Hoppa till innehållet

Svea Rikes historia/Första delen/Kapitel 09

Lägg till länkar
Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Kapitel 8
Svea Rikes historia/Första delen
av Olof von Dalin
Kapitel 9
 Kapitel 10  →


[ 271 ]

9. Cap.

1.

Egyptierne kallade fordom alle utlänningar, äfven Græker och Romare, Barbarer[1]: Desse åter härmade dem deruti, skuddande detta namn från sig på andre, och i synnerhet hafva Nordiska folket det måst bära; men som invärtes goda egenskaper, ähra, dygd och tapperhet dermed kunnat förlikas, så bör det ej lända dem på deras mull til wanheder: Man har måst tilstå, at de lyft af goda seder[2], och Göterne berömmas mycket för sin mildhet och spakfärdighet[3], der de framfarit: Wänskap och fosterbrödrelag woro i stor helighet hos de gamle Scandianer[4] och ingen kan betaga dem deras ordhållighet[5], öppenhiärtighet och redelighet[6]. Om sådant är Barbariskt, så wil jag hellre lefva bland Barbarer, än hos et belefvadt Folk, der höflighet och misstroende, ährebetygelser och falskhet, äro alt det samma, der wänskaps-förbund knytas och uplösas af egennytta, der löften och försäkringar wridas til skada och begabberi för den, som deruppå litit, der [ 272 ]lönskhet räknas för konst at tiga och list för et klokt upförande. De gamle Svenske äro dessutan berömde för en besynnerlig wänlighet emot främmande[7]: De hafva warit så gode Gästgifvare, at de täflat sins emellan, hvem som bäst förmådt undfägna en resande, och utmätt hans tid, när de den fådt weta, huru länge han kunnat wistas hos hvardera af deras wänner[8].

2. Deras gamla Scythiska frihet[9] öfvergaf dem icke i deras omgängen, der de alle woro lika gode: De tålte inga utvärtes heders-skilnader eller, at den ene utom Ämbetet skulle taga förträde för den andre: Det war allena Ålderdomen[10] och folk af särdeles förtienst, som fram för andre wördades: Högbördighet och Kungelig Blod kom wäl i betraktan wid deras Konunga-wahl[11], men war frågan om Anförare och Höge Ämbets-män, då ansågs intet annat, än dygd och skickelighet[12]: De wiste ej hvad det war, at kasta sig som Perserne och andre Österlänningar ned til jorden för sin Öfverhet: De höllo det liksom Grækerne[13] för skam[14] och en Bonde talade med sin Konung som med en fin wän eller som en Son med sin Fader. De wördade ock ganska mycket sine Fäder, äfven efter deras död, så at bland dem war en behagelig wana, at upräkna sina Langfädgar, ätteläggar eller släkt-register i många leder[15].

[ 273 ]3. Folkeslaget war i almänhet ej allena modigt och tappert, utan ock til wäxten stort och stark-lemmadt[16]: Wåra Sagor äro upfylte med de gamles krops-styrka, hvilken väl ganska mycket är utprålad med tilsatser; men dock icke otroligare, än hvad Grækerne berättat om den Crotoniske Milo[17] och flere: Det war ej så underligt, at et enfaldigt, måtteligt och tarfligt leverne skaffade til werlden starke och reslige kroppar, som efterwerlden gifvit namn af jättar[18] och som hon nu skulle anse med förundran. Sant är det, at de gamle Scandianer warit et styft, groft och hårdt Folk, som skydt hvarken eld eller watn, som trotsat alla lifsfarligheter och som giordt en lek af sielfva döden[19]; men derhos woro de ock mycket begifne på Sömn och lättia[20], hvartil Climaten bidragit; ty i Norden är alting tyngre, än på andre orter[21]: De iddes icke stort arbeta: De [ 274 ]tykte wara lättare, at taga med wåld hvad de behöfde[22]. Skarpa blå ögon, hvitledta ansikten och liusa hår[23] hade mäst hela folkeslaget och ju mer håren fordom hade guld-färg, ju mer woro de en Götisk Skiönhet[24]. At raka och klippa sig, war icke mycket i bruk[25]: De Svenske höllo för hederligt, at bära långa hår och stora skiägg, som skylte hela bringan[26]; men så hafva dock åtskillige deras utrikes Släktingar brukat fläte hakar[27], med graner och kindbåror[28] eller små skiägg öfver munnen, och håren i nacken upbundne[29].

[ 275 ]4. I kläder woro Scandianerne mycket sparsamme, hvilket ock kom öfverens med en tid, då Norden ännu icke wiste af wäfstolar til kosteliga tyger[30]: Ringa och enfaldig dräkt, som skylte föga mer, än halfva kroppen[31], men som likväl icke war förargelig[32], giorde dem tilfyllest både i gästebud och owäder: Skinn-hudar och fällar både af boskap och willdiur woro dem, liksom deras Fäder Scytherne[33], til störste hielpen i deras klädebonad[34], och i synnerhet brukade de mäst Nordiske sina Rens-hudar[35], som än i wår tid giöra dem god tienst[36]: Helsingar[37], Skrid- eller Skid-Finnar[38] och [ 276 ]Lappar hafva i sine pelsar och fållar sedt så faselige ut, at utlänningar hållit dem för willdiur och missfödsel med boskaps-fötter[39] och åtskilliga wanskapnader[40]: Särdeles höllos Skid-Finnarne[41] för troll, som i sådan dräkt med så stor snabbhet kunde löpa på skid öfver bärg och dalar[42]. När de Svenske woro särdeles wäl klädde, hade de rarare pelswärk af hvarjehanda färgor, i wiss ordning satte[43], som för ögat ej kunde giöra obehagelig wärkan[44]. Linne brukades icke så mycket af Karlar som af Qvinkönet, hvars bröst och armar altid woro bare[45]. Qvinnoskruden war wäl mycket ringa: dock hade de rikare Fruer Guldringar[46] och hvarjehanda smycken, som antingen deras männer skaffat dem i krig eller eljest i [ 277 ]Norden kunde wanka[47]. Mankönets kläder woro ej på Österländska sättet lösa, wida och sida, utan korta och åtspända til kroppen[48], hvilken sed också fölgt med alla Celtiska folk.

