Hoppa till innehållet

Svea rikes häfder/Kapitel 4 - Runorna

Lägg till länkar
Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Öfvergång till inhemska häfder
Svea Rikes häfder
av Erik Gustaf Geijer
Runorna
 Isländarne  →


[ 134 ]

IV.
Runorna.

Vi ha afskiljt de lånta prydnader, hvarmed man utsmyckade vår dunkla forntid, men äfven derunder upptäckt en och annan inhemsk öfverlemning, vid hvilka dessa främmande beståndsdelar hade fästat sig. Det återstår att i allmänhet tillse hvilka tillgångar Norden sjelf verkeligen erbjuder för [ 135 ]kännedomen af sin fornålder; hvarvid undersökningen, huru vida våra förfäder redan före Christendomen kände bokstafsskrift, såsom det förnämsta medlet till minnenas förvarande, först måste väcka uppmärksamheten.

Om Runorna är så mycket skrifvet, att det är svårare om dem säga litet än mycket. I stället för att öka gissningarna om deras ursprung och ålder med nya, sammanfatta vi heldre det historiska om dessa Nordens äldsta skriftecken. Rún, Runa[1] — bägge formerna finnas — som i det gamla språket betyder både sång eller tal[2] och bokstaf eller skrift[3], men hvars första bemärkelse [ 136 ]synes ha varit en dels med ord, dels med ristade tecken[4] verkställd besvärjning, förekommer tidigast i Ulfilas Götiska Bibelöfversättning från fjerde århundradet (å. 360—380); och Runa betyder der hemlighet[5]. Det Götiska Alfabetet, som tillskrifves Ulfilas, visar flera tydliga runor; men i bemärkelsen af bokstaf finna vi ordet först i 6:te århundradet, då en Biskopp i Frankrike omtalar Runor såsom en barbarisk skrift på trätaflor eller släta kaflar[6]. I 8:de århundradet [ 137 ]förekommer i Tyskland ordet Runstaf[7] nyttjadt i betydelse af Skrift, och från det 9:de har Rhabanus Maurus, ÄrkeBiskopp i Maynz († 859), förvarat oss ett helt Runealfabet, „bokstäfver (säger han), hvilka nyttjas af Markomannerna, dem vi kalla Nordmän och från hvilka de som tala det Tyska språket härstamma: med dem beteckna desse, som ännu äro tillgifne hedendomen, sina sånger, trollquäden och spådomar”[8]. Markmänner äro gränsfolk, här Saxarne norr om Elben, de så [ 138 ]kallade Nordalbingerne, hvilka af Frankerna äfven kallades Nordmän[9]). Men tillägget om Tyskarnas härkomst ifrån dessa utvidgar äfven på detta ställe bemärkelsen till den mer vanliga, i hvilken Nordmän på dessa tider utmärkte innevånarne i de Skandinaviskt-nordiska rikena[10]; ty utan tvifvel hade den Frankiske Författaren här afseende på sagan om Frankernas härstamning derifrån[11]; och hvad som ytterligare anmärkes, att nemligen de här omtalade Nordmän voro hedningar, visar så mycket mera, att ej förnämligast Nordalbingerna blifvit åsyftade, som desse, ehuru möjligen hedniska plägseder bland dem ännu bibehållit sig, likväl redan i Anscharii tid voro christne, och i hans gamla lefvernesbeskrifning sägas bo näst till [ 139 ]hedningarna[12]. — Det meddelade alfabetet är mer öfverensstämmande med de Angelsaxiska fullständigare Runorna, än med de Skandinaviska, hvilka genom sjelfva sin fattigdom, stora enkelhet och egna ordning röja en högre ålder, och lika otvifvelagtigt ligga till grund för de Angelsaxiska Runorna, som dessa i allmänhet för de Tyska[13]. Likväl förekomma äfven stundom Tyska Runor på [ 140 ]Svenska Runstenar[14]. En gammal Angelsaxisk författare, som äfven upptecknat ett Runealfabet, tillägger: „dessa bokstafsformer berättas först vara uppfundne bland Nordmännernas folk, hvilka ännu sägas nyttja dem till bibehållande af deras sånger och till besvärjningar. De ha kallat dem Rimstafvar (Runstafvar), troligen emedan de derigenom meddelade hvarandra hemliga saker”[15]. Man ser att både detta och det nyss anförda intyget angår en tid, då hedendomen med dess vidskepelser icke ännu försvunnit ur Norden. De bestyrka således Runornas kännedom i hedniska tiden; och [ 141 ]tankan om deras Skandinaviska ursprung bevisar åtminstone, att Runornas bruk i synnerhet tillskrefs de Skandinaviska folken och hos dem ansågs gå uppöfver all erinring. Så instämma dessa intyg hos våra stamförvandter med Nordens egen gamla tro och minnen. Att Skandinavien är lika rikt på Runeminnesmärken, som dessa utom den Skandinaviska Norden sällan träffas, är bekant. Sjelfva deras mängd är det bästa beviset, att det skrifsätt, som på dem nyttjades, en gång varit våra förfäder välbekant; och det har säkerligen behöft en lång tidrymd att till den grad blifva det. Också tillskrefs i Norden Runornas upphof åt Oden och Gudarna[16]: ett bevis att man ej kände deras ursprung; och att de från början varit en slags presterlig hemlighet, synes sjelfva ordets betydelse äfven bestyrka. Den i den äldre Edda så kallade Odens Runesång, ur hvilken författaren till Ynglingasagan synes tagit hvad han förmäler om Asarnes trolldom genom denna konst, visar oss ännu detta Runornas hemlighetsfulla och magiska bruk. Att det är en presterlig skald, under Odens namn, [ 142 ]ehuru urskiljande sig sjelf från den Gud han föreställer, som här uttalar Runornas hemligheter, derom vittnar sjelfva det gamla quädet[17]. Både sungna ord och ristade tecken kallas här Runor; i den senare bemärkelsen heta de äfven Stafvar; endera emedan staf kallades den raka streck, som utgör alla Runors första beståndsdel, eller emedan de inskuros på stafvar, hvilka sedan brukades till spådom, gudasvar och magiska konster: en sed, som återfinnes hos många nationer. Grekerne kände en slags spådom med grenar, quistar eller stafvar, hvilken äfven deraf hade namnet[18]. Romrarnes Sortes voro det samma: tärningar eller små stafvar af ek märkta med forntida bokstäfver[19]. Cæsar nyttjar detta samma ord för att beteckna en liknande sed hos Germanerna[20]; enligt Tacitus, som beskrifver den[21], vore de dertill brukade grenar eller [ 143 ]stafvar utmärkta med vissa tecken. En spådom med tenar eller stafvar, som skakades eller utkastades, tillskrifves i ett Eddiskt quäde Gudarna sjelfva[22]. Det är samma slags heliga lottkastning, hvilken Anscharius, Nordens förste Apostel, så ofta fann våra hedniska förfäder använda till att utforska Gudarnas vilja[23]. — Det betydningsfulla i Runornas benämningar, af hvilka så många utmärka ting, som i det dagliga lifvet voro af vigt, de vid Runorna fästade tänkespråk, synas ha egnadt dem åt ett sådant bruk[24]. För öfrigt ritades de ej blott [ 144 ]på stafvar och telningar, utan på vapen, på stäfven eller styret af skepp, i bark, i vax, på dryckeshorn, på fiskben[25], på nageln, i handen, eller på handleden o. s. v. för olika ändamål, och under Gudars och Gudinnors anropande[26]. Det är en Valkyria, som i en Eddisk sång undervisar en berömd hjelte och konung[27] om denna deras magiska användning; ty Runorna, som lärde „att frälsa män, döfva vapen, lugna sjön, dämpa elden, stilla sorger”, voro en konungslig vettenskap[28]. De nyttjades således till ett slags amuleter eller talismaner, och såsom sådana synas äfven de med öglor försedde och med oformliga figurer märkta, stundom med Runor tecknade Gullbracteater, hvilka både i Sverige och Dannemark blifvit fundna i jorden, varit ämnade att bäras.

