Sida:Svea rikes häfder.djvu/448

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

426

kunnat gå till en blandning af sjelfva nationerna, hvilken i det fallet skulle lemnat flera spår eller sig i språken, ej heller det senare till en sammansmältning af Religionerna, då både den Jotniska gudaläran och folket oupphörligen framträda i ett

    katholsk vidskeppelse. De sjungas ej, utan uttalas med en viss högtidelig ton öfver de föremål, på hvilka de skola verka. (v. Schröter, Finnische Runen, Upsala 1819. Vorrede, s. XI). För öfrigt erkände Finnarne, äfven i senare tider, Lapparna för sina mästare i konsten. (Porthan, Vitt. Hist. och Ant. Acad. Handl. 4 D. s. 46). Gemensamt med våra förfäder vördade också Lappar och Finnar himlaljusen, heliga berg, sjöar, floder, vattufall, källor, träd och lundar, (jfr. Lencquist, de superstitione vet. Fennorum, Aboæ: 1782. P. I. p. 15, och Jessen, Afhandling om de Norske Finners og Lappers hedenske Religion, hos Leem, l. c. § 24). Detta tillhör all Naturreligion; men Fetischismen — den Naturdyrkan i lägsta bemärkelse, som mindre fäster de religiösa begreppen vid Naturens stora verkningar och skiften, än vid enskilda föremål efter en helt och hållet tillfällig förbindelse emellan dessa och menniskors fruktan och hopp — skildras stundom hos våra förfäder på ett sätt, som fullkomligt öfverensstämmer med Lappsk vantro. Lapparne dyrkade stenarSäite — merendels af besynnerlig skapnad, och offrade åt dem. (Högström, om Lappmarkerna s. 182). I de gamla Svenska Lagarna förbjudes att "tro på stenar". — Att smörja höga hällar, liknande Bautastenar, var en vidskepelse, hvaraf ännu i sednare tider i Sverige funnits spår. (Jfr. ofvanföre s. 159, n. 4). Kodran, en af de förste Isländare, som lät döpa sig (vid år 981), hade vid sin gård en sten, åt hvilken han och hans slägt hade offrat, och i hvilken de trodde att deras Årman, (ármadr). d. ä. den skyddsande, som gaf dem goda år, bodde. Kristni Saga, c. 2.