Hoppa till innehållet

Svea Rikes historia/Första delen/Kapitel 19

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Kapitel 18
Svea Rikes historia/Första delen
av Olof von Dalin

Kapitel 19
Kapitel 20  →


[ 576 ]

19. Cap.

1.

Under Biörn den Fierde hämtade Sverige krafter och satte sig i ganska godt tilstånd; ty han regerade länge och lyckeligen med Undersåtarnes kärlek och wördnad[1]. I början af hans tid hade Jämtlänningarne och Hälsingarne genom handel med de Norske och de släktskaper, som de haft i Norige altsedan Kettil Jämtes och Thore Helsings tider[2], blifvit så betagne af Norske Konungens Håkan den Godes[3] kloka och spaka styrsel, at de mästedels dragit sig undan Sveriges Krona[4]: Efter denne Konungs död hade [ 577 ]också Norske Jarlen Håkan Sigurdson i dessa Landskaper ofta haft sit tilhåll och äfven i Hälsingeland hållit en liten flotta, hvarmed han härjat i Östersiön och annorstädes[5]; men då Norige i det samma af inrikes buller och blodsutgiutelser emellan Harald Hårfagers Efterkommande råkat i så stor wanmakt, at det måste erkänna Dannemarks Öfver-Herrskap, behöfde Biörn allenast röra sig och wända sin upmärksamhet på dessa orter, til at åter förknippa dem med sit Rike: Sådant war nu tilståndet på norra och wästra sidan: Från den östra hade Biörn ingen orolighet: I Holmgård och Kiov regerade hans anhörige Inge Rerikson med dess berömliga och segersamma Maka Olga, som för detta är berättadt[6], öfver hvilka han war Skydds-Herre: På södra sidan war Harald Gormson i Dannemark, som är kallad Blåtand, råkad i sådan widlyftighet, at Sverige af hans granskap ingen oro hade, at befara: Jag will korteligen omröra, huru dermed hängde tilhopa.

2. Harald Gormson hade på Siöhöfdingen Bernhard Danskes föreställningar giordt sin Släkting Hertig Richard i Normandie et dråpeligt bistånd mot Franske Konungen Ludvig Ultramarin: Han hade kommit med en stor flotta in i Dive-strömmen i nedra Normandie och intagit hela Cotentin med Grefskapet Bayeux: Ludvig hade ryckt emot honom med en wäldig här; men icke allenast lidit et stort nederlag[7], utan ock sielf blifvit [ 578 ]fången[8] och måst lösa sig med anseliga förmåner och skänker A. 945, hvarigenom han blott til namnet blifvit Konung[9]: Då hade Ludvig förbundit sig med Germaniens Konung Otto den Store af Saxen, som blef Romersk Kejsare, uti hvilken Harald fick en starkare fiende, som ej allenast tvingade honom och hans Son til Christna Läran wid pass A. 950[10], utan ock höll honom i wördnad så länge han lefde: Hans Son Otto den andre grep saken ännu alvarsammare an, fastän öfver tolf åhr derefter, då denne Kejsare kom med en stor krigsmakt in i Holsten och til Danawirke, en lång mur med en diup graf tvert igenom landet emellan Öster- och Wästersiön, som i Kejsar Carl den Stores tid warit börjad[11]; men nu blifvit förnyad och med et befäst Torn emellan hvart hundrade famnar försedd[12]: Der blef en häftig Slaktning, uti hvilken Håkan Sigurdson, Haralds Jarl öfver Norige, bistod de [ 579 ]Danske: men den unge Norske Prinsen Olof Tryggason de Kejserlige: Desse måste i förstone wika til rygga; men ändteligen sedan Danawirke blifvit upbrändt, slog Kejsaren hela Danska krigshären wid pass A. 974. och utbredde sin makt in i Jutland och på de Danska öjar[13]: Staden Otensee skal antingen efter denne Otto eller efter hans Fader hafva fådt sit namn, som et märke, huru långt han warit inne i Dannemark[14]: Harald, som för Kejsaren wikit undan, war glad, at han af honom kunde få fred och sit Rike igen med wilkor, at han bättre skulle wårda sig om Christna Läran[15].

3. Håkan Jarl Sigurdson hade wid detta tilfälle äfven blifvit tvingad, at låta döpa sig: Otto och Harald hade antwardat honom en hel hop Präster med tilsäjelse, at han dermed skulle låta Christna alt sit folk i Norige: Detta förtröt honom så snart han fick råda sig sielf och kom ut på sina skiepp: Då satte han Prästerne i land och brydde sig hvarken om Christendom eller Kejsare eller Harald eller någon i werlden: Winden förde honom från Jutlands udde genom Öresund, der han härjade både på Skåne och Seland, in i Östersiön til Smålands- och östgöta-skären, hvarest han giorde sine Gudar et stort blodoffer: Han dömde af tvenne korpars flykt och skri, at detta offer war hans Gudar behageligt och lofvade honom ständigt lyckeliga wapn: Då brände han up sina Skiepp och for med mord och brand genom Östergötland, Småland och Wästergötland: Ottar Jarl[16] war i de orterne Konung Biörns [ 580 ]Landtwärnsman: Han samlade all sin styrka och wågade mot Håkan en skarp slaktning; men förlorade större delen af sit folk[17]: I Wästergötland sköflade och upbrände Håkan, fastän han sielf war Afgudadyrkare, et stort Offerhus, hvaruti woro hundrade Gudar, och for dermed öfver fiällen til Trondhem: Götiske Jarlen kunde deremot intet annat urrätta, än sammankalla Ting och låta genom Drottarne eller Afguda-Prästerne förklara Håkan Jarl för en almän Rånsman och Guda-sköflare[18], hvilket war i sielfva Hedendomen en art af bandlysning, men Håkan frågade ej efter slika förbannelser: Han förböd Christendomen i Norige, lät åter upbygga Afgudahusen och undertvingade hela landet[19], hvaraf han aldrig mer betalte skatt åt Dannemark. Harald Blåtand kom wäl med en stor flotta til Norige, at straffa Håkan Jarl, och lät öda hans länder med eld och svärd[20]; men kunde dock ej länge behålla Norska Kronan[21], den både han och [ 581 ]Håkan och åtskilliga Printsar af Hårfagers ätt, hvilka om henne täflade, åmste lämna en tid derefter til Olof Tryggason, som snart skall berättas.

4. Medan Harald Gormson i Dannemark fruktade Kejsar Otto den Stores wrede, satt Sveriges Konung Biörn i stillhet och wältrefnad, lämnandes omsorgen om Nedra Görarike åt Emund Ringson[22] eller Ingeson, som nu efterträdt sin Fader[23] i Sigtuna, Wästergötland och den afdelning af länder, som denna Ringiska Släkt en tid syns hafva besuttit. Denne Emund samtyckte til en Gränseskilnad emellan Sverige och Dannemark, hvaruti han tycks aldeles hafva tagit efter skuggan och låtit afspisa sig med falska Ährebetygelser: Harald Gormsons Son och Fullmäktig Sven Tiugoskägg[24] war honom til mötes på Danaholm wid Göta-Elfs utlopp[25], tillika [ 582 ]med tolf Lagmän af begge Riken[26], sex från Sverige[27] och sex från de länder, som då erkände Dana-Konungs wälde[28]: Desse Bi-Konungar[29], som nu förestälte sine Öfver-Herrars personer, i akt togo wäl en gammal högtidelighet från månge åldrar tilbaka, i det at förnämsta stället lämnades åt Sveriges Konung[30], som Öfver-Drott och Föreståndare för det yppersta Tempel och Afguda-offer i hela Norden, [ 583 ]hvarwid äfven den omständigheten skall hafva warit helig, at Sven hållit i tygelen[31] medan Emund stigit til häst[32]; men med all denne hedren giorde Emund efter de Svenskes tycke sin sak den gången ganska illa.

[ 584 ]5. Då hela Nordiska Monarchien deltes emellan Lodbroks Söner, som för detta är sagt[33], fick Biörn Järnsida Svea- och Göta-Riken, undantagandes Skåne, Halland och Blekingen, som tillika med Dannemark föll på den yngste Brodrens Sigurd Ormögas lott: Denna Land-delnig lades nu wid pass etthundrade åhr derefter i mötet på Danaholmen til grund, så at Halland, Skåne och Blekingen skilgdes genom sex Råstenar[34] från Wästergötland och Småland eller rättare sagt från Götarike A. 955[35]. Detta gick dem Svenskom mycket til sinnes, som därföre gufvo Emund det namnet hin Slemme, efter han warit så flat och slösaktig: Man menar ock, at denna hans gräntseskilnad gifvit första [ 585 ]anledningen til hvad som i Sveriges gamla Lagar blifvit infördt[36], at ingen Konung må minska Kronans länder och ingiälder, för sin Efterträdare[37]: dock, som man ej wet alla omständigheter och ingen hördt Emunds skiäl, så innehålle wi wårt omdöme om denna hans gerning: Han skall hafva warit god wän med Harald Blåtand i Dannemark, sedan den Konungen antagit Christendomen; men i synnerhet mild emot de Christne, dem han så mycket gynnat som Håkan Jarl i Norige dem wid samma tid förfölgt[38].