[ 145 ]Hrabanus Maurus och den Angelsaxiske författaren, som intyga Runornas bruk under hedendomen i Norden, och bägge meddela Runealfabeter, tillägga, att dessa bokstäfver nyttjades till besvärjningar och till sångers upptecknande. Om det senare vittnesbördet skola vi snart ytterligare påminna: det förra säger oss, att Runorna äfven i deras vidskepliga användning voro bokstafskrift, ej tillfälliga tecken, ej heller hieroglyfer i detta ords vanliga bemärkelse; ehuru betydelsen af Runornas namn äfven gjorde dem tjenliga till ett slags hieroglyfiskt bruk[29]. Deremot synas de till besvärjning nyttjade Runorna efter hand, och troligen i den mån kunskapen om de vanliga blef mera utbredd, ha skiljt sig såsom en konstigare, hemlig skrift ifrån dessa, hvilkas enkla elementer också lätt tillåta en ganska konstfull sammansättning. En af de mest historiska Isländska Sagor, hvars händelser äro från 9:de och 10:de seklerna, visar att de magiska runorna voro svårare att rista och tyda, hvarföre de kallas mörka stafvar, [ 146 ]lönstafvar[30]. Derom vittna äfven Eddiska Sånger[31]; hvilka likväl också känna Runornas bruk i lifvets allmännare angelägenheter. Då Gudrun ville varna sina bröder Gunnar och Hogne, att de ej borde emottaga hennes gemåls Atles bjudning, ristade hon Runor[32], hvilka den förrädiske budbäraren ändrade och förvände; men Hognes hustru, som var runekunnig[33], uttydde ordstafvarne[34], såg att Runorna voro villade och anade sveket. Det bref „med bokstäfver efter landets sed”[35], hvilket [ 147 ]Anscharius berättade sig ha emottagit af Konung Björn i Sverige till Kejsar Ludvik den fromma, var sannolikt med Runor skrifvet. Att det ej kunnat förstås af den, till hvilken det ämnades, är en invändning som förfaller, då Runorna voro bekanta för flera Germaniska folk[36]. Saxo omtalar skrift med nordiska språkets bokstäfver[37] både i sten och trä, hvilket senare varit forntiden i stället för papper[38]. Kafle i stället för bref förekommer i Isländska sagor[39], af hvilka flere vittsorda Runornas bruk före Christendomen[40]. Seden att skära dem på Kafle bibehöll sig in i den christna tidsåldern. En Runekafle, i följd af sitt innehåll, [ 148 ]ristad strax efter år 1200, finnes ännu quar[41]; och Sturlunga Sagan[42], berättar, att den berömde Snorre Sturleson blef oberedd öfverfallen och mördad, emedan hvarken han sjelf eller någon af de närvarande kunde tyda de på ett eget konstigt sätt tecknade[43] Runor, genom hvilka en vän velat varna honom för sammansvärjningen.