5. De gamle Svenskes hus woro mycket enfaldiga: Inga stora byar funnos i Scandien, om icke de förr omtalte städer[49], utan blott enstaka gårdar[50] och mäst små hyblen, som af biälkar och illa höflad skog sammansattes[51]. Stenhus af tegel och kalk woro ej i bruk[52], mycket mindre gips, marmor och dylika prydnader: Gudar och Konungar woro lyckelige, om de fingo bo innom tiocka gråstenswäggar med ler sammanwräkte, medan större delen af menigheten skygde sig undan för himmelens hårdheter i usla trä-kojor med wind-ögon, gluggar eller fönster på taken, och stundom i kulor ned i jorden eller i bärgs-refvor[53], der de i sin frihet och oklädde wid sin eldstad[54] suto likså nögde som i palatser. Höfdingar och förmöget folk hade dock större träbyggningar[55] med flera wåningar eller höga Loft och Torn, som i Sagor och gamla wisor nog omtalas. [ 278 ]Til de fem stora och erkända sätt i Byggnings-konsten[56] har man wäl ock lagt et, hvarefter mäst alla Domkyrkor äro bygda, eller Götiske Smaken, som de Nordiska Folk med sig fört til Italien på fyra hundratalet[57] och som ej underlåter, at hafva sit wärde; men som dock icke kommer up emot de andra. Alle Kungelige Salar i gamle Norden woro mäst like: Dörrar woro på båda gaflarne och bordet stod ändalängs med rummet: I Öster och Wäster stod altid byggningen och Konungens högsäte war midt för bordet emot Solen: Drotning, Prinsessa och Hof-Fruentimmer suto alla i en rad wänster om Konungen och på höger Fylkis-Konungar, Råd och ypperlige Män: Hvad, som af bordet war närmast åt dörren, war sämtsa stället; men det förnämsta war tvert öfver emot Konungen på en hög bänk; der satt gerna den förste Råds-Personen, Drotsen, Marsken eller Stallaren (Öfverste-Marskalken), som tog emot hornet eller bägaren, när Konungen drack någon skål[58].

6. Kräseligheter i mat och dryck woro i gamle Norden obekanta[59]. Konstige kockar, dubla anrättningar och långwäga winer hade ännu ej begynt [ 279 ]minska hälsa och förmögenhet: Man nögde sig med mycket enfaldig Spis, med hafre-bröd, torr fisk, rökt och spekt kött, wildfoglars ägg, som på skiär och holmar nog wankade, sammanlupen miölk[60], smör, ost, willäplen och flera landsens infödda frukter[61], som ej hade stort at säja mot wår tids läckerhet. Drycken war antingen miölk eller tilredd af säd[62] och frukt[63], som öl[64], must och miöd[65], hvilka senare dock endast af de mäktigare brukades. Med all denna tarflighet hade dock de gamle Nordiske mycken matlust, hvartil Climaten tycks warit orsaken, så at de åto styfva mål[66]: De tålte ock helre köld, än törst, så at man äfven skyller dem för öfverflödigt bruk af sine enfaldige drycker[67], hvaraf Germanerne giordt sig en särdeles heder[68]. Matkärilen woro wäl stundom af metaller[69]; men merendels af träd[70], och man drack gemenligen utur stora Horn[71], dem de förmögnare läto beslå med guld och silfver[72]. En gammal Scythisk sed war ock, at giöra dryckes-käril af ryktbare Mäns hufvudskålar[73], som fallit i krig, at dermed hedra deras Minne, hvaraf ordet skål ännu hos oss är lämnadt i samma mening[74].

[ 280 ]7. Man ser således, at de gamle Scandianer ej wiste af de liufliga lefvernes-beqvämligheter i hus, kläder och föda, som de Romare på samma tid til sin olycka wunnit af sine segrar öfver så stora werldenes delar; De Svenske älskade wäl mycket ägodelar[75]; men man såg dem icke prunka dermed så mycket som andra Celtiska Folk[76] eller bruka dem til utvärtes prål och fåfäng ähra: Det war ej sällsamt i gamla Sverige, at se en Höfding[77], liksom i Roms menlöse ålder, den ene stunden anföra en krigshär och den andra gå wid plogen eller sköta sin boskap[78]; Men intet Folk har bättre kunnat wisa huru Naturen är med litet förnögd, än de gamle Finnar: de lefde i sin ringhet och torftighet liksom utom andra menniskiors omgänge, utan wapn, utan hästar och nästan utan hus; Så wäl späda barn som folk af alle åldrar giömdes under riskojor och grenar för snö, rägn och willdiur: Kläderne woro diurfällar, sängarne bara marken och födan wildt: De brydde sig ej om jord-bruk eller ägodelar: De hade inga önskningar i werlden at giöra: De trodde sig wara i trygghet för Gudar och menniskior[79].

8. Mycket alfvarsamme och ärbare woro de gamle Svenske i omgängen och samqväm, så at om de til Sinnens förfriskning stundom brukade hvarjehanda Spel, som Tärning, Hand-tafel[80] eller Schack; så frågade de dock icke stort efter de lekande påfund, [ 281 ]som eljest så mycket förnöja menigheten[81]: De woro icke owänner af skiämt och löje: De hade wäl ibland sig Gycklare, Lekare och Spelmän, som lekte på harpor, gigor och hvarjehanda instrumenter[82]; men liksom de gamle Egyptier ej tålte Musiquen, efter de trodde, at Sinnen deraf giöras wekliga[83], så hade de gamle Svenske för dylika saker, fastän de undertiden roade dem, et slags förakt[84]: Man ser deraf et stort bevis i wåre gamle Lagar[85], der en Lekares eller Spelmans lif ej anses för angeläget eller jämnlikt med annat folks, utom som han i lifstiden blifvit hållen för en löjlig och föraktelig person, så är straffet för hans dråpare lämpadt derefter och ej annorlunda räknadt, än et skiämt[86].