6. Om Öfver-Konungen Biörn warit nögd eller missnögd med Emunds Land-skiftning, kan man ej weta; men kort derefter wid pass A. 956. tycks han hafva tagit til sig i Riks-styrelsen sine unge Söner Eric och Olof, den ene wid pass sexton, den andre femton åhr gammal: åtminstone hafva desse Prinsar då blifvit utrustade med härskiepp efter gammal sed, antagit Konunga-namn och låtit wörda sina flaggor på främmande haf. Mot Dannemark togo de sig nu i början ingen ting före: Harald Gormson hade wid denna tid så förskiktigt wetat ställa sig in med deras Fader, at han blifvit deras Svåger wid pass A. 960. och fådt Biörns Doter Gyrith[39] til Drotning. I Engeland war nu ej heller något särdeles at giöra[40], så länge dess mäktige Konung [ 586 ]Edgar regerade[41]; men i Frankrike hade så wäl de Svenske som alle Nordiske en öpen ingång genom deras Släktingars Länder: Hertigarne i Normandie lagade altid, at de hade desse Siömakter på deras sida, hvilket äfven nu skiedde, då efter all liknelse en stor Svensk flotta[42] kom Hertig Richard til hielp emot Franske Konungen Lotharius A. 961: I Frankrike blef då en stor förödelse; ty Hedningarne skonade icke hvad heligt war mer än annat: Lotharius måste köpa sig fred A. 964, hvarigenom Hertig Richard förbehöll sig Evreux med flera orter och de Nordiske en ansenlig hop penningar: Deras Soldater fingo ej allena tilräckelig förplägning, utan ock frihet, at nedsättia sig i Frankrike, om de wille blifva Christne: Somlige af dem blefvo ock wärkeligen [ 587 ]qvare i Normandie men de fläste fölgde sine Höfdingar til Spanien, der de på Saracenerne giorde stora nederlag, plundrade deras städer och skaffade sig rikt byte[43].

7. Efter hemkomsten från slika Siötåg tycks Eriks Broder Olof hafva dödt i sin bästa ålder wid pass A. 966[44], hvilket man menar hafva skiedt af förgift, då han sutit til bords: Han hade med sin Maka Ingeborg, Jarlen Thranders Doter från Sula, aflat en Son Biörn, som snart mer skall omtalas: Kort herefter tycks ock Emund Slemme hafva afsomnat och således ändat den grenen på Alsnö eller i Sigtuna, som jag kallat den Ringiske och som nu efter mit tycke altifrån sine Stamfäders Ingiald Illrådes och Olof Träteljas tider bibehållit sig i Sverige näst Öfver-Konungarne med all förtienst och hder, särdeles til den Christna Lärans befrämjande: Om han haft någon Son, så har den ej länge fådt lefva, som strax skall berättas; men deremot hafve wi i denna tid et prof, huru underligen en späd Nordisk Prins blifvit räddad från sine Mördares faggor: Norske öfver-Konungens Harald Hårfagers Sonesöner lågo i blodig oenighet om hans Arfskap och sökte utrota hvarannan, i hvilket upsåt Eric Blodyxes Söner woro de förfärligaste: Deras Syskonebarn Konung Trygge Olofson hade blifvit ihielslagen wid pass A. 956 och strax wille deras Moder Gunhild för alting låta dräpa denne Trygges Son Olof, innan han näpligen war åhrgammal. Astrid, detta Barnets Moder[45], flydde med det samma [ 588 ]hemligen utur dess Efterspanares händer genom många farligheter[46] til Håkan den Gamle och Rike i Sverige[47], hennes Faders wän, der hon blef i tu åhr: Imedlertid skickade Norska Drotningen wänskaps-bud och skänker til Svenske Konungen Eric, med begäran, at han wille förmå sin undersåtare Håkan den Gamle, at återsända den späde Olof Tryggason, hvilken hon sielf med all ömhet wille upfostra; men Eric lät sådant ankomma på Astrids och Håkans fria wilja, så at Gunhilds Sändebud giorde [ 589 ]til dem tvenne fåfänga resor[48] wid pass A. 959. Derpå tänkte Astrid til widare säkerhet flytta til Holmgård, der hennes Broder Sigurd war hos den unge Konung Waldemar i stort anseende; men på Östersiön föll hon i Estiske Röfvares händer[49], som togo ifrån henne pilten, hvilken sednare på sit nionde åhr blef underligen igenfunnen och återköpt af bemälte Sigurd, sin Morbroder[50]: Olof [ 590 ]Tryggason blef då wid Holmgårdska Hofvet[51] på et sin födsel anständigt sätt upfostrad til sit adertonde åhr, då han äfven blef understödd med krigsfolk och skiepp, hvarmed han efter något härjande i Skåne och på Gotland[52] begaf sig til Konung Burislav i Wenden, tiente under Kejsar Otto 2. som för detta är sagt[53], och sedermera så tiltog i makt och lycka, besynnerligen i Engeland, at han änteligen underlade sig hela Norige[54] wid pass A: 995.

8. Wid samma tid som denne Norske Konunga-Son och hans Moder woro hos Estiske Siöröfvare i träldom, låg Holmgårdska Riket under et olyckeligt inbördes krig emellan Sviturslavs Söner, af hvilka Jarepolk eller Harald och Waldemar woro de starkaste: Waldemar hade dock måst duka under, om han ej anropat sin Skydds-Herre, Konung Eric i Sverige, om hielp: Denne Store Krigs-Höfding, som af sine månge segrar är kallad Segersäll, ryckte då up med all sin makt, lät wörda sina wapn i alla Östra Länderne och tuktade Waldemars fiender, så at denne Konung kom i full och rolig besittning af Holmgårdska Riket wid pass A. 970[55]: Då blefvo åter Finland, Karelen, Estland, Lifland [ 591 ]och Kurland satte i sin gamla wördnad och undergifvenheten för Sveriges krona[56]: Östersiön blef rensad från Siöröfvare och Eric fruktad af alle sine Grannar; men i det samma yppades i hiertat af hans Rike en orolighet, som hans gamle Fader då ej förmådde afstyra: Hans afledne Broders Konung Olofs Son Biörn[57] hade strax efter detta Österländska krigståg och redan på sit tolfte åhr begynt påstå sin del i Regeringen: Han hade ej welat gå til det Kungeliga Bordet i Upsala, utan i det stället satt sig i tvenne åhr å rad om wåhrtiden, då Siö-färderne plägade börjas, på sin afledne Faders grafhög, at dermed beweka allas sinnen och gifva sin Arf-rätt tilkänna: Eric hade förestält honom, at han borde afbida sin laglige ålder[58] til et så högt wärk; men Biörn war altid lika orolig och wille för alt hvad heligt war styra landet hvaraf han förmodeligen blifvit kallad Styr-Biörn, liksom af sine krafter den Starke: Han war så häftig til sinnes, at han en gång af skiämt upretad slog ihiel Åke, en af Konungens Hofmän[59], hvarwid han äfven war så högmodig, at han ej wille betala Mans-boten til den [ 592 ]dödes Fränder, utan til Konungen sielf, som hade at förnöja dem det bästa han förmådde. En gång då Eric war borta i sina Skattländer, tänkte han wara tid, at sättia sig bredwid honom på Thronen.

9. Almogen war sammankallad til Upsala-Ting: Styrbiörn infan sig der med sin Morbroder och Fosterfader Ulf Jarl af Sula, förmodandes med pock och förmätenhet, at strax genomdrifva sin Sak; men her behöfdes mer än Arfs-rätt til et sådant upsåt: Det ankom äfven på Menighetens fria samtycke, som ej wille kufvas: Huru Styrbiörn burit sig åt, wet man ej; men han och hans Morbroder blefvo med mycket buller wräkte från Tinget och med stenar förfölgde, hvarpå äfven, til hans ytterligare förtret, en annan Med-Regent utnämndes[60]: Denne war kan hända Emund Slemmes Son och sidste telningen af Ringiske Grenen[61]; men ehvem han war, så ärnade Styrbiörn på honom hämnas: Han anhöll hos sin Farbroder, at åtminstone få en flotta, som en Konungs-Son anstod, at dermed efter gamla Nordiska sättet föröka sin lycka på främmande kuster: Eric gaf honom också sextio wäl utrustade Skiepp wid pass A. 975. hvarmed han en tid skulle wara utomlands, at folkets bitterhet imedlertid kunde sakta sig; men med denna makt war hans första bedrift, at upsöka den i hans ställe utnämnde Konungen, hvilken han utan möde nederlade[62]: derpå drog han til Wenden och underkufvade åtskilliga af de östra Länder, ur hvilka han prässade Skiepp och folk, hvarmed han efter åtskilliga Siötåg i Öster- och Wästersiön angrep Jomsborg i Pomern wid pass A. 979.

