå; men när det skedde tycktes det mig helt naturligt, att jag skulle sträcka en skyddande hand mot henne, och hon har sagt mig, hur viss hon var om att hos mig finna tröst och hjälp. Vi blevo stående hand i hand likt ett par barn, och trots mörkret och dysterheten omkring oss, rådde i våra hjärtan lugn och frid.

»Ett sådant egendomligt ställe!» sade hon slutligen och såg sig omkring.

»Det ser ut, som om alla Englands mullvadar stämt möte här. Jag har sett något liknande på ett fält ej långt från Ballarat, där guldgrävare en tid hållit på med sitt arbete.»

»Ja — det här har väl samma orsak», inföll Holmes. »Här ha skattsökarna ju huserat. Ni får ej glömma, att de i sex år hållit på att söka efter den gömda skatten. Ej underligt, att hela trädgården ser ut som en sandgrop.»

I detta ögonblick slogs dörren till villan helt plötsligt upp, och Thaddeus Sholto kom störtande ut med fasa och ängslan målade i sitt ansikte.

»Det står inte rätt till med Bartholomew!» nästan skrek han. »Jag är så rädd! Mina nerver stå inte ut med sådant här!»

Han var nästan gråtfärdig av förskräckelse, och hans spasmodiskt ryckande, karaktärslösa ansikte, som stack ut ur den stora pälskragen, hade ett skrämt barns hjälplösa, bönfallande uttryck.

»Låt oss gå in!» sade Holmes på sitt bestämda, hurtiga sätt.

»Ja — gör det !» sade Thaddeus Sholto i jämmerlig ton. »Jag är verkligen själv inte i stånd att ge order.»

Vi följde med honom in i hushållerskans rum, som var beläget till vänster om ingången. Den gamla kvinnan gick fram och åter på golvet med skrämd blick och nervöst darrande händer. Åsynen av miss Morstan tycktes ha en lugnande inverkan på henne.

»Gud signe ert vackra, milda ansikte!» utbrast hon med en hysterisk snyftning. »Det gör mig gott bara att se på er. Men så har jag ock haft det svårt i dag !»

Den unga flickan klappade vänligt den magra, av arbete hårda handen och sade några lugnande, tröstande ord, som återförde färgen till den gamlas bleka kinder.

»Husbonn' har stängt in sig och svarar mig inte», förklarade hon. »Hela da'n har jag väntat, att han skulle låta höra av sig — han tycker ofta om att vara ensam, men för en timme se'n blev jag rädd, att något hade hänt och gick och tittade genom nyckelhålet. Ni får gå upp till honom, mr Thaddeus — ni måste gå dit och se efter själv. Jag har sett mr Bartholomew Sholto nu i tre långa år, men aldrig har jag sett honom med ett sådant ansikte som han nu har.»

Sherlock Holmes tog lampan och visade vägen, ty Thaddeus Sholto darrade så, att han hackade tänder. Han var så hjärtängslig och nervös, att jag måste ta honom under armen och leda honom uppför trappan; benen ville knappt bära honom. Två gånger under det vi gingo framåt tog Holmes sitt förstoringsglas ur fickan och undersökte ytterst noggrant spår och märken, som för mig sågo ut som oformliga smutsfläckar. Han gick långsamt från det ena trappsteget till det andra, höll lampan tätt intill marken och kastade forskande blickar åt höger och vänster. Miss Morstan hade stannat hos den förskrämda hushållerskan. Den tredje trappgången slutade vid ett slags lång korridor, som till höger var behängd med en större indisk gobelinvävnad och till vänster hade tre dörrar. Holmes skred framåt på samma långsamma, metodiska sätt; vi andra följde honom i hack och häl. Den sista dörren var den, som vi sökte. Holmes knackade, men fick intet svar; så tog han ett fast tag om låsvredet och försökte spränga låset. Detta var emellertid på insidan försedd med en bred rigel, och gav ej vika. Sedan nyckeln blivit omvriden, kunde man likväl se in genom nyckelhålet. Sherlock Holmes lade ögat intill detta, men reste sig strax igen med en liten kort, skarp andhämtning.

»Det tycks vara något fanstyg med i spelet, Watson», sade han, mer upprörd än jag någonsin förr sett honom vara. »Vad säger du om saken?»

Jag tittade i min tur genom nyckelhålet, men drog mig förfärad tillbaka. Månskenet strömmade in i rummet, som var uppfyllt av ett klart, om än något obestämt, skiftande ljus. Mitt i rummet och liksom hängande i luften utan minsta stöd, såg jag ett ansikte — Thaddeus Sholtos ansikte. Det var samma toppiga barskalliga hjässa, samma krans av stripigt rött hår, samma bleka hy. Anletsdragen voro emellertid förvridna till ett slags leende, ett hemskt, onaturligt, hånfullt grin, som i det tysta, månbelysta rummet var mer prövande för ens nerver än den mest avskräckande grimas. Ansiktet liknade i så hög grad vår lille väns, att jag nästan ofrivilligt vände mig om för att se efter om han alltjämt stod kvar bakom mig. I detsamma kom jag ihåg, att han och hans bror voro tvillingar.

»Det här är ju förskräckligt!» sade jag till Holmes. »Vad skola vi väl ta oss till?»

»Vi måste spränga dörren», svarade han och kastade sig med hela sin tyngd mot densamma.

Den knakade och brakade, men låset höll. Vi bägge satte då samtidigt ryggarna emot; denna gång flög dörren med ett väldigt brak upp, och vi befunno oss i Bartholomew Sholtos rum.

Detta tycktes ha tjänstgjort som kemiskt laboratorium. Mitt emot dörren fanns en hylla, på vilken i dubbla rader stodo en massa med glasproppar försedda flaskor, och bordet var belamrat med en mängd Bunsenbrännare, provrör och retorter. I alla hörn stodo stora behållare med syror; en av dessa tycktes läcka eller ha blivit sönderslagen, ty en ström av någon mörk vätska hade runnit långt fram på golvet, och luften var mättad med en egendomlig skarp tjärlukt. En liten trappstege stod stödd mot ena väggen; mitt i rummet låg en hög gips och murbruk och över denna sågo vi i taket ett hål, stort nog för att tillåta en karl att krypa igenom. Alldeles intill trappstegen låg ett långt rep vårdslöst hoprullat.

Vid bordet i en länstol satt husets herre med huvudet nedsjunket mot vänstra skuldran och det hemska, outgrundliga leendet på sina läppar. Han var kall och styv — han hade redan i flere timmar varit död. Det förekom mig, som vore ej endast hans ansikte utan även alla hans lemmar förvridna på det mest fantastiska sätt. Bredvid honom på bordet låg ett högst besynnerligt instrument — en brunaktig käpp av något slags tungt trä; i dess ena ända var en spetsig sten, som liknade en hammare, fastbunden med grovt segelgarn. Ej långt från detta egendomliga vapen fanns ett ark brevpapper, på vilket lästes några tillklottrade ord. Holmes kastade en hastig blick på detsamma och räckte det så till mig.

»Där ser du», sade han med en betydelsefull axelryckning.

Vid lyktans sken läste jag till min förfäran orden: De fyras tecken.

»I Guds namn, vad betyder allt detta?» frågade jag.

»Det betyder mord», svarade Holmes och lutade sig över den döde. »Aha! Det trodde jag! Se hit, Watson!»

Han pekade på något, som för mina ögon såg ut som en lång mörk törntagg, fastsittande i huden alldeles över den mördade mannens öra.

»Det ser ut som en törntagg», sade jag.

»Det är det också. Du kan dra ut den. Men var försiktig — den är förgiftad.»

Jag fattade den med tummen och pekfingret; den lossnade med största lätthet och lämnade knappt något märke efter sig. En enda, ytterst liten blodfläck visade var den suttit.

»Alltsammans är för mig en outgrundlig hemlighet», sade jag. »Och den tycks bli svårare och svårare att reda ut.»

»Tvärtom», svarade Holmes; »det ljusnar mer och mer i varje ögonblick. Det felas bara ett par länkar för att jag skall ha hela saken klar och sammanhängande.»

Vi hade nästan totalt glömt vår lille vän och följeslagare, Thaddeus Sholto. Han stod alltjämt på tröskeln, vridande sina händer och mumlande för sig själv. Plötsligt brast han emellertid ut i ett högt jämmerrop.

»Skatten är borta!» sade han. »De ha tagit den ifrån honom! Här är hålet, genom vilket vi sänkte kistan. Jag hjälpte honom att göra det ! Jag var den siste, som såg honom! Jag lämnade honom ensam här i rummet i går kväll — jag hörde honom rigla dörren efter mig.»

»Hur dags var det?»

»Klockan var ungefär tio. Och nu är han död, och polisen måste tillkallas, och man kommer att misstänka mig för mordet. Å — ja — det är jag alldeles säker på. Men ni tror väl inte så illa om mig, ni bägge? Ni tror väl inte, att jag gjort det, säg? Inte skulle jag ha tagit er med mig hit, om jag varit den skyldige! — Å Herre Gud! Jag blir nog galen på kuppen!»

Han slängde med armarna och stampade med fötterna i ett utbrott av konvulsiviskt raseri.

»Ni behöver ej vara ängslig, mr Sholto», sade Holmes vänligt och lade sin hand på den lille mannens skuldra; »gör nu bara, som jag säger er. Åk ner till polisstationen och anmäl saken. Erbjud er att på alla möjliga sätt hjälpa polisen med undersökningarna. Vi ska vänta här, tills ni kommer tillbaka.»

Den lille herrn lydde på ett halvt medvetslöst sätt, och vi hörde honom i mörkret stappla nedför trappan.

V.
HOLMES HÅLLER FÖREDRAG

Nu, Watson, sade Holmes och gnuggade belåtet händerna, »nu ha vi en halvtimme för oss själva. Låt oss draga god nytta av den! Jag har saken så gott som på mina fem fingrar, men vi måste likväl akta oss för alltför stort självförtroende. Hur enkel den här 'affären' än må synas, kan den ju visa sig mer invecklad än jag först trodde.»

»Enkel!» utbrast jag.

»Ja visst, högst enkel», svarade han med min och hållning av en professor, som håller föreläsning för en massa studenter. »Slå dig ner i hörnet där borta; ju mindre dina fotspår bli synliga, dess bättre. Och så till vårt arbete! Låt oss för det första ta reda på, hur de här människorna kommo in och på vad sätt de gingo sin väg. Dörren har ej blivit öppnad sedan i går kväll. Hur är det med fönstret, månne?»

Han tog lampan med sig och underkastade fönstret en noggrann undersökning; hela tiden talade han högt, men ställde sina yttranden mer till sig själv än till mig.

»Fönstret är tillkrokat på innersidan. Karmen är solid. Inga gångjärn på sidan. Låt oss öppna det. Ingen takränna i närheten. Alldeles omöjligt att nå taket. Och i alla fall har en karl kommit in genom fönstret. Det regnade litet i går kväll. Här på brädet ha vi märket efter en fot. Här är ett runt, smutsigt spår — här är det omigen på golvet och här bredvid bordet. Se hit, Watson! Detta är en riktigt ståtlig förevisning!»

Jag betraktade intresserad de runda, tydligt skönjbara, leriga spåren.

»Det är inget fotspår», sade jag.

»Nej — det är något, som har ännu mycket större värde för oss — det är märket efter ett träben. Här på fönsterbrädet ser du avtrycket av en tjock stövel med järnbeslagen klack, och bredvid denna finns märket efter träbenet.»

»Då är det mannen med träbenet, som gjort det.»

»Naturligtvis. Men han har inte varit ensam — han har haft en mycket skicklig medhjälpare. Skulle du kunna klättra uppför den här väggen, Watson?»

Jag stack huvudet ut genom det öppna fönstret. Månen sken fortfarande klart och belyste just vår del av huset. Vi befunno oss goda sextio fot från marken, och hur mycket jag än ansträngde ögonen, kunde jag ej upptäcka något fotfäste, ej ens en spricka i murbruket.

»Det är absolut omöjligt», svarade jag.

»Ja visst — utan hjälp. Men antag, att du hade en vän häruppe, någon, som sänkte ner till dig det tjocka rep, som jag ser därborta i vrån, sedan han först fastgjort det vid den här kroken i väggen. Om du då vore en frisk, rörlig karl, skulle du nog, trots ditt träben, kunna klättra upp. Du skulle naturligtvis ge dig av på samma sätt, din medhjälpare skulle hissa upp repet, lyfta det av kroken, stänga fönstret, lägga innerkroken på och själv försvinna samma väg han kommit. Fastän det ej har något vidare att betyda, kan man ju omnämna», fortsatte han och lät repet glida mellan fingrarna, »att vår träbensförsedde vän till yrket ej är sjöman — därtill äro hans händer ej grova och valkiga nog. Mitt förstoringsglas uppenbarar mer än en blodfläck, i synnerhet vid repets nedersta ända, ett faktum, som kommer mig att tro, att han glidit ner med så stark fart, att han skavt skinnet av händerna.»

»Det må nu så vara», sade jag, »men saken är lika obegriplig som förut. Vem var den hemlighetsfulle medhjälparen? Hur kom han in i rummet?»

»Ja visst, ja — medhjälparen!» upprepade Holmes tankfullt. »Den där 'medhjälparen' erbjuder vissa drag av intresse — han lyfter vår lilla 'affär' högt över det banalas regioner. Jag inbillar mig, att han kommer att föra vårt lands brottmålshistoria in på nya spår — fastän likadana 'fall' försports från Indien och — om mitt minne ej sviker mig — även från Senegambien.»

»Men hur kom han in?» envisades jag. »Dörren var låst — fönstret var oåtkomligt. Tior du, att han krupit ner genom skorstenen?»

»Den är alldeles för trång», svarade Holmes. »Jag hade för resten redan tänkt mig den möjligheten.»

»Hur bar han sig då åt?»

»Du begagnar dig inte av de teorier, jag uppställt», sade han och skakade på huvudet. »Hur ofta har jag inte sagt dig, att när du tagit bort det omöjliga, så står sanningen, hur otrolig den än må synas, kvar? Vi veta, att han kommit varken genom dörren, fönstret eller skorstenspipan. Vi veta också, att han ej kunnat hålla sig dold i rummet — något gömställe finns här ej. Varifrån kom han då?»

»Genom hålet i taket!» utropade jag.

»Naturligtvis gjorde han det. Om du vill vara snäll och ta lampan, ska' vi utsträcka våra undersökningar till rummet här ovanpå — den hemliga lilla vindskammaren, i vilken skatten blev funnen.»

Han klev uppför trappstegen, fattade en bjälke med vardera handen och svingade sig upp genom öppningen. Läggande sig raklång på golvet, sträckte han sig ner efter lampan och höll den, under det jag i min tur praktiserade mig upp genom hålet.

Det lilla rum, i vilket vi befunno oss, var ungefär tio fot långt och sex fot brett. Golvet utgjordes av undre våningens taksparrar, vilkas mellanrum voro fyllda med ett tunt lager av spjälverk och murbruk; när man gick, måste man hoppa från den ena sparren till den andra. Väggarna gingo upp i spets och voro tydligen den inre stommen till husets tak. Några möbler funnos ej, och golvet var betäckt med allt det damm, som under årens lopp trängt dit in.

»Här har du hemligheten, min vän», sade Sherlock Holmes och lade handen på den sluttande väggen. »Detta är en lucka, som leder ut på taket. Jag kan med största lätthet slå upp den; där ser du yttertaket, som ej är särdeles högt och brant. Det är alltså på denna väg, som nr I kom in. Låt oss nu se, om vi kunna finna några spår av honom och sluta oss till hans individualitet.»

Han höll lampan ner mot golvet, och för andra gången samma kväll såg jag ett ytterst häpet, nästan förfärat uttryck i hans ansikte. Vad mig själv angår, så isades blodet i mina ådror, när jag följde hans blick. Golvet var fullt av spår efter nakna fötter — små och välformade, men knappast hälften så stora som en vanlig, fullvuxen människas.

»Holmes», sade jag i skrämd, viskande ton, »det är ett barn, som begått det hemska brottet.»

Han hade ögonblickligen återvunnit sin självbehärskning. »Jag blev verkligen i första taget en smula förbluffad», sade han, »men saken har en helt naturlig förklaringsgrund. Mitt minne svek mig, eljes skulle jag på förhand ha kunnat säga det. Här ha vi emellertid ingenting mer att göra. Låt oss gå ner igen!»

»Vad är således din åsikt om de där fotspåren?» frågade jag ivrigt, när vi åter befunno oss i den mördades rum.

»Min käre Watson, använd din egen tankeförmåga», svarade han litet otåligt. »Du känner ju till mina metoder — tillämpa dem; det kan bli både roligt och lärorikt att jämföra resultaten.»

»Jag kan inte fundera ut något, som täcker alla de fakta vi känna till», svarade jag.

»Kanske går det snart upp ett ljus för dig», sade han litet vårdslöst. »Jag tror inte, att här finns något mer av betydelse, men det är säkrast se efter.»

Han tog fram sitt förstoringsglas och ett måttband och snodde omkring i rummet; emellanåt föll han på knä, lade sin långa, smala näsa nästan alldeles intill golvtiljorna och lät sina små mörka rovfågelsögon med ett skarpt, genomträngande uttryck överfara alla i hans väg liggande föremål; hela tiden mätte, jämförde och undersökte han med största noggrannhet allt, som han ansåg ha något med »saken» att göra. Hans rörelser voro så snabba, så tysta, så väl beräknade — han var så lik en väl dresserad blodhund, som söker ett spår — att jag ej kunde låta bli att tänka på, vilken fruktansvärd brottsling han skulle ha blivit, om han vänt sin energi och sitt skarpsinne mot lagen i stället för att ställa dessa sina egenskaper i rättvisans tjänst. Under det han arbetade, pratade han hela tiden för sig själv och brast slutligen ut i ett fröjderop.

»Vi ha då en rent av märkvärdig tur», sade han; »nu behöva vi sannerligen inte göra oss mycket besvär. N:r I har haft det lilla missödet att trampa i kreosoten. Du kan se konturerna av hans fot bredvid den här illaluktande smörjan. Behållaren är väl spräckt kan jag tro — en god del av vätskan har ju runnit ut.»

»Vad gör det till saken?» frågade jag.

»Ingenting annat, än att vi så gott som ha boven fast», svarade han. »Jag vet, var det finns en hund, som är i stånd att följa det här 'slaget' ända till världens ända. Om ett koppel jakthundar kan spåra en salt sill tvärs över ett helt distrikt, hur långt kan en därtill särskilt dresserad terrier följa en så genomträngande lukt som denna? Det låter nästan som ett tal i regula di tri. Svaret skulle — men tyst! Här ha vi lagens betrodda ombud!»

Tunga steg och högljudda röster hördes nerifrån, och ytterdörren stängdes med en häftig skräll.

»Skynda dig, Watson, innan de komma hit upp, och lägg din hand på den här stackars uslingens arm — så där, ja! — och så på hans ben. Hur tycker du, det känns?»

»Musklerna äro så hårda som trä», svarade jag.

»Ja — inte sant? De äro ända till ytterlighet sammandragna — mycket stelare och styvare än som brukar vara förhållandet hos ett lik. Detta är ingen vanlig rigor mortis. Om du sätter den omständigheten i samband med de förvridna anletsdragen och med det Hippokratiska leendet — risus sardonicus, som de gamle författarne kallade det — till vilken slutsats kommer du då?»

»Att döden orsakats av något kraftigt verkande vegetabiliskt gift», svarade jag, »någon om stryknin påminnande alkaloid, som frambringar stelkramp.»

»Det var också min tanke i samma ögonblick jag fick se de förvridna ansiktsmusklerna. Genast jag kom in i rummet försökte jag upptäcka, på vad sätt giftet hade trängt in i ådrorna. Om du minns, fann jag en törntagg, som helt löst satt indriven i den dödes huvudskål. Undersök nu den här taggen.»

Jag tog den och höll den mot lyktan; den var lång, skarp och svartbrun; i spetsen var den glänsande, som om den blivit doppad i något gummiartat ämne. Övre delen hade blivit jämnad och avrundad med en kniv.

»Har den där taggen växt på en engelsk törnbuske?» frågade Holmes.

»Nej — med all säkerhet inte.»

»Med alla de fakta du äger till ditt förfogande borde du kunna draga alldeles följdriktiga slutsatser. Men här ha vi huvudhären — hjälptrupperna kunna således blåsa till reträtt.»

Under det han talade, hade de tunga stegen allt mer och mer närmat sig, och snart trädde en mycket fetlagd, storväxt karl, klädd i gråa kläder, in i rummet. Han hade ett grovt, rödbrusigt ansikte med ett par mycket små, tindrande ögon. I hack och häl följdes han av en uniformklädd polisinspektör och av den alltjämt darrande, förskrämde Thaddeus Sholto.

»Det här var en tillställning!» utbrast han med hes röst. »Det var just en vacker tillställning! Men vem är ni? Huset tycks vara lika fullt av folk som en kornbod av råttor!»

»Antagligen kommer ni ihåg mig, mr Athelney Jones», sade Holmes lugnt.

»Ja visst — naturligtvis gör jag det!» väste den korpulente herrn. »Ni är mr Sherlock Holmes, teoretikern. Komma ihåg er, säger ni! Jag skall nog aldrig glömma, hur ni i den där Bishopgate juvelhistorien höll riktiga föreläsningar för oss om 'orsak' och 'slutledning' och 'verkan' etc. Visserligen hjälpte ni oss på rätta spåret; men ni får väl själv medge att det var mer tur än skicklighet.»

»Det var ett högst enkelt fall av logiskt resonemang.»

»Å — seså! Seså! Giv er godvilligt — det är ju ingen skam att erkänna ett nederlag. Men hur är det med den här affären? Snygg tillställning — mycket snygg tillställning! Rena, rama fakta — ingen plats för teorier. Det var ju en tur, att jag händelsevis var här ute i Norwood — hade kommit hit för en annan historias skull. Jag var nere på polisstationen, när budet kom dit. Vad tror ni att karlen dött av?»

»Å — det är något, som jag ej anser lämpligt för mig att yttra mig om», sade Holmes torrt.

»Ne-ej, kanske det. Men i alla händelser är det ett faktum, att ni emellanåt slår spiken på huvudet. Kors, bevara mig! Dörren riglad, har jag trott mig förstå. Juveler för en halv miljon stulna! Och hur var det med fönstret?»

»Det var stängt; men det finns spår och märken på fönsterbrädet.»

»Jaså — ja visst; men om fönstret var stängt, ha de där spåren ju ingenting med saken att göra. Det är ju klart som dagen — det säger ens sunda förnuft. Karlen kan ju ha dött av ett slaganfall; men så äro juvelerna borta. Aha! Nu har jag det! En riktigt fin 'teori'. Jag har sådana där snilleblixtar esomoftast. Vill inspektörn vara snäll och gå ut ett ögonblick, och ni också, mr Sholto. Er vän kan gärna stanna kvar, mr Holmes. Vad säger ni om detta? Hör på! Sholto var, enligt sin egen utsago, hos sin bror sent i går kväll. Brodern fick slaget och dog — Sholto gav sig i väg med dyrbarheterna. Hur tycker ni det låter?»

»Jo — och det var ju mycket omtänksamt av den döde att gå upp och rigla dörren efter honom.»

»Hm! Ja — där går det inte riktigt i lås. Låt oss se, vad sunda förnuftet säger. Denne Thaddeus Sholto var hos sin bror; och trätte med varandra gjorde de bägge herrarna: det veta vi. Brodern är död, och juvelerna äro borta: det veta vi också. Ingen har sett brodern från den stund Thaddeus lämnade honom. Den döde har ej legat och sovit i sin säng. Thaddeus är i högsta grad ängslig och upprörd. Hans utseende är inte — inte — synnerligen tilltalande. Ni ser, att jag spinner mitt nät kring Thaddeus — han skall snart vara fången i de fina maskorna. Hur passar det, som jag nu sagt, in med edra teorier?»

»Ni har ännu inte reda på de till saken hörande fakta», sade Holmes. »Den här lilla träflisan, som jag har all anledning att tro vara förgiftad, fanns i den dödes huvudskål — ni kan själv se, var den suttit; det här kortet, försett med den inskrift, ni själv kan läsa, låg på bordet, och bredvid kortet fanns detta egendomliga instrument.»

»Bestyrker i varje hänseende min åsikt», sade den korpulente detektiven skrävlande och skrytsamt. »Huset är fullt av rariteter från Indien. Thaddeus tog den här hammaren med sig hit upp, och om träflisan är förgiftad, kan ju Thaddeus, lika väl som någon annan, ha begagnat sig av den för att mörda brodern. Det är bara en fråga, som återstår: på vad sätt begav han sig härifrån? Aha — nu ser jag; här finns ju ett hål i taket.»

Med en i anseende till hans stora kroppshydda förvånansvärd vighet sprang han upp på den lilla trappstegen och klängde sig genom den ganska trånga öppningen upp till vindsrummet; efter några minuter hörde vi honom med triumferande röst förkunna, att han funnit luckan i taket.