[ 149 ]Äfven Runornas användning till skaldequädens upptecknande finnes någon gång uttryckligen nämnd. Saxo omtalar trollsånger ristade i trä[44]. Den bekante skalden och kämpen Egil hade förlorat sin son Bödvar och ville af sorg genom hunger ge [ 150 ]sig sjelf döden. Hans dotter afvände honom från detta uppsåt genom uppmaning att dikta ett arfquäde efter sonen, hvilket hon erbjöd sig att rista på kafle[45]. I Gretters Saga[46] ber en far sin dotter göra sig samma tjenst, då han dödligt sårad besjunger sina bedrifter; och, ehuru ohistorisk den så kallade ÖrvarOdds saga må vara, så förtjenar dock det draget uppmärksamhet, att den döende hjelten befaller en del af sitt folk rista efter på träskifvor[47], hans sång om sina öden, medan den andra delen tillagar hans graf. Sluteligen äro i flera inskrifter på våra Runstenar gamla versslag igenkännliga[48], [ 151 ]och ibland Runeristare nämnas på dem äfven Skalder[49].

Intet land är så rikt på Runeminnesmärken som Sverige[50]. Men Runstenarnas ålder har varit föremål för många lärda, ej ens alltid med lärdomens vapen förda, strider[51]. Den äldsta omtalta Runeristning är den, som Saxo nämner. „I Blekingen, — säger han, — ser man förunderliga bokstäfver på en häll, öfver hvilken en gångstig löper sunnan ifrån hafvet till Wärends ödemarker. Bergstigen synes liksom infattad af tvänne i hällen inhuggna, [ 152 ]ej mycket åtskilda, men långt utdragna linier: emellan dem ses de ristade tecknen, och ehuru belägenheten är genom höjder och dalar ojämn, kan man dock öfverallt följa bokstäfvernas spår.” Konung Waldemar I. i Dannemark, som ville veta deras bemärkelse, hade ditsändt män för att undersöka hällen och efterrista tecknen på trätaflor. De utskickade kunde ej af dem få någon mening[52]; emedan uthuggningen var dels af jord uppfylld, dels af gångstigen förnött. Konung Harald Hildetand skall genom detta minnesmärke ha velat förvara minnet af sin faders bedrifter[53]. Ännu ses i Bleking[54] en berghäll kallad Runemo, der, inom tvänne till 36 alnars längd synliga linier, tecken förekomma, i hvilka man velat igenkänna Runor, under det andre ansett dem för en naturens lek. Den må vara den samma som Saxo omtalar eller ej, så är likväl en sägen, som i 12:te århundradet tillskref ett sådant minnesmärke åt Harald Hildetand, märkvärdig. På ett annat ställe nämner Saxo, att Ragnar Lodbrok, efter en seger i Bjarmaland, i ett berg skall låtit [ 153 ]inhugga underrättelse om sina bedrifter[55]. Flera Runeinskrifter i berg finnas i Sverige och Norrige[56]. Att de fleste af våra, till aflidnas åminnelse uppresta, så talrika Runstenar äro från redan christna tider, är klart af inskrifternas innehåll, om äfven det korsmärke, hvilket så många föra, i sig sjelft vore ett tvätydigt Christendomsmärke[57]. Deremot är lika [ 154 ]ostridigt, att flera äro från Christendomens första tider i Norden,[58] och att andra stå på gränsen [ 155 ]emellan hedendom och Christendom, och röja spår af bägge[59]; och är Runornas bruk under hedendomen föröfrigt intygadt, så kunna åtminstone Runstenar vara hedniska, som ej röja några slags spår af Christendom. Men Runstenar med verkliga märken af hedendom saknas ej helt och hållet[60]; och Runor på stenar, hvilka blifvit fundne inuti ättehögar, tillika med grafurnor, som vittna om [ 156 ]bränneålderns begrafningssätt, kunna visserligen för hedniska anses[61].

Att resa stenar efter de aflidna, var i Norden en så gammal sed, att man tillskref dess införande, liksom begrafningssättet att brännas och högas, åt Oden[62]. Att begrafva de döda, — äfven den obekanta, som träffades ute på marken, den drunknade, den ihjelslagna, — var i allmänhet i hedendomen en helig pligt[63]. Naturligen uppfylldes all heder, som borde ske den aflidna, noggrannast, om han varit ansedd och aktad, liksom denna pligt i allmänhet var dyrbarast för närmaste anförvanter; hvarföre Havamal säger: sällan stånda Bautastenar vid vägen, om ej frände dem reste åt frände[64]. [ 157 ]De restes vid vägen, i allmänhet på besökta ställen, vore således minneshällar, erinringsmärken, ej alltid uppsatta på begrafningsplatsen; hvarföre man finner Bautastenar stundom vid eller på ättehögar, stundom utan. Företrädesvis sattes de utan tvifvel öfver män slagna i strid, hvarpå sjelfva namnet Bautasten synes häntyda[65]; emedan de i mängd finnas på gamla valplatser. Men troligen restes de, vid våra fäders ständige härfärder, och den helgd hedendomen fäste vid pligter mot de aflidna, äfven ofta öfver män, fjerran fallna, långt från de sina, såsom den enda gärd de hemmavarande och efterlefvande kunde skänka dem, och såsom en ersättning för begrafningens pligt, då denna för fränderna var omöjlig att uppfylla.