[ 593 ]10. Jomsborg med dess underliggande land[63] war den tiden en mäktig och i Norden mycket ansedd Republique[64], hvars storlek, handel, prakt och rikedomar mycket äro berömde[65]: Dess Inbyggare kallades Jomswikingar och woro bland de starkaste Siöröfvare i Norden; De wille gerna wara et fritt folk; men hade dock sine Höfdingar och Föreståndare, som wäl borde erkänna Wendiske Konungarnes Öfver-Herreskap; men svinkade emellan de Nordiske Makter och giorde imedlertid hvad de wille. En Dansk Herre från Fyen Palne Palneson Tocki eller Trylle benämd[66], den gamle Hvide-Släktens Stamfader[67], war nu den förnämste i Jomsborg och som en ny Lagstiftare, hvilken dock tiente Wendiske Konungen Burislav som Landtwärns-Man[68]: Han hade gift sig med Olafr, en [ 594 ]Gref Staffans Doter i Engeland, dit han som oftast plägade resa[69], och just under hans frånwaro kom Styrbiörn den Starke med sin flotta: Han öfverrumplade staden, intog fästningen och kallade sig Herre af Jomsborg[70]; men dermed war han icke nögd: han seglade i hast til Dannemark och tvingade Konung Harald Blåtand til hvad han behagade: Han tog af honom ej allenast hundrade krigsskiepp, utan ock hans Doter Thyra til äkta[71], med hvilken han dock ej tilbrakte mer än en natt, innan han återwände til Jomsborg, der en från Östra-Länderne upbådad och uttvingad stor Siömakt med knot och otålighet på honom wäntade. Under alt detta dog wid pass A. 980. hans Faderfader Biörn[72], som i femtio åhr warit Sveriges Konung[73], hvaraf hans lystnad fördubblades til Svenska Regeringen, hvilken nu Eric, hans Faderbroder, ensam antagit. Denne Öfver-Konung gifte sig denna tid wid pass A. 981. med Sigrid, en mäktig Wästgötisk Odalsmans och Wikings Skogbar Tostes Doter[74], Wästgöte-Jarlens Ulf hin Gamles Syster och Uplanda-Lagmannens Torgny Torgnysons Fränka, hvilken af sit högdragna Sinne är kallad Sigrid hin Stor-Råda: En Drotning, som i synnerhet war mycket mån, at aldrig den då i Holmgård regerande berömda Alogia eller Olga i något mål skulle henne öfvergå[75].

[ 595 ]11. Styrbiörn wille nu efter Farfadrens död med wäldig hand intaga sit Arfrike, hämna den skymf han lidit på Upsala-Ting och stöta från Thronen sin Farbroder Eric, hvilken dock aldrig ment honom något ondt: Först reste han andre gången til Dannemark med 1000 Segel och hotade sin Svärfader, at taga hela hans Rike ifrån honom, om han ej til detta nu förestående krigståg gufvo honom 200. hielpskiepp och den Anförare, som han sielf förbehöll sig at utnämna: Harald, som hittils drögt med de tilförne utfäste hundrade skieppen[76], måste nu fördubla deras antal, och det som wärst war, han måste sielf anföra dem, hvaraf han hos sit Folk råkade i stort förakt[77]. Sedan gick Styrbiörn med en så ansenlig flotta af 1200. Segel på Sverige löst wid pass A. 983: Så snart han dermed landstigit i Upland, lät han sättia eld på alla sina skiepp[78], at derigenom betaga sit Folk alt hopp om undanflykt och wisa, at han sielf nu ärnade dö eller winna: Han tågade genast til Upsala genom Svartskogen, den han hotade, at låta afbränna, så framt man der böd til, at stänga honom wägen, och kom obehindrad fram på Fyriswall eller öpna fältet wid Upsala, der han upstälte hela sin krigshär: Han [ 596 ]hade en ansenlig hop Ester, Slaver, Wender, Joms-Wikingar och Danske; men dels tvungne, dels oöfvade, så at myckenheten her ej giorde tilfyllest, särdeles emot en så tapper och öfvad krigshöfding som hans Farbroder, hvilken så ofta wahnt sig at winna.

12. Eric Segersäll hade mindre antal: men bättre troppar och mognare upförande: Han hade ock stor hielp af sin Drotnings Frände, Uplands-Lagmannen Torgny, som förmodeligen haft del i Styrbiörns bortdrifvande från Upsala-Ting och derföre hade nu så mycket mer orsak, at giöra honom motstånd: denne kloke Man skall då hafva påfunnit et slags krigsredskap, öfversatt med udd- och egg-järn, liksom de gamle Persers och Grækers Lie-wagnar, som drogs af hästar och kördes på fienden af trälar eller sådane, som förwärkat lifvet, hvaraf Styrbiörn förste dagen förlorade en stor hop af sit manskap. Andre dagen gick striden för sig med lika häftighet och lika lycka på ömse sidor in på mörka natten, då begge delarne wände sig til sine Gudar och giorde offer: Styrbiörn offrade i sit läger til Thor, hvartil hans Fosterfader och Morbroder Ulf[79] hade rådt honom; men Eric i Upsala-Tempel til Oden, åt hvilken han lofvade sig sielf efter tio åhrs förlopp[80], [ 597 ]så framt han denne gången fick behålla Segren[81]. Efter hvarjehanda tekn, Spådomar och syner[82] på båda sidor, med hvilkas uttydning Afguda-Prästerne giorde sig myndige, begynte man tredie dagen, at slås med förnyad ifver; men bland Styrbiörns krigsmän kom nu en förskräckelse, som man tilskref Oden, Eriks gynnare: Et slags lätta pilar, kallade Glaslok, tycktes flyga öfver deras hufvuden och förorsaka dem en blindhet eller synwilla, hvilken dock ingen annan uprinnelse hade, än deras rädhåga: Et derhos liggande Sandbärg skall ock hafva nedramlat och öfverhölgt en hel hop af dem, så at alt teknat sig til olycka: Styrbiörn stötte då sit krigsbaner fast i jorden och befalte sig Folk förr dö med ähra, än taga flykten; men han hade med döfve och blinde at giöra: Hans Svärfader flydde med sin här det snabbaste han kunde til Dannemark; men han Sielf med sine bäste Kämpar blef på walplatsen A. 983. eller 984, då han ej lefvat mer än [ 598 ]wid lag tiugotvå åhr, hvilket ock war det enda wilkor han utwaldt, så framt han ej ensam skulle få bära Sveriges Krona[83].

13. Medan Segren fullbordades, gick Eric ut på en hög, som ännu syns när intil gamla Upsala, at se öfver hela fältet: Han lofvade den en ansenlig belöning, som kunde qväda en kämpe-wisa öfver denna hans wapns lycka: Thorvald Hialtason, en Isländare, som hvarken förr eller sedan öfvat Skaldekonst, författade då tvenne qväden, som ännu äro i behåll[84], och förtiente sig för hvardera en Guld-kädia: Så god betalning lär ej en annan Skald, Biörn Breidviking, hafva fådt, som äfven giordt en wisa öfver detta fältslag, hvilket han biwistat på Styrbiörns sida[85]. Sedan Eric giordt sin Brodersons Lik den sidste hedren, tycks han hafva låtit frambära sin Späde Son Olof för sin segrande krigshär, hvilken då med fägnad erkänt den ende nu lefvande Arfvingen til Upsala-Thron: Olof har deraf utan tvifvel blifvit kallad Sköt-Konung, som den der redan i Modrens Sköte erhållit Konunga-namn[86]: Han hade då näpligen tu åhr, emedan han blifvit född wid pass A. 982[87]; men ingen heder kom för bittida eller syntes nog stor för hans Storrådiga Moder: Sigrid war wäl nögd med altsammans wid detta tilfälle; men icke med Konung Eriks löfte inför altaret, at höra Oden til efter tio åhr; ty då fordrade anständigheten och efter gammal Hednisk Gudalära war det äfven berömligt, at Hustrun fölgde sin Man i grafven[88], hvilket ej kom öfverens med en så ung och Regerings-lysten Drotnings sinne: Hon war derföre kort derefter nögd, [ 599 ]at skiljas wid sin Herre[89], sedan hon efter all liknelse födt honom ännu et barn[90], Dotren Holmfrid[91], som blef gift med Sven Håkanson, Olof Skötkonungs Jarl öfver en del af Norige[92]: Sigrid drog sig bort på sina stora Gods; men icke ur werlden eller från dess heders nöjen, som frambättre skall berättas: Sådant war Menighetens begrep om denna Äktenskaps skilnad; men hemliga orsaken [ 600 ]torde wäl hafva warit hennes högmod, hvilket Eric war glad at slippa[93], och derföre gerna lämnade henne så ansenlig Lifgeding, at hon höll den bättre, än tvenne Små Konungars Riken, som sedan til henne friade[94]: Eric fann dock rådeligast, at wid alt detta icke förtörna henne; ty de mäktigaste i landet woro hennes anhörige[95].