»Ja — han lyckas ibland att finna saker och ting», sade Holmes med en axelryckning; »emellanåt — fast högst sällan — har han små glimtar av sunt förnuft. Il u'ya pas de sots si incommodes sue ceux qui ont de l'esprit.»^[2]

»Där ser ni!» sade Athelney Jones, som i detsamma åter klev ner för stegen. »Fakta äro i alla fall bättre än teorier. Min åsikt om saken är till fullo bestyrkt. Däruppe finns en lucka, som leder upp på taket, och den stod halvöppen.»

»Det var jag, som öppnade den.»

»Jaså — ni har alltså redan sett den?» Detektiven såg litet modstulen ut. »Nå ja — vem som än funnit reda på den, så visar den oss ju tydligt, på vad sätt den fine kavaljeren lyckades komma härifrån. Är inspektören där?»

»Ja, sir», ljöd det från korridoren.

»Var snäll och bed mr Sholto komma hit. — Mr Sholto, min plikt likmätigt måste jag säga er, att allt som ni hädanefter säger, kan bli använt som bevis mot er. I lagens namn arresterar jag er såsom delaktig i er broders mord.»

»Jag visste det väl! Sade jag er inte det?» utropade den stackars lille mr Sholto, vridande sina händer och kastande hjälplösa, bedjande blickar på Holmes och mig.

»Var inte det minsta orolig för den sakens skull, mr Sholto», sade Holmes. »Jag tror mig om att snart nog kunna bevisa er oskuld.»

»Lova inte för mycket, herr teoretiker, lova inte för mycket!» snäste detektiven. »Ert löfte kanske blir svårare att hålla än ni inbillar er.»

»Jag kan ej endast bevisa, att mr Sholto är fullkomligt oskyldig till det brott, för vilket ni anklagar honom, utan jag vill till på köpet ge er en beskrivning på en av de bägge personer, som i går natt trängde sig in här i huset, ja, till och med säga er hans namn. Han heter — det tror jag mig med bestämdhet våga påstå — Jonathan Small. Han har ej fått någon särdeles vårdad uppfostran, är liten till växten, mycket livlig och rörlig, har mistat sitt högra ben och bär i dess ställe ett träben, som är ganska slitet på innersidan. Stöveln på hans vänstra fot har tjocka, för tån tvära sulor och är försedd med klackjärn. Han är en medelålders man, har mycket solbränd hy och har varit straffånge. Dessa anvisningar kunna möjligen vara er till nytta, i synnerhet om jag tillägger, att skinnet inuti hans händer är nästan alldeles bortskavt. Den andra karlen — — —»

»Aha, den andre karlen?» frågade Athelney Jones i hånfull ton, fast man lätt kunde se, att Holmes bestämda noggranna uppgifter gjort stort intryck på honom.

»Är en högst egendomlig kurre», sade Sherlock Holmes och svängde sig om på klacken. »Jag hoppas snart kunna presentera er för de båda hedervärda herrarna. Låt mig få säga dig ett ord, Watson.»

Han tog mig med sig ut i korridoren.

»Den här alldeles oförutsedda händelsen», sade han, »har kommit oss att totalt glömma själva ändamålet med vår hitresa.»

»Jag har just tänkt detsamma», svarade jag. »Miss Morstan borde egentligen ej stanna längre i det här av olyckan drabbade huset.»

»Nej — du måste eskortera henne hem. Hon bor ju hos mrs Cecil Forrester i Lower Camberwell, så det är inte långt härifrån. Jag skall vänta på dig, om du vill köra tillbaka hit. Eller är du kanske för trött för dylika strapatser?»

»Visst inte. Jag skulle i alla fall inte få någon ro, innan jag fått veta mer om den här högst fantastiska 'affären'. Nog har jag i mina dar sett mycket av livets skuggsida, men jag försäkrar dig, att dessa hastigt på varandra följande sällsamma tilldragelser satt både mina nerver och min själsstyrka på hårda prov. Som jag emellertid varit vittne till händelsernas början skulle jag bra gärna i ditt sällskap vilja se dem till slut.»

»Du gjorde mig en stor tjänst, om du ville komma tillbaka», svarade han. »Vi ska' på egen hand fullfölja saken och låta Jones i lugn och ro fröjdas över det fynd, han tror sig ha gjort. När du väl sett miss Morstan i säkerhet i sitt hem, så var snäll och begiv dig till nr 3 Pichin Lane, nere vid flodstranden i Lambeth. Tredje huset på höger hand tillhör en karl, som stoppar upp fåglar; Sherman heter han. I fönstret står en vessla, som håller en kaninunge i klorna. Knacka upp gamle Sherman, och hälsa honom från mig, att jag skulle vilja låna Toby ett par dar. Tag Toby tillbaka hit med dig i droskan.»

»Toby är en hund, antar jag?»

»Ja visst, en slags lustig byracka med ett förvånansvärt skarpt väderkorn. Jag vill hellre ha Toby än hela Londons detektiva poliskår till hjälp.»

»Jag skall nog föra hit honom», sade jag. »Klockan är ett nu; jag borde kunna vara här igen vid tretiden, om jag lyckas få fatt i en utvilad häst.»

»Och jag», sade Holmes, »jag skall under tiden se till, om jag kan skaffa mig några upplysningar av mrs Bernstone och den indiske tjänaren, som enligt mr Thaddeus Sholtos utsago bor i ett av vindsrummen. Sedan skall jag studera den store Jones' metoder och fröjdas över hans ej alltför fina, grannlaga skämt. Wir sind gewohnt, dass die Menschen verhöhnen, was sie nicht verstehen^[3]. Det finns 'kläm' i allt, vad Goethe säger.»

VII.
TOBY

Polismännen hade haft en droska med sig, och i denna eskorterade jag miss Morstan till hennes hem. På kvinnors vanliga änglagoda sätt hade hon med lugn och sinnesro burit oro och bekymmer, så länge det fanns någon svagare och olyckligare än hon själv att stödja och uppmuntra, och jag hade funnit henne glatt och vänligt samspråkande med den gamla förskrämda hushållerskan. Men väl inkommen i droskan föll hon först i vanmakt och brast sedan ut i en ström av tårar — så prövande hade nattens hemska tilldragelser varit för henne. Hon har efteråt sagt mig, att jag enligt hennes åsikt var ytterst kall och frånstötande under hela färden. Föga anade hon den strid, som rasade i mitt bröst; hon kunde ju ej veta, att jag måste uppbjuda all min viljekraft för att tränga tillbaka de ord, som hotade halka över mina läppar. Mitt deltagande, min kärlek, tillhörde henne från första stund. Jag visste, att hela år av konventionellt umgängesliv ej skulle ha kunnat lära mig känna hennes sällsport milda och kvinnliga men dock starka och modiga naturel så, som denna enda dags märkvärdiga äventyr gjort. Men av tvenne orsaker fingo inga kärleksord komma över mina läppar. Hon var svag och hjälplös, upprörd och uttröttad — inte kunde jag ovärdigt begagna mig av tillfället och i ett för henne ogynnsamt ögonblick göra henne min förklaring? Och vad värre var — hon var rik. Om Holmes' undersökningar ledde till något resultat, skulle hon bli en av Englands rikaste arvtagerskor. Var det finkänsligt, var det rätt och hederligt av en stackars pensionerad fältläkare att på sådant sätt dra fördel av en förtrolighet, för vilken han endast och allenast hade slumpen att tacka? Skulle hon ej anse mig som en simpel lycksökare? På inga villkor ville jag utsätta mig för något dylikt — så illa finge hon ej tänka om mig. Skatten från Agra reste sig som en oöverstiglig mur oss emellan.

Klockan var nära två, då vi kommo fram till mrs Cecil Forresters bostad. Tjänstfolket hade för länge sedan gått till sängs, men mrs Forrester hade varit så livligt intresserad av det sällsamma brev, miss Morstan på morgonen mottagit, att hon beslutat sitta uppe och invänta den unga flickans återkomst. Mrs Forrester kom själv och öppnade för oss; hon var en ytterst behaglig, medelålders dam, och det gjorde mitt hjärta gott att se, hur vänligt hon tog emot min skyddsling och hur ömt och moderligt hon bemötte henne. Miss Morstan var tydligen ej helt enkelt en stackars avlönad, beroende varelse — hon var en kär vän. Jag blev presenterad för mrs Forrester, som bad mig stiga in och omtala våra »upplevelser». Enär jag ju hade ännu ett viktigt ärende att uträtta, kunde jag ej antaga inbjudningen, men lovade komma snart igen och berätta våra äventyr. I det jag åkte bort, kastade jag en blick bakom mig och tycker mig alltjämt se den lilla scenen — de bägge på trappan stående smärta, behagfulla gestalterna, den halvöppna dörren, ljusskenet, som milt och dämpat strömmade ut genom hallens mångfärgade fönsterrutor, barometern och den väl polerade, skinande ledstången. Det verkade på samma gång livande och lugnande att — om ock endast i förbifarten — få se en bild av ett fridfullt, engelskt hem, synnerligast nu, då jag helt oförberett blivit inblandad i ett så hemskt, vilt, upprörande drama.

Ju mer jag tänkte på vad som hänt, ju hemskare och outgrundligare föreföll mig saken. Under det vagnen rullade fram genom de tysta, halvmörka gatorna, genomgick jag i minnet hela den märkvärdiga följden av händelser. Först det ursprungliga problemet; det åtminstone var redan så gott som löst. Kapten Morstans död, pärlorna, annonsen, brevet — allt detta var ju nästan utrett. Men dessa tilldragelser hade emellertid ställt oss framför en ännu svårfattligare, mer tragisk hemlighet. Den indiska skatten; den bland Morstans tillhörigheter funna sällsamma planritningen; den hemska scenen vid major Sholtos dödsbädd; skattens återfinnande och dess upptäckares strax därefter följande mord; de märkvärdiga omständigheterna vid brottets begående; fotspåren, det egendomliga vapnet, de på kortet skrivna mystiska orden, som överensstämde med skriften på kapten Morstans karta — allt detta bildade en labyrint, ur vilken var och en, som ej ägde min väns utomordentliga begåvning, knappt kunde hoppas finna en väg.

Pichin Lane var en rad dystra små tvåvåningshus i ett av Lambeths invid floden belägna kvarter. Jag måste ganska länge knacka på i nr 3, innan någon hörde mig. Slutligen syntes emellertid ett ljussken bakom gardinen, och ett ansikte visade sig i ett av andra våningens fönster.

»Gå din väg, din gemene landstrykare!» sade ansiktet. »Du är full. Om du tar dig till att bråka, ska' jag öppna hundgården och släppa fyrtitre hundar lösa på dig!»

»Om ni vill släppa ut en, blir jag belåten — det är för den skull jag kommit hit.»

»Gå din väg!» skrek rösten. »Du kan tro mig, när jag säger, att jag har en huggorm här i säcken, och den kastar jag i huvudet på dig, om du inte genast packar dig åstad.»

»Men jag vill ha en hund!» skrek jag i min tur.

»Jag ämnar inte stå här och argumentera längre!» tjöt mr Sherman. »Ge dig i väg bara! När jag räknat till tre, har du annars ormen om halsen på dig.»

»Mr Sherlock Holmes —», började jag.

Dessa mina ord hade en riktigt magisk verkan: fönstret stängdes ögonblickligen med en kraftig smäll, och inom en minut slogs förstugudörren upp på vid gavel. Mr Sherman var en skranglig, mager gammal man med smala, sluttande axlar, lång hals och blå glasögon.

»Mr Sherlocks vänner äro alltid välkomna», sade han. »Stig in, sir, stig in! Akta er för grävlingen därborta — han bits. Aha, din stygging — vill du ta ett nyp i herrns ben? Jaså — det vill du?» Han slog till en lekatt, som stack sitt spetsiga lilla huvud ut genom spjälorna i sin bur. »Bry sig inte om den där — det är bara en ormslå, ser herrn. Han har inga gifttänder, och så får han kräla omkring härinne — han tar så bra med kackerlackor. Herrn får ursäkta, att jag först var lite kort om huvudet, men barnen häromkring bruka springa och reta mig — ibland kommer de och knackar på mitt i natten bara för att roa sig. Vad är det, som mr Sherlock Holmes vill ha, månne?»

»Han vill ha en av edra hundar.»

»Jaha — ja. Det är väl Toby, kan jag tro.»

»Ja — 'Toby' skulle han heta.»

»Toby bor här till vänster — i nr 7.»

Han höll upp sitt ljus och gick långsamt och försiktigt fram mellan de olika medlemmarne av den underliga familj, han samlat omkring sig. I det svaga fladdrande ljusskenet såg jag små gnistrande ögon ur varje springa, varje vrå nyfiket betrakta oss. Till och med bjälkarna över våra huvuden voro fullsatta med stora fåglar, som lättjefullt flyttade sin tyngdpunkt över från det ena benet till det andra, när ljudet av våra röster väckte dem ur deras slummer. Toby visade sig vara en ful, långhårig, slokörad byracka, hälften spaniel, hälften fågelhund, brun och vit till färgen och med klumpig, vaggande gång. Han värdigades, efter en stunds tvekan, ta emot en bit socker, som den gamle konservatorn gav mig, och sedan vänskapsförbundet sålunda var slutet, fick jag honom utan svårighet med mig ner i droskan. Klockan hade just slagit tre, då jag åter befann mig utanför Pondicherry Lodge. Två poliskonstaplar stodo på vakt vid den smala porten, men tilläto mig och min hund att passera, så snart jag nämnt detektivens namn. Jag fick veta, att f. d. prisfäktaren Mc Murdo blivit arresterad för delaktighet i mordet, och att både han och Mr Thaddeus Sholto blivit avförda till polisvaktkontoret.

Sherlock Holmes stod på trappan med händerna i byxfickorna och rökte.

»Jaså, du har honom med dig, ser jag», sade han.

»Det var en snäll 'vovve' — så ja — så ja! Athelney Jones har gett sig av. Vi ha haft en dråplig uppvisning av kraft och energi. Han har arresterat ej endast vår gode vän Thaddeus utan därtill portvakten, hushållerskan och den indiske tjänaren. Nu äro vi ensamma i huset, med undantag av en polisinspektör, som håller vakt uppe i andra våningen. Lämna hunden här och kom med in.»

Vi bundo Toby vid bordet nere i hallen och begåvo oss upp i övre delen av huset. Rummet, där mordet förövats, hade blivit lämnat orört, med undantag av att ett lakan bretts över den döde. En uttröttad polisinspektör satt och halvsov i ett hörn.

»Vill inspektören vara snäll och låna mig sin lykta», sade Holmes. »Och bind det här kortet på mig så, att det hänger ett stycke ner på bröstet. Tack, det var bra! Nu måste jag ta av mina stövlar och mina strumpor. Ta dem med dig ner, så är du snäll, Watson. Jag ämnar öva mig litet i klättring. Doppa min näsduk i kreosoten — tack — det är nog. Kom nu med mig upp på vinden ett ögonblick.»

Vi trängde oss upp genom hålet i taket. Holmes lät än en gång ljusskenet falla på de i dammet synliga fotspåren.

»Vill du vara hederlig och titta riktigt uppmärksamt på de här märkena», sade han. »Tycker du, att de se särskilt egendomliga ut?»

»De tyckas mig tillhöra ett barn eller ett litet fruntimmer», svarade jag.

»Storleken oavsett — finns där ingenting annat?»

»Nej — jag tycker de se ut som alla andra fotspår.»

»Du misstar dig. Se hit! Här har du avtrycket av en högerfot — nu sätter jag märket av min nakna fot alldeles bredvid. Vilken skillnad dem emellan ser du?»

»Dina tår sitta tryckta tätt tillsammans — på det andra fotspåret äro alla tårna tydligt skilda åt.»

»Ja visst — så är det. Kom väl ihåg den omständigheten. Skulle du nu vilja vara snäll och gå till fönstret därborta. Lukta på fönsterkarmen! Jag skall bli stående här med näsduken i hand.»

Jag gjorde som han bad mig, och märkte genast en stark genomträngande tjärlukt.

»Det var där han satte foten, när han gick sin väg. Om du kan spåra honom, så kan ju ock Toby med största lätthet göra det. Gå nu ner igen, är du hederlig, släpp lös hunden och se dig om, så får du kanske syn på en ny Blondin.»

När jag hunnit ner i trädgården, var Sherlock Holmes redan ute på taket, och jag såg honom lik en jättestor lysmask långsamt krypa längs kanten. Jag förlorade honom ur sikte bakom en skorsten, men snart kom han till synes igen, varefter han försvann på motsatta sidan. Då jag gått runt husknuten fann jag honom sittande på ena gavelutsprånget.

»Är det du, Watson?» ropade han.

»Ja.»

»Här är rätta stället. Vad är den svarta tingesten där nere för något?»

»En vattentunna.»

»Med lock på?»

»Nej.»

»Ser du till någon stege?»

»Nej.»

»Förbaskade slyngel! Det här är ju en riktig ättestupa! Men jag borde väl kunna komma ner, där han var i stånd att klättra upp. Takrännan käns ganska solid. I väg alltså!»

Jag hörde ett skrapande och brakande, och lyktan började långsamt komma nerför väggen. Med ett vigt hopp stod Holmes snart på tunnan och därefter på marken.

»Det var lätt att spåra honom», sade han i det han tog på sig strumpor och skor. »Längs hela kanten voro tegelpannorna lossade, och i brådskan hade han tappat detta. 'Det bestyrker min diagnos', som herrar läkare pläga uttrycka sig.»

Det föremål han räckte mig var en liten påse eller pung av olika färgade grässtrån, prydd med granna kulörta pärlor. Till form och storlek liknade den ett cigarrfodral. Inuti densamma låg ett halvt dussin mörkbruna törntaggar, skarpa i den ena, rundade i den andra ändan och alldeles lika den, som orsakat Bartholomew Sholtos död.

»De där taggarna äro ett riktigt fanstyg», sade Holmes. »Akta dig, så att du inte sticker dig på dem! Jag är högst belåten med att ha funnit dem — troligen äger han inga mer. Du och jag löpa följaktligen mindre risk att få en av dem i huvudet på oss rätt vad det lider. För egen del står jag hellre 'ansikte mot ansikte' med ett Martini-Henry-gevär. Är du livad för en sex mils promenad, Watson?»

»Ja då!»

»Tror du ditt ben står ut med det?»

»Med all säkerhet.»

»Och här ha vi den snälle lille 'vovven'! Kom hit, Toby! Se så, Toby — lukta på det, lukta bara på det!»

Han stack den med kreosot indränkta näsduken under hundens nos; det kloka djuret stod med vitt utspärrade ben och med en högst komisk vridning på sitt lurviga huvud, lik en vinkännare, som prövar »boquet'en» på någon berömd »årgång». Slutligen kastade Holmes näsduken bort i en vrå, band ett starkt rep i hundens halsband och ledde honom fram till vattentunnan. Där lät Toby höra några korta, skarpa skall och begav sig med nosen mot marken och högt upplyftad svans så hastigt i väg efter spåret, att vi endast med största möda lyckades hålla jämna steg med honom.

Det hade så småningom börjat dagas, och vi kunde se ett gott stycke framför oss i den ännu svaga morgongryningen. Det stora fyrkantiga, massiva huset med sina mörka fönster och höga, nakna väggar, reste sig i all sin dysterhet bakom oss. Vår ilfärd gick tvärs genom trädgården, slingrande sig ut och in mellan de gropar och sandhögar, som överallt omväxlade med vanvårdade buskager och illa skötta blomsterrabatter. Hela stället såg i hög grad otrevligt ut och harmonierade fullkomligt med den inom dess murar nyss utspelade hemlighetsfulla tragedien.

När vi kommo fram till trädgårdsmuren, rusade Toby glävsande längs densamma och stannade slutligen i ett hörn, som doldes av ett ungt bokträd. I själva vinkeln hade flere tegelstenar blivit borttagna och springorna voro i nedersta kanten nötta och rundade, liksom hade de ofta använts till trappsteg. Holmes klättrade upp på muren, tog hunden, som jag räckte honom, och släppte ner den på andra sidan.

»Där ser du märke efter herr Träbens hand», sade han, i det jag klev uppför den provisoriska trappan. »Du kan tydligt se en liten blodfläck på det vita murbruket. Det är ju en riktig tur, att det inte regnat sedan i går! Toby skall säkert lyckas få upp spåret, trots deras tjuguåtta timmars försprång.»

Jag medger, att jag hyste starka tvivel om den saken, när jag tänkte på alla dem, som under den tiden kommit och gått på den starkt trafikerade landsvägen. Mina farhågor blevo emellertid ej besannade. Toby var varken tveksam eller villrådig — han traskade oförskräckt framåt på sitt löjliga vaggande sätt. Den skarpa genomträngande kreosotlukten hade tydligen överhand och förjagade all annan slags lukt.

»Tro nu bara inte», sade Holmes, »att om jag — som jag hoppas — kan bringa den här saken till lycklig utgång, detta uteslutande beror på den omständigheten, att en av bovarna händelsevis trampat i kreosot. Jag vet redan så mycket ändå, att jag skulle kunna spåra dem på många andra sätt. Men detta låg närmast till hands, och enär fru Fortuna så att säga ställt det i vår väg, hade det varit oförlåtligt av mig att lämna det opåaktat. Emellertid har saken härigenom upphört att vara ett 'nätt' litet intellektuellt problem, något, som det i början lovade bli. Då hade man kunnat haft heder av lösningen — nu har man den här alltför tydliga, förbaskade ledtråden.»

»Heder kan du få till överlopps», sade jag. »Jag försäkrar dig, Holmes, att det sätt, på vilket du uppnår dina resultat i den här affären, är mer beundransvärt än till och med ditt tillvägagående i Jefferson Hope-mordet. Den här saken förefaller betydligt svårare att reda ut. Hur kunde du t. ex. med sådan säkerhet beskriva mannen med träbenet?»

»Å, min käre vän, det var då ingen konst! Jag lägger inte det minsta an på dramatiska effekter — allt går öppet och ärligt till. Tvenne officerare, som kommendera trupperna på en deportationsort, få reda på, var en stor skatt ligger dold. En planteckning uppgöres för dem av en engelsman vid namn Jonathan Small. Du minns kanske, att det namnet stod på kartan, som fanns bland kapten Morstans tillhörigheter? Engelsmannen hade undertecknat papperet på sina egna och sina kamraters vägnar — 'de fyras tecken', som han litet teatraliskt kallade underskriften. Med hjälp av kartan lyckas de bägge officerarne — eller möjligen blott en av dem — att sätta sig i besittning av skatten och föra den med sig till England, troligen — antar jag — utan att ha uppfyllt vissa, dem ålagda villkor. Varför lade Jonathan Small själv inte beslag på dyrbarheterna? Svaret ligger i öppen dag. Kartan är upprättad vid en tidpunkt, då Morstan hade mycket med straffångar att göra. Jonathan Small kunde själv inte bringa skatten i dagen — både han och hans kamrater voro deporterade och kunde inte komma lösa.»

»Men allt detta är ju bara gissningar», inföll jag.

»Det är mer än så — det är den enda hypotes, som täcker alla de fakta, vi känna. Låt oss nu se efter, hur den passar in med fortsättningen! Major Sholto lever en tid i lugn och ro, glad och lycklig över att ha skatten i sin ägo. Så får han från Indien ett brev, som gör honom både upprörd och förskräckt. Vad kunde väl det brevet innehålla?»

»Underrättelsen om, att de män han bedragit, blivit försatta i frihet.»

»Eller hade lyckats rymma. Det senare är det troligaste, ty han borde ju ha känt till, hur länge deras strafftid varade. Om denna varit tilländalupen, skulle ju brevet från Indien ej i så hög grad överraskat och skrämt honom. Vad tar han sig emellertid till? Han söker ständigt vakta sig för en man på träben — en vit man, märk väl! — ty han misstar sig på en helt vanlig engelsk handelsman och avfyrar sin revolver mot denne. Och så, ser du, finns på kartan endast en vit mans namn — de andra äro hinduer eller muhammedaner. Där finns ingen annan vit man. Därför kunna vi med största tillförsikt påstå, att mannen med träbenet är identisk med Jonathan Small. Tycker du, att min slutledning låter orimlig?»

»Nej — den är klar och koncis.»

»Låt oss då sätta oss själva i Jonathan Smalls ställe — låt oss se saken från hans synpunkt. Han kommer till England i akt och mening att utfå vad han förmenar vara sin rätt och att utkräva hämnd på den man, som bedragit honom. Han skaffar sig reda på, var Sholto bor, och sätter sig troligen i förbindelse med någon av dennes tjänare. Den där betjänten, eller hovmästaren eller vad han kallas, Lal Rao, känna vi ej alls till. Mrs Bernstone tycks inte vidare förtjust i honom. Small lyckas emellertid ej finna ut, var skatten var dold; detta visste ingen utom majoren själv och en trogen tjänare, som var död. Plötsligt får Small veta, att majoren ligger för döden. Utom sig av ängslan över, att denne möjligen skulle ta hemligheten om skatten med sig i graven, trotsar Small allt vad vakt heter, smyger sig fram till den döende mannens fönster och hindras endast genom de bägge sönernas närvaro från att tränga in i rummet. Rasande av hat mot den döde, skaffar han sig nattetid tillträde till hans rum, genomletar hans papper i hopp att finna någon anteckning rörande skatten och kvarlämnar det med den korta inskriften försedda kortet som bevis på sitt besök. Han hade tvivelsutan redan långt förut uppgjort den planen att han, om majoren dog för hans hand, skulle på den dödes kropp lämna ett dylikt tecken på, att ett vanligt mord ej blivit begånget, utan att det, från de fyra sammansvurnas ståndpunkt sett, var en handling av rättvisa. Sådana bizarra, underliga åsikter äro ingalunda sällsynta i brottets annaler och lämna vanligen värdefulla upplysningar angående den eller de brottsliga. Har du följt med mitt resonemang?»