Dessa drag af hednisk sed i de åldriga, oskrifna Bautastenarna återfinna vi på de yngre [ 158 ]Runstenarne i christelig mening. Äfven Runstenen är „minneshäll”, kallar sig sjelf stundom så[66], eller tillägger någon gång: „hällen skall till minne mana, medan män lefva[67]” — eller „skall stånda på tingsstaden till ett märke[68]” Äfven den runristade minneshällens uppresning var en i och för sig sjelf religiös handling[69]. Äfven Runstenen är ingalunda nödvändigt förbunden med sjelfva begrafningsstället; ehuru Runstenar ock finnas vid och på ättehögar och begrafningsplatser. Äfven den står ofta, såsom den sjelf stundom säger, „vid vägen”[70], nämner [ 159 ]ännu oftare anläggningen af bro eller väg[71]: i ett ännu obanadt land en handling af den enklaste och allmännaste välgörenhet, och ansedd båtande för den aflidnes själ, som ihogkoms i den lisade vandringsmannens böner. Äfven Runstenen intygar sig merendels vara rest af närmaste fränder, ofta öfver män, som fallit, vådligt omkommit eller dödt i vikingafärd och krigståg till aflägse länder[72]; hvarvid, i stället för hedningens välönskning eller vidskepliga bruk vid uppresandet af den stumma Bautastenen[73], med hvilken han endast kunde visa en [ 160 ]fallen vän eller frände den sista tjensten, den christeliga Runstenen tillägger en kort bön för den aflidnes själ, såsom: „Gud hjelpe hans ande,” — „Gud hjelpe själen”[74] Runstenarne vittsorda våra förfäders vidsträckta härfärder och krigståg. Sådana nämnas både i öster- och vesterled, till Finland, Holmgård, Gardarike, Lifland, Estland, Semgallen, England, Lombardiet[75], Grekland[76], Asien[77]. [ 161 ]Sten restes ej blott öfver de i sådana färder omkomna, utan äfven någon gång till minne af lycklig [ 162 ]återkomst[78]; ja, man finner ock Runor ristade i häll på eget föranstaltande af personer, som ämnade företaga en vallfart[79]. Oftare förekomma dock Runstenar, som hafva afseende på personer och händelser inom landet; ehuru dessa nästan alltid äro för våra häfder okända och de flesta äfven af den enskilda beskaffenhet, som ej faller inom häfdernas område, fast det stundom tillägges: „att stenen är stort märke efter godan man”[80]. Till namnet fogas de enklaste underrättelser, såsom att den aflidne bott der eller der och att stenen står vid gården[81], att han varit en god bonde — skicklig, rådvis[82] — [ 163 ]gästfri — ofeg — en som ej flydde i striden[83] — utan slogs så länge han hade vapen — en anförare, styrman, vaktkarl på skeppen — en höfdinge — en god hofman eller krigsman[84] — en rask dräng, som farit vida om i verlden[85] — en kär son, fader, moder, broder, hustru o. s. v. Ofta tjenar en sten till minnesvård för flera. Stundom ha flere varit tillsammans att resa sten åt en anförvandt, någon gång äfven huskarlar (fria tjenare) åt sin husbonde[86], ja man finner att äfven trälar låtit uthugga Runstenar[87]. Ej sällan träffas vårdar resta af lefvande personer öfver sig sjelfva, med tillägg af någon berömlig egenskap eller gerning, och att minnet skall vara „medan stenen lefver”[88], eller ock är minnesvården gemensam för döda och ännu [ 164 ]lefvande[89]. Utom de vanligast nämnda bro- och väganläggningar, förekomma på Runstenar äfven hvalf, likhus, själahus gjorda för den döda[90]: undertiden äfven att de aflidne först byggt gårdar[91], eller varit rätta arfvingar till dem[92]. Ibland är denna sista underrättelse så utförlig, att Runeristningen kan anses såsom ett slags äganderätts intyg[93]. Slägtledningar ses också på Runstenar[94]. Någon gång äro uttrycken af enskild tillgifvenhet rörande, såsom: „sina vänner var han bäst under himmelen”[95].