9. Kärleken til Könet war i högre anseende hos de gamle Scandianer, som mycket woro begifne på Älskog[87]: Det war en gammal Götisk Sed i östra orterne, at hafva många hustrur[88] och i gamla Sverige wansläktade hon icke från sin fädernebygd; ty på Niohundrade- och Ettusende-talet war ännu brukeligt, at hvar och en Man, alt efter sin förmögenhet, hade två, tre eller flera[89]: De rikare, som Konungar och Höfdingar, hade mycket större antal och [ 282 ]deras Barn eller Söner med dem alla woro lika laglige och i lika god arfs-rätt til deras ägendom[90]; men så war dock en af Hustrure den förnämsta och mäst äkta, som äfven hade den ähran at med sin Man gå i sielfva döden[91]. Äkta Tro hölls af könet ganska helig, så at utlänningar undrat öfver så fåå prof af wederspelet bland et så talrikt folk[92]: Dertil bidrog ock mycket den almänne wördnad, som man hade för hvars och ens rätt i det målet, hvilken war så stor, at en Man fritt och otiltalt fick ihiälslå sin Med-älskare, då han fann honom ihop med sin hustru[93]. Om så hände, at en Qvinna för otro och lösaktighet skull blef af sin Man försakad, så kunde hon sedan aldrig mer hvarken för sin wackerhet eller rikedom eller ungdom blifva gift[94]. Men wi wele något närmare bese de gamles Frierier och Giftermål.

10. Tapperhet och Berömligt Namn woro fordom de förnämsta bevekande orsaker, at sammanfoga tvenne hiärtan: En karl måtte wara så rik, så storsläktad och så förnäm som möjeligt war, om han ej inlagt heder med någon manlig och prislig bedrift, så blef han helt säkert försmådd af den han begärte til Maka och af hennes anhörige[95]. Sielfva Flickan, oaktadt man ej borde fordra annan styrka af det späda Könet, än den Gud och Naturen det gifvit, war likwäl aldrig så täck i en Friares ögon med sin wackerhet, som när hon wisat prof af någon hurtig och oförfärdad gerning[96]: Altifrån gamla Scythiska bygden räknades aldrig hennes gifto-ålder så mycket efter åhren som efter hennes krafter, at tappert kunna taga en karl i kragen och äfven, om nödvändigheten fordrade, slå honom ihiäl[97]. Sådan hurtighet tycks ock [ 283 ]hafva warit nödig i en tid, då Frierierne gerna skiedde med wåld och då ingenting war hederligare, än at skaffa sig brud med wapn och handkraft[98]: Man wäntade sig sällan annat i de äldsta tider och det syns, om Friaren ej hade någon särdeles obehagelighet med sig, som Bruden warit mer nögd, at wara röfvad eller med wapn öfverwunnen[99], än med goda gift ur sine Föräldrars hus; men imedlertid war sådan wåldsamhet i landsens gamle Lagar strängeligen förbuden[100] och Qvinno-Freden wid Domstolen hållen i all möjelig helighet[101].

11. När en karl med lämpa, kärlek och wederbörandes samtycke wunnit en Fästemö, så fullbordade han saken på följande sätt[102]: Han tilsade hennes Fader, hennes Giftoman eller Förmyndare sex weckor förut, när han wille hafva bröllop: Två eller tre dagar för bröllopet samlade han sine släktingar och wänner, för hvilka han satte en Förviste-Man, en Taleman eller anförare, och skickade dem, at afhämta Bruden: Förviste-Mannen emottog Brudskatten på Brudgummens wägnar och borde äfven antvarda Bruden säker och orörd i hans famn: Om han eller hans medfölje det ej giorde, så dömde Lagen dem til tredubbelt större straff och böter, än för dråp: De gamle foro altid wäpnade til gästebud[103], och så mycket mer desse, kan man tänka, som hade så stort ansvar: När de bortförde Bruden, satte de gisslare för sig i hennes Fäderne-hus, dem de ock fingo til sin säkerhet, och i synnerhet woro tvenne ungkarlar utsedde til hennes närmsta wakt, at följa henne, en på hvardera sidan, hvilka intil wår tid äro kallade Hof-Riddare. Hennes wapn med Sadel och rustning, som [ 284 ]Qvinkönet den tiden brukade, inlästes under säkert förwar af hennes Fader eller Förmyndare, som äfven fölgde henne, så wäl som hela Brudefärden eller sällskapet af Brudkarlar och Redomän[104], Brudfrämja och Brudemör[105], til Brudgummens hus, i hvilkens händer han henne gaf med sådant ordelag: jag gifter dig min doter[106] til heders och hustru, til halfva fång, til lås och nyckel[107] och til hvar tredie penning, som I ägen och äga fån i lösören, och til allan den rätt, som Uplands-Lag förmår[108].

12. Derpå satte sig Brudgumme och Brud i Brudebänk[109] eller med sine Gäster til bords, der man [ 285 ]plägade sig efter sin förmåga: Man drack af gladt mod både Gudars och döde Kämpars skålar, utan til at försumma de lefvandes[110]: Man hade ock sina hvarjehanda spel, sine dansar och Lekar: Ungkarlar af Brudgummens jämlikar uphögde honom på sina axlar, liksom Lagmännerne en ny utwald Konung[111] och krigsfolket en ny Anförare[112], efter gammal sed hos Götiska folk, då de någon welat hedra, hvarmed han lämnades i de gifte Mäns händer. Bruden sängleddes af sin Fader eller Förmyndare, då för henne buros en hel hop lius eller bloss[113], hvilket sätt äfven warit brukeligt hos de gamle Græker och Romare[114], liksom ännu på åtskilliga orter[115] i Norden[116]. När de nygifte hade natt sammanlegat och äktenskapet war fullkomnadt, gaf Mannen sin hustru Morgongåfva, som kallades Mundur[117] eller Hindurdags-gäf[118] och bestod icke af Qvinno-granlåt, utan af boskap, sadlad häst och goda wapn[119], hvarefter ännu warit et tekn i senare tider, at då morgon-gåfvo-brefvet på andra Bröllops-dagen med tolfmanna-witnen blifvit underskrifvit, har Släkten lagt wid det Nya Parets [ 286 ]fötter en med silkesband beprydd Lants, hvilken en af de närwarande witnen uptagit och med et kort tal om den sakens betydelse kastat ut[120] igenom fönstret[121]. Då bröllopet i några dagar påstådt och Brudköp[122] således blifvit druckit, wände hvar och en hem til sit med skänker begåfvad, sedan nya hionelaget af släkt och wänner fådt Förnings-gåf, Wingåf[123] eller hvarjehanda hem-kreatur[124], til at begynna sit bo[125].