14. Danske Konungen Harald kom efter sit olyckeliga Svenska tåg hem i sit land igen; men fann der för sig et nytt fördärf: Sven Tiugoskiägg, hans naturlige Son, som blifvit upfostrad hos Jomsborgske Höfdingen Palne Palneson[96], hade redan tilförne, dels på sin Fosterfaders instyrkan, dels af egen ährelystnad, både med böner och wåldsamhet sökt förmå sin Fader, at afstå sig en del af Dannemark: När han det ej erhållit, hade han ändteligen utbedt sig några utrustade Skiepp, hvarmed han sade sig wilja draga i Härnad; men han brukade dem mäst til at plundra sine Landsmän. Detta strek hade han redan tvenne gånger spelt och hvar gång brakt sin Fader til at lämna sig större Siömakt, är omsider Harald war nödgad, at samla en flotta och drifva honom som Uprorisk i landsflyktighet wid pass A. 978: då hade han dragit sig til Normännerne i Engeland och til Skotske Konungen Milcolumb i Cumberland, sköflandes på Engelske kusterne i Southampton, Tanet, Cornouaille och flera orter[97], til dess han efter siu åhr fådt höra om Haralds och Styrbiörns olyckeliga färd til Sverige: Nu låg han och waktade på sin hemkommande Fader med en Skotsk flotta under Seland på Isa fiärden, dit äfven hans Fosterfader Palne stötte med sina skiepp från [ 601 ]Engeland; men de bedrogo sig begge; ty Harald fick öfverhanden och instängde Sven med dess flotta, så at han ej såg någon undflykt: Dock, han blef frälst af en mordisk hand[98], som på et liumskt sätt ihiälslog hans Fader, då denne gamle Konung en gång behöfde upstiga på landet, hvarpå han underlade sig hela hans Rike wid pass A. 985[99]. Sådant kunde Sveriges Konung icke tåla: Han hade nu mot de Danske hvarjehanda orsaker til missnöje: Harald, som warit hans Svåger[100] och som han wiste hafva blifvit tvungen af Styrbiörn til sidsta fälttåget, hade han gerna ursäktat; men hans wrede föll nu på Sven, som ej allenast en tid tilförne på gränse-skilnaden emellan Sverige och Dannemark förkiust Emund Slemme[101], utan ock nu så strafbart upfört sig mot sin Fader och der til med, som ock kanskie syntes honom dierfvast, giorde sig mästare af en Krona, til hvilken han ej war äkta född och hvartil Eric sielf efter Lodbrokiske Arfsrätten trodde sig wara den endaste laglige Arfvinge i werlden[102]. Han angrep derföre Sven med alla sina krafter; men utan at förhasta sig; ty det skiedde ej förän wid pass A. 987.

15. Sven hade wäl blifvit döpt tillika med sin Fader[103]; men war nu snarare en arg hedning; ty at så mycket mer winna anhang och bistånd i landet, bibehöll han Afguda-offren och förfölgde de Christne, oaktadt den gamle Hamburgske Ärke-Biskopens Adaldags och dess Efterträdares Libentii [ 602 ]böner och föreställningar, hvarföre ock hans Doterson sedan om honom berättat, at Gud honom öfvergifvit under hans Fiendes wälde[104]. Eric Segersäll mätte ej länge med honom sina wapn förän han aldeles dref honom från land och folk[105]: Då lär han wäl efter all liknelse hafva segrat i en blodig slaktning wid Hvitawadum[106], som tycks wara Wethved, en ort ej långt från Arhus i Jutland[107], der åtskillige Svenske fallit, som syns af wåre Runstenar[108]; men i synnerhet öfwervan han Sven i et Siöslag[109], som giorde ända på kriget: Sven tog åter sin tilflykt til Normännerne i Engeland, hvarest han dock äfven for illa fram[110]; men Eric lade under sig hela Dannemark[111] A. 988, det han ock behöll i all sin lifstid[112]: Denne Segrande [ 603 ]Konung tycks ej denne gången hafva stadnat i Jutland, utan gådt widare genom Sleswik och in i Tyska Riket, eller åtminstone, som han då jemte de Danske öjar intagit Skåne[113], Halland och Blekingen, hvaruti han utan tvifvel upbådat en ansenlig Här af Askemänner[114] eller Siöfolk; är det likt, at han tillåtit desse krigare giöra et inbrott i Neder-Saxen, der de grufveligen skola hafva framfarit och giordt på Saxerne stora nederlag[115].

16. Man har wäl föregifvit, at Kejsar Otto 3. och Hamburgske Ärke-Biskopen Libentius strax efter denna ändring i Dannemark skickat Sleswikske Biskopen Poppa, til at handla med Konung Eric så wäl om werldsliga mål angående Danska Riket som om Christna Lärans uprättande, och at då [ 604 ]denne Lärare, til at bewista wår Frälsares Gudom och Almakt, icke allenast oskadd burit et glödande järn med bara händerne, utan ock låtit en waxduks-klädning brinna up på kroppen, hvarigenom Eric blifvit bewekt til Christendomen[116]; men detta järtekn eller något dylikt har snarare händt Harald Gormson några åhr tilförne[117] eller ock A. 974[118], då Haralds hiälpare Håkan Jarl[119] blef til Christna Läran omwänd[120]; ty man har ingen underrättelse, at Eric Segersäll haft annan tro, än andre den tidens Konungar i Norden, som gerna af Stats-slughet förtego sina meningar, det är til säjandes, at han hvarken bekändt sig til Christendom eller Hedendom, utan tålt beggedera: Hvad man om Eric säkrast kan säja, är det, at han, så högt som hedniska dygder kunnat stiga, förtient namn af en Stor Konung: Han har af sit Folk warit älskad som en Fader och i sin krigshär, när han sielf warit tilstädes, skall han hafva hållit en ordning och krigsaga, som gifvit honom dubbel styrka[121]. Sedan han skilgt sig wid Sigrid Storråda, tog han til Drotning Audur eller Öda, en Doter af Norske Jarlen Håkan Sigurdson, som för detta är omtalad. Denne Monark blef sotdöd i Upsala A. 994[122]; slutandes således sin lifstid och segersamma [ 605 ]Regering just tio åhr efter segren på Fyriswall[123] öfver Styrbiörn den Starke.

17. När Sven Tiuguskegg blef af denne Konung jagad från Danske Thronen, hade han dragit sig til Engeland, som i lång tid warit en wanlig tilflykt för de Nordiske Höfdingar, då de råkat i någon wånda; ty de funno der altid sine Landsmän och anhörige: Sven hade af gammal fiendskap, som han fattat i sin förra landsflyktighet, giordt et löfte då han druckit Bragebägaren efter sin Fader Harald eller då han som Arfvinge satt sig i hans Högsäte, at han innom tre åhr skulle antingen ihiälslå Konung Adelrad[124] i Engeland eller kasta honom ur hans rike[125]: Detta senare hade öfvergådt honom sielf innom ännu kortare tid genom Eric Segersälles makt, som nyligen är berättadt[126]; men ehuru Landsflyktig han war, hade han dock sökt upfylla sit löfte: Han hade slagit sig til den Norske Prinsen Olof Tryggason[127], som då war mäktig i Engeland, och med hans hielp blifvit Adelrad förfärlig: Denne Konung hade A. 991 måst förste gången utbetala Danska beskattningen af Engeland, som kallades Danagild och A. 994. hade det med honom sedt ännu wärre ut, då de Nordiske Bundsförvanter inkommo i Themsen, at intaga London, underläggande sig Kent, Sussex och flera orter, om han ej funnit utwäg, at draga Olof på sin sida[128]; men i det samma dog också Erik Segersäll i [ 606 ]Sverige, hvilket war för Sven en ganska kär tidning: Han kom nu derföre i största hast tilbaka och satte sig af Dannemark i besitning, sedan han åter i siu åhr[129] utan Rike kringsväfvat; men han hade sig derwid näpligen kunnat bibehålla, om han ej wetat förbinda sig Eric Segersälles Son, som då antagit Svenska Kronan.