Med högst få undantag förvara Runstenarne blott obekanta namn, och tiden, som skonat dessa enkla minnesvårdar, har öfver de minnen, som derigenom skulle återkallas, öfvat samma förstörande [ 165 ]makt, som utplånat erinringen af upphofsmännen äfven till verldens största och beundransvärdaste monumenter. Likväl äro de för Nordens, för Fäderneslandets häfder af vigt, då de ännu tillåta oss att genom afståndet af hänsvundna århundraden kasta så mången blick in i forntiden. De gå åtminstone upp till christendomens aldraförsta, ännu med hedendomens spår blandade, tider i Norden. De flesta synas dock vara från 11:te, 12:te århundradet; men de finnas äfven, som med säkerhet kunna hänföras till det 13:de[96]. Deras mängd bevisar mer än allt annat Runornas inhemska ålder: ty dessas så tidigt och så ofta förekommande användning till inskrifter, nödvändigt ämnade att af en större allmänhet begripas, röjer, att Runorna under christendomens första tider i Norden varit Folkets, varit de olärdas skrift[97]. Men den långa tid, som, i ett ännu obildadt samhällsskick, fordrades för att bringa någon kunskap om denna konst till [ 166 ]folket, visar bäst, att Runorna i Norden voro ett hedniskt arf och uråldriga. Endast långsamt hade de kunnat upphöra att vara en åt få förbehållen kunskap, de högres och visares egendom. Att deras offentligare, ej mera af en hemlighetsfull vantro helgade bruk var samtidigt med hedendomens aftagande och fall, måste synas lika naturligt som det är troligt, att de förste christne lärare uppmuntrat detta bruk, enligt en af dem ofta iakttagen grundsats, att genom en christelig användning göra medlen för hednisk vidskepelse oskadliga. Men detta är också den enda del man kan tillägga dem i Runorna; och den grundlösa mening, som tillskrifver Runornas uppfinning åt samma män, hvilka just införde ett annat skrifsätt, behöfver blott nämnas, ej vederläggas. Det Latinska var tvertom länge ensamt de andeligas, de lärdas skrift; medan Runorna stadnade hos folket. Man ser tydligen, huru bägge skrifsätten först blandat sig, och det nya sluteligen utträngt det gamla, af hvilket dock det förras skriftecken lånade namnet; ty sjelfva ordet bokstaf är utan tvifvel en från Runorna härledd benämning. Den yngsta kända Runsten anses vara från förra hälften af 1300-talet[98]. Sedermera träffas oftare [ 167 ]liggande likstenar med dubbla inskrifter, en med Runor, en annan med munkstil[99]. Nordiska mynt med Runeinskrift finnas, med säkerhet, från 11:te århundradet, och flere af dem visa redan sådana dubbla inskrifter. Ytterligare exempel på bägge skrifsättens blandade bruk lemna Latinska inskrifter med Runebokstäfver[100]. Slutligen användes Runorna någon gång äfven till egentelig handskrift på pergament. Skånelagen, sålunda skrifven med runor, äges quar från det 14:de århundradet[101], och i det 16:de vittnar Olaus Petri, att man fann „uti gamle Lagböcker och andre skrifne Svenske [ 168 ]böcker några Runbokstäfver insatte ibland the latinske”[102]. Sedan dessa långt för detta voro i bruk, bibehöll likväl folket både de gamla bokstäfverna och deras ristning i sten och trä för allmänna och enskilda ändamål; hvarföre man finner Runor ristade ej blott på minnesvårdar, utan på gränsestenar[103], på gamla vapen[104], på kaflar, husgeråd, dryckeshorn, kyrkokäril, ja äfven sydda på duk[105]. Man har ännu ett slags sockenstämmo-protocoll[106] ristadt [ 169 ]på stentafla med Runor. Först i 17:de århundradet aflades de calendariska Runstafvarne bland Svenska allmogen. Ännu i medlet af det sistförflutna nyttjade Dalkarlarne i sina enskilda angelägenheter ett med latinska bokstäfver tillökt Runalfabet[107], och än i dag kunna i deras bomärken ofta tydliga Runor igenkännas[108].

Under det Runorna sålunda fortforo att nyttjas såsom folkets skrift till flera behof, bibehöll sig likväl, äfven in i christna tider, hemligen deras vidskepliga bruk. Underrättelsen om den Bulla, [ 170 ]hvarigenom Påfven Silvester II. år 1001 skall förbudit dem i Sverige, hvilar väl på svaga grunder[109]; men i en gammal Norrsk Lag finnes vid straff af landsflykt och egendomsförlust, till tveskiftes mellan Konung och Biskopp, stadgadt, att ingen måtte fara med „Runor, spådom, trollsånger, hexeri, smörjelser och annan sådan villfarelse”[110]. Folkvisor från Medeltiden tala om Runeböcker och skildra på ett högst poetiskt sätt Runesångernas förtrollande makt[111]. Ännu i 16:de århundradet betydde [ 171 ]i Sverige Runokarl detsamma som trollkarl.[112]. På Island är tron på Runornas magiska kraft ej ännnu fullkomligen utplånad[113]; och, ehuru i Finland, der eljest inga Runeminnesmärken förekomma, Runo är namnet på sång i allmänhet, så visa dock de [ 172 ]äldsta bland dessa Finska Runor, att första bemärkelsen varit besvärjning[114]: en konst, för hvilken Finnarne voro af ålder i Norden beryktade[115]. Ännu påminner det Finska ordet för Skald, nemligen Runesmed (Runoseppä), om en liknande benämning, hvarmed Asarne utmärkas i Ynglingasagan[116].

Sammanfatta vi nu det historiska om Runorna, så är det följande: I. Mängden af Runemonumenter, så väl som deras ändamål, visar att de företrädesvis nyttjades till sådana inskrifter, som för en större allmänhet borde vara begripliga. De voro Folkets skrift, i motsats mot den af de Andeliga införda Latinska. Den egentliga Runstenstiden, så vida den genom monumenterna säkert kan bestämmas, sträcker sig ifrån och med det 10:de och något öfver det 13:de århundradet. II. Denna tiderymd går således å ena sidan upp till christendomens första ljusning i Norden; men å andra sidan [ 173 ]fortsätter den sig genom åtskilliga slags Runeminnesmärken under Medeltidens senare århundraden, och vi se ett blandadt bruk af bägge alfabeten, tills de Latinska bokstäfverna fullkomligt utträngde de Gamla, af hvilkas nyttjande likväl ända till senaste tider spår hos folket bibehållit sig. III. Men de äldsta, ehuru redan christeliga, nordiska häfder omtala Runinskrifter i sten och trä ifrån hedniska tiden; hvilket bestyrkes af vittnesbörd från Tyskland i det 9:de århundradet, medan hedendomen ännu beherrskade Norden, från England, innan den ännu här försvunnit. Runor omtalas såsom bokstäfver i 6:te århundradet. Ordet Runa i bemärkelsen af hemlighet förekommer hos Göterna i det 4:de; men i gamla nordiska språk betyder ordet både bokstaf och hemlighet, och i Norden sjelf gick Runornas ålder uppöfver all erinring, hvarföre deras upphof tillskrefs Gudarna.