13. Scandianerne woro et Släkte, som ganska mycket förökte sig[126]: De woro wäl naturligt-wis mohne om sina Foster: men så hade de dock en elak sed, som äfven warit gängse hos de gamle Romare, at utsättia och bortkasta sina Barn[127], när de ej tykte [ 287 ]wärdt wara, at upföda dem[128], hvilket stod i Föräldrarnes fria behag och brukades så wäl hos högre som lägre folk[129]. Detta skiedde likwäl sällan, utan i det stället blefvo Barnen strax efter födelsen öfverstänkte med watn, som i sielfve hedendomen war en art af döpelse[130]. Så snart Barnen begynte få tänder eller då det kunde bruka sina egna, utan hielp af andras, fingo de af släkt och wänner Fadder-gåfva[131], som kallades Tandfä[132] och bestod antingen i fastigheter eller lösören, i folk eller boskap[133]: Huru de sedan upfostrades, är för detta berättadt[134], hvilket mäst gick ut på kropsstyrka och stridsmanlighet.

14. Man kan ej undra, at Nordiska Folken hade sådan lust til krig, när späda barnen insupo den af sina Mödrar[135] och ynglingarne hade så lefvande efterdömen af Qvinkönet, som mäst plär [ 288 ]leda deras hiärtan: Detta kön war i almänhet så behiärtadt til strid och kamp som Manfolk, hvarföre också en del af wår gamle Nord skall hafva hetat Konu-gård eller Qvinnoland[136], och sådana hafva de Götiska Qvinnor warit från äldsta tider[137]. De hade wäl, liksom Grækerne[138], sina [ 289 ]särskilta rum, hvaruti de suto afsides från manfolken, åtminstone hade de förnämare sina höga loft, jungfruburar och frustugor, hvaruti de sydde, wirkade och giorde åtskilliga syslor: De woro också oförtrutna til hushålls-besvär och arbeten, som nu skulle mycket föraktas[139], wetandes aldrig af en weklig orklöshet, en behagelig lättia, matthet, otålighet och ledsna wid alting, språksamhet i sällskap, utan til at säja något, et artigt Ingenting och en obändig lust til Spel och nöjen; men denna deras husaktighet och ärbare lefnad hindrade dem icke, at kläda sig wid tilfälle i hiälm och brynja, gå i fält, at försvara landet[140] och äfven giöra långa härfärder, anförande stora folkhopar, då de fingo namn af Sköldmör[141] och hos främmande af Amazoner[142]. Et sådant Folkeslag, hvars begge [ 290 ]Kön woro lika stridsmanliga, kunde ej annat, än wara förskräckeligt för andra, som bebodde bätre länder, hälst när det tillika blifvit upretadt af hämd och arf-krig, som förr är sagt[143] och nu widare skal berättas.