18. Sigrid Stårråda, den unge Svenske Konungens Moder, hade sedan A. 985. vid lag lefvat skild från sin Man på sina gods i Götarike[130]; men behållit jemte sin fägring all sin högdragenhet: Tvenne Konungar, Harald Gränske af Norige och Wisevald Waldemarson af Holmgård, hade då på en gång besökt henne, och begärt henne til äkta; men sådant hade hon ansedt för en så stor förmätenhet, at hon låtit innebränna och ihielslå båda dem och alt deras folk, säjandes, at hon på det sättet wille afwänja Små-Konungar, at resa från andra länder och fria til den, som war bättre än de[131]. Et sådant faseligt Nej hade bordt afskräcka alla Friare i werlden; men den tapre Norges Konung Olof Tryggason hade dock dristat sig begära henne, då han wid pass tre åhr regerat och hon öfver tolf lefvat ensam[132]: Sigrid, som nu war i Upsala och förmodeligen deltagande i sin Sons Regering, hade med Konungens och Rådets samtycke gifvit honom Ja och tagit emot hans gåfvor[133]; men då desse [ 607 ]högsinte Personer sielfve sammankommit på gränsen wid Göta-Elf och Kongahella, at aldeles afsluta giftermåls-wilkoren, hade alt blifvit uphäfvit: Olof hade påstådt, at Sigrid skulle antaga Christna Läran; men hon deremot, at få följa sine Fäders Tro, hvarvid hon ej wille bry sig om, sade hon, hvad Afgud han tilbad: Då hade han af ifren blifvit så öfverilad, at han kastat henne sin hanske i synen och kallat henne en hednisk Hynda: Man kan tänka, huru denna högdragna Drotning sådant uptagit: Hon hade lofvat honom, at denna hans galenskap skulle blifva hans död[134], och hon höll sedan ord, som frambättre skall säjas: kort derefter gifte hon sig med ofvannämde Danske Konung Sven Tiuguskegg[135], hvarigenom hon icke allenast kom så mycket mer i stånd, at werkställa sin utlofvade hämd, utan ock giorde en nära förbindelse emellan Svenska och Danska Hofven, så at Sven nu kunde fästa sin Thron i säkerhet: han blef således bibehållen genom samma Makt, som honom nedslagit. Det är ock ostridigt, at han genom detta gifte och wänliga bewekelser äfven giordt sig mästare af Skåne[136], som Eric Segersäll tillika med Dannemark intagit. Denne Sven Otto hade ifrån sin sidsta Landsflyktighet hemkommit bättre Christen, än tilförne[137]. Olof Tryggason började ock giöra sin flit i Norska Riket, at låta wörda Evangelium, [ 608 ]fastän det mer skiedde med wåld, än med lämpa, och bland de Svenske woro nu Christne Lärare icke sällsynte[138], så at den Himmelska Sanningen begynte wid denna tid både i Sverige, Dannemark och Norige alt mer och mer, at upblänka.