Vi ha i denna framställning sorgfälligt afhållit oss från alla förslagsmeningar, genom hvilka detta i sig sjelf dunkla fält i allmänhet blifvit mer skuggadt än upplyst. Vi kunna äfven nu om Runornas ursprung blott tillägga, att de visa likheter med alla gamla vesterländska alfabet[117], och troligen med dessa flutit [ 174 ]ur en gemensam källa. — Men ännu återstår en för vår äldsta Historia vigtig fråga att besvara, i anledning af den granskning vi underkastat detta ämne. — Om Runornas bruk under hedendomen är bevisadt, mon detta bruk äfven var sådant, att egenteliga minnesmärken för Historien derigenom från den hedniska tiden öfvergått till den christna? Eller var all kännedom om den förra endast på muntelig öfverlemning grundad? — Rådfråga vi i detta afseende de äldsta Skandinaviska häfdatecknare, så möter oss väl Saxo, i senare hälften af 12:te århundradet, med den försäkran, att Danskarne ej blott firat förfädrens hjeltevärf i sånger, utan äfven dragit försorg att dessa, med nordiska språkets bokstäfver, blifvit ristade i stenar och klippor: dessas spår hade han följt, liksom vore de böcker från ålderdomen, och [ 175 ]vers för vers öfversatt dem på Latin[118]. Men då han, i fortgången af sitt arbete, blott nämner tvenne sådana stenskrifter, af hvilken den ena i Blekingen, enligt hans egen uppgift, redan i hans tid ej mera kunde läsas, den andra, i Bjarmaland, af honom sjelf hvarken var sedd eller läst; så är hans egen och hans samtidas öfvertygelse, att Runorna ännu i hedendomen brukades till inskrifter i sten, det enda anmärkningsvärda i denna uppgift, och allt det öfriga kan, lindrigast sagdt, räknas till de oratoriska prydnader, hvilka i hans verk öfverflöda. Ty osannolikheten af hela sångers äldre uthuggning i sten, jämnförd med de bibehållna Runstenarnas allmänna fåordighet, behöfver ej bevisas; och Saxo låter äfven i sina Latinska vers den gamla Starkother hälsas såsom scribent af fosterländska Poesier[119]; ehuru han nyss förut erkänt, det samma Starkothers quäde om Bråvallaslaget, hvilket han i sin berättelse följt, var snarare åt minnet än skrift anförtrodt[120]. [ 176 ]På de i hans tid bland folket gängse sagor och sånger om fornåldern är tydligen hela hans Historia om denna grundad, och deruti har den äfven sin märkvärdighet; ehuru mycket dessa folksägner förlorat, så väl genom det förvända bemödandet, att af dem skapa en sammanhängande Dansk Konungahistoria, som genom en ofta godtycklig anordning och en rhetorisk behandling i ett lånadt och konstladt språk. För öfrigt åberopar han uttryckligen Isländarne[121], såsom de kunnigaste om forntiden, men synes tillika, då han oupphörligt från dem afviker, ej stort mer ha begagnat denna källa, än sina Runstenssånger. Likväl förvara Edda och Heimskringla ännu stycken af några gamla quäden, hvilka han öfversatt[122]. — Saxos landsman och [ 177 ]samtiding Sven Åkeson[123], så fattig i sin berättelse om den forntid, i hvilken Saxo sammanfört så många sägner, aflägsnar ännu mer tankan på äldre nordiska skrifteliga källor. „Efter gamla mäns berättelser” hade han sammansatt sin korta Danska Konungahistoria[124], och utur Isländarnes sånger[125] hade han lärt, att af Skjöld Dannemarks Konungar kallades Skjöldungar. Munken Theodoric, Norriges förste inhemske Häfdatecknare (omkring 1160—70) åberopar sådana sånger, såsom sin förnämsta källa. „Jag har ansett mödan värdt — säger han — att i korthet uppteckna detta lilla om Norriges gamla Konungar, såsom jag kunnat [ 178 ]utforska det af dem, hos hvilka erinringen härom tros isynnerhet lefva, nemligen Isländningarna, hvilka minnas detta i sina gamla Sånger, och om hvilka det är afgjordt utan allt tvifvel, att de framför andra Nordiska folk om sådana saker varit mest både kunnige och vettgirige”[126]. Att han efter Isländarna, såsom han sjelf erkänner, till tiden bestämt Harald Hårfagers epok, synes hänvisa på bekantskap med Are Frodes bemödande för den nordiska tideräkningen. Före denna tidpunkt finner han blott dunkelhet. „Ej emedan jag tviflar — tillägger han — att också före denna hela Norriges Konung utmärkte män och tappre krigshjeltar i vårt land funnits; men brist på skriftställare har utplånat deras minne”[127]