  1. ↑ Rollin. Hist. Anc. T. 1. p. 46.
  2. ↑ Tacit. de Germ. c. 19. p. m. 122.
  3. ↑ cfr. Oros. L. 7. c. 39. Isid. Chron. Goth. in Hisp. Claudian. in Honor. v. 111. 112. Paul Warnefr. Hist. Misc. L. 15. Grot. prol. p. 31. &c.
  4. ↑ v. supr. c. 4. §. 8. &c.
  5. ↑ Renhielm ad Torst. Wik. p. 115. Guil. Pictaviens. de Svec. f. 40.
  6. ↑ Tacit. de Germ. c. 22.
  7. ↑ cfr. Tacit. L. c. c. 21.
  8. ↑ Ad. Brem. de Sit. Dan. &c. c. 229. cfr. L. L. Kon. B. c. 24.
  9. ↑ v. supr. c. 2. §. 4.
  10. ↑ v. supr. c. 8. §. 21. cfr. c. 7. §. 21. in not. ad Jarl.
  11. ↑ v. supr. c. 7. §. 22.
  12. ↑ Tacit. de Germ. c. 8.
  13. ↑ Roll. Hist. Anc. T. 2. p. 469.
  14. ↑ De gamle Göter tordes ock, liksom Grækerne, sätta sig ned i förnämare folks närwaro: det tordes icke de gamle Perser: Alexander den Store sielf tog det i akt, när han talade med Darii Moder eller giorde henne besök, så at han icke satte sig ned i hennes närwaro, fastän hon war hans fånge. v. Roll. H. Anc. T. 6. p. 426.
  15. ↑ På Island och alla de Nordiska orter, som ligga så afsides, at de ej blandat sig mycket med den öfriga werlden, är detta ännu mycket brukeligt: Man läser på en gammal runsten i Helsingeland wid Malstad i Rogstad-sokn, at en Fromund låtit upresa stenen efter Vitulf Brisa-Son, Brise war Lina son, Lini war Unos Son, Uno war Fakes Son och Faki Asa-Thurs eller Thors Son, en ätling af Gudarne. v. O. Flodman. Oread. Helsing. diss. Ups. 1710.
  16. ↑ Tacit. de Germ. c. 4. p. 24. Plin. Hist. Nat. L. 2. c. 78. Quintil. declam. pro milire. Bernegg. quæst. in Tacit. 42. Joh. Bapt. Portæ Physiogn. L. 1. c. 10. cfr. Cluver. L 1. c. 14. Conring. de hab. corp. Germ. causs. p. 11. 12. &c.
  17. ↑ Roll. H. Anc. T. 3. p. 513.
  18. ↑ v. supr. c. 3. §. 16. in not.
  19. ↑ Lucan. Phars. L. 1. Solin. & Pomp. Mela ap. Loccen. Ant. Sv. G. L. 1. c. 1. p. 9. cfr. Sturl. T. 1. p. 255. Ol. Trygg. S. c. 44. 45. 46.
  20. ↑ Tacit. de Germ. c. 4. it. c. 22.
  21. ↑ Is. Newton och A. Celsius (v. Svenska Wettensk. Academ. Handling. 1744. 1. quart.) hafva anmärkt, at alting är tyngre wid Polerne och lättare mot Linien, för den Centrifugiska kraften skull och jordklotets rörelse, der det giör sin längste cirkel: allenast mellan Sverige och Engeland är den åtskilnad, at om man wäger i Stockholm 100006 sk:pd järn, och skickar til London, så blifver det ej mer, när det kommer dit och wäges med samma wåg, än jämt 10000 sk:pd. Luften är således i Stockholm 6. Tiotusende-delar tyngre, än i London.
  22. ↑ cfr. Tacit. L. c. c. 14. & 15.
  23. ↑ Tacit. de Germ. c. 4. p. 23. cfr. Vitruv. & Aristot. probl. Sect. 14. 8. Juvenal. Sar. 13. Lucan. Pharsal. L. 10.
  24. ↑ Menniskiors tycken rätta sig gerna efter Climaten: I Norden hafva de hvitledte warit wackrast, i Africa finnas svarta och blacka Skiönheter: de gamle Meder trodde sig underhielpa naturen i det de färgade ögonbrynerne hel svarta som stora bågar (Roll. H. A. T. 2. p. 142.). Ögonlocken giorde de hel röda med en färg (Stibium), som drog dem ihop, at ögonen syntes hel stora, hvilket war en skiönhet i Österlanden (Plin. H. nat. L. 33. c. 6.): Homerus menar sig mycket hedra sina Gudinnor Juno, Venus &c. när han kallar dem storögda. Isebel brukade med sina ögon denna Mediska konst (4. Reg. 9. v. 30.), at se wacker ut, som äfven war, at rödfärga hela ansiktet och bruka falska hår. v. Roll. L. c.
  25. ↑ cfr. Ovid. de Ponto. 1. 6. it. Trist. L. 1. eleg. 7. Claudian. de Goth. ap. Loccen. Ant. Sv. G. L. 2. c. 21. Jornand. de reb. Get. ap. Loccen. L. c. p. 10. Cassiodor. L. 4. epist. 59 &c.
  26. ↑ cfr. Sturl. T. 1. p. 481. Loccen. Antiq. Sv. G. L. 1. c. 1. p. 9.
  27. ↑ Isidor. L. 19. Etymol. c. 27.
  28. ↑ Graner war det samma som moustacher. v. Gerh. Voss. de Vit. Serm. L. 2. c. 8. En Konung i Norige kallades Harald Gran-röde, efter han hade rödt skiägg eller moustascher. v. Sturl. ap. Loccen. Ant. Sv. G. L. 1. c. 1. p. 9. Grani kallas de af Isidorus (L. 19. Etymol. c. 27.), som ock nämner Cinnabar (Kin-bär eller Knäfvelbard), et ord, som han utan tvifvel af Göterne fådt ur första handen.
  29. ↑ Tacit. de Svev. c. 38.
  30. ↑ De orterne, som de sågo silke och siden komma ifrån, kallade de Serk-land (Serica) v. supr. c. 8. §. 19. in not. När kläden och tyger blefvo något mer bekanta i Norden, räknades de för en sådan yppighet, at ingen fick bruka dem, utan i anseende til sin ägendom: til exemp. Islands Lag. Framförste-balk. c. 13. om Skrudklädaburd, säjer, at den som äger 80. löd. mark silfver, ware sig gift eller ogift, må bära en wacker klädes-tröja: den som har dubbelt, må bära kiortel eller råck dertil: den som har fyrdubbelt, må hafva tvedragen eller dubbel kappa; men ej fodrad med gråskinn. Den som har 400. och deröfver, må bära fritt alla dräkter, och lärde Män må kläda sig huru de wilja.
