Sida:Svea Rikes historia. Första delen 1747.djvu/526

Den här sidan har korrekturlästs

den förordning, at ingen kunde få äga henne, som icke förut dräpit Ormen eller Draken, hvilken låg omkring hennes Jungfru-bur: Det war en Ringmur^[1] omkring Slottet, der hon wistades, hvilket hennes Fader gifvit henne til Tandfä eller Faddergåfva^[2]: Meningen war, at Thoras fägring och dyrbarhet borde åtminstone kosta så mycket som at intaga Fästningen med wåld: Ragnar tog krigsfolk med sig och for i hemlighet til denne Borg, förklädd i ludna skinnkläder, på det ingen skulle känna honom, hvaraf han är kallad Lodbrok^[3]: Han intog Slottet och tillika Thoras hiärta, hvarmed han ock fick henne til hustru^[4] och

↑ v. supr. c. 8. §. 20.
↑ v. supr. c. 9. §. 13. in not.
↑ Lodbrok, efter han war både Luden och Brokug med dessa kläder: Utlänningarne hafva kallat honom Lothrok (v. Wilh. Gemmet. Hist. Norm. L. 1. c. 5.), Lodparch (v. Ad. Brem. Hist. Eccl. L. 1. c. 33.), Lothebrick (Polyd. Verg. Hist. Angl. L. 4.) och på åtskilliga andra sätt. Märkeligt, at sådana tilnamn blifvit oftare brukade, än de rätta namnen, som derigenom blifvit liksom förqvafde. Man har sagt Kraki, Hvitserk, Beli &c. mycket mer, än de namn, som blifvit dem gifne wid födelsen.
↑ Sagan säjer på sit gamla inbundna och gåtaktiga wis, at så snart Ragnar fådt weta med hvad wilkor Thora Borgarhiort stod at winnas, nemligen endast derigenom, at Ormen omkring hennes Jungfru-bur blef ihielslagen, skall han låtit giöra sig ludna brackor och öfverkläder, dem han låtit koka i bek, hvarmed han wid landstigningen i Götaland wältrat sig i sanden och dermed gådt til borgen om morgonen i första gryningen. Ormen skall han då hafva dräpit och låtit järnet af sit spiut sitta qvar i ryggbastet. När då Borgar-tinget blef hållit och man almänt efterfrågade, hvem som giordt denna tapra gerning, steg Ragnar fram och wisade sit spjutskaft, som passade ihop med järnet, hvarpå den utlofwade Brude blef honom tilerkänd (Ragn. Lodbr. Sag. c. 1. &c.); men denna Saga utprålar Saxo Grammaticus ännu mer med sina dikter. v. J. Wild. L. c. p. 270. &c.

[1] v. supr. c. 8. §. 20.

[2] v. supr. c. 9. §. 13. in not.

[3] Lodbrok, efter han war både Luden och Brokug med dessa kläder: Utlänningarne hafva kallat honom Lothrok (v. Wilh. Gemmet. Hist. Norm. L. 1. c. 5.), Lodparch (v. Ad. Brem. Hist. Eccl. L. 1. c. 33.), Lothebrick (Polyd. Verg. Hist. Angl. L. 4.) och på åtskilliga andra sätt. Märkeligt, at sådana tilnamn blifvit oftare brukade, än de rätta namnen, som derigenom blifvit liksom förqvafde. Man har sagt Kraki, Hvitserk, Beli &c. mycket mer, än de namn, som blifvit dem gifne wid födelsen.

[4] Sagan säjer på sit gamla inbundna och gåtaktiga wis, at så snart Ragnar fådt weta med hvad wilkor Thora Borgarhiort stod at winnas, nemligen endast derigenom, at Ormen omkring hennes Jungfru-bur blef ihielslagen, skall han låtit giöra sig ludna brackor och öfverkläder, dem han låtit koka i bek, hvarmed han wid landstigningen i Götaland wältrat sig i sanden och dermed gådt til borgen om morgonen i första gryningen. Ormen skall han då hafva dräpit och låtit järnet af sit spiut sitta qvar i ryggbastet. När då Borgar-tinget blef hållit och man almänt efterfrågade, hvem som giordt denna tapra gerning, steg Ragnar fram och wisade sit spjutskaft, som passade ihop med järnet, hvarpå den utlofwade Brude blef honom tilerkänd (Ragn. Lodbr. Sag. c. 1. &c.); men denna Saga utprålar Saxo Grammaticus ännu mer med sina dikter. v. J. Wild. L. c. p. 270. &c.

[1]

[2]

[3]

[4]