Så möter oss redan i 12:te århundradet, från flera håll, hos de första häfdatecknare den öfvertygelse, att de hos Isländarna bibehållna sånger voro en hufvudkälla för forntidens kännedom. Uti Islands egen historiska Litteratur, hvilken i samma århundrade begynner, förhåller det sig på samma sätt; på sånger var, enligt Snorre Sturlesons eget [ 179 ]intyg, kunskapen om de gamla tider hufvudsakligen grundad. Frågan blir således: kan man af dessa antaga någon slags skriftelig öfverlemning från hedendomen, och, om vi måste uppgifva tanken på Saxos fullskrifna stenar och klippor, ha sångerna möjligen blifvit bibehållna på annat sätt, ristade i trä, på kaflar? — Det är visserligen möjligt. Runorna äro ostridigt i Norden äldre än Christendomen, och äfven trovärdige Isländska berättelser omtala sånger på sådant sätt upptecknade. Samma omsorg kan äfven ha sträckt sig till slägtledningar: och då ännu på Runstenar enskilda slägtregister någon gång ända till 12:te led finnas, så vore det visserligen ej en för djerf förmodan, att konungsliga ättleder och konungalängder genom Runor blifvit bevarade. Deremot är det osannolikt, att dylika anteckningar, om de funnits, öfvergått till den historiska tiden i sådant antal eller skick, att Historia på dem kunnat grundas. Den Isländska Litteraturen skulle i sådant fall ej så helt och hållet hvila och beropa sig på muntelig öfverlemning, att, mig vetterligen, inom hela dess område intet enda exempel förekommer på anförandet af någon slags skriftelig historisk urkund, hvilken med minsta skäl kunde [ 180 ]tillskrifvas hedniska tiden[128]. — Men det är ej heller företrädesvis i bibehållandet af historiska underrättelser och sånger, som Runornas gamla bruk bör sökas. Snarare bör det förmodas i de med den gamla Gudaläran sammanhängande ämnen. Allt visar Runornas äldsta gemenskap med denna: deras trodda gudomliga ursprung, deras förmenta magiska kraft, deras första egenskap af en hemlighetsfull kunskap; hvarföre äfven, i den mån de upphörde att vara det, en mera konstlad Runeskrift till vidskeplig användning uppkom. De af oss anförda främmande intyg, som vitsorda Runornas bruk i den hedniska Norden till upptecknande af Sånger, synas, då de förena detta uttryck med Spådomar, med Besvärjningar, äfven tillräckligt visa, hvilka slags sånger företrädesvis så tecknades. Men uti den äldre Eddas mythiska, eller rättare sagdt, mystiska quäden förekomma ej otydliga spår af ett dylikt Runornas bruk. Om än uttrycken [ 181 ]FornRunor[129], Gudarnas Runor[130], hvilka i Eddiska quäden nyttjas att utmärka hela omfånget af den gamla gudalärans hemligheter, skulle synas tvetydiga, då Runor i gamla språket betydde både vettenskaper och bokstäfver, så lemna likväl orden: stafvar, fornstafvar (stafir, fornstafir), nyttjade i alldeles lika mening, ingen sådan ovisshet; emedan (benämningen må nu vara tagen af Runornas skapnad eller af det ämne, hvari de vanligen skuros eller ristades) dermed otvifvelaktigt skrifteliga tecken mentes. Om Nornorna, som „för verldens barn tälja ödets domar”, säger Völuspá, „att de skuro på staf eller kafle”[131]. „Jag har uttalat mina fordna stafvar”[132], heter det om Jätten Vafthrudner, hvilken Oden öfvervunnit i mythisk visdom. Att „säga sanna stafvar”, förekommer på ett annat ställe i meningen om en trovärdig berättelse om Odens gamla Runor[133]. Ett quäde, [ 182 ]som meddelar undervisning om åtskilliga tings olika benämningar i olika verldar, hos gudar, menniskor samt andra väsenden, visar, att äfven ett hemligt, af vidskepelsen helgadt språkbruk fanns. Det slutar med följande ord: „aldrig såg jag i ett bröst flera fornstafvar”[134]. Sådana ställen häntyda på en ej blott åt minnet anförtrodd kunskap, utan på en öfverlemning understödd genom skrift, sådan den i dessa tider kunde finnas; och Runornas betydelse af verkliga skrifttecken, i den äldre Edda, skulle ej blifvit betviflad eller förnekad, om man i allmänhet dervid fästat tillbörlig uppmärksamhet, att ordet stafvar der förekommer i alla de samma bemärkelser, som tilläggas Runorna[135]. Att Sånger [ 183 ]om hedendomens Gudalära och dess användning till divinatorisk och magisk vidskepelse genom Runor funnos förvarade, anse vi således både genom främmande intyg och Nordens eget vittnesbörd troligt. Vi vilja ej dermed påstå, att sådana sångers bibehållande genom muntelig öfverlemning icke låter tänka sig. Cæsar omtalar Gallernas Druidskolor, i hvilka en stor mängd Religions-sånger inlärdes; emedan Druiderne ansågo olofligt att anförtro dem åt skrift, ehuru de eljest i allmänna och enskilda angelägenheter nyttjade Grekiska bokstäfver[136]. Men hos våra förfäder, liksom i allmänhet hos Germaniska nationer[137], fanns ej ett så afsöndradt Preststånd; den andeliga myndigheten var här snarare med den verldsliga genom alla grader förenad, och enda undantaget från denna regel visade sig i den egna vördnaden för spående, läkande och, såsom man trodde, af gudarna betagna och ingifna quinnor, i gamla språket Valor, Völvor, om hvilka Tacitus äfven hos Germanerna talar. För öfrigt får man jämväl under Hedendomen söka den egenteliga, lärdare Religionskunskapen hos ett mindre [ 184 ]antal. Det utmärkta värde, som sattes derpå, visar, att den ej kunde vara hvars mans lott; och quäden, hvari denna kunskap fortplantades, Runesånger, hvilka utmärkas såsom en konungslig vettenskap, voro redan genom sitt dunklare innehåll mindre tjenliga att blott i minnet förvaras, mindre egnade åt folkets läppar, på hvilka eljest fornsagan och sången om förfäders bedrifter lefde. Att inga sådana skrifteliga minnesmärken af Hedendomens troslära i Skandinavien öfverblefvo[138], kan ej förvåna, vid åtankan af de Christna Lärarnes naturliga intresse att förstöra dem, och deras lättare åtkomst dertill under en genom konungsliga maktens medverkan snarare stadgad Kyrka. Annorlunda var, vid den frivilliga öfvergången till Christendomen, förhållandet på det från Hierarkiens inflytelse och konungamakten lika aflägsnade Island. Ibland dess obestrideliga rikedom på hedniska öfverlemningar skulle man derföre äfven snarast kunna förmoda skrifteliga quarlefvor af Hedendomens [ 185 ]hemligare lära. Den äldre Eddas mythiska quäden, af hvilka så många synas ämnade att derutinnan meddela egentelig undervisning, tillhöra denna genom hela sin beskaffenhet. Att de som vi ännu äga quar, blifvit öfverflyttade rakt från Runekaflen på pergamentet, vilje vi ej, med äldre fornforskare påstå; men att dessa quäden sjelfve vittna, det den gamla Gudaläran ej utan all tillhjelp af skrift bibehölls, och att detta egna vittnesbörd bestyrkes af främmande intyg, är hvad vi tro oss ha visat. — Men det är tid, att nogare granska den rikedom af fornnordiska minnen, som ibland Islands klippor fann en fristad.