  31. ↑ Tacit. de Germ. c. 17. p. m. 100. it. c. 20. cfr. Pompon. Mel. L. 3. c. 3.
  32. ↑ Loccen. Ant. Sv. G. L. 2. c. 21. p. 135.
  33. ↑ Justin. L. 2. c. 2.
  34. ↑ Jornand. de Sved. ap. Loccen. L. c. Cæsar de Bell. Gall. L. 4. c. 1. Ovid. Arist. L. 4. eleg. 6. Claudian. de Gothis &c.
  35. ↑ Cæsar de Bell. Gall. L. 6. c. 21. Isidor. orig. L. 19. c. 23.
  36. ↑ Öfver hela Sverige hafve wi ännu wåra Ren-skins-pelsar, som wi efter Lapparne kalla Lapp-muddar.
  37. ↑ Tacit. de Germ. c. 46. kallar Helsingarne Hellusierne och säger, at de hade Willdiurs-kroppar.
  38. ↑ Det är dem, som Jornandes de reb. Get. in Descr. Scand. kallar Cresennæ och Adam Bremensis de Sit. Dan. c. 231. Skritefingi. Procopius Cæsariensis (L. 2. c. 15.) i sin beskrifning öfver Thule, talar ock om Skridfinnarne.
  39. ↑ Herodotus (v. J. Wild. Förber. p. 179.) säger, at de som bodde öfverst i Norr, woro αιγιποδας eller hade Get-fötter och Ren-fötter, emedan Ren-klorne suto fast wid deras muddar eller Ren-stöflar, liksom än hos Lapparne. Han säger ock at Neurerne (Finnarne) halfva åhret warit Wargar (cfr. J. Wild. not. ad Puffendorff. Hist. Sv. p. 105.). Plinius (Hist. Nat. L. 4. c. 13.) påstår, at på wåra Nordiska öjar föddes Hippopedes eller folk med hästefötter, och äfven menniskior med så långa öron, at de betäkte hele kroppen, hvilket ej annat war än Pelswärk.
  40. ↑ Herodot. ap. J. Wilde Proleg p. 179. Plin. Hist. Nat. L. 4. c. 13. Tacit. de Hellus. c. 46. Ad. Brem. de Sit. Dan. &c. c. 232. &c.
  41. ↑ Mest. Adam. Canon. Brem. (de Sit. Dan. c. 231.) säger, at Skidfinnarne eller Skrite-Fingi i Helsingeland löpa fortare, än willdiur: han tillägger det (c. 232.), som ock Solinus säger, at i den bygden funnos Himantopodes, folk, som sprungo på et ben, Cynocephaler, Anthropophager, Cycloper och många slika missfödsel.
  42. ↑ Ad. Brem. L. c. c. 231. 232.
  43. ↑ Jornand. de Sved. L. c. cfr. Tacit. de Germ. c. 17. p. m. 102. 103.
  44. ↑ Kejsar Carolus Magnus tyckte sig icke wara illa klädd, när han på detta Nordiska sätt hade fint pelswärk öfver bröst och axlar. v. Eginhard. in Vit. Car. M. 23.
  45. ↑ Tacit. L. c. p. m. 103.
  46. ↑ cfr. Hist. Rolf. Krak. Hervar. Götr. Sag. Herauds Sag. &c. &c.
  47. ↑ Svart slipad Agat war brukelig i Norden i de äldsta tider. v. Hervar. Sag. p. 96. Bärnsten eller Raf, som på gamla språket kallas Glys eller Gles, fins nog i Östersiön, hvaraf hela landstreket på Lifländska och Curländska sidan kallades fordom i Sverige Glysiswall och af Plinius (Hist. Nat. L. 4. c. 13.) Glessaria (cfr. Rudb. Atl. T. 1. p. 454.). Detta Glessaria, säger Plinius, at de Nordiske äfven kallat Austrania eller Österland, som det ock fordom hette i Sverige. Förutan Bernsten gifver ock Balthiska hafvet Coraller (v. H. Fougt Diss. de Corall. Balth. Ups. 1745.), som alt kunde den tiden tiena til granlåt.
  48. ↑ Tacit. L. c. p. 102.
  49. ↑ v. supr. c. 8. §. 14.
  50. ↑ Tacit. L. c. c. 16. p. m. 97. 98.
  51. ↑ cfr. Herodian. de Germ. L. 7. c. 2.
  52. ↑ cfr. Tacit. L. c. c. 16.
  53. ↑ cfr. Strab. L. 7. it. Jornand. de Reb. Get. ap. A. O. Rhyzel. in præf. ad Svio-G. Munit.
  54. ↑ Tacit. L. c. c. 17. p. m. 102.
  55. ↑ cfr. Herauds Sag. p. 46. &c.
  56. ↑ 1. Doriska sättet efter Dorus eller Thor, Höfding i Achaja, som bygde derefter et Tempel åt Juno: derefter bygdes ock et åt Ceres i Eleusis (v. Vitruv. L. 4. c. 1. &c.) 2. Joniska, hvarefter Dianæ Tempel i Epheso war bygdt (Vitruv. L. c.) och Apollinis på Mileto. 3. Corinthiska, som fullkomnades af Callimachus, då han af en händelse såg en korg på en planta af Acanthus: derefter bygdes et Tempel i Athen åt Jupiter Olympius. 4. Toscaniska, som hedras mäst af den Trajaniska Columnen. 5. Det sammansatta, som upkommit i Rom efter Vitruvii tid.
  57. ↑ Roll. Hist. Anc. T. II. p. 24.
  58. ↑ cfr. Isl. Lag. Erfd. B. c. 18. & Hist. Götr. & Rolf. p. 147. cum not. Verel. p. 88.
  59. ↑ Loccen. Ant. Sv. G. L. 2. c. 22.
  60. ↑ Tacitus (de Germ. c. 23.) säger, at de gamle Germaner åto Lac concretum eller sammanlupen miölk: Commentatoren, som warit Tysk, har tagit detta för Smör, men det är ej annat, än wår Svenska Filbunka, eller ock Tät-miölk, som brukas i Dalarne.
  61. ↑ Tacit. de Germ. c. 23. Plin. Hist. Nat. L. 4. c. 13. cfr. Pompon. Mel. L. 3. c. 3.
  62. ↑ v. supr. c. 3. §. 9. in not.
  63. ↑ Tacit. L. c.
  64. ↑ Loccen. Ant. Sv. G. L. 2. c. 22. p. 138.
  65. ↑ Prisc. Hist. Goth. Fragm. in Eclog. Legat. ap. Loccen. L. c.
  66. ↑ Tacit. L. c. c. 15.
  67. ↑ Man brukade mycket i gamla Sverige at dricka Tvemenning, det är, at två personer, stundom man och qvinna, woro om en bägare eller skål, at giöra hvarannan beskied. Det war en Hof-sed om qvällarne. v. Sturl. Yngl. S. c. 41.
  68. ↑ Tacit. L. c. c. 4. & 22.