»Ja — till punkt och pricka.»

»Vad återstår nu för Jonathan Small att göra? Han kan endast fortsätta att hålla ett vaksamt öga på de försök, som gjordes att finna skatten. Möjligen lämnar han England och återvänder dit endast med vissa mellantider. Så blir det hemliga vindsrummet upptäckt, och han får ögonblickligen reda på händelsen. Här spåra vi än en gång närvaron av någon i själva villan boende bundsförvant. Jonathan med sitt träben kan emellertid ej klättra upp till Bartholomew Sholtos högt upp belägna rum. Han tar därför med sig en ganska egendomlig medhjälpare, som lyckas övervinna denna svårighet, men som doppar sin nakna fot i kreosoten, och följden härav är Toby och en sexmila promenad för en pensionerad Esculapison med skadad Akillessena.»

»Då var det medhjälparen och inte Jonathan, som begick brottet?»

»Ja visst — och det mot Jonathans vilja, att döma av det sätt, på vilket han traskade omkring, när han väl kommit in i rummet. Han hade ju ingen orsak att hata Bartholomew Sholto och skulle helst sett, att denne endast blivit bunden och försedd med munkavle. Han hade inte den minsta lust att känna snaran om sin egen hals. Men han kunde ingenting göra åt saken; hans kamrats vilda instinkter hade tagit överhand, och giftet hade utövat sin verkan. Jonathan Small lämnade kortet med den egendomliga inskriptionen efter sig, hissade kistan med dyrbarheterna ner på marken och följde själv efter. Detta är händelsernas följd, så långt jag hittills spårat dem. Vad hans utseende angår, så måste han vara en medelålders karl och naturligtvis mycket solbränd — han hade ju i många år vistats i en sådan bakugn som Andamanerna. Till hans längd kan man lätt sluta sig, när man vet, hur långa steg han tar, och att han bar skägg, veta vi. Det var ju hans yviga hår och skägg, som gjorde intryck på Thaddeus Sholto, när denne såg hans ansikte i fönstret. Nu tror jag du har reda på allt.»

»Medhjälparen?»

»Ja — det är ju ingen stor hemlighet — den kommer du snart själv underfund med. Men så ljuv och uppfriskande morgonluften är! Se på det där lilla molnet! Det liknar en rosenröd fjäder ur en jätteflamingos vinge. Nu lyfter solen sin klara skiva över Londons molnbädd och låter sina strålar falla på mångahanda slags folk. Jag törs dock slå vad om att få — om ens någon — av alla jordens bebyggare, äro stadda i egendomligare ärende än vi två. Hur små känna vi oss ej — hur småaktig är ej vår ärelystnad, hur obetydliga äro ej våra strävanden, jämförda med naturens stora elementära krafter! Är du riktigt hemma i din Jean Paul?»

»Å ja — tämligen. Jag arbetade mig fram till honom genom Carlyle.»

»Det var ju som att följa bäcken uppför till dess källa. Han framställer emellertid en högst egendomlig men djupsinnig tes. Han påstår, att förnämsta beviset på människans verkliga storhet ligger i hennes medvetande om sin egen litenhet och ringhet. Detta vittnar, ser du, om förmåga att kunna jämföra och värdera, och denna förmåga är i sin tur ett bevis på sinnets ädelhet och upphöjdhet. Det finns mycket stoff för eftertanke hos Richter. Har du din pistol med dig?»

»Nej, men jag har min käpp.»

»Möjligt är ju, att vi behöva något slags vapen, när vi komma in i deras 'kula'. Du får ta Jonathan på din anpart — om den andre visar tänderna och börjar bråka, så skjuter jag ner honom.»

Under det han talade, tog han fram sin revolver, laddade två av piporna och stoppade den tillbaka i sin högra rockficka. Vi hade emellertid, ledda av Toby, följt de med små villor kantade vägar, som föra in till huvudstaden. Småningom kommo vi in på riktiga stadsgator, där daglönare och hamnarbetare redan voro i rörelse och där slarvigt klädda kvinnor öppnade fönsterluckor och tvättade trappor. De i gathörnen belägna krogarna hade redan börjat sina affärer, och de första kunderna, torkande sig om munnen med rockärmen, syntes i dörröppningarna. Kringströvande, herrelösa hundar kommo fram och beskådade oss, när vi gingo förbi; men vår oförliknelige Toby såg varken till höger eller vänster utan traskade oavbrutet framåt med nosen mot marken; emellanåt uppgav han ett litet häftigt skall, som bevisade, att spåret ännu var »hett».

Vi hade vandrat tvärs genom Streatham, Brixton och Camberwell och befunno oss slutligen i Kensington Lane. De män, vi förföljde, tycktes ha roat sig med att hela tiden gå i sick-sack; antagligen trodde de, att man därigenom skulle få svårare att finna dem. De hade aldrig hållit sig på breda landsvägen eller på en huvudgata, om en biväg eller en gränd funnits att tillgå. Vid slutet av Kensington Lane hade de dragit sig mot vänster genom Bond Street och Miles Street. På det ställe, där denna senare gata utmynnar på Knight's Place, stannade Toby helt plötsligt och började därefter på hundars vanliga obestämda sätt springa fram och tillbaka med ena örat slokande och det andra rakt upprättstående. Sedan tog han sig för att gå i vida ringar runt omkring oss, allt under det han som oftast bedjande betraktade oss, liksom bad han om ursäkt för sitt bryderi.

»Vad fan är det med hunden?» brummade Holmes förargad. »Det är väl föga troligt, att de tagit en droska eller givit sig av i ballong.»

»Kanske ha de stått här och vilat en stund», föreslog jag.

»Det är ju möjligt. Aha — han ger sig i väg igen!» utbrast min vän med en lättnadens suck.

Holmes hade rätt. Sedan hunden en stund nosat och vädrat, satte han av med större fart och beslutsamhet än han hittills gjort. Spåret tycktes vara »hetare» än förut: Toby brydde sig knappt om att sätta nosen i backen utan drog av alla krafter i linan och försökte slita sig lös.

Av uttrycket i Holmes' små gnistrande ögon kunde jag se, att han ansåg oss nära målet för vår expedition.

Vår vägvisare förde oss nu med ilande fart nedför Nine Elms, tills vi uppnådde Broderick & Nelsons stora brädgård, som ligger ej långt från värdshuset Vita Örnen. Här tog hunden, som var alldeles utom sig av iver och spänning, helt hastigt av neråt en gränd och in på själva gården, där arbetarne redan voro i full verksamhet. Framåt rusade han över högar av sågspån och brädstumpar, nerför en gång, runt ett hörn, in mellan två stora brädstaplar och hoppade slutligen med ett litet triumferande skall upp på en tunna, som ännu stod kvar på den handkärra, på vilken den blivit ditförd. Med hängande tunga och blinkande ögon stod Toby förnöjd högt uppe på det stora fastaget och såg än på den ene, än på den andre av oss, i hopp att få se något tecken till gillande. Såväl själva tunnan som kärrans hjul voro smorda med en mörk vätska, och hela luften var full av stark kreosotlukt.

Sherlock Holmes och jag stirrade förbluffade på varandra och brusto slutligen på samma gång ut i det hjärtligaste gapskratt.

VIII.
HJÄLPTRUPPERNA FRÅN BAKER STREET

Vad ska' vi nu göra?» utbrast jag. »Toby har mist sitt rykte för ofelbarhet.»

»Han handlade i enlighet med sitt förstånd», sade Sherlock Holmes, lyfte hunden ner från tunnan och ledde honom ut ur brädgården. »Om man betänker, hur mycket kreosot, som dagligen forslas omkring på Londons gator, kan man sannerligen ej undra på, ifall han råkat in på falskt spår. Kreosot användes nu för tiden i stor myckenhet, i synnerhet för att göra virke hårt och torrt. Stackars Toby är utan skuld.»

»Vi få väl gå tillbaka till det första spåret, antar jag?»

»Ja visst. Och vi ha lyckligtvis inte långt att färdas. Vad som i hörnet av Knight's Place satte myror i huvudet på vår lilla hjälpreda var tydligen det faktum, att där funnos två spår, som gingo i motsatt riktning. Vi fingo upp det orätta — låt oss nu följa det andra.»

Det fanns ej minsta svårighet med den saken. Sedan vi lett Toby till det ställe, där han begått sitt misstag, sprang han först några ögonblick sökande omkring och rusade därefter i full fart neråt en smal gränd.

»Vi få väl passa på nu, så att han inte tar oss med sig till det ställe, varifrån kreosottunnan kom», anmärkte jag.

»Jag tänkte just på det. Men som du ser, så håller han sig nu på trottoaren — tunnan måste ju ha blivit fraktad på körvägen. Nu äro vi nog på rätta spåret.»

Detta ledde ned mot floden genom Belmont Place och Prince's Street. Vid slutet av Broad Street gick det rakt ner till flodstranden, där ett litet skeppsvarv var beläget. Toby förde oss så långt ut mot vattenbrynet han kunde; där blev han stående, gnällande och tjutande, med blicken fäst på den mörka strömfåran.

»Vi ha otur i dag», sade Holmes. »De ha i båt begivit sig av härifrån.»

Alldeles intill det lilla varvet lågo en hop jullar och ökstockar förtöjda. Vi förde Toby fram till alla dem i tur och ordning, men fastän han nosade och vädrade av alla krafter, visade han intet tecken till att ha funnit vad han sökte.

Ej långt från den primitiva landningsbryggan låg ett litet tegelstenshus; ur ett av fönstren hängde en enkel träskylt, på vilken med stora bokstäver stod tryckt:

MORDECAI SMITH,
Båtar att hyra pr timme eller dag.

En inskription över dörren underrättade allmänheten om att en ångbarkass ävenledes fanns till uthyrning — en omständighet, som bekräftades av en stor hög koks och kol, upplagd på bryggan. Sherlock Holmes såg sig betänksamt omkring, och hans ansikte fick ett olycksbådande uttryck.

»Det här ser inte vidare lovande ut», sade han. »De gynnare, vi ha att tas med, äro slugare än jag trodde. De förstå sig på att sopa igen spåren efter sig — handla tydligen efter någon på förhand uppgjord plan.»

Han styrde sina steg mot huset, vars dörr i detsamma slogs upp på vid gavel; en liten omkring sex år gammal pojke med ljust krusigt hår kom utspringande, i hack och häl åtföljd av en grovlemmad, rödkindad kvinna med en stor svamp i handen.

»Kom genast hit och låt tvätta dig, Jack», ropade hon. »Kom hit ögonblickligen, ditt yrtä! Om din pappa kommer hem och får se dig så där svart i syna, så blir det ett fasligt rabalder.»

»En sådan rar liten pojke!» utbrast Holmes diplomatiskt. »Så söt och rödblommig han är, den lille skälmen! Hör på, Jack! Är det någonting du gärna skulle vilja ha?»

Pojkvaskern stod ett ögonblick och funderade.

»Ja' vill gärna ha en shilling», sade han slutligen.

»Finns det ingenting, som du skulle tycka bättre om?»

»Jo — två shillings», ljöd svaret efter någon tvekan.

»Här har du dem då! Pass på! Ett präktigt barn, mrs Smith!»

»Ja, Gud ske lov! Och herrn kan tro, att han är före sina år — han är emellanåt riktigt svår att tas med, i synnerhet när hans pappa är borta många dar i rad.»

»Jaså — brukar han vara borta så länge? Är han kanske inte hemma nu?» sade Holmes och såg helt besviken ut. »Det var mycket tråkigt — jag skulle så gärna velat träffa honom.»

»Han har varit borta se'n i går morse, sir, och för att säga sanningen, så börjar jag just att bli orolig för honom. Men om det var en båt, herrn ville tala om, så kan kanske jag stå till tjänst lika bra.»

»Jag ville hyra hans ångbarkass.»

»Å — kors bevara mig — det är just i den, som han gett sig av! Å, det är det, som gör mig så ängslig, för jag vet, att han inte hade mer kol med sig, än att han kunde fara till Woolwich och tillbaks igen. Om han tagit storbåten hade det varit en annan sak; för i den har han mer än en gång seglat ända till Gravesend, och om där funnits mycket att göra, har han ibland stannat över. Men en ångbarkass utan kol ä' ju till ingen världens nytta.»

»Han kan ju ha köpt kol på något varv nedåt floden.»

»Han kan ha gjort det, men det var inte hans sätt, ser herrn. Jämt och samt förargade han sig över vad de begärde för några extra mått, som han nå'n gång behövde köpa. Och för resten, tyckte jag alls inte om den där halte karlen med sitt gamla träben och sin rotvälska. Jag vet rakt inte, varför han oupphörligt traskar omkring här nere.»

»En karl på träben?» sade Holmes och såg högst förvånad ut.

»Ja, en ful, svart stygging, som mest liknade en apa; han kom jämt hit och ville tala med min man. Det var han, som kom och väckte oss i går natt — och vad mer ä', min man visste, att han skulle komma, för han hade ångan uppe i barkassen. Jag säger herrn rent ut, att jag alls inte känner mig lugn till sinnes.»

»Min bästa mrs Smith», sade Holmes med en liten axelryckning, »ni oroar er utan minsta anledning. Hur kan ni vara så säker på, att det var karlen med träbenet, som väckte er? Jag begriper inte, hur ni kan veta att det var han.»

»Rösten, sir. Jag känner hans röst — den är så hes och skrovlig! Han knackade på fönstret — det var vid tretiden. 'Stick bena ur sängen, styrman', sa' han; 'det är tid till att purra vakten'. Man min väckte Jim — det är vår äldsta pojke — och bägge två gav sig i väg utan så mycket som ett ord till mig. Jag kunde höra träbenet slå mot stenflagorna.»

»Och var han ensam, den här karlen på träben?»

»Det vet jag inte; det kan jag inte säga. Jag hörde åtminstone ingen annan.»

»Ja, som jag sagt, mrs Smith, det var ledsamt; jag behöver en ångbarkass, och jag hade hört att er — ja, vad heter den nu igen?»

»Aurora, sir.»

»Ja visst, ja! Aurora. Är det inte den där gamla gröna slupen med gul rand och mycket bred i fören?»

»Nej — då! Hon är en av de nättaste små båtarna, som gå på floden, och hon är nymålad — svart med två röda ränder.»

»Tack så mycket, mrs Smith! Jag hoppas, att ni snart måtte få höra av er man. Jag ämnar mig nedåt floden, och om jag händelsevis råkar på Aurora, skall jag säga Smith, att ni är orolig för honom. Svart skorsten, tyckte jag ni sade?»

»Nej, sir — svart med en vit ring.»

»Ja — så var det, ja! Det var själva skrovet, som var svart. God morgon, mrs Smith. Här kommer en karl med en färjbåt — låt oss fara över på andra sidan.»

»Det viktigaste, när man talar med sådant slags folk», fortsatte Holmes, sedan vi slagit oss ner på tofterna i den lilla båten, »är att ej låta dem få en aning om, att deras prat kan vara av minsta betydelse för en. Om de det trodde, skulle de ögonblickligen bli stumma som en fisk. Men om man liksom litet motvilligt hör på deras utgjutelser, kan man i allmänhet få alla de upplysningar, man vill ha.»

»Vägen tycks ligga alldeles klar framför oss nu», sade jag.

»Jaså — kanske. Och vad skulle du göra, om du finge råda?»

»Jag skulle hyra en ångslup och ge mig av nedåt floden på spaning efter Aurora.»

»Men käre Watson, det skulle vara ett riktigt Herkulesarbete! Hon kan ju ha lagt till vid vilken brygga som helst häremellan och Greenwich. Nedanför bron är det på ömse sidor om floden en riktig labyrint av bryggor — hela mil ned åt mynningen till. Det skulle ta dagar, ja, veckor, om man grep sig an med det 'görat' ensam.»

»Använd polisen, då!»

»Nej. Troligen skall jag, när saken lider mot sitt slut, sätta mig i förbindelse med Athelney Jones. Han är en beskedlig, hederlig karl, och jag vill ej göra någonting, som skulle kunna professionellt skada honom. Men jag ser helst, att jag får lösa problemet på egen hand, nu när jag kommit så långt.

»Kunde du inte annonsera, och på det viset få upplysningar av lastageplatsägarna?»

»Nej — på inga villkor! Förbrytarna skulle ju då genast komma på det klara med, att man är i hack och häl efter dem och skulle ögonblickligen lämna England. Som de ha det ställt, är det nog troligt, att de en vacker dag ge sig ur landet, men om de anse sig vara i säkerhet, göra de sig ingen brådska. I detta fall blir Jones' energi oss till stor nytta; hans åsikt om saken kommer nog att bli synlig i den dagliga pressen, och flyktingarna få därigenom den uppfattningen, att polisen råkat in på alldeles falskt spår.»

»Vad skola vi ta oss till, då?» frågade jag, när vi stego i land ej långt från korrektionsinrättningen vid Millbank.

»Sätta oss i en droska, åka hem, äta frukost och få oss ett par timmars sömn. Det är ganska troligt, att vi nästa natt också måste vara på benen. Håll utanför en telegrafstation, kusk! Toby behålla vi — han kan möjligen än en gång bli oss till nytta.»

Vi stannade utanför postkontoret vid Great Peter Street, och Holmes skickade av sitt telegram.

»Vem tror du jag telegraferade till?» frågade han, när vi åter voro på väg.

»Det har jag inte den ringaste aning om.»

»Du minns väl 'Baker Street-avdelningen av den detektiva poliskåren' — pojkarna, som jag använde i Jefferson Hope-affären?»

»Ja — och se'n då?» sade jag skrattande.

»Det här är just ett fall, där de kunna bli till ovärderlig hjälp. Skulle de misslyckas, har jag andra utvägar, men jag skall försöka dem först. Telegrammet var ställt till min trasige lille 'underbefälhavare', Wiggins, och antagligen ha vi honom och hans trupp hos oss, långt innan vi slutat vår frukost.»

Klockan var vid det här laget mellan åtta och nio, och jag kände, att nattens sinnesrörelser och ansträngningar började ta på mina krafter. Jag var trött och sömnig, slö till själen och utmattad till kroppen. Jag ägde ej den professionella entusiasm, som eggade min goda vän fram mot det mål han utstakat för sig, ej heller var jag i stånd att betrakta saken som ett blott och bart abstrakt, intellektuellt problem. Vad Bartholomew Sholtos död angick, så hade jag ej hört särdeles mycket gott om karlen och hyste ingen avgjord antipati mot hans mördare. Skatten däremot var ju en helt annan sak. Åtminstone en del av densamma tillhörde med rätta miss Morstan. Så länge det fanns minsta utsikt till, att man skulle kunna lyckas i sina bemödanden att återtaga de dyrbara ädelstenarna, var jag redobogen att ägna hela min tid och alla mina krafter åt det försöket. Om hon komme i besittning av sin andel av skatten, vore hon ju visserligen för alltid förlorad för mig; men det skulle vara en bra småaktig, självisk kärlek, som läte sig påverkas av en dylik tanke. Kunde och ville Holmes göra sitt bästa för att finna brottslingarna, så hade jag ett tiofaldigt starkare skäl för att arbeta på skattens återfående.

Ett varmt bad och ett ombyte av kläder från topp till tå friskade betydligt upp mina domnade livsandar. När jag kom ner i vår lilla matsal, fann jag frukosten i ordning och Holmes i färd med att servera kaffet.

»Här har du det», sade han skrattande och pekade på en färsk tidning. »Vad var det jag sade? Den energiske Jones och den allestädes närvarande reportern ha sins emellan arrangerat saken. Men du har sannerligen haft nog av 'affären' än så länge. Tag dig en portion ägg och skinka först.»

Jag tog tidningen från honom och ögnade igenom den korta notisen, rubricerad under titeln Mystisk händelse i Upper Norwood.

»Omkring klockan tolv förra natten», sade Standard, »fanns mr Bartholomew Sholto i Pondicherry Lodge, Upper Norwood, död i sitt rum under omständigheter som tyda på att ett rånmord blivit begånget. Så vitt vi kunna förstå, har man på mr Sholtos kropp ej funnit spår av våld, men en högst värdefull samling indiska dyrbarheter, som den avlidne ärvt efter sin far, har blivit stulen. Dådet upptäcktes först av mr Sherlock Holmes och doktor Watson, vilka i sällskap med den dödes bror, mr Thaddeus Sholto, i något ärende begivit sig till den omnämnda villan. Lyckligtvis befann sig av en ren händelse mr Athelney Jones, den välkände medlemmen av detektiva poliskåren, på Norwoods polisvaktkontor; inom en halvtimme efter det alarm givits, var han på stället för illgärningens förövande. Hans erfarenhet och skarpsinnighet sade honom genast, att man i första hand borde se sig om efter brottslingarna, och följden är, att den mördade mannens bror, mr Thaddeus Sholto, redan blivit arresterad, tillika med hushållerskan, mrs Bernstone, en indisk tjänare, vid namn Lal Rao och en portvakt, som heter Mc Murdo. Av allt, som kommit i dagen, framgår tydligt, att tjuvarna voro väl bekanta med husets inredning. Mr Jones' stora tekniska kunskaper och hans utomordentliga observationsförmåga satte honom genast i stånd att bevisa, att missdådarna varken kommit in genom dörren eller fönstret; de hade skaffat sig inträde på så sätt, att de genom en lucka på taket sänkt sig ner i ett vindsrum, som stod i förbindelse med det rum, i vilket den avlidne blev funnen. Detta utvisar med all önskvärd tydlighet, att här ej är fråga om en vanlig inbrottsstöld. Polistjänstemännens snabba, energiska ingripande påvisar den stora fördelen av en myndig persons närvaro vid dylika tillfällen, och ge ett kraftigt stöd åt deras åsikt, som önska se vår detektiva polisstyrka en smula mer decentraliserad, något som skulle sätta dess medlemmar i stånd att lättare komma i förbindelse med de rättsfall, där en noggrann undersökning är av nöden.»

»Är det inte härligt !» utbrast Holmes med ett ironiskt småleende. »Vad säger du om det?»

»Jag tycker vi böra vara tacksamma för att inte också vi blivit arresterade och anklagade för mord.»

»Du har minsann rätt! Och jag går ej i god för vår säkerhet, om Jones än en gång skulle få ett dylikt anfall av energi och dådlust.»

I detta ögonblick hördes en häftig ringning på dörrklockan, och straxt därefter mrs Hudsons, vår värdinnas röst, klagande och förebrående.

»För tusan, Holmes», utbrast jag och reste mig till hälften från min stol, »jag tror, att de verkligen kommit för att bura in oss.»

»Nej — det är nog inte fullt så galet; det är den icke officiella poliskåren — de irreguliära trupperna från Baker Street.»

I detsamma hörde vi i trappan traskandet av nakna fötter och ljudet av gälla, ivriga röster; vår dörr rycktes upp, och in i rummet störtade ett dussin små smutsiga, trasiga gatpojkar. Trots deras bullersamma uppträdande voro de till en viss grad disciplinerade; de ställde sig ögonblickligen i linje och betraktade oss under tystnad med förväntansfull min och hållning. En av dem, äldre och större än de andra, tog ett steg framåt med ett högst komiskt uttryck av lugn överlägsenhet på sitt fula lilla ansikte.

»Fick herrns bud», sade han, »och tog dem genast me' mej. Tre shillings och sex pence för biljetter.»

»Här har du», svarade Holmes och gav honom ett par silvermynt. »En annan gång kan du ensam komma upp och rapportera, Wiggins. Jag vill inte ha hela huset översvämmat på det här sättet. Nu är det emellertid rätt så bra, att ni allesammans får höra instruktionerna. Jag vill ha reda på vart en ångbarkass, kallad Aurora tagit vägen. Barkassen äges av Mordecai Smith och är svart med två röda ränder; skorstenen är också svart, omgiven av en vit ring. Båten ska vara någonstans nedåt floden. En av er måste passa på vid Mordecai Smiths brygga mitt emot Millbank och genast rapportera, om båten kommer tillbaka. De andra få gå åt olika håll, men bägge stränderna måste noggrant undersökas. Låt mig få bud, så snart ni snokat reda på något. Är det klart?»

»Ja, då!» svarade Wiggins tvärsäkert.

»Den vanliga betalningen, och en guinea åt den, som finner båten. Här har ni en dag i förskott. Seså — ge er nu i väg!» kommenderade Holmes.

Han gav de små trasvargarna en shilling var; de rusade i vild fart nedför trappan, och minuten därefter såg jag dem nere på gatan sprida sig åt alla väderstreck.