  1. Örnh. L. c. Torgn. L. ap. Sturl. T. 1. p. 485.
  2. v. supr. c. 18. §. 14.
  3. Håkan war Harald Hårfagers Frille-Son och kallades Adalstens fostre, emedan han blifvit upfostrad af Adalsten Edvards Son, Konung i Engeland, som regerade från A. 925. til A. 941. (v. Rap. Thoyr. Hist. d'Anglet. L. 1. p. 332. 337.): Til denne Konung hade Harald Hårfager skickat denne Son liksom til förakt, då Adalsten budit til, at på wist sätt hålla honom för en Engelsk Vasall. v. Sturl. T. 1. p. 180.
  4. Sturl. T. 1. p. 139.
  5. Sturl. T. 1. p. 184. 185.
  6. v. supr. c. 18. §. 3.
  7. Bernhard den Danske war mycket i K. Ludvigs förtroende; men höll hemligen med Normännerne: Han hade anstält et samtal mellan Ludvig och Harald midt emellan begge upstälte krigs-härarne; men rätt som de taltes wid, lagade han at Drabningen begyntes, hvaraf Fransoserne så öfverrumplades, at de aldeles blefvo slagne: En stor myckenhet blef på platsen och deribland 18. Grefvar. v. Le P. Dan. H. de Fr. T. 2. p. 277. &c.
  8. Hans betsel blef afhuggit, så at han ej kunde rida undan, utan blef fången af en Dansk Soldat; men denne lät beveka sig af löften, at han ledsagade Konungen til Laon, der han kom ur wägen: dock Bernhard den Danske skrämde så Soldaten, at han måtte bekänna huru han giömt Ludvig på en Holme i Seine-strömmen: Derifrån fördes då Konungen til Roüen och tvingades til den ömkeliga freden, hvarigenom han miste hela sin myndighet; men Prins Richard fick hela sit land igen. v. Le P. Dan. L. c.
  9. Le P. Dan. Hist. de Fr. T. 2. p. 276. 277. 281.
  10. cfr. J. Wild. ad Puff. p. 369. 377.
  11. Le P. Dan. L. c. T. 1. p. 494.
  12. Sturl. T. 1. p. 227. 228.
  13. Sturl. L. c. p. 229.
  14. Messen. Sc. Ill. T. 13. p. 23. Ad. Brem. Alb. Stad. & Svaning. ap. Floræum Flor. Ant. Scan. p. 60.
  15. cfr. Sturl. L. c. it. J. Wild. ad Puff. c. 21. p. 376.
  16. Denne Ottars Doter Ingeborg ägde Palne Tockison (v. supr. c. 18. §. 23. in not.), Höfding på Fyen, och war Moder åt Palne Toke, som skyltes för Danske Konungens Harald Gormsons död i Slaget under Seland i Isa-fiärden wid pass A. 984. Han war Danske Printsens Sven Tiugskeggs Fosterfader och bistod honom i detta Slag emot hans egen Fader: Eljest war han Wendiske Konungen Burislavs Ståthållare öfver Jomsborg i Pomern. Han ägde Olafr, Gref Staffans Doter af Engeland och war Fader åt Åke Höfding på Fyen, Wogn Åkesons Fader. v. Sturl. T. 1. p. 243 &c.
  17. Sturl. Ol. Trygg S. c. 27. p. 231.
  18. Ol. Tryggas. S. ap Verel. ad Herv. p. 32.
  19. Ad. Brem. Hist. Eccl. L. 2. c. 15.
  20. Sturl. T. 1. p. 240.
  21. Han hade tänkt på denna färd, at komma öfver til Island och straffa det landets Inbyggare, men det gick heller icke för sig: Isländarne hade mist et Skiepp på Danska kusten, det de Danske plundrat och giordt til strand-wrak: Deröfver hade de blifvit så förtörnade, at de giordt en almän Lag, som förmådde, at för hvar och en näsa, på hela landet skulle giöras en Nidwisa, skymfeqväde eller Satire öfver Konungen i Dannemark. v. Sturl. T. 1. p. 240. 241.
  22. Adam. Bremensis (Hist. Eccl. L. 2. c. 15.) kallar honom Emund Erikson; men at Ring och Erik ofta blifvit hopblandade, är för detta anmärkt.
  23. v. supr. c. 18. §. 22.
  24. Tvi-skegg eller Tiugu-skegg kallades han efter skiägget war klyft i tvegge delar. Han fick ännu et namn då han blef döpt tillika med Fadren: Kejsar Otto, som stod Fadder til honom, gaf honom sit, så at han sedan kallades Sven-Otto. v. Sturl. T. 1. p. 232. Han räknades för Frillo-boren, äfven af Konung Harald sielf; ty hans Moder war Åsa, en ringa person, som förtiente födan med sömande och kallades derföre Söm-Åsa. cfr. J. Wild. L. c. p. 366.
  25. På denne Holme höllos ofta möten emellan Sveriges och Noriges Konungar, som framdeles mer kommer til at omröras: Han war delt i tre delar, så at Konungarne kunde wid et bord sittia hvar och en på sin grund. cfr. Torf. Hist. Norv. T. 1. L. 2. c. 1. p. 28. ap. J. Wild. ad Puff. p. 345.
  26. Denne Tolf-manna Rätt war nu från Scandien på ny räkning införd i Normandie, i Engeland, i Skottland &c. cfr. Hickel. Thesaur. Septentr. Polyd. Verg. Hist. Angl. L. 9. Sheringh. de Orig. Angl. c. 12. p. 272.
  27. I ställe för Uplands-Lagmannen Torgny war en Takald eller Ragvald af Tiundaland, Botild af Fierdundaland, Gasi af Wästmanland, Grimalder af Öster-Götland, Nanne af Småland och Torsten af Wäster-Götland. Danska antekningen sätter wäl deribland en Botvid af Hälsingeland; men det tycks wara den samme som Botild af Fierdundaland. v. Fragm. Ant. Leg. Westrog. Ed. Stiernhielm. A. 1663. cfr. Leg. Seland. Ed. Ol. Worm. ap. Stiernh. L. c.
  28. Från Jutland woro tre Lagmän, Toke, som för detta är nämnd (v. supr. §. 3. in not.), Tolle och Toti: från Seland Gunkild: från Skåne Dan och från Halland Grimulf af Grimmeton. v. Loc. supr. cit.
  29. Så kallas de i Påfvens Agapeti 2. Bulla, som bekräftar detta Möte och ännu för oss bevisar dess sanfärdighet. Amundus Upsaliensis Conrex, säger hon, och Svein Otto, Prorex Daniæ.
  30. cfr. J. Wild. Hist. Pragm. P. S. c. 2. §. 34.
  31. Norske Konungens sysla wid slika tilfällen skall hafva warit at hålla i stigbögelen (v. Loc. supr. cit.). Danske Auctorer, som ej besinnat, at detta mer warit et gammalt Hedniskt Religions-bruk, än tekn til Öfver-Herrskap eller undergifvenhet, hafva det ej kunnat tåla, utan aldeles wändt om denna berättelse och satt Danske Konungen i den Svenskes rum och denne åter i den Norskes wid stigbögelen; men de hafva ej blifvit warse, at denna konst yppar sig i texten af Fragmentet, der Svea-Rike, dess Konung och Fullmäktige på alla ställen stå fram för de Danske. I början war man så häftig, at Wormius (in Addit. ad Mon. Dan.) beskylte Messenius, at hafva på oärligt wis wridit denna berättelse; men sedan gamle Wästgöte-Lagen blifvit utgifven af Stiernhielm och Rudbeck, sedan Örnhielm (ad Calc. Hist. Eccl. p. 904.) låtit trycka et Fragment med runor skrifvit af gamle Norske Borgar-Tings Lagen och ändteligen sedan Lundius utgifvit Påfvens Agapeti 2:dres Bulla, som innehåller och bekräftar detta Danaholms-möte och gamla Ceremoniel ord ifrån ord, som man läser det i Lagböckerne, så skilgdes trätan och häftigheten stadnade. I sig sielf är det en barnslig och löjelig nit, at wilja inrätta Rang-ordning emellan Makter, som ingen annan Öfverhet erkänna än Gud; men i Hedniske Norden war det från början wedertagit, at för högsta Afguda-Offrets skull mäst wörda Öfver-Konungarne i Upsala. Agapeti Bulla blef A. 1351. i afskrift vidimerad af sex Danske Biskopar i Köpenhamn och af Konung Waldemar öfversänd til Konung Magnus Smek i Sverige, at bewisa Dannemarks rätt til Skåne, Halland och Blekingen, sedan Originalet förut blifvit upwisadt för tre Svenske Biskopar i Lund (v. Lund. not. ad Epist. Agapet. p. 36. 37. ap. J. Wild. ad Puffend. c. 21. p. 348.), så at hon ej kan wara tvistig. Desse Nordiske Bi-Konungar Emund och Sven-Otto woro wäl ej mer än half-Christne; men Påfvarne woro dock den tiden strax färdige wid minsta wink med sina bekräftelser och wälsignelser, liksom sielfmante och utan at wara så särdeles ombudne (cfr. Wild. Hist. Pragm. c. 3. §. 21. n. 8. & c. 13. §. 22. n. 22. &c.): fast Emund ej kan kallas Christen, ej heller erkände Roms Domstol, kallar dock Påfven så wäl honom som Sven Otto i denna Bulla sin Son (cfr. Wild. ad Puff. p. 350.). Det är wisst at han war de Christnes stora gynnare v. Ad. Brem. H. E. L. 2. c. 15.
  32. Fragm. Run. Leg. Norv. Borgar-Ting. Ed. Örnh. in Calc. Hist. Eccl. p. 904. Vet. L. L. Westrog. ed. Stiernh. 1663. it. ed. Rudb. cum Vers. Lat. Loccen. & not. Lundii Pap. Agapeti 2. Bulla. ed. Lund. ap. J. Wild. ad Puffend. c. 21. p. 347.
  33. c. 17. §. 1.
  34. Gamla Fragmentet wid Wästgöte-Lagen säger, at sex stenar blifvit satte emellan Riken, den förste i Söderwasi, den andre i Danebäck, den tredie Kinna-sten, den fierde i Jurak-näs, den femte Hvitesten, den siette Brömse-sten emellan Blekingen och Möre.
  35. Bull. Pap. Agapet. supracit. & J. Wild. ad Puff. c. 21. p. 348.
  36. Vet. MS. L. L. Suderman. Kon. B. 2. Cap.
