Sida:Svea rikes häfder.djvu/447

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
425

Skandinaviska språken blott äro grenar, har denna upprinnelse. Allt detta förbjuder oss att i Skandinaviens invånare före denna tid endast se Jotniska stammar. Ty, ehuru enskilda slägtförbindelser emellan dessa och våra förfäder nämnas,[1] ehuru också den Jotniska Religionen ej blifvit utan inflytelse på Asaläran[2]; så har likväl hvarken det förra

  1. Jfr. ofvanföre s. 296. Naivast är både förbindelsen och motviljan uttryckt i mythen om Njord och Skade, hans Jotniska gemål — Njord ville bo vid sjön: Skade hos sin fader på fjellen. De öfverenskomma att ömsevis flytta bostad tillsammans. Men när Njord kom till fjellen, trifdes han der ej, och söng;

    "Led är jag vid fjellen,
    fast jag ej var der länge,
    endast nio nätter,
    Ulfvarnas tjut tycktes mig ledt vara
    mot Svanornas sång."

    Skade quad deremot:

    "Sofva jag ej kunde
    vid sjöstranden
    för foglarnas skri;
    ty mig väcker
    kommande från sjörymden
    Hafsmåsen hvarje morgon."

    Då skildes Skade vid sin man , och blef på fjellen. Der far hon på skidor och skjuter djur med sin båga, hvarföre hon kallas Skidgudinnan. Edda Dæmis. 23.

  2. Trollkonsten framställes i sjelfva Asaläran såsom varande till största delen af Jotnisk härkomst. De äldre, så kallade Finska Runor, äro oftast besvärjningssånger, tydligen af hedniskt ursprung; ehuru äfven de äldsta bibehållna röja en blandning af hednisk och