»Så framt ångslupen är ovan vattenytan, få de nog tag i den», sade Holmes. »De smyga sig överallt, de se allt, de skaffa sig reda på allt, de där små bytingarna. Innan kvällen få vi nog höra, att de funnit båten. Under tiden kunna vi ej företa oss något annat än vila oss och invänta resultatet av deras efterforskningar; själva kunna vi ej ge oss ut på spaning igen förrän vi fått veta, var antingen Aurora eller mr Mordecai Smith befinner sig.»

»Toby skulle säkerligen ingenting ha emot de här matresterna, eller vad tror du? Ämnar du gå och lägga dig, Holmes?»

»Nej — jag är inte alls trött. Jag har en underlig konstitution — arbete tröttar mig aldrig, men så snart jag ej har något att göra, känner jag mig formligen utmattad. Nu tänker jag röka en stund och fundera på det egendomliga problem, vår vackra klient förelagt oss. Fastän det torde ju ej vara särdeles svårlöst. Karlar på träben förekomma just inte så ofta, och den andre boven är, antar jag, den ende av sitt slag i hela England.»

»Omigen den där 'andre' karlen!»

»Ja — men jag ämnar sannerligen inte göra någon hemlighet av honom, inte för dig åtminstone. Men vid det här laget måste du ju ha bildat dig din egen åsikt om honom. Tänk bara på allt, som vi känna till om karlen! Små fötter; tår, som aldrig blivit klämda av skodon; med flinthammare försedd träklubba; stor smidighet och vighet; små förgiftade pilar — till vilken slutledning kommer du?»

»En vilde!» utropade jag. »Kanske en av de hinduer, som voro Jonathan Smalls kamrater.»

»Näppeligen», svarade Holmes. »När jag först såg de egendomliga vapnen, var jag böjd för det antagandet; men de märkvärdiga, karaktäristiska fotspåren kommo mig snart att ändra åsikt. Vissa stammar av Indiska halvöns invånare äro småväxta, men ingen individ från någon av dessa kunde ha satt sådana märken. Hinduernas fötter äro långa och smala. Muhammedanerna, som ju i allmänhet begagna sandaler, har stortån mycket tydligt skild från de andra, enär remmen på sandalen vanligen placeras mellan de bägge främsta tårna. Och de små pilarna kunde ej ha blivit avskjutna på mer än ett sätt — genom ett blåsrör. Var ska' vi nu söka vår vilde?»

»I Sydamerika», föreslog jag.

Holmes tog ner från hyllan en diger lunta.

»Det här är första delen av ett geografiskt-statistiskt lexikon, som är under utgivning; det anses vara särdeles tillförlitligt. Vad säger det? 'Andamanerna, en ögrupp, belägen tre hundrafyrtio mil norr om Sumatra, i Bengaliska viken'. Hm, hum! Vad är det här allt för slag? 'Fuktigt klimat, koraller, hajar, Port Blair, deportationsort, Rutland Island, bomullsodling' — Aha! Här ha vi det. 'Infödingarna på Andamanerna kunna kanske göra anspråk på att vara den minsta ras på, jorden, ehuru några antropologer därvidlag ge företrädet åt bushmännen i Afrika, grävare-indianerna i Amerika och eldsländarna. De uppnå sällan en längd av fyra fot; många äro betydligt mindre. De äro av ett vilt, vresigt, obändigt skaplynne, men äro trogna och vänfasta mot den, som lyckats vinna deras förtroende.' Lägg märke till det, Watson! Och hör på vidare! 'De äro ovanligt fula, ha stora, missbildade huvuden, små, hätska ögon och förvridna anletsdrag. Deras händer och fötter äro emellertid ovanligt små. Så vildsinta och halsstarriga äro de, att allt vad de engelska tjänstemännen gjort för att vinna deras förtroende och tillit, varit förgäves. De ha alltid varit en fasa och förskräckelse för olyckliga skeppsbrutna, som de slagit ihjäl med sina stenklubbor eller nedskjutit med sina förgiftade pilar. Dylika blodbad ha alltid slutat med en kannibalisk fest.' Trevligt, angenämt folk, eller hur, Watson? Om den här kanaljen i lugn och ro fått fullfölja sina avsikter, hade vår lilla 'affär' kanske sett än betänkligare ut. Till och med som det nu är, inbillar jag mig, att Jonathan Small skulle vilja ge mycket till, om han ej låtit sin vän ha sitt finger med i spelet.»

»Men var i all världen hade han fått en så högst märkvärdig kamrat ifrån?»

»Ja — det är mer än jag kan säga. Som vi ju emellertid veta, att Small kommit från Andamanerna, ligger det ju ganska nära till hands att tro, att han tagit en av de där öborna med sig till England. Tvivelsutan få vi i sinom tid reda på saken. Men du ser riktigt schackmatt ut, min käre Watson. Lägg dig här på soffan, så skall jag försöka locka dig i sömn.»

Han tog fram sin fiol, och under det jag sträckte ut mig på kanapén, började han spela. Jag har ett svagt minne av hans långa, magra figur, hans allvarsamma anletsdrag och hans lugna, jämna stråkföring. Sedan flöt jag bort på en ström av välljud, tills jag uppnådde drömmens förlovade land och såg Mary Morstans ljuva, milda ansikte blicka emot mig.

IX.
KEDJAN BLIR AVSLITEN

Det var sent på eftermiddagen, när jag äntligen vaknade, munter och utvilad. Sherlock Holmes satt ännu kvar på det ställe, där han suttit, när jag somnade, men han hade lagt bort fiolen och var fördjupad i läsningen av en gammal bok. Han vände sig emot mig, när han märkte, att jag var vaken; han såg dyster och missnöjd ut.

»Du har sovit riktigt gott», sade han. »Jag var rädd, att vårt prat skulle väcka dig.»

»Jag har ej hört det minsta ljud», svarade jag. »Har du haft några färska nyheter?»

»Nej — tyvärr. Jag måste bekänna, att jag är både förvånad och förargad — jag var så säker på, att jag vid det här laget skulle ha tillförlitliga underrättelser. Wiggins har just varit här och rapporterat. Han säger, att de inte lyckats upptäcka ringaste spår av barkassen. Det är bra förtretligt — varenda timme är ju av stor vikt.»

»Kan jag vara till någon nytta? Jag är fullkomligt utvilad och har ingenting emot ännu en nattlig utfärd.»

»Nej — vi kunna ej göra någonting — endast vänta. Om vi ge oss av ut, kan det ju möjligen under vår frånvaro komma ett bud hit, och då blir det bara uppskov och krångel av. Du kan göra vad du vill — jag måste stanna här hemma på vakt.»

»Då skall jag resa ut till Camberwell och göra visit hos mrs Cecil Forrester. Jag lovade henne det i går.»

»Hos mrs Cecil Forrester?» frågade Holmes med en liten skälmsk blinkning.

»Ja — hos miss Morstan också, naturligtvis. Bägge damerna voro ytterst angelägna att få veta vad som hänt.»

»I ditt ställe skulle jag inte inviga dem för djupt i saken», varnade Holmes. »Man kan aldrig lita på fruntimmer — inte ens på de bästa i sitt slag.»

Jag gav mig inte tid att resonera om denna hädiska åsikt.

»Om ett par timmar är jag här igen», sade jag endast.

»Det var bra. Och lycka till! Men ännu en sak — om du i alla fall går åt det hållet, kan du gärna vara snäll och ta Toby tillbaka till sin husbonde — jag tror inte, att vi kunna ha någon mer nytta av vår lilla fyrbenta vän.»

Jag tog hunden med mig och avlevererade honom, tillika med en halv sovereign, i hans ägares händer. Miss Morstan kände sig, som helt naturligt var, en smula trött efter nattens äventyr, men både hon och mrs Forrester voro mycket intresserade av de nyheter, jag medförde. Jag talade om för dem allt vad vi gjort, med utelämnande likväl av de hemskaste detaljerna. Sålunda omnämnde jag visserligen mr Sholtos död, men sade ingenting om det sätt, på vilket han gått sitt öde till mötes. Trots dessa mina försiktighetsmått fanns det i min berättelse tillräckligt att förvåna och förskräcka dem.

»Det är ju en fullständig roman!» utropade mrs Forrester. »En förorättad ung dam, en skatt på en halv miljon, en svart människoätare och en skurk på träben! De sistnämnda två intaga drakens eller den elake grevens plats.»

»Och två vandrande riddare, som ädelmodigt kommit till undsättning», inföll miss Morstan med en vänlig blick på mig.

»Ja, men Mary, hela din lycka beror ju på utgången av de här efterforskningarna, och du ser inte det minsta upprörd ut. Tänk bara, hur härligt det måste kännas att bli så rik och se hela världen för sina fötter!»

Det gjorde mig gott ända in i själen att se, att den unga flickan ej visade tecken på någon särdeles stor glädje vid denna framtidsutsikt. Tvärtom — hon gjorde en liten rörelse, som om saken varit av högst ringa intresse för henne.

»Vad som oroar mig mest», sade hon, »är tanken på mr Thaddeus Sholto. Allt annat är av underordnad betydelse. Men han har handlat både vänligt och hederligt i vad som berott på honom, och det är vår plikt att så snart som möjligt få hans oskuld bevisad.»

Det var ganska sent, när jag lämnade Camberwell och alldeles mörkt, innan jag hann hem. Min goda väns bok och pipa lågo bredvid hans stol — själv var han försvunnen. Jag såg mig uppmärksamt omkring i hopp att finna en liten brevlapp, men förgäves.

»Jag antar, att mr Sherlock Holmes gått ut?» sade jag till mrs Hudson, som kom in för att rulla ner gardinerna.

»Nej, sir — han är i sitt rum, sir. Jag är riktigt rädd för hans hälsa, sir.»

»Hur så, mrs Hudson?»

»Jo, sir» — hon lät sin röst sjunka ner till en låg, hes viskning — »han är så besynnerlig, sir. Sedan herrn hade gått gick han och gick han, fram och tillbaka, fram och tillbaka; jag blev alldeles uttröttad bara av att höra honom gå. Så började han muttra för sig själv, och var gång det ringde, kom han utstörtande och ropade: 'Vem är det, mrs Hudson?' Och slutligen rusade han upp på sitt rum, och jag kan höra, att han alltjämt går och går. Jag hoppas innerligt, att han inte ska' bli sjuk, sir. Jag sade ett par ord till honom om att han borde ta några lugnande droppar, men han bara vände sig om och tittade på mig — Herren vet, hur jag kom ur rummet.»

»Jag tror inte, att ni behöver vara ängslig, mrs Hudson», svarade jag. »Han är ofta på det här sättet; han har fått litet att tänka på, och det är det, som gör honom orolig och hindrar honom att ta sig någon vila.»

Inför vår snälla, hederliga värdinna försökte jag ta saken lätt, men kände mig ingalunda väl till mods, när jag, var gång jag under nattens lopp vaknade, hörde ljudet av hans steg och anade, hur svårt och prövande det var för hans djärva, kraftiga ande att underkasta sig den tvungna overksamheten.

När han kom ner till frukosten, såg han trött och utpinad ut; på hans bleka kinder glänste en liten skarpt begränsad feberrodnad.

»Du tar döden på dig på det här viset, Holmes», sade jag förebrående. »Jag har hela natten hört dig gå fram och tillbaka i ditt rum.»

»Ja, jag kunde inte sova», svarade han. »Det här infernaliska problemet kan göra mig galen. Om du bara visste, hur retsamt det är att stöta på ett sådant obetydligt, eländigt litet hinder, när man var så nära målet. Jag känner till både båten och besättningen, men kan omöjligt få reda på vart de tagit vägen. Jag har satt andra agenter i rörelse — jag har begagnat varje till buds stående medel. Båda flodstränderna ha blivit genomletade, men inga spår av dem vi söka ha kunnat upptäckas, och mrs Smith har ej hört ett ord från sin man. Jag börjar tro, att de borrat slupen i sank. Men den saken har sina sidor.»

»Eller att mrs Smith givit falska upplysningar.»

»Nej — det håller jag för föga troligt. — Jag har anställt efterforskningar, och det finns verkligen en ångbarkass, som ser ut i enlighet med hennes beskrivning.»

»Kunna de möjligen ha gått uppför floden?»

»Det har jag också tänkt, och har skickat ut folk att undersöka stränderna ända upp till Richmond. Om ingenting hörs av i dag, ger jag mig själv ut på spaning; jag ämnar leta efter karlarna och inte bry mig om båten. Men vi få säkert höra något snart.»

Det fingo vi emellertid inte; varken Wiggins eller de övriga utskickade gåvo tecken till liv. De flesta tidningar innehöllo långa artiklar om tragedien i Norwood och de tycktes alla ta parti mot den stackars Thaddeus Sholto. Inga nya detaljer angående mordet hade kommit i dagen, men den rättsliga undersökningen skulle äga rum följande dag. På eftermiddagen gick jag ut till Camberwell för att berätta damerna vår otur. Vid hemkomsten fann jag Holmes nedslagen och vid ytterst dåligt lynne. Han gav knappt några svar på mina frågor och sysselsatte sig hela kvällen med kemiska undersökningar, vilka fordrade ett oupphörligt upphettande och distillerande och slutligen fyllde rummet med en sådan stank, att jag måste ta min tillflykt till min sängkammare. Långt in på småtimmarna kunde jag höra slamret av hans provrör och slöt därav att han alltjämt höll på med sitt illaluktande experiment.

Tidigt på morgonen vaknade jag häftigt och fick till min överraskning se honom stå bredvid min säng. Han var klädd som sjöman i grov kavaj och med en eldröd ytterhalsduk om halsen.

»Jag ämnar ge mig av nedåt floden, Watson», sade han. »Efter allt mitt funderande ser jag bara en enda väg öppen framför mig, men det lönar sig kanske att försöka den.»

»Vill du inte ha mig med, då?» frågade jag.

»Nej — det är bäst, att du stannar hemma som min ställföreträdare. Egentligen ger jag mig högst ogärna i väg — det är nämligen mycket troligt, att det under dagens lopp kan komma något bud, fastän Wiggins i går kväll sade mig, att det fanns föga utsikt därtill. Vill du vara snäll öppna alla till mig ställda brev och telegram och handla som dig för gott synes, ifall de skulle innehålla underrättelser av vikt. Kan jag lita på det?»

»Naturligtvis.»

»Ledsamt nog tror jag inte du skall bli i stånd att telegrafera till mig — jag vet inte själv, varthän slumpen kan föra mig. Om jag har tur, blir jag emellertid inte borta länge; men innan jag ger mig hem igen, skall jag ha bättre reda på saken än jag har nu.»

Vid frukosttiden hade jag ännu ej hört något från honom. När jag öppnade Standard fann jag emellertid en ny häntydan på »affären». »Vad tragedien i Upper Norwood angår», sade tidningen, »så ha vi all anledning tro, att saken är mer invecklad och hemlighetsfull än vi från början trodde. Nya vittnesmål ha bragt i dagen, att mr Thaddeus Sholto omöjligt kan ha varit delaktig i det hemska dådet. Både han och hushållerskan, mrs Bernstone, blevo därför i går afton försatta i frihet. Man tror emellertid, att polisen, som ivrigt efterspanar de verkliga brottslingarna, funnit en säker ledtråd. Mr Athelney Jones från Scotland Yard har med sin kända energi och skicklighet tagit saken om händer. I varje ögonblick kan man vänta att få höra talas om nya arresteringar.»

»Det här var då åtminstone i viss mån tillfredsställande», tänkte jag. »Vännen Thaddeus är fri. Jag undrar just vad den där 'säkra ledtråden' kan vara för något; egentligen tycks det vara den stereotypa formeln, när det gäller att urskulda polisens misstag.»

Jag kastade tidningen från mig på bordet, men fick i detsamma syn på en med stor stil tryckt annons. Den lydde:

»FÖRSVUNNA.

Mordecai Smith, båtkarl, och hans son Jim lämnade Smith's varv omkring klockan tre sistlidne tisdag morgon i ångslupen Aurora, svart med två röda ränder och med svart, av vit ring omgiven skorsten, och ha sedan dess ej avhörts. En summa av fem pund utlovas åt den, som kan ge någon underrättelse om nämnda personer och slupen Aurora. Man hänvände sig till mrs Smith, Smith's varv, eller till N :o 221 B, Baker Street.»

Detta var tydligen Holmes' verk, så mycket förstod jag av den uppgivna adressen. Annonsen var mycket skickligt ihopsatt, ty flyktingarna själva kunde ju läsa den utan att i densamma finna annat än en hustrus naturliga oro för sin försvunne man.

Dagen förflöt ovanligt långsamt för mig. Var gång det knackade på dörren eller hastiga steg hördes på gatan, inbillade jag mig, att det var Holmes, som kom hem, eller att någon kom med svar på hans annons. Jag försökte läsa, men mina tankar kunde ej lösslita sig från den egendomliga »affär», i vilken vi blivit inblandad, och de tvenne, varandra så olika skurkar, vi höllo på att förfölja. Var det möjligt, undrade jag, att Holmes kunde ha begått något radikalfel i sina slutledningar? Var han kanske offer för ett grymt självbedrägeri? Kunde hans klart tänkande, spekulativa förstånd möjligen byggt denna vilda teori på falska premisser? Enligt min vetskap hade han aldrig i något fall tagit miste, men även den mest skarpsinnige logiker kan en och annan gång missräkna sig. Med all sannolikhet, tänkte jag, råkar han i sitt resonemang på villovägar just genom sin fina, kanske väl spetsfundiga logik — sin förkärlek för en ovanlig ja, bizarr förklaring även när en mindre invecklad, helt banal tolkning av saken ligger helt nära till hands. Å andra sidan hade jag ju med egna ögon sett bevisen och hört skälen för hans slutledning. När jag i minnet blickade tillbaka på den långa följd av sällsamma händelser, av vilka många i och för sig voro ganska triviala, men likväl alla gingo i samma riktning, kunde jag för mig själv ej dölja det faktum, att om Holmes teori vore oriktig, måste dock den verkliga förklaringen vara minst lika överraskande och häpnadsväckande.

Klockan tre på eftermiddagen hördes en häftig ringning på dörrklockan och en befallande röst nere i förstugan; efter ett par minuter trädde ingen mer och ingen mindre än mr Athelney Jones i egen hög person in i rummet. Han var emellertid högst olik den myndige, stortalige »professor i sunt förnuft», som med så stort självförtroende tagit »affären» i Upper Norwood om händer. Hans ansikte hade ett dystert, nedslaget uttryck, hans uppträdande var helt anspråkslöst och saknade självtillit.

»God dag, sir, god dag!» sade han. »Mr Sherlock Holmes är inte hemma, har jag hört?»

»Nej — han är utgången, och jag vet inte, när han kommer tillbaka. Men ni vill ändå kanske vänta på honom? Sitt ner och tag en cigarr.»

»Jag tackar så mycket, det gör jag gärna», sade han och torkade sig i ansiktet med en röd silkesnäsduk.

»Vill ni ha litet wisky och sodavatten?»

»Ja tack — ett halvt glas. Det är mycket varmt för att vara den här tiden på året och jag har mycket, som oroar och förtretar mig. Ni minns väl min teori om den här Norwood-affären?»

»Ja, jag kommer ihåg, att ni yttrade er åsikt om saken.»

»Nå ja, ser ni, jag har blivit tvungen att ändra den. Jag tyckte mig ha dragit nätet så tätt kring mr Thaddeus Sholto, när han ett, tu, tre kröp ut genom ett hål rakt i mitten. Han var i stånd att på det mest eklatanta sätt bevisa sitt alibi. Från det ögonblick han lämnat sin brors rum, hade han inte ens en sekund varit ensam. Så det kunde omöjligt ha varit han, som klättrat upp på taket och ner genom vindsluckan. Saken är mer än vanligt mystisk, och mitt professionella anseende står på spel. Jag skulle vara glad och tacksam att få litet hjälp.»

»Ja — det behöva vi alla emellanåt», sade jag.

»Er vän, mr Sherlock Holmes, är en rent av underbar människa, sir», fortsatte detektiven tyst och förtroligt. »Det är en karl, som inte ger sig i första hugget. Jag känner till en hel mängd 'affärer', som blivit honom anförtrodda, men aldrig har jag hört talas om, att han inte lyckats ta reda på hemligheten. Han har nog inga riktigt regelrätta metoder och har litet för bråttom med att bilda sig en teori; men han skulle ha blivit en ovanligt duktig polisman — det kan jag säga vem som vill höra på. I morse fick jag ett telegram från honom; han låter påskina, att han kommit den här Sholto-historien på spåren. Här kan ni själv se.»

Han tog telegrammet ur fickan och räckte mig det. Det var avsänt från Poplar klockan tolv. »Begiv er genast till Baker Street», lydde det. »Skulle jag ej vara hemkommen, så vänta på mig. Jag är tätt i hälarna på Sholtos mördare. Ni kan följa med oss i natt, om ni vill vara med om slutet på historien.»

»Det låter ju bra. Han har tydligen fått upp 'slaget' igen», sade jag.

»Jaså — då hade han också misstagit sig», utropade Jones med märkbar tillfredsställelse. »Till och med de skickligaste ryttare kastas emellanåt ur sadeln. Det här kan naturligtvis vara falskt alarm; min plikt som lagens väktare bjuder mig likväl att ej låta någon utsikt att nå mitt mål gå mig ur händerna. Men här kommer någon — kanske är det han.»

I trappan hördes tunga steg och flämtande, väsande andetag, tydligen härrörande från någon, som i hög grad led av astma. Emellanåt blev den besökande stående, som om han ej orkat gå längre, men slutligen nådde han fram till vår dörr, knackade på och steg in. Mannens utseende stod i full överensstämmelse med de ljud, vi hört i trappan. Han var mycket gammal, klädd i sjömanskostym med en ända upp till hakan igenknäppt kavaj; ryggen var böjd, benen darrade under honom, och han andades endast med stor svårighet. En mångfärgad ytterhalsduk var i flere varv lindad kring halsen och nedre delen av ansiktet, av vilket man ej såg mer än ett par skarpa, mörka ögon, överskuggade av vita, buskiga ögonbryn, samt ett par långa grå polisonger. Han gjorde intryck av att vara en hederlig gammal skeppare, som på ålderdomen råkat i betryck.

»Vad är det ni vill, min vän?» frågade jag.

På gamla människors långsamma, metodiska sätt såg han sig omkring.

»Är mr Sherlock Holmes hemma?» sade han.

»Nej — men om ni har något bud till honom, kan ni ge det åt mig.»

»Det var till honom själv, jag skulle säga det», svarade han.

»Men jag är här i hans ställe — ni kan säga det åt mig. Var det något om Mordecai Smiths båt?»

»Ja — jag vet, var han är. Och jag vet ock, var de karlar, han letar efter, äro. Och jag vet, var skatten finnes — jag vet alltihop.»

»Säg det då till mig, så skall jag låta honom få veta det.»

»Det var till honom själv, jag skulle säga det», upprepade han med en gammal mans retlighet och envishet.

»Då får ni vänta på honom.»

»Nej då! Jag ämnar inte förslösa en hel dag för att göra vem som helst till viljes. Om mr Holmes inte är här, så får han ta reda på saken själv. Jag tycker inte om uppsynen på nå'n av er, och jag tänker inte säga ett enda ord.»

Härmed vände han sig om för att gå, men Athelney Jones ställde sig hastigt i vägen för honom.

»Nej, min gubbe lille», sade han, »det går inte! Ni har viktiga nyheter med er, och vi släppa er inte så lätt — antingen ni vill eller inte, får ni vänta, tills mr Holmes kommer hem.»

Den gamle mannen tog ett par steg mot dörren, men vid åsynen av Athelney Jones massiva kroppshydda, insåg han, att allt motstånd var fåfängt.

»Det är just ett vackert sätt att bli mottagen på!» utbrast han och stötte ursinnigt med sin käpp i golvet. »Jag kommer hit för att träffa en herre, och I två spolingar, som jag aldrig i hela mitt liv sett, ta och behandla mig, som om jag gjort nå't ont!»

»Ni ska' inte behöva bli lidande på kuppen», sade jag; »ni ska' få betalt för er förspillda tid. Slå er ner på soffan därborta så länge — mr Holmes är troligen snart här.»

Gubben klev långsamt och surmulet fram och satte sig. Jones och jag återtogo våra cigarrer och vår konversation. Helt plötsligt blevo vi emellertid överraskade av att höra Holmes' röst.

»Jag tycker verkligen, att ni kunde bjuda mig en cigarr», ljöd det alldeles bredvid oss.

Vi vände oss om, både häpna och förvirrade. Där satt Holmes och betraktade oss med en högst belåten min.

»Holmes !» utropade jag. »Är du här? Men var är den gamle gubben?»

»Här ligger han», svarade Holmes och höll upp en massa vitt hår — »här är han — peruk, polisonger, ögonbryn — alltsammans. Nog tyckte jag själv, att min 'utklädsel' var lyckad, men jag trodde likväl inte, att den skulle kunna bestå det här provet.»

»Å, en sådan kanalje!» utbrast Jones utom sig av förtjusning. »Tänk en så präktig skådespelare ni kunde ha blivit! Ni hade den riktigt äkta fattighushostan, och edra darrande ben äro nog värda sina modiga tio pund i veckan. Men jag tyckte nästan, att jag kände igen edra ögon — de skimra alltid så. I alla fall släppte vi er inte ifrån oss, eller hur?»