  37. cfr. J. Wild. L. c. p. 345.
  38. Ad. Brem. Hist. Eccl. L. 2. c. 15.
  39. Geneal. Reg. Dan. ex MS. De la Gard. in not. Benz. ad Vastov. p. 78. cfr. J. Wild. L. c. p. 359.
  40. Til denna tid eller ej långt derifrån kan föras en Rune-ristning, som fins i Upsala och Skädre-kyrkogård, så lydande: Tiarfr, Urim, Wigi, Jugir och Ginialm, bröder, läto rista denne sten efter Fadren Sven, som dog i Jutland på resan åt Engeland: Gud och Guds Moder hielpe hans Siäl mer, än han förtient. v. Ol. Cels. Mon. Temp. suis redd. in Act. Lit. Sv. Ups.
  41. Om denne Konungs makt kan man deraf döma, at då han reste i en båt från Chester til S. Johan Baptistæ Kloster utan för Dee-strömmen och sielf satt wid styret, hade han otta Skatt-Konungar, som rodde sig (v. Rap. Thoyr. Hist. d'Anglet. L. 1. p. 353.). Det war han, som utrotade Wargarne i Engeland wid pass A. 961. genom det medlet, at alle mandråpare eller eljest brotslige fingo lösa sig (om ej brottet war alt för groft) med et wist antal Warg-tungor.
  42. At detta war en Svensk Här, kan slutas deraf, at hon war Hednisk, hvaremot Christendomen i Dannemark genom Harald Gormsons nit wid denna tiden hade öfverhanden: Från Norige kunde hon wäl hafva warit; men när man besinnar, at samme Normandiske Hertig en tid derefter ropade en Svensk Prints sig til hielp (Le P. Dan. L. c. p. 342.), som framdeles skal berättas; så lär Sverige i detta tåg åtminstone haft sin goda del, besynnerligen under så unge och ähregirige Printsar som Erik och Olof Biörnsöner.
  43. Le P. Dan. H. de Fr. T. 2. p. 302.
  44. cfr. J. Wild. ad Puff. c. 21. p. 352.
  45. Hennes Fader war Erik Bioda-SkalleOprostad, en Odalsman i Wiken; Til honom flydde hon strax efter Konung Trygges död, sedan hon i hemlighet ute på en Holme i en siö födt detta barn, som kom til werlden efter sin Faders död; men hon fick ej länge blifva hos sin Fader Erik, innan hon åter derifrån måtte fly til Sverige. v. Sturl. T. 1. p. 191. 192. 193. &c.
  46. Efter en dagsresa från Fadrens gård kom Astrid förklädd med sin Fosterfader Torolf Lyseskiägg och någre män in i Wäster-Götland til Skaun eller Skåninge-Härad, der Skara ligger, hvilket, liksom Skåne, ännu behåller en lämning af Scandiska namnet. Biörn Etterqveisa, en rik och elak Odalsman, hos hvilken de begärte låna, körde dem ifrån sig; men de blefvo härbergerade i gården Wirkom hos Odalsmannen Torsten, som fägnade dem wäl til dess samma natt den Norska Drotningens utskickade kommo efter dem: Då giömde Torsten dem på en Holme i en Insiö bland höga rör och wisade de Norske en hel annan wäg öster öfver skogen, så at de flyktige den gången blefvo frälste och kommo lyckeligen til Håkan den Gamle i Sverige. v. Sturl. T. 1. p. 193. 194. 195.
  47. Hvar denna bodt, är svårt at säja; men i Öster-Götland war sedan en ypperlig Släkt, af hvilken Håkan Jarl på 1100-talet kom i walet, at blifva Konung i Norige och tycks hafva warit en Ätling af Håkan den Gamle: Af Håkan Jarl och hans Son Knut Jarl herstammar en gammal Ätt i Sverige, som kallar sig Läma och skrifvit sig til Arnö &c.
  48. Håkan och Astrid trodde ej Gunhilds fagra ord: När de Norske woro andre gången hos dem, hade de så när fådt stryk af Håkans Träl Burste. v. Sturl. T. 1. p. 196.
  49. Lodin, en rik Odalsman från Bohus-Län och af hederlig Släkt, giorde en tid derefter en Handels-resa til Estland: Der råkade han Astrid som Trälinna; men han löste henne med wilkor, at han skulle få henne til äkta: Det skiedde, han förde henne hem med sig til hennes fränder, och aflade med henne sedan åtskilliga barn. v. Sturl. T. 1. p. 274. 275.
  50. Sigurd skulle en gång i Estland eller Lifland indrifva Konung Waldemars skatter och fick då på et torg bland en folkhop se denna nio-åhra pilt, som strax behagade honom och wiste berätta om sin herkomst: Han köpte honom då af Bonden Reas tillika med hans Stallbroder Torgils Torolf-Lyseskiäggs Son, som warit i samma fördömelse: Gamle Torolf war då redan ihielslagen som för åldrig och odugelig til Träle-syslor. Sigurd yppade ej strax hvem Olof war; men då pilten en gång fick se en Estländare wid namn Klerkon, af hvilken han blifvit såld til Reas och som dräpit hans Moders Fosterfader Torolf, slog han samme Klerkon ihiel, hvarmed han efter gamla Scandiska Gudaläran trodde sig giöra sin skyldighet: Sådan hämd war då i Holmgård högeligen förbuden: Til at frälsa Olof från straff, måste Sigurd röja hans herkomst: i synnerhet antog sig Drotningen hans beskydd och betalte för honom böterne. v. Sturl. T. 1. p. 198. 199.
  51. Hos Konung Waldemar och hans Drotning Alogia eller Olga 2. blef Olof upfödd i alla Ridderliga öfningar och hållen som et barn; ty Drotningen hade för honom besynnerlig ynnest. v. Sturl. T. 1. p. 216. 217. &c.
  52. Sturl. T. 1. p. 226.
  53. v. supr. §. 3.
  54. Sturl. Ol. Tryggas. S. c. 1. 2. 3. 4. 5. 6. 7. 21. &c.
  55. v. supr. c. 18. §. 4.
  56. cfr. Vastov. Vit. Aquil. Ed. Benz. p. 21. Loccenii Hist. Sv. in Eric. Victor. p. m. 50. it. Orat. Rogn. Legis. ap. Sturl. T. 1. p. 485.
  57. v. supr. §. 7.
  58. Om ej Prinsarne af deras Fäder i förtid antogos til Riks-styrelsen, så war wäl gemenligen den Laglige åldren, sedan de fylt Sexton åhr (cfr. Torf. Trif. Hist. c. 14. p. 80 &c.); men så kom det likwäl ej så noga an på åhren, utan sades detta af Erik blott til at afstyra Biörn, hvars häftiga sinne behöfde tid til at mogna. cfr. J. Wild. ad Puff. c. 22. p. 386.
  59. Han kastade råcken öfver hufvudet på Åke och när denne således ej kunde se, stötte han Biörn för näsan med et Drycks-horn: Deraf blef Printsen förtörnad och slog honom ihiel.
  60. Hist. Knytl. & pl. Test. Isl. ap. J. Wild. ad Puff. c. 21. p. 352. 353.
  61. v. supr. §. 7.
  62. v. supr. L. c.
  63. Denna Stad war i handel och Siöfart en stor täflarinna med Wisby på Gotland, som efter den gamla Pomerska Junnetas eller Winetas undergång begynt tilwäxa (v. supr. c. 8. §. 14. in not.). At Jumneta warit Wollin eller Julin i Pomern, som förstördes i 12. Sec. af K. Waldemar i Dannemark och Hertig Henric Loo, tycks af dess öfverlefvor kunna dömas (v. Rangon. Orig. Pomer. p. 27. 61. 63. 88. 103. 292.); men på hvilket ställe detta nyare Jomsborg just warit beläget, är dermed ej afgiordt: Alt nog, at det warit i Pomern och at hela neigden, som lydt derunder, hetat Jame, Jome eller Jumnetiska landet (cfr. A. G. Schwarz. Diss. de Jomsburgo non Julino, sed alia urbe. Gripsw. 1735. & J. Wild: L. c. p. 354.).
  64. Ol. Trygg. Schalh. P. 1. c. 132. &c. Sturl. in Ol. Trygg. c. 37. &c. Torf. in Trif. Hist. &c Histor. Jomswiki. &c.
  65. cfr. Steph. ad Sax. Gr. L. 10. p. 197. ex Seb. Munst. Cosmogr. L. 3. p. 771. & Chytt. Proœm. in Metrop. ap. Wild. L. c. p. 353.
  66. v. supr. §. 3. in not. ad Ottar. it. c. 18. §. 23. in not. ad Odinkar. cfr. Mart. Petri. Vit. Ep. Absal. Hafn. A. 1589.
  67. Nordens Lärare Odinkar den äldre och den yngre af samma namn woro denna Tockis Broder och Son. v. Mart. Petr. Vit. Episc. Absal. Hafn. 1589. cfr. supr. §. 3. & c. 18. §. 23. in not.
  68. Sturl.T. 1. p. 243.
  69. Ol. Trygg. Scalh. L. c. p. 152. &c. cfr. Torf. H. N. P. 2. L. 7. c. 5. p. 280.
  70. cfr. J. Wild. L. c. p. 353.
  71. Hon fick sedan Konung Olof Tryggason i Norige. v. infr. c. 20. §. 2.
  72. Det gamla Myntet med runan ᛒ och et kors (Brenner. Thesaur. Num. Tab. 1.) tycks äfven kunna tilskrifvas denne Biörn, så framt ej B. betyder Birka, der det Christna korsteknet nu wördades.
  73. Sturl. T. 1. p. 105. cfr. supr. c. 18. §. 21.
  74. Sturl. T. 1. p. 183.
  75. cfr. J. Helsing. Diss. de Orig. Vareg. Åbo. 1734.
  76. v. supr. §. 10.
  77. De Danske giorde Nid-wisor öfver honom för det, at han giordt sig så kynnig och ej welat utgiöra första gången de 100. krigs-skieppen, innan Styrbiörn sielf skulle komma tilbaka och tvinga honom til et dubbelt antal, hvarigenom han nu blifvit en träl, som måst gifva sig ifrån land och folk bland en Röfvare-hop. &c.
  78. De Danska Skieppen skola dock hafva blifvit skonte, med hvilka K. Harald under branden skall hafva lagt undan in i Mälaren. cfr. J. Wild. L. c. p. 360.