  69. ↑ Loccen. L. c.
  70. ↑ cfr. Thom. Bartholin. Med. Dan. Diss 7.
  71. ↑ Plin. H. N. L. 2. c. 27. Sax. Gram. ap. Loccen. L. c.
  72. ↑ cfr. Sturl. T. 1. Har. Hårf. Sag. c. 15.
  73. ↑ Strab. L. 7. p. 298. Paul. Warnefr. de Gest. Longob. L. 1. c. 27.
  74. ↑ cfr. Isidor. orig. L. 20. c. 5.
  75. ↑ Tacit. de Germ. c. 44.
  76. ↑ Ad. Brem. de Sit. Dan. c. 229.
  77. ↑ Sigurd Syr eller Herr Sigurd (ty Syr, Sera, Sire betyder Herre på gammal Götska. v. supr. c. 7. §. 21. in not.), som war Konung i Ringarike, gick sielf på åkren med sit folk, när kornet inbärgades, och förestod sielf sin hushållning. v. Sturl. T. 1. Ol. Haralds. S. c. 31.
  78. ↑ Ad. Brem. L. c. c. 239.
  79. ↑ Tacit. de Fenn. c. 46.
  80. ↑ Hervar. p. 96. & 147.
  81. ↑ cfr. Sidon. de Theodor. R. conviv. L. c. epist. 2.
  82. ↑ Sturl. Yngl. S. T. 1. c. 25. Herauds Sag. p. 46. &c.
  83. ↑ Roll. Hist. Anc. T. 1. p. 97.
  84. ↑ Loccen. Ant. Sv. G. L. 2. c. 24.
  85. ↑ Westg. L. Dråpm. B. c. 7. Östg. L. ib. c. 18.
  86. ↑ Westg. L. Dråpm. B. c. 7. och Östg. L. ib. c. 18. säja så: När en Lekare blifver dräpen, skall hans dråpare böta til hans arfvinge en tre åhra otam qviga, hvars svans är rakad och med ister smord: han skall ock köpa honom nya handskar och nya skor, begge smorda och hala: derpå skall arfvingen följa qvigan up på en hög och taga svansen i sin hand: En af de närwarande skall då med piskan gifva qvigan tre slag: håller Arfvingen fast henne, så skall han få behålla henne som sin ägendom; men släpper han henne, så mister han all sin fordran.
  87. ↑ Ad. Brem. de Sit. Dan. c. 229.
  88. ↑ Strab. L. 7. p. 297. ap. Rudb. Atl. T. 2. p. 58.
  89. ↑ Ad. Brem. L. c. c. 229.
  90. ↑ Ad. Brem. L. c.
  91. ↑ v. supr. c. 6. §. 23. 25.
  92. ↑ Tacit. de Germ. c. 19. p. m. 114.
  93. ↑ v. supr. c. 7. §. 10.
  94. ↑ Tacit. L. c. p. m. 117.
  95. ↑ Sax. Gram. Hist. Dan. L. 5. p. 69. ed. Stephan. Loccen. Ant. Sv. G. L. 2. c. 25.
  96. ↑ Sax. Gr. L. c.
  97. ↑ Pompon. Mela de Sit. Orb. L. 1. c. 21. ap. Sheringh. de Orig. Angl. c. 15. p. m. 354. cfr. Hervar. Götr. & Rolfs Sag. de Thorborg. Herauds S. &c. Tacit. de Germ. c. 18. &c.
  98. ↑ Stiernhök de Jur. Sv. G. Vet. L. 2. c. 1.
  99. ↑ cfr. Herauds Sag. p. 3.
  100. ↑ Upl. L. & Hels. L. Ärfd. B. cfr. Verel. ad Götr & Rolf. c. 13. Adam. Brem. de Sit. Dan. c. 229.
  101. ↑ v. supr. c. 7. §. 19.
  102. ↑ Stiernhök de Jur. Sv. Vet. p. 158. Loccen. Antiq. Sv. G. L. 2. c 25. p. 153.
  103. ↑ v. supr. c. 8. § 17. Tacit. de Germ. c. 22.
  104. ↑ Dale-Lag. Giftm. B. §. 2.
  105. ↑ Brudfrämjan eller Brudsätan klädde Bruden i sin skrud, med utslagit hår och krona på hufvudet samt hvarjehanda prydnader, som ännu äro i bruk. Brudemör eller Brudpigor woro Brudens jämnåriga och leksystrar, som nu wid hennes wigsel gingo som hennes tärnor för henne i ordning: hos Almogen i hvar och en landsort ser man ännu hvarjehanda lämningar af gamla werlden i detta mål.
  106. ↑ Antingen Doter eller Syster eller Bror-doter eller Syster-doter eller Fränka &c. alt efter som Giftomannen war henne skyld.
  107. ↑ Om Hustruns rätt til nycklarne i huset kan man se Uplands-Lagen Ärfda-Balk: c. 6. §. 3. Samma sed war hos de gamle Græker. v. Hesych. ap. Loccen. A. Sv. G. L. 2. c. 25. Äfvenwäl hos de Romare. v. Plutarch. iu Vit Romuli.
  108. ↑ I Christna tiden föröktes detta således: — — som Uplands-Lag förmår och den helige K. Eric gaf i namn Faders, Sons och den helige Andes. v. Stiernhök. de Jur. Sv. Vet. p. 158.
  109. ↑ De gamles säten woro mäst bänkar ut med långa fyrkanta bord. Brynhilder Baga, Tuar Bondes Fru, satt i Brude-bänk med Hiälm och Brynja. v. Herauds-Sag. p. 3.
  110. ↑ Förutan andres drack man gemenligen Dannemans- och Danne-qvinnas skål eller det nya Parets; men ej förän andre dagen. Danneman betyder egenteligen en Svarsgod, en Laggild man, som ej är rädd för, at gifva något godt med sig. v. Loccen. Ant. Sv. G. L. 2. c. 25. p. 157.
  111. ↑ v. supr. c. 7. §. 23.
  112. ↑ v. supr. c. 8. §. 16.
  113. ↑ cfr. Lands-L. Giftm. B. c. 6.
  114. ↑ Brisson. Select. Antiq. L. 1. c. 18. &c.
  115. ↑ Så wäl öfverst i Lappland (v. Loccen. L. c. p. 154.) som nederst i Halland bäres lius för Brud och Brudgumme, när de skola gå til sängs: Hofriddarne hafva gemenligen den syslan.
  116. ↑ cfr. Loccen. Ant. Sv. G. L. 2. c. 25. p. 154.
  117. ↑ Verel. Ind. Scytho-Scand.
  118. ↑ cfr. J. Wilde ad S. Puffend. Introd. c. 6. p. 128.
  119. ↑ Tacit. de Germ. c. 18. cfr. Sidon. L. 4. ep. 20. ap. Loccen. L. c.
  120. ↑ Denna sed brukades ännu i Sverige i Konung Carl den Elloftes tid: den sidste gång man mins, at lantsen utkastades på något Bröllop i Stockholm, war då Landshöfdingen i Westerbotn Gref Gustaf Douglas och Grefwinnan Beata Stenbock blefvo gifte.