»Jag har måst arbeta i den där 'utstyrseln' hela dagen», sade Holmes och tände sin cigarr. »Jag börjar bli känd bland de lagbrytande klasserna, ser ni — i synnerhet sedan min goda vän här tagit sig för att offentliggöra en del av mina små 'äventyr' — och därför kan jag endast ge mig ut på krigsstråten under någon slags enklare förklädnad — som den jag nyss hade, till exempel. Har ni fått mitt telegram, Jones?»

»Ja — och det är orsaken till, att jag nu är här.»

»Hur står er sak för närvarande?»

»Den har gått i 'putten'. Jag har måst sätta två av mina fångar på fri fot, och mot de andra två finns det inga bevis.»

»Bry er inte om det — vi ska' skaffa er ett par andra i deras ställe. Men då måste ni ställa er under mitt befäl och lova att lyda order. Ni får gärna inför allmänheten ta all hedern åt er, men ni måste göra precis vad jag befaller. Går ni in på det?»

»Ja, utan invändning, om ni kan laga så, att jag får bovarna fast.»

»Naturligtvis. Men i så fall behöver jag en av polisens snabbgående båtar — en ångslup — och den måste klockan sju ligga förtöjd nere vid Westminster Stairs.»

»Det går lätt för sig — vi ha alltid en båt, som ligger med ångan uppe. Men för säkerhets skull kan jag ju telefonera.»

»Och så vill jag i händelse av bråk ha två handfasta karlar med.»

»Jag ska' se till, att ett par av våra duktigaste konstaplar följa med i båten. Något annat?»

»När vi fått tag på rövarna, är skatten i våra händer. Jag inbillar mig, att det skulle vara ett stort nöje för min vän att själv få lämna kistan åt den unga dam, som med rätta kan göra anspråk på hälften av innehållet. Låt henne vara den första som öppnar den! Vad säger du om det, Watson?»

»Jo — det skulle göra mig ett särdeles stort nöje.»

»Men det är ett alldeles lagstridigt förfarande», sade Jones och skakade på huvudet. »Som emellertid hela vårt tillvägagående i mer eller mindre mån strider mot lagen, få vi väl också blunda för det lilla snedsprånget. Skatten måste ju i alla fall sedermera överlämnas åt myndigheterna i och för laglig, officiell undersökning.»

»Ja visst — det kan lätt bli arrangerat. Och så en sak till! Jag skulle bra gärna vilja höra Jonathan Smalls egen framställning av händelsernas gång; det är ett par detaljer jag särskilt vill ha reda på. Ni vet ju, att det just är detaljerna i ett sådant här brottmål, som intressera mig. Man kan väl ej ha något emot, att jag har en liten icke officiell konversation med honom, antingen här hemma hos mig eller var som helst annars, så länge han är tillräckligt bevakad?»

»Nå ja — det är ju ni, som är herre över situationen. Jag har ännu inte haft några bevis på, att den här Jonathan Small verkligen existerar. Men om ni kan få fast i karlen, inser jag ej, hur jag kan neka er att ha en intervju med honom.»

»Då är den saken avgjord?»

»Säkerligen. Är det någonting mer ni önskar?»

»Ingenting annat, än att ni äter middag med oss. Den blir färdig om en halv timme. Jag bjuder på ostron och järpe och ett glas riktigt extrafint vitt vin. Watson, du har aldrig gjort rättvisa åt min förmåga att styra ett hus.»

X.
TONGAS ÖDE

Vår lilla middag blev en ganska munter tillställning. Holmes kunde, när han så ville, föra en verkligen lysande konversation, och denna gång gjorde han sitt bästa att vara underhållande. Han tycktes gripen av ett slags nervös exaltation — jag vet mig aldrig ha hört honom tala så väl. Han kastade sig med otrolig snabbhet från det ena ämnet till det andra — från medeltidsdramat och renässansens konstalster övergick han till Stradivarius och hans fioltillverkning, Buddhismen på Ceylon och framtidens krigsskepp — behandlande vart och ett särskilt, som om han i grund och botten studerat det. Hans strålande humör bildade den skarpaste motsats till de föregående dagarnas dystra nedslagenhet. Athelney Jones visade sig på lediga stunder vara en riktigt angenäm sällskapskarl och tog i tu med sin middag som en äkta bon vivant. Vad mig själv angår, kände jag mig i hög grad upplivad vid tanken på, att vår »affär» nalkades sitt slut, och smittades av Holmes' munterhet. Ingen av oss gjorde under middagen minsta häntydan på orsaken till vår samvaro.

När bordet blivit avdukat, såg Holmes på klockan och hällde i tre glas portvin.

»Låt oss tömma en skål för framgången av vårt företag», sade han. »Och nu är det tid att ge sig i väg. Har du en pistol, Watson?»

»Ja — min gamla revolver ligger i min skrivbordslåda.»

»Tag den med dig då — det är bäst att vara beredd på allt. Droskan håller nedanför, ser jag — jag sade till, att den skulle vara här klockan halv sju.»

Strax efter sju uppnådde vi Westminster Wharf, där ångslupen låg förtöjd för vår räkning. Holmes betraktade den lilla farkosten med kritisk blick.

»Finns det något, som utmärker, att den tillhör polisen?»

»Ja — den där gröna lyktan på ena sidan.»

»Tag då bort den.»

Befallningen blev genast åtlydd, vi stego ombord och trossen kastades loss. Jones, Holmes och jag slogo oss ner i aktern. Besättningen utgjordes av en man vid rodret och en, som skötte maskinen; två kraftigt byggda polisinspektörer sutto framme i fören.

»Varthän?» frågade Jones.

»Till Towern. Giv dem order att lägga till mittemot Jacobsons brädgård.»

Den lilla ångbarkass, som ställts till vårt förfogande, var tydligen mycket snabbgående. Vi flögo förbi de långa raderna av tungt lastade pråmar med sådan fart, att det såg ut, som om de stått stilla. Holmes smålog belåtet, då vi utan minsta svårighet hunno upp en stor flodångare och lämnade den långt bakom oss.

»Det ser ut, som kunde vi hinna fatt allt, som rör sig här på floden», sade han.

»Å nej — inte allt, kanske. Men det finns inte många småslupar, som skjuta så god fart som denna.»

»Vi måste ta fatt Aurora, och hon anses vara en riktig 'huggare'. Nu skall jag tala om för dig, hur landet ligger, Watson. Du minns nog, hur förargad jag var att ha blivit hindrad av en ren struntsak?»

»Ja, visst kommer jag ihåg det.»

»Nå ja — jag lät själ och sinne riktigt vila upp sig och sysselsatte mig några timmar uteslutande med kemiska analyser. En av våra största statsmän har sagt, att ombyte av arbete är den bästa vilan. Så är det ock — han har fullkomligt rätt. Sedan jag lyckats upplösa det hydrocarbon jag givit mig i färd med, tog jag än en gång i tu med problemet Sholto, och funderade riktigt grundligt på saken. Mina pojkbytingar hade utan resultat varit både uppför och nedför floden — ångslupen fanns varken vid någon brygga eller något varv, ej heller hade den kommit tillbaka hem. Naturligtvis kunde de ju ha borrat den lilla barkassen i sank för att på så sätt sopa igen alla spär efter sig — den hypotesen återstod alltid. Jag visste nog, att den här Small var en ganska slipad kanalje, men ansåg honom likväl ej i stånd till en dylik 'finess'. Sedan kom jag ihåg, att han säkerligen en längre tid måste ha uppehållit sig i London — vi ha ju bevis på att han jämt och ständigt övervakat Pondicherry Lodge — och följaktligen ej genast kunde ge sig av: han behövde väl en dag åtminstone för att ordna sina affärer. Detta var i alla händelser mycket troligt.»

»Tycker du det?» sade jag. »Nog är det troligare, att han hade arrangerat allt för sig, innan han gav sig ut på sin expedition.»

»Nej — det hade han nog inte gjort. Han visste, att hans 'lya' i händelse av behov kunde tjäna honom som säker tillflyktsort, och gjorde sig ej av med den förrän han var viss om, att han ej mer skulle behöva den. Och så föll en annan omständighet mig in: Jonathan Small måste ju ha varit medveten om, att hans kamrats egendomliga utseende — denne må ha varit insvept i hur många och hur långa ytterkläder som helst — skulle ge anledning till prat och han själv därigenom på något sätt ställd i samband med den mycket kommenterade händelsen i Norwood. Han var slug nog att inse detta. De hade lämnat sitt 'högkvarter' under skydd av mörkret, och han önskade naturligtvis vara hemma igen, innan det var fullt dagsljus. Men enligt mrs Smiths utsago var klockan tre, när de kommo och hämtade båten. Det var redan ljust då, och inom en timme eller litet mer skulle folk vara i rörelse. Därför vågade de inte begiva sig särdeles långt bort — det var åtminstone min åsikt. De betalade Smith bra för att han skulle tiga, reserverade hans båt för framtida behov och bragte skatten i säkerhet — antagligen togo de den med sig till det ställe, där de bodde. Om några dar, när de fått se, vad tidningarna sade om saken — möjligen skulle ingen misstanke falla på dem — ämnade de under nattens mörker bege sig av till Gravesend eller någon större hamnstad, varifrån de troligtvis redan skaffat sig biljetter till Amerika eller kolonierna.»

»Men ångslupen? Inte kunde de ha tagit den med sig på sitt rum?»

»Naturligtvis inte — och därför tänkte jag som så, att den — trots dess osynlighet — ej kunde vara långt borta. Jag satte mig således i Smalls ställe och försökte betrakta saken från hans synpunkt. Han skulle troligen inse, att, om misstankarna fölle på honom, polisens efterspaningar i hög grad skulle underlättas, i fall ångbarkassen bleve skickad hem eller förtöjd vid ett varv. På vad sätt kunde han väl hålla båten dold och likväl genast ha den till hands, när han behövde den? Jag undrade, vad jag i hans ställe skulle ha gjort, och kunde bara hitta på en utväg. Jag skulle ha lämnat båten till någon båtbyggare eller reparatör, med begäran att få någon liten ändring utförd. Den lilla farkosten skulle i så fall bli förd till ett skjul eller en brädgård, där den skulle vara dold för allas blickar och likväl färdig att användas ett par timmar efter given order.»

»Det tycks enkelt nog.»

»Ja — men just de enklaste sakerna undgå i de flesta fall ens uppmärksamhet, även om de ligga rakt framför ens näsa. Jag beslöt emellertid att handla i enlighet med min idé och begav mig genast i väg, utstyrd i den här sjömanskostymen; vid varenda brädgård och arbetsplats längs floden gjorde jag förfrågningar. På femton ställen fick jag ett bleklagt 'nej' till svar; men på det sextonde — Jacobsons — sade man mig, att Aurora för två dagar sedan blivit inlagd på deras varv; en man på träben hade varit med och sagt till, att rodret skulle ändras. 'Men inte är det något på tok med det rodret, inte', sade verkmästaren. 'Därborta ligger hon — den där med de röda ränderna'. Och vem fick jag i detsamma se, om inte Auroras ägare, den försvunne Mordecai Smith? Han var betydligt 'påstruken'. Jag visste naturligtvis inte strax vem han var, men han gav med ljudlig stämma både sitt eget och barkassens namn tillkänna. 'Jag måste ha henne i kväll klockan åtta och det på minuten, märk, för jag har två herrpassagerare, som inte tycka om att vänta.' Han hade tydligen fått väl betalt; han hade gott om pengar och delade frikostigt ut shillingstycken åt arbetskarlarna. Jag följde honom på något avstånd, men han försvann in på en krog; således gick jag tillbaka till varvet, och som jag händelsevis fick tag på en av mina pojkar, ställde jag honom att hålla vakt över ångslupen. Han har befallning att stå på stranden och vifta med sin näsduk åt oss, när de ge sig av. Vi ligga ute på strömmen med ångan uppe, och det vore mer än märkvärdigt, om vi inte skulle lyckas knipa dem — skatt och rånare och alltihop.»

»Planen är riktigt styvt utfunderad, antingen de här karlarna äro de verkliga bovarna eller ej», sade Jones, »men om 'affären' vore i mina händer, skulle jag ha haft ett par poliskonstaplar stationerade på Jacobsons varv för att arrestera dem, när de kommit dit.»

»Det hade ni nog fått vänta på. Small är slug som en räv — han har antagligen kunskapare ute, och om han anade oråd, rörde han sig inte ur sin 'kula'.»

»Men du kunde ju ha behållit Mordecai Smith i sikte, och på så sätt fått veta, var de andra ha sitt gömställe», sade jag.

»Om jag det gjort, hade hela mitt dagsarbete varit förlorat, Jag vågar hålla hundra mot ett på, att Smith inte vet var hans 'passagerare' bo. Så länge han har fullt upp med brännvin och pengar bryr han sig troligen inte om att göra några frågor. Han får sina order och därmed punktum. Nej — jag har skärskådat saken från alla sidor — den väg jag slagit in på, är nog den rätta.»

Under det denna konversation pågått, hade vi ilat fram under de många broar, som förena Thames' båda stränder. När vi passerade City, förgyllde solens sista strålar korset på St. Pauls kupol; det var skymning, innan vi uppnådde Towern.

»Det där är Jacobsons varv», sade Holmes och pekade på en mängd tacklade och otacklade masttoppar, som reste sig på Surrey-sidan. »Låt oss långsamt kryssa fram och tillbaka här i skydd av gaslyktorna.» Han tog en nattkikare ur fickan och lät blicken genom densamma överfara den närmaste strandremsan. »Jag ser att min lille skyltvakt är på sin post», sade han, »men kan ej upptäcka någon näsduk.»

»Kunde vi inte gå ett stycke nedför floden och lägga oss i bakhåll för dem?» frågade Jones ivrigt.

»Det är inte värt att vara för säker på saken», svarade Holmes. »Jag kan hålla tio mot ett på, att de ämna sig nedåt floden, men riktigt säker är jag likväl ej. Härifrån kunna vi se varvets tilläggsplats — vi själva ligga i skymundan och bli ej lätt uppmärksammade. Natten blir klar och dimfri; vi göra bäst i att stanna där vi äro. Se, hur mycket folk, som svärmar därborta i gasskenet!»

»Det är alla varvsarbetarna.»

»Smutsiga och obehagliga se de ut, allesammans, men jag antar att en var av dem har sin lilla partikel av gudagnistan dold i sin själ. Fast man skulle knappt tro det, när man ser dem — och någon a priori sannolikhet finns det inte. Människan är en sällsam gåta!»

»Man har kallat henne en själ, dold i ett djur»,

»Winwood Reade yttrar sig mycket förståndigt i frågan. Han säger, att människan som individ är en olöslig gåta; som aggregat taget är hon en matematisk visshet. Man kan till exempel aldrig förutsäga, hur någon enskild person kommer att handla, men man kan med full säkerhet räkna ut, vad ett större antal människor tillsammans skola ta sig till. Individerna variera — massan förblir nästan alltid densamma. Så lär oss statistiken. Men är det inte en näsduk jag ser? Fladdrar det inte något vitt därborta?»

»Jo — det är din lille spejare!» utropade jag. Jag kan alldeles tydligt se honom.»

»Och här ha vi Aurora!» skrek Holmes. »Hon far åstad, som hade hon fan själv i kroppen! Full fart framåt, maskinist! Sätt efter den där barkassen med den gula lyktan! För tusan, jag kommer aldrig att förlåta mig själv, om de skulle lyckas glida oss ur händerna!»

Den lilla farkosten hade osedd lagt ut från varvet bakom ett par andra båtar och hade hunnit skjuta full fart, innan vi fått den i sikte. Nu formligen flög den nedför floden, tätt intill ena stranden.

»Det var mig en baddare!» sade Jones med en skakning på huvudet. »Den få vi nog inte fatt.»

»Vi måste hinna upp den!» skrek Holmes. »Elda på, därnere i maskinen! Visa, vad ni duger till! Vi måste ha dem, säger jag er!»

Vi voro snart tätt efter Aurora. Elden dånade under pannorna, den kraftiga ångmaskinen pustade och väste; den höga, skarpa fören på vår lilla slup klöv i ilande fart flodens lugna vattenyta och upptornade till höger och vänster stora, vitskummiga vågor. Vid varje slag av propellern darrade båten som en levande varelse. En stor, i fören uppställd gul lykta, kastade en lång, skimrande ljustratt framför oss. Ett litet stycke för ut sade oss en mörk punkt på vattnet, var Aurora befann sig, och en lång skumvirvel bakom henne visade, med vilken fart hon gick. Vi susade förbi pråmar, lastdragare och segelfartyg — emellan, bakom, framför och runt omkring dem. Ur mörkret nådde oss tillrop och röster, men Aurora fortsatte oavbrutet sin ilande färd, och vi följde henne i hack och häl.

»Elda på, karlar, elda på!» skrek Holmes; han lutade sig ner över luckan till maskinrummet, och eldskenet därnerifrån belyste skarpt hans ivriga, upprörda anletsdrag. »Pressa henne så hårt ni ka !»

»Jag tror, att vi vinna litet på henne», sade Jones, med blicken fästad på Aurora.

»Det är jag alldeles säker på», sade jag. »Inom ett par minuter ska' vi vara jämnsides med henne.»

I detsamma hade vi emellertid den oturen, att en bogserbåt med tre pråmar i släp styrde rakt in emellan oss. Det var endast genom att hastigt lägga rodret dikt i lä, som vi undgingo en sammanstötning, och när vi väl hunnit kringgå hindret och återtaga vår kurs, hade Aurora vunnit sina goda tvåhundra yards. Hon var emellertid ännu väl i sikte, och den dimmiga, obestämda skymningen övergick till ljus, stjärnklar natt. Vår ångmaskin ansträngdes till det yttersta — det tunna båtskrovet darrade och knakade av de häftiga propellerslagen, som drevo oss framåt. Vi hade ilat genom The Pool, förbi West India Docks, längs Deptford Reach och omkring The Isle of Dogs. Den mörka punkten framför oss blev större och större, och snart urskilde vi klart och tydligt Auroras smäckra konturer. Jones vände vår strålkastare mot henne, så att vi skulle kunna se, vad våra fiender företogo sig. I aktern satt en karl; bredvid honom stod ett mörkt föremål, över vilket han lutade sig. Ej långt från honom låg en svart massa, liknande en stor Newfoundlandshund. Pojken satt vid rodret, och i det glödande eldskenet från maskinrummet såg jag gamle Smith, naken ända till midjan, av alla krafter skyfflande kol in under pannan. Även om de i början ej varit fullt säkra på, att vi verkligen förföljde dem, hyste de nu, då de sågo oss i hack och häl efter sig, ej minsta tvivel om vår avsikt. Vid Greenwich voro vi ej mer än tre hundra fot bakom dem, vid Blackwell knappt mer än tvåhundrafemtio. Under mina vandringsår har jag i många länder förföljt och jagat många olika slags villebråd, men sällan, om ens någonsin, har sporten berett mig ett så oblandat nöje och så eggat min jaktlust, som denna galna, vilda människojakt på den fredliga Thames. Långsamt, men säkert, vunno vi på dem. Mannen i aktern satt alltjämt på däcket; hans armar rörde sig, som om han varit ivrigt sysselsatt med något, och emellanåt såg han upp och mätte med blicken det avstånd, som skilde oss åt. Närmare kommo vi — närmare. Jones ropade an dem och befallde dem stanna. Vi voro nu ej mer än fyra båtlängder bakom dem — bägge båtarna ilade med rasande fart framåt; floden var här bred och rak — på ena sidan låg Barking Level, på den andra de melankoliska Plumstead Marshes. Vid vårt prejningsrop sprang mannen i aktern upp från sin plats och skakade sina bägge knutna händer mot oss, allt under det han med gäll, sprucken röst överröste oss med förbannelser. Han var lång och grovt byggd, och där han stod på däcket med vitt utspärrade ben sågs det tydligt, att han ända från höften var försedd med träben. Vid ljudet av hans häftiga, ursinniga skrik kom det liv i det vid hans fötter liggande mörka byltet. Det sträckte ut sig och blev till en människa — den minsta människa jag någonsin sett — en karl med stort, oformligt huvud och en massa svart, tovigt hår. Holmes hade redan tagit fram sin revolver, och vid åsynen av den hemska varelsen följde jag hans exempel. Den vilde öbon var insvept i någon slags mörkfärgad ulster eller mantel, som ej lät se mer än hans ansikte — men detta ansikte var så ohyggligt att skåda, att det kunnat jaga sömnen från en vanlig människas läger. Aldrig har jag sett anletsdrag, som vittnat om större grymhet och djuriskhet. Hans små ögon formligen gnistrade av ilska; de tjocka läpparna voro dragna bort från tänderna, med vilka han gnisslade så att fradgan stod kring munnen, under det han emellanåt utstötte höga rop av raseri.

»Skjut honom, om han lyfter handen», sade Holmes.

Vi hade nu vårt byte nästan inom räckhåll — det låg endast en båtlängd oss emellan. Jag kan när jag vill se framför mig bilden av de två män, vi förföljde: den vite mannen på sina vitt utspärrade ben, skrikande och förbannande — vilden med sitt hemska ansikte och sina starka, gula, gnisslande tänder, båda belysta av skenet från vår lykta.

Och väl var, att vi så tydligt kunde se dem. Den lille dvärgen drog plötsligt fram ett litet runt trästycke, ej olikt en linjal, och förde det till munnen. Holmes och jag avlossade samtidigt våra pistoler. Karlen snodde runt, sträckte upp armarna och föll med ett kvävt skri överbord. Jag uppfångade en skymt av hans hätska, hotande ögon, när han försvann bland de skummande vågorna. I samma ögonblick grep den andre tag i rodret och svängde det så, att hans båt vände stäven rakt in mot södra strandbrädden, under det vi, som ej anat hans manöver, blixtsnabbt sköto förbi och med nöd undgingo en kollision. Vi girade genast om och togo samma riktning, men Aurora hade nästan uppnått stranden. Denna var en vild och ödslig landsträcka; månens klara strålar belyste ej annat än träsk och ljunghedar, omväxlande med stora vattenpölar och högar av ruttnande växtlämningar. Ångslupen rände med ett dovt ljud upp på grund och blev stående fast i leran med fören högt i luften och aktern överspolad av vågorna. Flyktingen hoppade ögonblickligen i land, men träbenet sjönk till hela sin längd ner i den mjuka, vattensjuka marken. Förgäves arbetade han på att komma lös — han kunde ej taga ett steg varken fram eller tillbaka. Han tjöt i vanmäktigt raseri och sparkade ursinnigt i leran med sin enda fot; ansträngningen kom hans träben att sjunka än djupare ner i den klibbiga myllan. När vi hunnit föra vår barkass så tätt som möjligt in till stranden, var karlen så fast förankrad, att vi måste kasta ett rep under armarna på honom och på det sättet hala honom lik en stor fisk ombord till oss. De bägge Smitharna, far och son, sutto tysta och surmulna kvar i sin båt, men kommo utan invändning över till oss, när de fingo befallning att göra det. Aurora halades av grundet och vi togo henne på släp. Akterut på hennes däck stod ett massivt järnskrin av indisk tillverkning: det var tvivelsutan detsamma, i vilket Sholtos olycksbringande skatt förvarats. Någon nyckel sågs ej till, men skrinet var ganska tungt, och vi hade åtskilligt besvär med att få det nedflyttat i vår egen lilla kajuta. Under det vi långsamt ångade uppför floden, läto vi vår strålkastare spela i alla riktningar, men kunde ej upptäcka minsta spår av den försvunne vilden. Någonstädes på botten av Thames och djupt inbäddade i dess mörka gyttja multna benen av denne vårt lands egendomlige gäst.

»Se hit», sade Holmes och pekade på ett ställe i skeppsluckan. »Vi hade våra pistoler färdiga just i lagom tid.»

Och verkligen sågs strax intill där vi stått en av de små dödsbringande pilar, vi så väl kände till, fastsittande i brädfodringen. Den farliga lilla tingesten hade troligen susat mitt emellan oss i samma ögonblick vi avfyrade pistolerna. Holmes smålog och ryckte lätt på axlarna, men jag medger gärna, att jag kände mig helt beklämd vid tanken på den hemska död, vi i denna natt med knapp nöd undgått.

XI.
DEN STORA AGRA-SKATTEN

Vår fånge satt nere i kajutan mitt emot det stora järnskrinet, för vars åtkomst han arbetat så länge och så ihärdigt. Han var en lång, stark krabat med djärvt, trotsigt utseende; de otaliga, fina rynkorna kring ögon och munvinklar, tillika med den brunstekta, väderbitna hyn talade om ett tungt, på mödor och försakelser rikt liv, till största delen tillbrakt i fria luften. Den ovanligt kraftiga, långt utstående hakan kännetecknade en man, som med iver och seg envishet fullföljde sina en gång uppgjorda planer. Han kunde vara omkring femtio år gammal, ty såväl hår som skägg voro starkt gråsprängda. När hans anletsdrag voro i vila, såg han långt ifrån obehaglig ut, men då han blev ond, gåvo de buskiga ögonbrynen och den utstående hakan honom ett vilt, hänsynslöst uttryck. Nu satt han lugnt och stilla; de med handklovar försedda händerna vilade på hans knä, huvudet var nedsjunket mot bröstet, och han höll sina små skarpa, blixtrande ögon fästade på det skrin, som varit orsak till hans ogärningar. Mig förekom det, som om det funnits mer sorg än vrede i hans stela, orörliga anletsdrag. En gång betraktade han mig med en skymt av något, som liknade humor, i sina ögon.