  79. Denne Ulf Sala-Jarl war Skald och giorde åtskilliga qväden medan han war med Styrbiörn. v. Skaldatal. ap. Sturl. T. 1. p. 479.
  80. Om Erik antagit detta som en Spådom wid offret eller om han sielf skänkt sit lif åt Oden efter tio åhr eller ock, om han lofvat, at då endast tiena i Upsala-Tempel som Öfverste Präst, är svårt at säja; men wisst är det, at han ej lefvat mer, än wid pass 10 åhr derefter. Hans Drotning lär ej hafva tyckt om detta löfte, som snart skall berättas.
  81. cfr. Odde Munk. Ol. Tryggason. S. c. 2.
  82. I Styrbiörns läger skall en man med rödt skiägg, den man trodt wara Thor, hafva siungandes besvärat sig öfver Styrbiörn, som retat honom til wrede, hvarföre han ock hotat med et stort nederlag. Hos Erik skall en stor Man hafva wisat sig, som skylt ansiktet med hatten och gifvit Konungen et rör, det han som et handspjut skulle kasta på fiendens krigshär och derwid säja de orden: I hören alle Oden til. När Erik det giorde om morgonen, skola de pilarne hafva synts i luften och den blindheten kommit öfver fienden, som förorsakade dess nederlag.
  83. Torf. Hist. Norv. P. 2. L. 7. c. 11. p. 2929. Ejusd. Trifol. Hist. c. 14. p. 71. &c. Odde Munk. Hist. Ol. Trygg. c. 28 cfr. Knytl. S. c. 2. & Eyrbygg. S. c. 31. ap. J. Wild. ad Puff. c. 21. p. 352 & sequ.
  84. Vit. Ol. S. cit. à Torf. in Trifol. Hist. c. 14. p. 76. ap. J. Wild. L. c. p. 357.
  85. Eyrbygg. S. c. 31.
  86. cfr. J. Wild. L. c. c. 22. p. 386.
  87. Torf. Ser. Reg. Dan. L. 3. c. 10. p. 368 & Ejusd. Trif. Hist. c. 14. p. 80.
  88. v. supr. c. 6. §. 25. it. in not.
  89. Odde Munk. de Ol. Trygg. c. 2. p. 7. & c. 28. p. 111. &c.
  90. Man har föregifvit, at Erik haft ännu en Doter, til hvilken Åke, en förmögen Svensk, fåfängt friat; men sedan tagit henne med wåld från sin Man, en Under-Konung i Ryssland, och aflat med henne en Son Emund. Erik skall då hafva låtit dräpa Åkes och tagit til sig sin Doter och hans Son, dömandes Åkes gods under Kronan. Detta skall hafva förtrutit den unge Emund, som efter Eriks död upföddes i Olof Sköt-Konungs Hof. Han skall en gång med wåld hafva welat taga til sig skatten, som warit upburen af hans arfvegods och ihielslagit Konungens folk; men sielf blifvit sårad och sedan biltog dömd: Dock Prinsessan Ingegerd, som låtit läka honom, skall hafva hulpit honom bort och giordt honom förskott til skieps-rustning, hvarmed han farit i härnad: Genom hennes förböner, sedan hon blifvit gift til Holmgård, skall han af K. Olof fådt igen sina arfvegods i Sverige: Hans Son skall hafva warit Inguar, kallad den widtbereste, som öfvermåtton wunnit K. Olofs och Prins Amunds ynnest, med hvilken senare han skal giordt et Fälttåg mot Semgallerne; men då han ofta förgäfves anhållit om Konunga-namn, skall han med 30 skiepp hafva dragit ur landet, der han lämnat sin Hustru och sin Son Sven, farit til Holmgård och sedan bort til Mæoniska träsket och werldenes ända, fortplantandes Christendomen, ehvar han framfarit (v. Ingwar Widstarkes Sag. c. 1. 2. &c.); men Sanningen heraf lämnas derhän. v. J. Wild. ad Puff. p. 384. &c.
  91. cfr. J. Wild. ad Puff. c. 22. p. 385.
  92. Sturl. T. 1. p. 372. v. infr. c. 20. §. 4.
  93. cfr. Odde Munk. L. c. & J. Wild. ad Puff. c. 21. p. 361. 362. &c.
  94. Sturl. in Ol. Trygg. c. 42. p. 260. &c. Vit. MS. Ol. S. c. 16. 17. &c.
  95. v. supr. §. 10.
  96. v. supr. §. 3. in not. it. §. 4. ib.
  97. cfr. Rap. Thoyr. Hist. d'Angl. L. 1. p. 384 &c. Gibs. Chron. ad An. 981. Sim. Dunelm. de Gest. Reg. Angl. ad A. 980. Bromt. Chron. p. 877.
  98. Man will säja, at Palne Tocki sielf gifvit Harald de sår, hvaraf han kort derefter dödt. v. Sturl. T. 1. p. 243.
  99. Torf. Trif. Hist. c. 19. 20. cfr. Sturl. T. 1. p. 243.
  100. v. supr. §. 6.
  101. v. supr. §. 5.
  102. cfr. J. Wild. ad Puff. c. 21. p. 367.
  103. v. supr. §. 2. & 4. in not.
  104. Ad. Brem. Hist. Eccl. ex Relat. Sven. Dan. Reg. L. 2. c. 21.
  105. Adam Bremensis (H. Eccl. L. 2. c. 21.) säger, efter Konung Sven Estridsons berättelse, at den Mäktigste Svea-Konung Erik (Potentissimus Sveonum Rex Ericus) anföll K. Svein i Dannemark med en krigshär, så oräknelig som sanden i hafvet &c. då Svein af Gud öfvergifven (a Deo derelictus) blef öfverwunnen och landsflyktig intil Eriks död.
  106. cfr. Ol. Cels. Mon. Temp. suis redd in Act. Lit. Sv. Ups.
  107. Arendt Berndtson. Dannem. og Nor. Fr. Herl. p. 234.
  108. I Peringschölds Ättartal p. 35. ser man en sådan af Igilaif åt Brune, sin Man, som dog i Dannemark i Hvitawadum. Bland Buræi Monumenter n. 156. Sihwastr och Brautr och Kitilihä efter Anvit sin Son, som dog i Hvitawadum. Christus hiälpe Siälen. I Bondkyrke-Sokn och Håga-by i Upland: — — — — lät resa denne sten för J — — — — Siäl, som dog i Hvitawadum i Dannemark. I Ryd-Sokn wid Thorsätra gård: Uno — — — — efter sin Son, som dog i Hvitawadum. &c.
  109. Ad. Brem. L. c.
  110. v. infr. §. 17.
  111. Kongatal. in Cod. MS. Grågås. Ad. Brem. L. c. Ar Hvidf. Chron. Dan. p. 55. Vastov. Vit. Aquil. Ed. Benz. p. 21. &c. &c. cfr. Sturl. T. 1. p. 485.
  112. I gamla Norska Efterrättelser finnas dessa ord (Kongatal. in Cod. MS. appell. Grågås.): Svein Tiuguskegg tok riki i Danmaurk äfter Fodur sin. Han helt illa Kristni. A hans riki herjadi Airikr Sigrsäle Svia Konongr, oh wrak han Svein Konong af riki oh helt sidan Dana riki til Daudadags. After dauda Airikr Kongs fek Svein Konongr riki sit i Danmaurk. &c. Alle Danske Historie-skrifvare komma hermed öfverens, undantagandes Vellejus (in not. ad Ad. Brem. L. c.) och Torfæus (in Trif. Hist. c. 21. p. 123. &c.); men den förres mening har Messenius wederlagt (Scond. Ill. T. 12. p. 30.) och den senares står ej heller på starka fötter. v. J. Wild. ad Puff. c. 21. p. 365. &c.
  113. Öfver Skåne regerade under Harald Gormson en Höfding kallad Strut-Harald, hvars Söner woro Hemming, Torkel den Höge och Sigvald Jarl, som regerade i Jomsborg och war Wendiske Konungen Burislavs Måg: Strut-Haralds Doter Tofwa ägde Bo den Digre Wesetes-Son af Bornholm, som war en så hård Slags-kämpe i Jomswikinge-slaget mot Håkan Jarl i Norige och hans Son Erik. v. Sturl. T. 1. p. 245. & sequ.
  114. v. supr. c. 4. §. 6. & c. 14. §. 11.
  115. cfr. Helmold. Cron. Slav. c. 15. p. 47. Ar. Hvidf. Chron. Dan. p. 55. &c.
  116. Ad. Brem. Hist. Eccl. L. 2. c. 26.
  117. Sigeb. Gembl. ad A. 966. & Radulf. de Dicet. in Abbrev. ad 970.
  118. Alb. Stad. & Ditmar. ad A. 973. & 974. ap. J. Wild. ad Puff. c. 21. p. 376.
  119. v. supr. §. 3.
  120. cfr. J. Wild. L. c.
  121. cfr. Örnh. Hist. Eccl. L. 2. c. 6. p. 150.
  122. Denne Konung tilskrifves Mynt, (Peringsch. Ättart. p. 34.) hvarom man wäl ej kan wara aldeles säker (v. J. Wild. ad Puff. p. 379.): Dock kan ej fela, at ju åtskilliga i hans tid blifvit slagne. Et med de Latinska bokstäfver E. O. E. O. tycks wisa hans gemensamma regering med hans Broder Olof (Bren. Thesaur. Num. Tab. 2. p. 5. n. 8.).
  123. v. supr. §. 12. it. Sturl. T. 1. p. 183.
  124. Denne Konung kallas i Engelska Historien Ethelred.
  125. Sturl. T. 1. p. 246.
  126. v. supr. §. 15.
  127. v. supr. §. 7.
  128. cfr. Rap. Thoyr. Hist. d'Anglet. L. 1. p. 387. it. Gibson. &c. ap. J. Wild. ad Puff. c. 21. p. 372.
  129. Ad. Brem. Hist. Eccl. L. 2. c. 21.
  130. v. supr. §. 13.
  131. Sturl. T. 1. p. 261. Odde Munk. Ol. Tryggas. S. c. 28.
  132. cfr. Sturl. T. 1. p. 283. in Add.
  133. Olof Tryggason hade utur Håkan Jarls Afgudahus på dess gård Lader i Trondhem tagit en stor Guldring, den man hållit i ganska högt wärde: Den skänkte han nu til Drotning Sigrid, då de blifvit förlofvade; men då hon kort derefter lät pröfva ringen, fans han mer bestå af koppar, än guld. Deröfver blef hon mycket förtörnad, fast Olof sielf blifvit bedragen, och giordes då åtminstone en början til hennes kallsinnighet mot denne Fästeman. v. Sturl. T. 1. p. 283. 284.
  134. Sturl. L. c. p. 285.
  135. Sturl. L. c. p. 319.
  136. cfr. J. Wild. ad Puff. c. 22. p. 446.
  137. cfr. Buchanan. Rer. Scot. L. 6. fol. 58. &c.
  138. cfr. Ad. Brem. H. E. L. 2. c. 27. & Sturl. T. 1. p. 353.