  121. ↑ cfr. Ol. Magn. Rer. Sept. L. 14. c. 4. ap. Loccen. L. c. p. 155.
  122. ↑ Dricka Brudköp war et brukeligt talesätt (Götr. & Rolfs Sag. c. 7. Herauds Sag. p. 4. Annal. S. Olai MS. ap. Loccen. A. S. G. L. 2. c. 25. p. 151.), emedan at gifta sig war et slags handel med fastum och köpum, som Östgöta Lagen säger i Giftm. B. c. 10. cfr. Brynolf. Svenon. & Stephan. in Sax. Gr. L. 5. p. 122. En trolofvad Fästemö kallades Mundköpt Kona (v. Loccen. L. c. p. 152.), mund-gift och med mund och mälu gift. v. Westg. L. Ärfd. B. c. 8. som kommer öfverens med det Tyska Vermählen och Gemahl.
  123. ↑ Öst. L. Gift. B. c. 3. & 15.
  124. ↑ Gemenligen gaf man Ko, fåhr och so: äfven fölsing, hund, gås och katt. v. Loccen. L. c. p. 158.
  125. ↑ Loccen. L. c. p. 158.
  126. ↑ v. supr. c. 3. §. 12.
  127. ↑ En punct i gamle Gotlands-Lagen förbiuder alfvarsamt, at utkasta barn, hvaraf ses, at den oseden warit brukelig.
  128. ↑ Ol. Sag. Min. 6. Hervar. c. 6. &c.
  129. ↑ Man var i beråd, at utkasta en Jarls Doter, Herwora v. Herv. c. 6. &. Verel. not. p. 85. Äfven talar Olofs Saga den mindre c. 6. om en Gudbrand, som lät utbära sin lille Son Rane. På Island har ock den seden warit almän. v. Olofs Saga den större ap. Verel. in not. ad Herv. p. 85.
  130. ↑ v. supr. c. 6. §. 22.
  131. ↑ Verel. Lex. p. 250. Odde Munk. Hist. Ol. Trygg. c. 59. Herauds Sag. p. 67. Er. Wall. Diss de rit Bapt. Vet. Ups. 1706.
  132. ↑ Tandfä är det samma som Tand-gods; ty fä kallades all ägendom i gamla tider. v. supr. c. 8. §. 13. in not.
  133. ↑ Håkan Jarl i Norje fick til Tandfä en Träl, Thormod Karker (v. Sturl.). Thora, Herröd Jarls i Södermanland Doter, fick en Fästning til Tandfä, som tiente henne til Jungfru-bur. Det war den Ormen, som Ragnar Lodbrok ihiälslog. v. Herauds Sag. p. 60.
  134. ↑ v. supr. c. 8. §. 21.
  135. ↑ v. supr. c. 8. §. 21.
  136. ↑ Namnet Cajana skall deraf wara en lämning: när Adam. Bremens. (de Sit. Dan. c. 232.) räknar up alla underliga folk i Scandiens Norra delar, så räknar han Amazonerne deribland, som man trodt hafva sit förnämsta säte i Kone-gård eller Qven-land: han säger ock (v. Ad. Brem. ap. J. Wilde Förber. p. 294.), at der ingen Skönhet fans (cfr. Hervar. c. 1.); men at alla Qvinfolken woro tapra. Ware nu hermed huru det will, så har dock denna ort just icke mer warit begåfvad med stridsmanliga Qvinnor, än den öfriga Scandinavien, och alt hvad om Amazoners Riken är sagt, tycks icke wara stort at bygga på: De Nordiska Qvinnors tapperhet i almänhet tycks hafva gifvit anledning til alla dessa Amazoniska Sagor. Hvad Qvenland angår, som Helmoldus (Chron. Slav. p. 1.) och Adam. Bremens. kalla Chue och Chiven, så anmärker Henr. Bangert (Chron. Helmold. p. 3.), at den Chuniska eller Huniska affödan Ostiackerne kalla än i dag en hufvudstad Chue och at den Turcomanniske Chans hufvudläger kallas Chiva. v. Strahlenb. Descr. Russ. p. 95. Detta Chunu-gård har således fordom warit Chuners eller Huners säte, hvilka kanskie ock fådt sit namn af Kunor eller Qvinnor, som bland dem warit stridsmanliga. Likast är at Quenland i förstone warit det samma som Wenland eller Wanaland, efter Wanerne (v. supr. c. 2. §. 3.), de gamle Asars täflare.
  137. ↑ Herodot. L. 4. 23. 26. Strab. L. 7. p. 294. Ctesias in Persic. ap Sheringh. de orig. Angl. c. 15. p. 354. Pomp. Mela. de Sit. Orb. L. 1. c. 21. Tacit. de Germ. c. 18. &c.
  138. ↑ Grækiska Frustugorne woro särskilta från Manfolkens rum: En sådan kallades hos dem Gynæceum. cfr. Roll. Hist. Anc. T. 5. p. 65.
  139. ↑ Fordom giorde förnäma Fruentimmer sådant, som nu ofta Pigor förakta. Rebecka, Rachel och flera i den Hel. Skrift gifva nog prof deraf: hos Homerus gå Prinsessor efter watn i brunnen och twätta Lintyg: Lucretia spann ull med sina pigor: Augustus bar, liksom Alexander den Store, inga andra kläder, än dem Gemål, Moder eller Systrar giordt honom. I Norden har warit en Sed, at altid en rätt wid måltiden blifvit lagad af Regerande Prinsessan. cfr. Roll. Hist. Anc. T. 6. p. 426. 428. 429.
  140. ↑ Framdeles i Historien få wi se, huru Qvinfolken i Werends-Härad i Småland samlat sig til en hel krigshär och drifvit fienden ur sit land, hvarigenom de förtient hederstekn, som fölgt dem intil wåra tider; men denna händelse har sig dock icke för så lång tid sedan tildragit, som man hittils hållit före.
  141. ↑ Verel. not. ad Herv. p. 97. &c.
  142. ↑ Någre mena, at Grækerne kallat dem för Αμαζονες efter det Götska ordet Maysa, Möya, Meya (Virago, Mö, flicka), hvilket ock kommer öfverens med Tyska ordet Mätze, som tros wara grunden til Amazon. v. El. Schedius de Diis Germ. Synt. 1. c. 1. p. 6.
  143. ↑ cfr. c. 2. §. 17. c. 4. §. 16. & 22.
Hämtad från ”https://sv.wikisource.org/w/index.php?title=Svea_Rikes_historia/Första_delen/Kapitel_09&oldid=426712”