»Ja, min stackars Jonathan Small», sade Holmes och tände en cigarr, »det var ledsamt, att saken skulle ta den här vändningen för er.»

»Det tycker jag också, sir», svarade han frimodigt. »Men inte tror jag, att jag kommer att dingla i galgen för den här affären, inte. Jag kan med handen på bibeln svära, att jag aldrig lyft ens ett finger mot mr Sholto. Det var den lille förbannade Tonga, som satte en av de där satans pilarna i honom. Jag hade ingen del i mordet, sir — jag sörjde lika mycket över, vad som hänt, som om mr Sholto varit en av mina egna köttsliga anförvanter. Den lille svarte djävulen fick nog smaka daggen för besväret, men vad nytta gjorde det — det som var skett, kunde ju inte ändras.»

»Här har ni en cigarr», sade Holmes, »och det är nog bäst, att ni tar en duktig klunk ur min plunta — ni är ju alldeles genomvåt. Hur kunde ni tro, att en så liten svag stackare som den där svartingen skulle orka fasthålla mr Sholto, medan ni klättrade uppför repet?»

»Ni tycks känna lika bra till saken, som om ni varit med, sir. Sanna förhållandet är, att jag hoppades finna rummet tomt. Jag kände mycket väl till husets vanor, och hade räknat på, att mr Sholto vid den tiden skulle vara nere och supera. Jag tänker inte göra någon hemlighet av mitt sätt att gå till väga — det bästa för mig är nog att tala om sanna och verkliga förhållandet. Hade det varit den gamle majoren, skulle jag med lätt hjärta känt repet om halsen på mig — jag skulle med lika stort sinneslugn satt kniven i honom som jag nu röker den här cigarren. Men det vore en förbannad otur, om jag skulle mista livhanken för den här unge Sholtos skull — jag hade inte det ringaste emot honom.»

»Ni står nu under uppsikt av mr Athelney Jones från Scotland Yard. Han skall ta er med sig upp till min bostad och där skall ni ge oss en detaljerad framställning av händelsens gång. Ni måste avgiva en fullständig och sann bekännelse — om ni det gör, kan jag möjligen sedan bli er till nytta. Jag tror mig kunna bevisa, att det gift, varmed pilen var förgiftad, verkar så hastigt, att mr Sholto var död, innan ni kom in i rummet.»

»Ja, det var han, sir. Jag har aldrig i mitt liv blivit så häpen, som när jag klev in genom fönstret och fick se honom sitta och grina emot mig med huvudet på sned. Jag höll rent av på att svimma, och hade väl nästan slagit Tonga halvt ihjäl, om han inte genast gett sig i väg. I brådskan glömde han sin klubba och ett par av sina pilar med, sade han — det var väl de, som hjälpte er på spåret efter oss, fastän jag omöjligt kan begripa, hur ni lyckades hålla i och inte tappade bort det. Mot er hyser jag alls ingen ovilja för det, sir. Men nog är det besynnerligt», tillade han med ett bittert leende, »att jag, som med full rätt kan göra anspråk på en halv miljon pund, skulle nödgas tillbringa första hälften av mitt liv med att bygga en vågbrytare på en av Andamanerna och nu har all utsikt till att under sista hälften få gräva avloppsdiken vid Dartmoor. Det var en olyckans dag för mig, då jag första gången fick syn på köpman Achmet och hörde talas om den stora skatten från Agra; den har aldrig varit till annat än förbannelse för den, som ägt den. Achmet blev mördad; major Sholto framsläpade sina sista år i skam och fruktan; mitt öde har varit livslång träldom.»

I detta ögonblick stack Athelney Jones sitt grova ansikte och sina breda skuldror in genom kajutdörren.

»En riktig liten familjekonferens», anmärkte han. »Jag skulle inte ha något emot en klunk ur den där pluntan, Holmes. Nå ja — jag tycker verkligen, att vi kunna gratulera varandra! Skada, att vi inte lyckades fånga den andra kanaljen levande — men det kunde ju inte hjälpas. Ni måste i alla fall medge, Holmes, att det hängde på ett hår — det var med knapp nöd vi hunno upp henne.»

»Slutet gott, allting gott», sade Holmes. »Men jag anade verkligen inte, att Aurora var en sådan 'klippare'.»

»Smith säger, att hon är en av de mest snabbgående ångslupar här på floden, och att vi aldrig skulle ha tagit fatt henne, om han haft en karl till hjälp i maskinen. Han svär på, att han ej känner till den här Norwood-historien.»

»Det gör han heller inte», utbrast vår fånge, »han har inte den minsta aning om saken. Jag valde hans barkass, därför att jag hört hon skulle vara den bästa som fanns. Jag berättade honom ingenting, men betalade honom bra, och han hade fått löfte om en större 'dusör', om han i tid hann upp vårt fartyg Esmeralda, som ligger i Gravesend, på väg till Brasilien.»

»Nå ja — har han inte gjort något orätt, ska' vi väl se till, att intet orätt vederfares honom. Vi ä' nog raska, när det gäller att fånga en lagbrytare, men inte fullt så ivriga med att få honom dömd.»

Det var komiskt att se, hur den litet »dryge» och inbilske Jones redan tog på sig stora later med anledning av den lyckade »jakten». Av det lilla ironiska leende, som lekte på Sherlock Holmes' läppar, kunde jag se, att detektivens yttrande ej gått förlorat för honom.

»Vi äro snart framme vid Vauxhallbron», sade Jones, »och det är nog bäst, doktor Watson, att ni går i land där och tar 'skatteskrinet' med er. Jag behöver ju ej säga, att jag tar stort ansvar på mig, när jag tillåter er handla på det sättet — det är emot alla regler, men en överenskommelse är en överenskommlse, förstås. Emellertid måste jag å tjänstens vägnar skicka en polisinspektör med er. Ni ämnar naturligtvis åka?»

»Ja — jag skall ta en droska.»

»Det är skada, att ingen nyckel finns — vi hade då kunnat inventera genast. Nu måste vi bryta upp skrinet. Var är nyckeln, min vän?»

»På flodens botten», svarade Small kärvt.

»Såå! Vad tjänade det väl till att ge oss så mycket onödigt besvär — ni hade sannerligen ändå gett oss nog att göra. Ni måste vara mycket vaksam och försiktig, doktor Watson! Tag skrinet med er tillbaka till Baker Street — ni träffar oss där. Vi stanna hos mr Holmes en liten stund, innan vi ge oss av till vaktkontoret.»

I sällskap med en trevlig, gladlynt polisinspektör blevo jag och det tunga järnskrinet landsatta vid Vauxhall. En kvarts timme senare höll vår droska utanför mrs Cecil Forresters bostad. Tjänstflickan, som öppnade, blev mycket förvånad över det sena besöket. Mrs Cecil Forrester var borta på bjudning, sade hon, och skulle troligen ej komma hem förrän ganska sent. Miss Morstan var emellertid i salongen, och dit begav jag mig med skrinet i hand; den fryntlige polisinspektören stannade kvar i droskan.

Miss Morstan satt vid det öppna fönstret. Hon bar en klädning av något slags tunt, vitt tyg, garnerad med rött. Det milda ljusskenet från en med stor skärm försedd lampa föll dämpat ned över hennes smärta gestalt och hennes ljuva, allvarliga drag och kom hennes rika, blonda hår att skimra med stark, metallisk glans. Hennes ena mjuka, vita arm hängde ned över stolkarmen — hela hennes uttryck och hållning vittnade om svårmodiga tankar och djup melankoli. Vid ljudet av mina steg reste hon sig hastigt upp, och en klar rodnad av överraskning och glädje färgade hennes bleka kinder.

»Jag hörde en droska stanna härutanför», sade hon, »och antog, att det var mrs Forrester, som kommit tidigt hem. Inte kunde jag ana, att det var ni. Har ni några nyheter med er åt mig?»

»Jag har något bättre än bara nyheter», sade jag, i det jag satte skrinet ifrån mig på bordet. Jag talade i glad, munter ton, fast mitt hjärta kändes tungt som bly. »Jag har med mig åt er något, som är förmer än alla nyheter i världen — rikedom.»

Hon kastade en blick på skrinet.

»Det där är alltså skatten?» sade hon med största lugn.

»Ja — den stora skatten från Agra. Hälften därav tillhör er — den andra hälften Thaddeus Sholto. Ni får ett par hundra tusen pund var. Tänk på det! En årlig inkomst av tiotusen pund. Det kommer ej att finnas många unga damer i England, som äro rikare än ni. Är det inte härligt — hänförande — storartat!» Antagligen var jag väl överdriven i mina förtjusningsutbrott, och troligen ljödo mina lyckönskningar ej fullt uppriktiga, ty hon lyfte liksom frågande sina ögonbryn och såg förvånad på mig.

»Om jag blivit rik», sade hon, »har jag er att tacka därför.» »Nej, nej», svarade jag ivrigt, »inte mig, utan min vän Sherlock Holmes. Med bästa vilja i världen skulle jag ej ha kunnat följa en ledtråd, som satte till och med hans skarpsinne och utomordentliga analytiska förmåga på hårt prov. Och det var nära, att skatten i sista ögonblicket ryckts oss ur händerna.»

»Slå er ner, doktor Watson, och berätta mig litet om det här äventyret», sade hon.

Jag omtalade i största korthet vad som hänt sedan vi sist råkats — Holmes' nya undersökningsmetod, upptäckten av Aurora, Athelney Jones uppträdande på scenen, vår nattliga utfärd och den vilda jakten nedför Thames. Hon lyssnade med strålande ögon till berättelsen om våra äventyr. När jag korn att nämna den förgiftade pil, som så nära träffat en av oss, blev hon så blek, att jag trodde hon skulle svimma.

»Det är ingenting», sade hon, när jag skyndsamt hällde i ett glas vatten åt henne, »det är redan över. Men jag kände mig så upprörd vid tanken på, att mina vänner för min skull utsatt sig för en sådana fara.»

»Den är ju förbi nu», svarade jag. »Och så farligt var det ej heller. Jag skall ej tala om några fler hemska detaljer för er. Låt oss tänka på något gladare. Här framför oss ha vi den stora skatten — ingenting kan väl vara gladare och intressantare. Jag skaffade mig tillåtelse att ta den med mig hit — jag trodde det skulle roa er att se den före alla andra.»

»Naturligtvis skulle det vara mycket roligt», sade hon. Men hon föreföll varken särdeles glad eller intresserad. Troligen tyckte hon likväl, att det kunde synas ovänligt och otacksamt att visa sig likgiltig för ett pris, som med sådan möda och ansträngning blivit vunnet.

»Ett sådant vackert skrin !» sade hon och lutade sig fram mot den lilla kistan. »Det är tillverkat i Indien, antar jag?»

»Ja, i Benares, efter allt att döma.»

»Och så tungt det är!» utropade hon och försökte lyfta det. »Skrinet måste i sig självt vara av ganska stort värde. Var är nyckeln?»

»Small kastade den i Thames», svarade jag. »Vi få ta till mrs Forresters eldgaffel.»

På skrinets framsida fanns en tjock, bred hasp, föreställande bilden av en sittande Buddha. Jag stack eldgaffeln in under haspen och bände kraftigt till — låset sprang upp med en ljudlig smäll. Med darrande händer öppnade jag locket. Miss Morstan och jag stirrade häpna på varandra. Skrinet var tomt!

Ej underligt, att det var tungt: de massiva sidoväggarna voro runt omkring två tredjedels tum tjocka. Kistan var tillverkad med största omsorg och skicklighet; den var ytterst solid och var tydligen från början bestämd till förvaringsrum åt saker av stort värde; men nu innehöll den ej minsta tillstymmelse till guld eller ädelstenar: den var fullkomligt tom.

»Skatten finns ej — den är försvunnen», sade miss Morstan lugnt.

När jag fick riktigt klart för mig, vad dessa ord inneburo, tycktes allt omkring mig ljusna. Jag hade ej förrän nu, när den väl var borta, gjort mig reda för; hur tungt den stora skatten från Agra vilat på mitt hjärta. Det var utan tvivel själviskt, trolöst, ja, rent av orätt, men jag kunde ej tänka på annat än att den mur av guld, som stått emellan oss, nu försvunnit.

»Gud vare tack och lov!» utbrast jag ur djupet av min själ.

Hon betraktade mig småleende.

»Varför säger ni så?» frågade hon.

»Emedan jag nu kan hoppas komma er närmare», sade jag och fattade hennes hand. Hon lät den ligga kvar i min.

»Emedan jag älskar er, Mary, så sant, så uppriktigt som en man någonsin älskat en kvinna. Emedan denna skatt, dessa rikedomar, höllo mina läppar förseglade. Men nu, när skatten ej längre finns till, kan jag få säga er, hur högt jag älskar er. Det var därför jag sade: 'Gud vare tack och lov!'»

»Då säger jag också 'Gud vare tack och lov'», viskade hon ömt, i det jag drog henne in i min famn.

Och jag visste, att jag den natten vunnit en av de största skatter, jorden äger att bjuda.

XII.
JONATHAN SMALLS MÄRKVÄRDIGA ÄVENTYR

Den hederlige, fryntlige polisinspektören fick tillfälle att öva sig i tålamod, ty det dröjde ganska länge, innan jag åter uppenbarade mig för honom. Han såg helt besviken ut, när jag visade honom det tomma skrinet.

»Farväl med belöningen» sade han dystert. »Där det inte finns några pengar, får man ingen betalning. Den här historien hade varit värd en tiopundssedel både för Sam Brown och mig, om skatten hade funnits kvar i skrinet.»

»Mr Thaddeus Sholto är mycket rik», sade jag; »han ska' nog inte låta er gå miste om er belöning, vare sig han fått sin del av skatten eller ej.»

Inspektören skakade tvivlande på huvudet.

»Det var en snygg affär», sade han, »och det är nog också mr Athelney Jones' åsikt.»

Hans förutsägelse gick i fullbordan: detektiven såg allt annat än glad ut, när jag kom hem till Baker Street och visade honom det tomma skrinet. De hade anlänt till vår bostad en liten stund före mig — Holmes, fången och detektiven — ty de hade så till vida ändrat sin plan, att de först inlämnat rapport på polisvaktkontoret. Holmes låg bekvämt tillbakalutad i sin länstol med det vanliga likgiltiga uttrycket på sitt ansikte; Small satt mitt emot honom på en stol med träbenet i kors över det friska benet. När jag visade de andra det tomma skrinet, lutade han sig bakåt och brast ut i högt gapskratt.

»Det här är din tillställning, Small», sade Athelney Jones i hög grad förargad.

»Ja visst — jag har gömt skatten på ett ställe, som ni aldrig skall lyckas upptäcka», svarade Small triumferande. »Skatten var min, och när jag själv inte kunde få någon glädje av den, så skulle så tusan heller någon annan få det. Jag säger er, att ingen själ på jorden annat än de tre straffångarna på Andamanerna och jag själv har minsta rätt till dyrbarheterna. Och nu vet jag, att jag inte kan ha någon nytta av dem, och det kan inte mina kamrater heller. Jag har hela tiden handlat lika mycket å deras vägnar som å mina egna — det har alltid varit 'De fyras tecken' — alltid. Och jag vet, att de skulle ha gjort precis som jag och kastat skatten i Thames hellre än låta någon av Sholtos eller Morstans släkt få den. Det var inte för att rikta dem, som vi togo Achmets liv. Skatten finns, där nyckeln är och där lille Tonga är. När jag såg, att er barkass skulle lyckas hinna upp oss, gömde jag dyrbarheterna på säkert ställe. Den här historien inbringar er inga rupees.»

»Ni vill försöka lura oss, Small», sade Jones strängt. »Om ni hade velat kasta skatten i Thames, skulle det ju ha gått lättast för er, i fall ni kastat dit skrinet och dess innehåll på samma gång.»

»Lättare för mig att kasta dit, ja, och lättare för er att fiska upp», svarade fången med en lång, slug sidoblick. »Den karl, som var klippsk nog att kunna knipa mig, kan ock finna på ett sätt att hyva upp en järnkista från bottnen av en flod. Nu, när juvelerna ligga spridda över en yta av fem mil eller så, har det sig litet svårare. Men inte var det med lätt hjärta jag gjorde det, inte — jag var så gott som halvtokig av raseri, när ni hunno upp oss. Fast det tjänar ju ingenting till att gräma sig över saken nu. Jag har haft tur här i livet emellanåt — jag har otur för det mesta och jag har lärt mig, att inte sörja över det, som ej kan hjälpas.»

»Men det här är en mycket allvarsam sak, Small», sade detektiven. »Om ni hade understött rättvisan i stället för att, som ni gjort, sätta er på tvären, skulle ni haft större utsikt att få en mildare dom.»

»Rättvisan!» brummade f. d. straffången. »En vacker rättvisa! Vems var väl skatten, om den ej var vår? Finns det någon rättvisa i, att jag skulle överlämna den till sådana, som ej rört minsta finger för att få den i sitt våld. Hör på, så skall jag säga er, vad jag utstått för att vinna den! Tjugu långa år har jag tillbragt i de förbannade, febersjuka sumptrakterna, hela dagen under arbete i mangroveträdens skugga, hela natten fastkedjad i en eländig hydda, biten av moskiterna, plågad av feber och frossa, illa behandlad av varje satan till svart fångvaktare, som tyckte om att spela översittare mot en vit man. Det var på det sättet jag förvärvade min rätt till skatten från Agra, och här sitter ni och pratar om 'rättvisa', därför att jag inte kan inse, att jag var skyldig betala priset och låta en annan dra fördel av vinsten. Jag ville tusen gånger hellre dingla i galgen eller få en av Tongas pilar i kroppen på mig, än leva i en fångcell och veta, att andra i lugn och överflöd bo i ett palats, betalt med de pengar, som med rätta tillhöra mig.»

Small hade låtit sin mask av stoicism falla; orden formligen störtade från hans läppar, hans ögon gnistrade och handklovarna rasslade kring hans konvulsiviskt darrande händer. Vid åsynen av fångens passionerade utbrott insåg jag mer än väl, att det ej varit en ogrundad eller onaturlig rädsla, som bemäktigat sig major Sholto, när han fick veta, att den av honom förorättade mannen var på spår efter honom.

»Ni glömmer, att vi ej känna till något av vad ni hänsyftar på», sade Holmes lugnt. »Vi ha ännu ej hört er historia och äro således ej i stånd att bedöma, i vad mån ni ursprungligen kan ha haft rätten på er sida.»

»Nå ja, sir, ni har på det hela taget behandlat mig väl, fastän jag nogsamt inser, att det är er jag har att tacka för de här 'armbanden'. Men jag hyser inget agg till er för den sakens skull — det gick öppet och ärligt till. Om ni vill höra min historia, har jag ej något emot att berätta den. Allt, vad jag nu kommer att säga — vartenda ord — är sanning, det svär jag vid Gud. Tack så mycket! Var snäll och sätt glaset här bredvid mig, så att jag kan få fukta läpparna, när de bli för torra.»

»Jag är född och uppfödd i Worcestershire, ej långt från Pershore. Antagligen skulle ni på den trakten finna en massa familjer vid namn Small, om ni ville göra er besvär med att höra efter. Själv har jag ofta funderat på att se mig litet om i min fädernebygd, men sanningen att säga, så var jag just aldrig någon heder för familjen, och jag tror ingen av de mina skulle bli värst glad över att se mig igen. De äro alla hederliga, gudfruktiga människor, som i lugn och ro odla sin jord och äro välkända och ansedda på många mils omkrets; jag har alltid tyckt om ett fritt, kringströvande liv. När jag var aderton år gammal, blevo de mig alldeles kvitt; jag råkade i 'klabberi' för en jäntas skull och såg ingen annan utväg ur eländet än att ta värvning vid ett regemente, som just skulle ge sig av till Indien.

»Men det var nog inte meningen att jag skulle bli soldat. Jag hade jämnt och nätt hunnit lära mig gå i takt och hantera musköten, då jag en vacker dag var dum nog att ta mig ett bad i Ganges. En tur för mig var, att sergeanten vid mitt kompani, John Hodder, befann sig i vattnet på samma gång som jag; han var en av de styvaste simmarne i hela armen. En krokodil tog fast i mig, just som jag kommit halvvägs över floden och nöp av mitt högra ben strax ovan knäet, lika nätt och fint, som en fältskär skulle ha gjort. Av förskräckelse och blodförlust svimmade jag och hade troligen drunknat, om Hodder ej fattat tag i mig och bogserat mig i land. I fem månader låg jag på hospitalet, och när jag äntligen kunde linka ut därifrån med den här trästumpen fastbunden vid den bit av benet, som fanns i behåll, fick jag veta, att jag såsom varande invalid var struken ur armens rullor; till någon slags aktiv tjänst dugde jag ju heller inte.

»Herrarna kunna nog tänka sig, att jag inte rosade marknaden — en stackars oduglig krympling var jag, fast jag inte hade tjugu år ens på nacken. Emellertid visade sig min olycka snart vara en ren välsignelse för mig. En man, vid namn Abel White, som hade stora indigoplantager, behövde en uppsyningsman för att hålla alla hans coolies i styr och se till att de skötte sitt arbete. Han var bekant med min överste, som alltsedan olyckshändelsen intresserat sig för mig. För att nu inte dra allt för långt ut på historien, så vare det nog sagt, att jag på överstens rekommendation fick platsen; enär största delen av min tid måste tillbringas på hästryggen, var träbenet mig ej till hinder — jag hade ett så pass stort stycke av benet kvar, att jag ledigt kunde hålla mig fast i sadeln. Allt vad som fordrades av mig var, att jag skulle rida över plantagen, se efter, hur folket arbetade, och rapportera dem, som voro lata och vårdslösa. Jag fick ganska god lön, min bostad var rymlig och snygg, och jag kände mig belåten med utsikten att tillbringa hela mitt återstående liv på en indigoplantage. Mr Abel White var en snäll, välvillig människa; han kom ofta ner till mig i min lilla koja och satt och rökte och pratade med mig — en vit man därute känner sig alltid vänligare stämd mot sina landsmän, än han gör härhemma.

»Men jag har ständigt förföljts av otur. Plötsligt och utan minsta varning, bröt det stora upproret ut. Den ena månaden såg Indien lika lugnt och fridfullt ut som Surrey eller Kent — den nästa hade tvåhundra tusen svarta djävlar kommit lösa, och det kunde inte ha varit värre i själva helvetet. Ja, herrarna ha nog bättre reda på den saken än jag — läsning är just inte i min väg. Jag känner bara till det, som jag sett med mina egna ögon. Vår plantage var belägen på en plats, som hette Muttra, nära gränsen till de nordvästra provinserna. Natt efter natt var himlavalvet flammande rött av skenet från brinnande bungalows, och dag efter dag passerade små skaror av européer med hustrur och barn förbi, där vi bodde. De voro på väg till Agra, den närmaste garnisonsorten. Mr Abel White var en envis man. Han hade fått i sitt huvud, att man gjorde alldeles för mycket affär av 'historien', som han kallade det, och trodde att upproret skulle ta slut lika hastigt, som det börjat. Där satt han i allsköns ro på sin veranda, smuttade på sin wiskygrogg och rökte sin cheerot, under det landet runt omkring honom stod i eld och lågor och genljöd av upprorsmännens tjut och skrik. Vi ville naturligtvis inte lämna honom i sticket, jag och Dawson — han var förvaltare och bokhållare, och hans hustru skötte hushållet för mr White. Men en vacker dag kom turen till oss. Jag hade i något ärende varit borta på en annan plantage och red framåt kvällen långsamt hem, då min blick föll på ett egendomligt föremål, som låg på botten av en brant ravin. Jag red dit för att se efter vad det kunde vara, och blodet isades i mina ådror, när jag såg, att det var Dawsons hustru, fullkomligt sönderhackad och till hälften uppäten av hundar och schakaler. Litet längre fram på vägen låg Dawson själv utsträckt med ansiktet mot marken och en tom revolver i handen; han var stendöd, men fyra sepoys, som livlösa lågo i hög ej långt från honom, vittnade om att han sålt sitt liv dyrt nog. Jag höll in min häst och funderade ett ögonblick på vilken väg jag borde taga. I detsamma såg jag en tjock rökpelare stiga upp från Abel Whites bungalow, och snart slogo flammorna ut genom taket. Jag insåg då, att jag ej kunde vara min principal till någon nytta; jag skulle endast riskera mitt eget liv, om jag blandade mig i saken. Från det ställe, där jag befann mig, kunde jag se hundratals av de svarta avgrundsandarna, alltjämt klädda i sina röda uniformsrockar, under vilda tjut dansa kring det brinnande huset. Några av dem pekade på mig, och ett par kulor veno förbi mitt huvud; detta var mig nog — jag satte hästen i galopp och befann mig frampå nattsidan i säkerhet inom Agras murar.

»Emellertid var säkerheten inte särdeles stor där heller. I hela landet var ett liv som i en svärmande bikupa. Där engelsmännen kunde samlas i små skaror, lyckades de försvara precis så stort stycke land, som deras kanoner behärskade. Överallt eljes voro de hjälplösa flyktingar. Det var en strid mellan miljoner å ena sidan och några få hundraden å den andra; och det mest upprörande av alltsammans var, att de män, vi kämpade emot — infanteri, kavalleri, artilleri — voro våra egna trupper, män, som vi själva undervisat och inövat, soldater, som stredo med våra vapen och lystrade till de signaler, vi lärt dem. I Agra lågo stationerade tredje bengaliska fusilier-regementet, några sikhs, två skvadroner kavalleri och ett batteri artilleri. Köpmännen och deras underordnade hade bildat en kår av frivilliga, och till denna slöt jag mig, trots mitt träben. I början av juli gingo vi ut mot rebellerna, mötte dem vid Shahgunge och slogo dem i ett par drabbningar; men så tog vårt krutförråd slut, och vi måste åter draga oss inom stadens murar.

»Från alla hall nådde oss intet annat än de mest sorgliga nyheter, och detta var ej att undra på. Om herrarna se på kartan, syns det tydligt, att vi voro mitt upp i eländet. Lucknow ligger ungefär hundra mil åt öster och Cawnpore omkring lika långt åt söder. Från vartenda ett av kompassens alla hörn hörde man ej talas om annat än mord, tortyr och de mest upprörande nidingsdåd.

»Agra är en ganska stor stad, ett tillhåll för alla slags grymma och fanatiska djävulsdyrkare. Vi stackars få européer voro så gott som bortkomna på de trånga, slingrande gatorna. Vår anförare gick därför över floden och intog en fast ställning i den gamla befästa delen av Agra. Jag vet inte, om någon av herrarna läst eller hört talas om den där gamla fästningen. Det är ett högst egendomligt ställe — det märkvärdigaste jag någonsin sett — och jag har varit i en del konstiga vinklar och vrår i mina dar. Till att börja med är själva fästet alldeles oerhört stort. Jag tror nog, att det sträcker sig över flera tunnland. En del är modernt byggd; i denna del installerades hela vår garnison, kvinnor, barn, livsmedel och allt möjligt annat, och det blev ändå tillräckligt med plats över. Men den nya, modärna delen kan i storlek ej ens tillnärmelsevis jämföras med de gamla byggnaderna, som stå alldeles övergivna, helt och hållet överlämnade åt skorpioner och tusenfotingar. Där finns stora salar, slingrande gångar och korridorer — det är inte lätt för folk att ta sig fram i alla krokarna. Det var heller inte ofta någon gick dit — möjligen några turister, som ville se, hur det gamla fortets innandöme tog sig ut vid fackelsken.

»Floden, som bred och majestätisk flyter rakt förbi fästningens framsida, utgör där ett skydd för densamma, men på de andra tre sidomurarna finnas en mängd dörrar och portar. Dessa måste naturligtvis bevakas, och vi hade knappt folk nog att besätta byggnadens hörn och servera kanonerna. Det var alldeles omöjligt att utställa vaktposter vid de otaliga ingångarna. Vi organiserade ett slags högvakt mitt på den stora borggården och ställde de förnämsta portarna under bevakning av en vit man och ett par infödingar. Jag fick i uppdrag att vissa timmar under natten ansvara för en liten långt från centrum belägen dörr på byggnadens sydvästra sida. Två sikhs ställdes under mitt befäl, och om något misstänkt förspordes, skulle jag genast avlossa ett skott ur mitt gevär — hjälp skulle ögonblickligen utskickas från högvakten. Som denna emellertid var belägen mer än tvåhundra steg från det ställe, där jag stod på post, och vägen oss emellan var en fullständig labyrint av smala gångar och korridorer, var det ganska tvivelaktigt, om mina kamrater i händelse av ett verkligt anfall skulle kunna anlända i tid och bli till någon nytta.

»Nå ja — jag kände mig i alla fall ganska stolt över att ha fått ett slags ansvarspost, och det fastän jag ej var annat än en rå rekryt, som till på köpet gick på träben. Två nätter höll jag vakt tillsammans med mina bägge hinduer. De voro storväxta, grovt byggda karlar med grymt, stolt utseende; båda hade som soldater slagits mot oss vid Chilian Wallah. Den ene hette Mohamet Singh, den andre Abdullah Khan. De talade engelska ganska bra, men jag lyckades sällan få ett ord ur dem — de tyckte mer om att hela natten igenom stå och prata med varandra på sin besynnerliga rotvälska. Vad mig själv angår, så brukade jag för det mesta stå utanför porten och betrakta den breda flodens skimrande vågor och de många tindrande ljusen i den stora staden. De skarpa trumvirvlarna, de oupphörligt ljudande tamtams, de av opium och 'bang' berusade rebellernas tjut och skrän påminde oss hela tiden om det farliga grannskapet. Varannan timme gjorde vakthavande officern sin rund för att försäkra sig om, att allt var lugnt.

»Tredje natten var mörk och dyster; det blåste och regnade utan uppehåll, och det var ingalunda angenämt att i ett dylikt väder timme efter timme stå på post. Gång på gång försökte jag förgäves komma i samspråk med mina sikhs. Klockan två på morgonen passerade vakten och avbröt för ett ögonblick nattens tröstlösa enformighet. När jag övertygat mig om, att mina kamrater på inga villkor kunde förmås att konversera, tog jag fram min pipa och lade bort min musköt för att slå eld på en tändsticka. I samma ögonblick kastade sig de bägge sikherna över mig. Den ene ryckte min bössa åt sig och höll den i jämnhöjd med mitt huvud, under det den andre satte en kniv mot strupen på mig och svor, att han skulle skära halsen av mig, om jag gjorde den minsta rörelse.

»Min första tanke var, att de här kanaljerna voro i förbund med rebellerna, och att detta var början till ett anfall på fortet. Om sepoys lyckades bemäktiga sig en enda ingångsport, måste fästet falla i deras händer och kvinnor och barn skulle bli behandlade på samma sätt som i Cawnpore. Herrarna tänka kanske, att jag så vitt möjligt är söker rättfärdiga mig själv, men jag ger mitt hedersord på, att jag, när den saken kom för mig, öppnade munnen för att ge till ett rop, som, även om det bleve mitt sista, likväl skulle alarmera högvakten. Karlen, som höll mig fast, tycktes gissa mina tankar; han lutade sig ner över mig och viskade: 'Gör inget buller! Det är ingen fara för fästningen — det finns inga rebeller på denna sidan floden!' Orden ljödo sanna och övertygande, och jag visste, att jag var dödens rov i samma stund jag öppnade läpparna — det läste jag tydligt i min fiendes mörka, blixtrande ögon. Jag låg därför tyst och stilla, i avvaktan på vad de egentligen ville mig.

»'Hör på, sahib', sade den störste och djärvaste av det värda paret, han, som kallades Abduliah Khan. 'Ni måste antingen stå på vår sida nu eller ock mista livet. Den sak det gäller är viktig för oss — och vi tveka ej. Antingen svär ni på de kristnas kors, att ni med liv och själ vill bli en av de våra, eller ock blir er kropp denna natt kastad i floden och vi övergå på rebellernas sida. Det finns ingen medelväg. Vilket skall det bli — liv eller död? Vi kunna ej ge er mer än tre minuter för att göra ert val — tiden hastar, och allt måste vara undanstökat, innan vakten nästa gång gör sin rond.'

»'Hur kan jag väl bestämma mig?' tubrast jag. 'Ni har ju inte sagt mig, vad ni vill att jag skall göra. Men det säger jag er på förhand, att om det är något djävulstyg mot fästningen, så vill jag inte ha med det att beställa — kör då så gott först som sist kniven i mig.'

»'Det är ingenting, som gäller fästningen', sade han. 'Vi ämna inte be er göra något annat än det, som engelsmännen komma hit i landet för — vi vilja bara göra er rik. Om ni i natt vill stå på vår sida och hjälpa oss, så svära vi på den blottade kniven den tredubbla ed, som ingen sikh någonsin brutit och lova, att ni skall få er del av bytet. Fjärdeparten av skatten skall bli er. Rättvisare kan det ju ej vara.'

»'Men vad är det för en skatt, ni talar om?' frågade jag. 'Inte har jag något emot att bli rik, inte, om ni vill visa mig, på vad sätt det kan ske.'

»'Vill ni då svära', sade han, 'vid er fars huvud, er moders ära och det kors ni dyrkar, att aldrig, varken nu eller hädanefter lyfta er hand eller yttra ett ord emot oss?'

»'Ja, det svär jag, förutsatt att fästningen ej utsättes för någon fara', svarade jag.

»'Då svära vi också, min kamrat och jag, att ni skall få fjärdedelen av skatten — den skall delas lika mellan oss fyra.'

»'Men vi äro ju bara tre', sade jag.

»'Nej — Dost Akbar måste ha sin del. Vi ska' berätta er alltsammans, medan vi vänta på dem. Ställ dig vid porten, Mahomet Singh, och giv oss tecken, när de komma. Saken förhåller sig så, sahib, och jag berättar er den, medan jag vet, att en ed är helig för en 'feringhee' och vi kunna hysa förtroende för er. Hade ni varit en lögnare till hindu skulle — även om ni svurit vid alla de falska gudarna i deras falska tempel — ert blod färgat min kniv röd och er kropp nu flutit i den mörka floden. Men sikhen känner engelsmannen, och engelsmannen känner sikhen. Giv alltså ert öra till vad jag har att säga'.

»'I de norra provinserna finns en rajah, som äger stora rikedomar, fastän hans land är litet. Många dyrbarheter har han ärvt av sin fader, många har han själv förvärvat, ty han har en lågsinnad själ och samlar guld i sin skattkammare hellre än att använda det till goda och nyttiga ting. När upproret bröt ut, ville han vara vän både med lejonet och tigern — med sepoys och med Kompaniets rajah. Snart trodde han emellertid, att de vite männens sista timme var slagen — hela landet genljöd av berättelserna om deras död eller deras flykt. Men som rajahn var en klok man, uppgjorde han sin plan så, att han, hända vad hända ville, skulle åtminstone ha hälften av sin skatt i behåll. Guldet och silvret behöll han kvar hos sig i sitt palats; men de dyrbaraste ädelstenarna och de vackraste pärlorna han ägde, lade han i en järnkista och sände denna med en trogen tjänare, förklädd till köpman, till det väl befästa Agra; där skulle skatten ligga i förvar, tills fred åter rådde i landet. På detta sätt skulle han, om rebellerna vunno, ha sitt guld i behåll; om Kompaniet segrade, skulle hans juveler vara i säkerhet. Sedan han sålunda delat sina ägodelar, gjorde han gemensam sak med sepoys, som tycktes ha övertaget. Genom detta hans handlingssätt blir hans egendom — det vet ni, sahib — deras, som förblivit landets herrar trogna.'

»'Denne föregivne köpman, som färdas under namnet Achmet, befinner sig nu i staden Agra och önskar skaffa sig tillträde till fästningen. I sitt sällskap har han min fosterbror, Dost Akbar, som är invigd i hemligheten. Dost Akbar har lovat att i natt föra honom till en av fästets sidoingångar, och hans val har fallit på den av oss bevakade. Han skall snart vara här — Mahomet Singh och jag skola ta emot honom. Stället är ensligt — ingen vet, att han ämnat sig hit. Världen får aldrig höra talas om köpman Achmet — rajahns stora skatt skall delas oss emellan. Vad säger ni om det, sahib?'

»Hemma i Worcestershire är ett människoliv ett stort och heligt ting; men man frågar ej så mycket därefter, när eld och blod omge en på alla sidor och man blivit van att möta döden vid alla tider och i alla skepnader. Om Achmet krämare levde eller dog var mig fullkomligt likgiltigt, men jag lyssnade ivrigt till berättelsen om rajahns skatt och gladdes vid tanken på, hur mycket jag skulle kunna uträtta med den i mitt gamla fosterland, och hur de mina skulle förvånas, när de fingo se familjens 'svarta får' komma hem med fickorna fulla av blanka guldstycken. Jag hade redan gjort mitt val. Abdullah Khan, som trodde, att jag ännu tvekade, ansatte mig åter för att få ett bestämt svar.

»'Betänk, sahib', sade han, 'att om denne man blir tagen av kommendanten, blir han hängd eller skjuten; regeringen lägger beslag på dyrbarheterna, och ingen människa får gott av en endaste rupee. Och alldenstund vi ju ta karlen fången, varför skulle vi inte också kunna göra resten? Juvelerna må lika bra hos oss som i Kompaniets kassakistor. Skatten är stor nog att göra var och en av oss till en rik man och mäktig hövding. Ingen behöver få reda på saken — vi äro ju så långt borta från andra människor. I det fallet ha vi det bra ställt för oss. Säg nu, sahib, om ni vill stå på vår sida eller om vi skola nödgas behandla er som en fiende?'

»'Jag är er med kropp och själ', svarade jag.

»'Så mycket bättre för er', svarade han och räckt mig min musköt. 'Ni ser, att vi hysa tillit till er — er ed kan lika litet som vår brytas. Nu ha vi ej annat att göra än vänta på min bror och Achmet.'

»'Har er bror någon aning om, vad ni ämnar ta till?' frågade jag.

»'Planen är hans — det är han, som uppgjort den. Låt oss nu gå till porten och avlösa Mahomet Singh — han har länge nog fått sköta vakthållningen ensam.'

»Regnet föll alltjämt, tätt och utan uppehåll, ty den våta årstiden hade just börjat. Tunga, svarta moln drevo långsamt över himlavalvet, och man kunde ej se mer än ett stenkast framför sig. Alldeles invid porten låg en djup vallgrav, men vattnet i densamma var på sina ställen uttorkat, så att man med lätthet kunde gå från den ena sidan till den andra. Jag kände mig helt kuslig till mods, där jag i sällskap med de två grymma sikherna stod och inväntade den man, som gick sin säkra död till mötes.

»Plötsligt blev jag varse skenet från en blindlykta på andra sidan vallgraven. Det försvann bakom de höga, uppkastade jordvallarna, men kom snart åter i sikte, denna gång närmare oss.

»'Här ha vi dem!' utropade jag.

»'Ropa an honom som vanligt, sahib!' viskade Abdullah. 'Giv honom ingen anledning till fruktan. Skicka honom in med oss — vi ska' ta oss an honom under det ni står här på vakt. Håll lyktan i beredskap, så att vi kunna övertyga oss om, att det verkligen är han.'

»Ljusskenet närmade sig långsamt, och snart kunde jag urskilja två mörka gestalter, som blevo stående på vallgravens motsatta sida. Jag lät dem klättra ner för den ganska branta sluttningen, vada genom dyn och klänga sig halvvägs upp till porten, innan jag ropade dem an.

»'Vem där?' sade jag med dämpad röst.

»'God vän', ljöd svaret.

»Jag drog upp skärmen på min blindlykta och lät ljuset fritt strömma ut emot de kommande. Den förste var en ovanligt reslig, kraftigt byggd sikh, med ett kolsvart skägg, som nästan räckte ner till hans '»cummerbund'. Jag har aldrig sett en sådan jätte till karl på annat än sådana ställen, där folk visar sig för pengar. Den andre var liten till växten, tjock och fet; han hade en stor gul turban på huvudet och bar i handen ett knyte inlindat i en sjal. Han tycktes utom sig av rädsla, hans händer darrade, som om han haft frossa, och han såg sig oupphörligt om med sina små klara, gnistrande ögon, lik en råtta, som ämnar våga sig ut ur sitt hål. Jag ryste vid tanken på att slå ihjäl honom, men så kom jag ihåg skatten och förhärdade mitt hjärta.

»'Tag mig under ert beskydd, sahib', flämtade han; 'beskydda den stackars olycklige köpman Achmet. Jag har färdats tvärs igenom Rajpootana för att söka skydd inom Agras murar. Jag har blivit rövad, slagen och misshandlad därför att jag är Kompaniets vän. Välsignad vare den stund, då jag än en gång är i säkerhet — jag och mina fattiga ägodelar.'

»'Vad har ni där i knytet?' frågade jag.

»'Ett litet järnskrin', svarade han. 'Det innehåller några gamla, min familj tillhöriga föremål, som för andra ej äga minsta värde, men som jag ogärna skulle vilja förlora. Men jag är ingen utarmad tiggare — jag skall belöna er, unge sahib, och er guvernör också, om han skänker mig det skydd, jag begär.'

»Jag stod ej längre ut med att underhandla med karlen. Ju mer jag betraktade hans feta, uppskrämda ansikte, desto omöjligare tycktes det mig, att vi med kallt blod skulle kunna mörda honom.

»'För honom till högvakten', sade jag.

»De bägge sikherna togo honom emellan sig, jätten följde bakom; så tågade de in genom det mörka portvalvet. Aldrig har en människa så på alla sidor varit omgiven av döden. Jag blev stående på post med lyktan i hand.

»Jag kunde höra det jämna trampet av deras fötter, när de vandrade sin väg fram genom de långa, slingrande korridorerna. Plötsligt upphörde stegen — jag förnam ljudet av röster; av häftigt brottande, av tunga slag eller stötar. Ett ögonblick senare märkte jag till min förfäran, att någon i vildaste fart kom rusande åt det håll, där jag stod. Jag vände min lykta mot den långa, mörka gången, och där såg jag den fete lille karlen med vindens hastighet komma löpande; blodet rann från hans ansikte, och i hälarna på honom ilade i fyrsprång den jättelike, svartskäggige sikhen med en stor kniv i handen. Jag har aldrig sett en människa springa så fort, som den lille köpmannen, och jag insåg tydligt, att om han lyckades komma förbi mig ut i det fria, skulle han kunna rädda sig. Mitt hjärta veknade ett ögonblick, men tanken på skatten gjorde mig åter hård och mordlysten. När han kommit mitt för mig kastade jag min musköt mellan benen på honom — har föll och rullade runt ett par gånger likt en skjuten hare. Innan han hunnit resa sig, var sikhen över honom och stötte sin kniv i hans sida. Han gav ej det minsta ljud ifrån sig och rörde ej en muskel — min tro är, att han bröt halsen av sig, när han föll. Herrarna se själva, att jag håller mitt löfte. Jag talar om allting precis som det hände, antingen det ställer mitt eget handlingssätt i vacker dager eller ej.»

Small avbröt ett ögonblick sin berättelse och sträckte ut sina bundna händer efter den viskygrogg, Holmes lagat till åt honom. Vad mig själv angår, så måste jag bekänna, att vår fånge nu ingav mig en obetvingelig avsky, ej endast för den hemska mordgärning, i vilken han tagit del, utan ock för hans likgiltiga, sorglösa sätt att framställa saken. Någon sympati från mig kunde han ej påräkna, även om han skulle drabbas av lagens strängaste straff. Sherlock Holmes och Jones sutto med händerna vilande på knäna; de voro djupt intresserade av historien, men på deras ansikten lästes ock avsmak och motvilja. Small lade förmodligen märke härtill, ty det låg en anstrykning av trots i hans röst och hållning, när han återtog tråden i sin berättelse.

»Naturligtvis gjorde vi mycket orätt — det vet jag», sade han. »Men jag skulle bra gärna vilja veta, hur många, som varit i mitt ställe, skulle ha vägrat skaffa sig sin andel av bytet, i synnerhet om de vetat, att deras vägran skulle medfört ögonblicklig död. Och när han väl var inne i fästningen, gällde det hans liv eller mitt. Hade han lyckats slippa ut därifrån, skulle hela affären ha kommit i dagen; jag skulle ha blivit ställd inför krigsrätt och arkebuserad — det fanns intet tvivel om den saken; människorna voro inte särdeles milda och fördragsamma på den tiden.»

»Fortsätt er berättelse», sade Holmes kort och befallande.

»Nå — ja — vi buro in honom, Abdullah, Akbar och jag. Och tung var han med besked, fast han var så liten. Mahomet Singh lämnades kvar att bevaka porten. Vi buro liket till ett ställe, som sikherna redan utsett och gjort i ordning. Det låg ett stycke bort, just där en lång, slingrande gång leder in till en stor, öde sal, vars murar höllo på att falla i ruiner. Golvet var i ena hörnet alldeles instörtat; det bildade en naturlig grav, och i denna lade vi Achmet krämare och täckte honom med lösa tegelstenar. Därefter gingo vi tillbaka till skatten.

»Den låg på den plats, där han låtit den falla, då han blev angripen. Skrinet var detsamma, som nu ligger framför oss här på bordet. I det utskurna handtaget hängde i ett silkessnöre en liten nyckel. Vi öppnade locket, och lyktans sken föll på en massa de skönaste och dyrbaraste ädelstenar, sådana som jag i min barndom läst och drömt om. Deras glans nästan bländade våra ögon. Sedan vi en lång stund fröjdats av deras åsyn togo vi ut dem, en och en, och uppsatte en lista på dem. Där funnos ett hundra fyrtiotre diamanter av renaste vatten, bland andra den som kallas, tror jag, 'Stora Mogul', och anses vara den näst största ädelsten, som blivit funnen. Så fanns där nittiosju mycket vackra smaragder och hundra sjuttio rubiner, av vilka dock många voro helt små. Vidare fyrtio karbunklar, tvåhundratio safirer, sextioen agater, och en hel mängd beryller, onyxar, kattögon, turkoser och andra stenar, vilkas namn jag då för tiden ej ens kände till, fastän jag sedermera fick reda därpå. Dessutom funnos i skrinet trehundra utomordentligt vackra pärlor; tolv av dessa voro sammansatta till ett slags diadem. Dessa sistnämnda hade — antagligen av major Sholto — blivit tagna ur skrinet; de funnos ej där, när jag häromdagen öppnade det.

»Sedan vi räknat alla dyrbarheterna, lade vi dem tilbaka i skrinet och buro dem till porten för att Mohamet Singh också skulle få se dem. Vi förnyade högtidligt vår ed att stå varandra bi och troget bevara hemligheten. Så kommo vi överens om att gömma vår skatt på ett säkert ställe och ej lägga beslag på den förr än fred åter rådde i landet; då skulle vi dela den oss emellan. Delningen kunde ej strax företagas, ty om man hos oss fann så dyrbara ädelstenar, skulle det uppväcka misstankar, och inom fortet fanns ingen plats, där vi hade kunnat förvara dem. Vi buro därför skrinet till samma sal eller hall, varest vi begraft den dödade köpmannen; ur den bäst bibehållna muren uttogo vi några stenar och nedlade skrinet i den därigenom uppkomna håligheten. Vi togo noga märke på stället, och dagen därefter gjorde jag fyra planteckningar, en åt oss var, och satte 'de fyras tecken' på dem alla; vi hade ju svurit, att var och en av oss skulle handla å allas vägnar och att ingen skulle ensam dra fördel av den gemensamma skatten. Och det är en ed, som jag med handen på hjärtat kan bedyra, att jag aldrig brutit.

»Det tjänar ju ingenting till att berätta herrarna, hur det stora upproret slutade. Sedan Wilson tagit Delhi och sir Colin undsatt Lucknow var ju rebellernas kraftigaste motstånd brutet. Nya truppsändningar anlände, och Nana Sahib flydde över gränsen. En flygande kolonn under överste Greathead kom till Agras undsättning och drev bort 'packet', som samlat sig omkring och i staden. Landet tycktes på god väg att bli lugnt igen, och mina kamrater och jag började hoppas, att den tid nalkades, då vi utan fruktan för upptäckt skulle kunna få njuta av vår rikedom. Men helt plötsligt blevo dessa våra förhoppningar tillintetgjorda — vi arresterades och anklagades för mord på köpman Achmet.

»Detta gick så till. När rajahn anförtrodde sina dyrbarheter åt Achmet, gjorde han det, emedan han visste sig kunna lita på denne sin tjänare. Men österländingarna äro ett misstänksamt folk; därför gav rajahn en ännu pålitligare tjänare i uppdrag att spionera på Achmet, aldrig lämna honom ur sikte, utan följa honom som skuggan. Denne spion såg, att Achmet om natten blev insläppt i fästningen. Följaktligen begärde han själv följande dag att få taga sin tillflykt inom fästets murar, men kunde där ej upptäcka minsta spår av den han sökte. Detta förekom honom så egendomligt, att han omnämnde saken för en underofficer, som ställde om, att den nådde kommendantens öron. Man företog genast en noggrann undersökning, och den mördades lik blev funnet. Och just då vi trodde oss som säkrast, blevo vi alla fyra arresterade och anklagade för mord — tre på den grund, att vi den natten haft bevakningen av ingångsporten oss anförtrodd, den fjärde, emedan han varit sedd i den mördade mannens sällskap. Men under rättegången framkom emellertid intet om de åt Achmet anförtrodda dyrbarheterna — rajahn hade blivit avsatt och tvungen att lämna Indien, och ingen hyste något särskilt intresse för honom och hans skatt. Vi blevo likväl alla fyra överbevisade om att ha varit delaktiga i mordet. De tre sikherna fingo livstids straffarbete; jag dömdes till döden, men min dom mildrades till samma slags straff, som de andra fått.

»Den ställning, i vilken vi befunno oss, hörde just inte till de allra vanligaste. Här sutto vi alla fyra med black om foten och föga utsikt till att någonsin bli fria, och en var av oss kände till en hemlighet, som gjort oss stormrika, om vi bara fått dra nytta av den. Ens blod sjöd av harm vid tanken på att nödgas under tystnad härda ut med alla möjliga små 'grötmyndiga' tjänstemäns oförskämdheter och vara tvungen att äta ris och dricka vatten, när man visste, vilka rikedomar man kunde förfoga över, om man vore fri. Man hade kunnat bli galen för mindre; men jag har alltid varit envis och styvsint — jag teg och såg tiden an.

»Äntligen tycktes lyckan gynna mig. Jag blev förflyttad från Agra till Madras och därifrån till Blair Island, en av Andamanerna. Högst få vita straffångar skickas dit, och som jag ända från början av min strafftid uppfört mig väl, fick jag snart en undantagsställning. Man lät mig ensam bebo en hydda i Hope Town, en liten by på sluttningen av Mount Harriet, och lämnade mig ganska stor frihet. Trakten är ödslig och hemsökt av febrar; den är ytterst osäker, ty hela horder av grymma, vilda människoätare ströva omkring överallt och genomborra med sina förgiftade pilar vem som kommer i deras väg. Vår sysselsättning bestod i att gräva, dika och odla jamsrot, och hela dagarna igenom hade vi fullt upp att göra; om kvällarna kunde vi ta oss till vad vi ville. Jag tog mig för att hjälpa läkaren med hans medikamentstillagning och blev inom kort ganska förfaren häri. Men dag och natt var jag på utkik efter ett tillfälle att återvinna min frihet. Som Blair Island emellertid ligger flere hundra mil från allt annat land, och det i dessa farvatten sällan eller aldrig blåser, tycktes det nästan omöjligt att lyckas undkomma.

»Läkaren, doktor Somerton, var en glad, 'livad' ung herre, och de yngre officerarna brukade ofta om kvällarna komma till honom och spela kort. Det lilla mottagningsrummet, där jag sysslade med medikamentsberedningen, låg vägg om vägg med doktorns arbetsrum; i väggen fanns en liten med glasruta försedd lucka. Ofta, när jag kände mig ensam och sorgsen till mods, släckte jag lampan och ställde mig vid luckan för att höra de muntra unga herrarnas prat och betrakta deras spel. Jag har själv alltid varit road av kortspel, och det var mig ett stort nöje att se dem spela. De, som oftast infunno sig voro major Sholto, kapten Morstan, och löjtnant Bromley Brown, som hade de infödda soldaterna under sitt befäl; så hade vi doktorn själv och ett par vid bevakningen anställda civila tjänstemän, sluga, gamla erfarna spelare. Och alltid tycktes de ha mycket trevligt och gemytligt tillsammans.

»Men en sak förvånade mig, och det var att officerarna för det mesta förlorade, under det civilisterna nästan alltid vunno. Jag vill visst inte påstå, att allting inte gick rätt till, men underligt såg det ut. De här 'fängelse-herrarna' hade just inte gjort något annat än spelat kort, alltsedan de kommit till Andamanerna, och de kände i grund och botten varandras spelsätt, under det officerarna bara spelade för att fördriva tiden och kastade korten som det syntes dem bäst. Så gick det kväll efter kväll — officerarna blevo allt fattigare och fattigare, men deras lust att fortsätta leken minskades därför ej. Major Sholto var värst däran. I början brukade han betala med guld och sedlar, men slutligen måste han ge ut skuldsedlar och det på stora belopp ändå. Emellanåt vann han ett par gånger efter varandra; men för det mesta hade han en ihållande otur. Hela dagen igenom gick han omkring, dyster och modfälld och började snart dricka mer än som var nyttigt för honom.

»En kväll förlorade han en större summa än vanligt. Jag satt i min lilla hydda, när han och kapten Morstan gingo förbi min dörr på väg till sitt kvarter. De voro själafränder, de två, och syntes nästan alltid i varandras sällskap. Majoren var alldeles utom sig för sina stora spelskulder.

»'Det är slut med mig, Morstan', sade han. 'Jag skall bli tvungen att lägga in om avsked — jag är komplett ruinerad.'

»'Å prat, kära du !» svarade kaptenen och slog sin vän på axeln. 'Nog har jag också haft den gemenaste otur, men' — — Detta var allt, som jag kunde uppfånga, men det gav mig åtskilligt att tänka på.

»Ett par dagar senare tog majoren sig en promenad nere på stranden; jag begagnade mig av tillfället och bad att få tala med honom.

»'Jag ville be majorn om ett gott råd', sade jag.

»'Vad är det fråga om, Small?' frågade han och tog cigarren ur munnen.

»'Jag ville be majorn säga mig, till vem en undangömd skatt bör överlämnas. Jag vet, var det finns en, som är värd en halv miljon pund, och som jag ju inte själv kan dra nytta av dyrbarheterna, trodde jag, att det bästa jag kunde göra var kanske att överlämna den till myndigheterna, då jag möjligen kunde få min strafftid avkortad.'

»'En halv miljon, Small?' sade han nästan viskande och såg uppmärksamt på mig för att övertyga sig om att jag inte skämtade.

»'Ja — och väl det, sir — i juveler och äkta pärlor. Och den är ganska lätt åtkomlig. Den rätte ägaren är ställd utom lagen och kan således ej göra anspråk på sin egendom; skatten tillhör den förste bäste.'

»'Den tillhör regeringen, Small', stammade han; 'regeringen är i så fall den laglige ägaren'. Men orden framstöttes på ett osäkert, tveksamt sätt, och jag visste, att han nappat på kroken.

»'Majorn anser således, att jag bör underrätta generalguvernören?' sade jag lugnt.

»'Ja visst — ja visst — men överila dig inte — du kunde komma att ångra det. Låt mig höra historien, Small — giv mig alla till saken hörande fakta'.

»Jag berättade alltsammans för honom, med några små förändringar naturligtvis, så att han inte skulle kunna identifiera ort och ställe. När jag slutat, stod han en lång stund alldeles orörlig och försjunken i djupa tankar. Av darrningen på hans läppar kunde jag se, att en strid utkämpades inom honom.

»'Det här är en mycket viktig sak, Small', sade han slutligen. 'Nämn ej ett ord därom till någon, förrän jag talat med dig en gång till.'

»Ej långt därefter kommo både han och hans vän, kapten Morstan, mitt i natten till mig.

»'Jag skulle vilja, Small, att kaptenen finge höra historien från dina egna läppar', sade majorn.

»Jag gjorde, som han bad mig.

»'Det låter, som om det vore sant', sade han. 'Tror du, att man kan våga sig på affären?'

»Kapten Morstan nickade.

»'Hör på, Small', fortsatte majoren. 'Vi ha överlagt om saken, min vän här och jag, och ha kommit till den övertygelsen, att din hemlighet egentligen alls inte angår regeringen utan är en fullkomlig privatangelägenhet; följaktligen kan du efter gottfinnande bestämma över skatten. Och nu är frågan den: vad pris begär du för din hemlighet? Vi skulle möjligen kunna ta saken om hand, ifall vi kunna komma överens om villkoren.'

»Han talade på ett lugnt, likgiltigt sätt, men hans ögon lyste av sinnesrörelse och snikenhet.

»'Å, vad det angår', svarade jag och försökte bibehålla mitt lugn, fastän jag var minst lika upprörd som han, 'så finns det för en man i min ställning endast ett enda villkor, som för honom äger någon betydelse — ni måste hjälpa mig att återvinna friheten, och ni måste se till, att mina kamrater också bli fria. Vi ska' sedan gå i kompani med er och ge er en femtedel av skatten att dela er emellan.'

»'Hm!' sade majoren. 'En femtedel! Det låter inte särdeles frestande.'

»'Det blir ungefär femtiotusen pund på er var', sade jag.

»'Men hur skulle vi kunna skaffa dig din frihet? Du vet mycket väl, att vad du fordrar, är en ren omöjlighet.'

»'Visst inte', svarade jag. 'Jag har redan tänkt ut saken in i dess minsta detaljer. Det enda hindret för vår flykt är bristen på en sjöduglig båt och på proviant för en så lång resa. Men både i Madras och i Calcutta finns en mängd små jakter, som passa alldeles utmärkt bra för ändamålet. Skaffa hit en av dem. Vi ska' i all tysthet gå ombord mitt i natten, och om ni vill låta landsätta oss någonstädes på fastlandets kust, skola vi anse, att ni uppfyllt er del av överenskommelsen.'

»'Om ni bara inte vore så många', sade han.

»'Det får bli ingen eller alla', svarade jag. 'Vi ha gått ed på det. Vi måste handla gemensamt, alla vi fyra.'

»'Du ser, Morstan', sade majoren, 'att Small står fast vid sitt ord. Han sviker inte sina vänner. Vi kunna tydligen lita på honom.'

»'Det är en ruskig affär', svarade kaptenen. 'Men, som du säger — pengarna skulle göra så mycket, att vi sluppe ta avsked.'

»'Nå ja, Small', sade majoren, 'vi få väl försöka att så vitt möjligt är, uppfylla er begäran. Men först måste vi naturligtvis förvissa oss om, att er historia är sann. Säg mig var ni gömt skrinet; jag skall skaffa mig permission och resa över till Indien nästa gång proviantångaren kommer.'

»'Inte så bråttom', sade jag och blev lugnare, ju ivrigare han visade sig. 'Jag måste ha mina tre kamraters samtycke — jag har redan sagt er, att det är vi alla fyra tillsammans eller ock ingen av oss.'

»'Dumheter!' utbrast han! 'Vad ha tre svarta kanaljer att göra med oss och vår överenskommelse?'

»'De må vara svarta eller blå', svarade jag, 'men vi är i förbund med varandra, och det får bli alla av oss eller ingen.'

»Vi beslöto oss äntligen för ett andra möte, och vid detta voro även Mahomet Singh, Abdullah Khan och Dost Akbar närvarande. Saken skärskådades från alla sidor, och slutligen lyckades vi komma överens. Vi skulle förse de bägge officerarna med planritningar av fortet i Agra och noga utpeka det ställe i muren, där skatten låg gömd. Major Sholto skulle bege sig till Indien och förvissa sig om, att våra uppgifter överensstämde med vexkliga förhållandet. Om han fann skrinet skulle han låta det stå kvar på dess plats, skicka en liten väl utrustad jakt till Rutland Island, dit vi skulle skaffa oss väg, varefter han skulle återtaga sin tjänstgöring. Sedan skulle kapten Morstan ta permission och resa oss till mötes i Agra, där vi skulle dela skatten; kaptenen skulle ta majorens såväl som sin egen andel i förvar. Alla dessa överenskommelser beseglades med de heligaste eder. Jag satt uppe hela natten, och när morgonen grydde voro de bägge planritningarna färdiga och underskrivna med 'de fyras tecken' — d. v. s. undertecknade av Abdullah, Akbar, Mahomet och mig själv.

»Ja, herrarna bli väl utledsna på min långa historia, och jag ser nogsamt, att mr Jones längtar att få mig inom lås och bom. Jag skall vara så kortfattad som möjligt. Den där gemene skurken Sholto reste till Indien, men kom aldrig tillbaka. Kapten Morstan visade mig hans namn på en av de stora postångarnas passagerarelista en kort tid efter hans avresa. Hans farbror hade dött och efterlämnat åt honom en betydlig förmögenhet, och likväl kunde han nedlåta sig att behandla oss fem stackare så som han gjorde. Morstan reste, som uppgjort var, till Agra och fann efter förmodan skatten borta. Majoren, den usle kanaljen, hade tagit den med sig, utan att ha uppfyllt ett enda av de villkor, på vilka vi invigt honom i hemligheten. Från den dagen levde jag endast för att hämnas — jag ruvade på mina hämndplaner natt och dag — det blev en allt uppslukande passion hos mig. Jag frågade ej efter lagens bud — tanken på galge och rep avskräckte mig ej. Att lyckas fly, att spåra upp Sholto, att få känna min hand kring hans strupe — det var min enda strävan. Till och med Agraskatten hade kommit att intaga andra rummet i mitt sinne — det första intogs uteslutande av mitt hämndbegär.

»Nå ja — jag har mer än en gång i mitt liv satt mig saker och ting före, och oftast har jag drivit min vilja igenom. Men nog fick jag i det här fallet vänta länge, innan min dag randades. Jag har redan sagt er, att jag snappat upp litet kunskap i medicin. En dag, då doktor Somerton låg i stark feber och ej kunde röra sig, fann en avdelning straffångar en liten inföding i skogen. Han var genomsjuk och hade dragit sig undan till ett ensligt ställe för att dö. Jag tog honom om hand, fastän han var lika elak och gallsprängd som en huggorm; efter ett par månader hade jag lyckats kurera honom, men som han fattat en viss tillgivenhet för mig, ville han ej gå tillbaka till sina gömslen i skogen, utan höll sig ständigt i närheten av min hydda. Jag lärde mig ett och annat av hans språk, och detta kom honom att sluta sig än närmare till mig.

»Tonga — så hette den lille vilden — var en duktig sjöman och ägde en stor, rymlig kanot. När jag märkte, att han i sin hängivenhet ville göra allt för att tjäna och hjälpa mig, såg jag en utväg till räddning. Jag överlade om saken med honom. Han skulle en viss natt komma med sin båt till ett gammalt varv, som aldrig bevakades, och ta mig ombord. Jag tillsade honom att anskaffa flere kalebasser med vatten och så stort förråd som möjligt av jamsrot, kokosnötter och batater.

»Han var trogen och tillgiven, lille Tonga. Ingen människa har någonsin haft en pålitligare kamrat än jag hade i honom. Den överenskomna natten låg hans båt vid varvet. Det hände emellertid, att en av bevakningskarlarna stod därnere — en gemen 'svarting', som aldrig låtit något tillfälle att såra och skymfa mig gå förlorat. Jag hade alltid svurit honom hämnd, och nu tycktes Ödet ha ställt honom i min väg, så att jag skulle få betala honom min skuld, innan jag lämnade ön. Han stod på stranden med ryggen vänd mot mig och karbinen på axeln. Jag såg mig om efter en sten för att krossa hans skalle med, men kunde ej upptäcka någon.

»Då flög en tanke helt plötsligt genom huvudet på mig och visade mig, var jag skulle finna ett vapen. Jag satte mig helt lugnt ner och lösgjorde remmarna, som fastband mitt träben. I tre långa skutt nådde jag stället där karlen stod. Han lade an med sin karbin, men innan skottet brunnit av, hade jag spräckt huvudskålen på honom. Herrarna kunna ännu se märket här i träet — det var den här sidan av träbenet, som råkade hans hårda skalle. Jag föll omkull på samma gång som han — jag kunde inte hålla balansen — men när jag steg upp, blev han liggande utan att göra den ringaste rörelse. Så gav jag mig i väg ner till båten, och inom en timme voro vi i öppen sjö. Tonga hade tagit med sig alla sina jordiska ägodelar, sina vapen och sina gudar. Bland annat hade han medfört ett långt bambuspjut och några mattor av kokosfibrer; detta material använde jag till mast och segel. I hela tio dagar irrade vi omkring på havet; den elfte dagen blevo vi till vår glädje upptagna av ett stort handelsfartyg, på väg från Singapore till Jiddah med en massa malajiska pilgrimer. De voro några högst konstiga 'kurrar', men Tonga och jag kommo snart på god fot med dem. De ägde en mycket förträfflig egenskap: de läto folk vara i fred och gjorde inga onödiga frågor.

»Men herrarna skulle nog inte bli belåtna, om jag gav mig till att berätta alla de äventyr, för vilka min lille kamrat och jag blevo utsatta — vi skulle då bli sittande här, tills solen rann upp. Tonga och jag drevo omkring litet varstans i världen, men det var alltid något, som kom i vägen, när vi ämnade oss till London. Emellertid lämnade jag aldrig mitt mål ur sikte. Jag brukade drömma om Sholto om nätterna. Hur många hundra gånger har jag inte i drömmen tagit livet av honom! För tre eller fyra år sedan kommo vi äntligen till England. Det var inte svårt att få reda på, var Sholto bodde, och jag började genast försöka skaffa mig underrättelser om, huruvida han förvandlat de stulna dyrbarheterna i pengar eller hade dem kvar orörda. Jag stiftade bekantskap med någon, som kunde hjälpa mig — jag nämner inga namn, för jag vill inte bringa någon i olycka — och jag fick snart veta, att majoren hade alla juvelerna i behåll. Så försökte jag på många sätt att komma åt honom; men han var mig för slug, och hade dessutom alltid två prisfäktare, båda sina söner och sin khitmutgar, som höllo vakt över honom.

»En dag fick jag emellertid höra, att han låg för döden. Jag skyndade genast in i hans trädgård, ursinnig vid den tanken, att han ändå till slut skulle undgå mig. När jag tittade in genom fönstret, såg jag honom ligga i sin säng och hans söner sitta på var sin sida om honom. Jag hade likväl ämnat tränga mig in i rummet, men just som jag riktigt fick ögonen på honom, föll hans huvud ner på kudden — jag visste, att han var död. Samma natt smög jag mig emellertid in i hans rum och letade igenom hans papper, i hopp att få reda på var han gömt vår skatt. Jag fann inte en enda rad, och gick min väg, så utom mig av raseri, som en människa kan vara. Innan jag begav mig åstad, föll likväl den tanken mig in, att om jag någon gång här i livet stötte på mina vänner sikherna igen, det skulle glädja dem höra, att jag kvarlämnat något slags bevis på vårt hat; jag ritade i all hast till 'de fyras tecken', så som det stått på planteckningen, och fäste papperslappen på den dödes bröst. Det hade verkligen ej varit rättvist, om han blivit förd till sin grav utan något tecken från de män, som han plundrat och bedragit.

»Jag förtjänade vid den tiden mitt uppehälle genom att på marknader och dylika tillställningar förevisa stackars Tonga som 'den svarte människoätaren'. Han åt rått kött och dansade sin krigsdans; vi hade alltid en bra 'slank' pennystycken med oss hem efter slutat dagsarbete. Man höll mig alltjämt underrättad om vad som tilldrog sig i Pondicherry Lodge; i flere år var den enda nyhet, som intresserade mig, det faktum, att man fortfarande sökte efter skatten. Slutligen kom det ögonblick, på vilket vi så länge väntat: dyrbarheterna hade blivit funna. De lågo i husets översta våning, i mr Bartholomew Sholtos kemiska laboratorium. Jag tog genast en noggrann översikt av rummets läge, men fick ej klart för mig hur jag med mitt träben skulle kunna klättra upp så högt. Emellertid gav man mig en vink om luckan på taket och om den tid, mr Sholto brukade äta sin kvällsvard, och jag tyckte det skulle bli lätt nog att med Tongas tillhjälp utföra vad jag föresatt mig. Jag band ett långt rep kring min lille kamrats liv och tog honom med mig. Han klättrade lika bra som en katt och skaffade sig snart väg genom taket, men olyckan ville, att mr Bartholomew Sholto ännu ej lämnat sitt rum. Tonga trodde sig utföra en riktigt lovvärd bedrift, när han dödade den stackars herrn — när jag kom in, hoppade den lille 'svartingen' omkring på golvet i ett utbrott av högsta förtjusning. Han blev utom sig av häpnad, när jag lät honom smaka repet och kallade honom en liten blodtörstig satan. Jag tog skrinet, släppte ner det genom fönstret och följde själv efter, sedan jag fäst 'de fyras tecken' på bordet för att visa, att juvelerna slutligen hamnat hos dem, som hade största rätten till dem. Så drog Tonga upp repet, stängde fönstret och begav sig av samma väg han kommit.

»Jag tror inte det finns något mer att berätta. Jag hade hört en båtkarl tala om, hur fort Smiths lilla ångslup kunde gå, och ansåg att den skulle passa oss, när vi skulle ge oss åstad. Jag gjorde ett avtal med gamle Smith, och lovade honom en rund summa, om han lyckades föra oss i säkerhet ut till vårt fartyg. Naturligtvis anade han, att allt ej var, som sig borde, men han var ej invigd i vår hemlighet. Allt, vad jag nu sagt, är dagsens sanning, och om jag berättat herrarna min historia, så var det ej för nöjes skull, utan därför, att det troligen är bäst för mig själv att ej dölja någonting utan låta världen veta, hur illa jag blivit behandlad av major Sholto och hur oskyldig jag är till hans sons död.»

»En mycket märkvärdig berättelse», sade Sherlock Holmes. »Ett passande slut på en ovanligt intressant 'affär'. Men i senare delen av er framställning fanns ingenting, som var nytt för mig mer än det, att ni själv tagit repet med er; det visste jag inte. Och så hade jag hoppats, att Tonga tappat alla sina pilar; han lyckades emellertid avskjuta en mot oss i båten.»

»Han hade förlorat dem alla, sir, utom den, som satt kvar i blåsröret.»

»Ja — naturligtvis», sade Holmes. »Det kom jag inte att tänka på.»

»Är det något annat, herrarna skulle vilja fråga mig om?» sade fången välvilligt.

»Nej tack — det tror jag inte», sade Holmes.

»Nå ja, mr Holmes», sade Athelney Jones, »man måste ju i de flesta fall göra er till viljes och vi veta också, att ni är en riktig förståsigpåare, när det gäller brott; men plikten går framför allt, och jag har egentligen överskridit min befogenhet, när jag gjorde, som ni och er vän önskade. Jag kommer att känna mig betydligt lättare till sinnes, när jag väl fått den här 'sagoberättaren' inom lås och bom. Droskan står ännu här nedanför och väntar, och de två inspektörerna ha sina order. Jag är er båda mycket tacksam för den goda hjälpen, mina herrar. Ni måste naturligtvis inställa er vid polisförhöret. God natt nu !»

»Jag får också önska herrarna god natt», sade Jonathan Small.

»Gå du först, Small», sade den försiktige Jones, när han och hans fånge stodo i begrepp att lämna rummet. »Jag ska' nog passa på, så att du inte slår mig i skallen med ditt träben — jag har inte lust att bli behandlad på samma sätt som herrn därnere på Andamanerna.»

---

»Ja — och nu är det slut på vårt lilla drama», sade jag, sedan vi en stund suttit alldeles tysta och rökt.

»Jag är rädd för, att det är sista gången jag är dig behjälplig i dina undersökningar och studerar dina metoder. Miss Morstan har gjort mig den äran att antaga mitt giftermålsanbud.»

Holmes lät höra ett litet missnöjt brummande.

»Det trodde jag just», sade han. »Men Jag kan verkligen inte gratulera dig.»

Jag blev både förvånad och förolämpad.

»Har du något giltigt skäl att känna dig missnöjd med mitt val?» frågade jag.

»Nej, visst inte. Jag tycker, att din fästmö är en av de mest förtjusande unga damer jag någonsin haft nöjet träffa och anser, att hon skulle ha kunnat vara oss till stor nytta i vårt arbete. Hennes begåvning ligger avgjort åt det hållet — tänk på med vilken säker instinkt hon bland alla sin fars papper valde ut och förvarade den där planritningen över fortet i Agra! Men kärleken gör en människa så känslosam och lättrörd, och allt, som försätter sinnena i jäsning, står i strid mot det lugna, kalla förnuftet — det, som jag sätter högst av allt här i världen. Själv tänker jag aldrig gifta mig — det kunde inverka skadligt på min omdömesförmåga.»

»Jag hoppas», sade jag skrattande, »att min omdömesförmåga må bestå provet. Men du ser trött ut.»

»Ja — reaktionen har redan börjat. En hel veckas tid kommer jag nu att känna mig som en riktig trasa.»

»Det är verkligen högst egendomligt», sade jag, »hur anfall av vad jag hos en annan människa skulle vilja kalla lättja hos dig omväxla med riktiga 'ryck' av energi och verksamhetsbegär.»

»Ja», svarade han, »i min natur finns stoff till både en genuin dagdrivare och till en präktig arbetsmänniska. Jag tänker ofta på gamle Goethes ord:

Schade, dass die Natur nur einen Menschen aus dir schuf,
Denn zum würdigen Mann war und zum Schelmen der Stoff!

»Men apropos den här Norwood-historien, så ser du, att de enligt min förmodan hade en medbrottsling inne i villan, och denne var nog ingen annan än Lal Rao, hovmästaren. Jones åtnjuter följaktligen ensam äran av att ha fångat en fisk i sitt stora notvarp.»

»Riktigt rättvis har delningen inte varit», anmärkte jag. »Du har haft allt arbetet i den här affären. Mig har den inbragt en hustru — Jones får äran av framgången; vad blir så över åt dig?»

»För mig återstår alltid kokainet», sade Sherlock Holmes och sträckte ut sin långa, smala hand efter den lilla flaskan.

+ + + +

1. Dålig smak leder till brottslighet.»
2. De besvärligaste narrarna äro de, som anse sig äga snille.
3. Människorna håna vanligtvis det, som de ej begripa.