______________

  1. ↑ Rún har i pluralis Rúnir och Rúnar: Runa, egentligen streck, linea (Björn Haldorsens Islandske Lexicon), har i Plur. Runor, hvilken pluralis äfven stundom förekommer på Runstenar.
  2. ↑ Egentligen i hemlig, förtrolig mening: deraf Rúni, i feminin. Rún eller Rúna, på Isländska en förtrogen samtalare eller vän. Det gamla svenska verbum, att runa, som brukas i den stora Rimkrönikan, betyder att mumla, tyst utsäga något. Substantivum Runa utmärker äfven ett oafbrutet med vigt och känsla framfördt tal (Sermo non intermissus et affectuosus. Björn Haldorsen l. c.), således en slags declamation, hvari ligger öfvergången till betydelsen af sång. I denna är Rún egenteligen trollsång, besvärjning, som ock kallades Galdr. Ynglinga Saga c. 7. I de gamla folkvisornas språk äro Runor, och Runeslag Sånger, men äfven skrifna besvärjningar. Se Svenska Folkvisor, I. D. s. 33, 36.
  3. ↑ Äfven här möter oss tillika bemärkelsen af hemlighet. Run är på Angelsaxiska både bokstaf och hemlighet. Rúnar, Rúnir betyder för öfrigt på Isländska både bokstäfver och vettenskaper, äfven berättelser, bedrifter. Om ordets bemärkelser jfr. Ihre Glossarium SvioGoth.; Periculum Runologicum a Gislio Brynjulfi Fil, Islando. Havniæ 1823 p. 142.; Finn Magnusen, Öfversättning af den äldre Edda T. III. s. 76.; Glossarium till den stora Köpenhamnska Upplagan af den äldre Edda.; I. W. Grimm über Deutsche Runen, Göttingen 1821. s. 67.
  4. ↑ Bäggedera förenas uti Runesången (Runatals-þattr Odins) i den äldre Edda, och alltid i magisk mening.
  5. ↑ Äfven Råd, Hemligt Rådslag, Luc. 7: 30, Marc. 4: 11. Ihre i sitt Glossarium SvioGoth, col. 472 och äfven i sina Analecta Ulphilana Ups. 1779. p. 88, läser det Götiska ordet i nomin. sing. Run; Jacob Grimm deremot i sin Deutsche Grammatik, Göttingen 1819, I. 9, i anförandet af de Götiska Declinationerna: Runa.
  6. ↑ Venantius Fortunatus, bördig från Italien, Biskop i Poitiers i senare hälften af 500-talet, skrifver till Flavius Euodius, att om han ej ville svara honom på Latin, så kunde han betjena sig af ett annat språk eller skrift, och tillägger: Barbara fraxineis pingatur Runa tabellis — Quodque papyrus agit, virgula plana valet. Poemat. L. VII. c. 18. Enligt flera andra hos denna Författare förekommande ställen betyder barbarus här Tysk eller Frankisk.
  7. ↑ Runstab, i en öfversättning af BenedictinerRegeln af Kero, Munk i St. Gallen (omkring 729), anfördt af Schilter. Thesaur. Ant. Teut. T. I. c. LIV.
  8. ↑ Hrabanus Maurus de Invent. Lingvar. hos Goldast, Rer. Alamann. Script. T. II. p. 67. Litteras, quibus utuntur Marcomanni, quos nos Nordmannos vocamus, infra scriptas habemus: a quibus originem, qui theodiscam loquuntur linguam, trahunt. Cum quibus carmina sua, incantationesque ac divinationes significare procurant, qui adhuc paganis ritibus involvuntur. Detta är ej det enda gamla Tyska Runealfabet: 2:ne andra ha blifvit fundna i handskrifter, i St. Gallen från 10:de århundradet — i München från 8:de århundradet. I en handskrift af Isidori verk de accentibus, de posituris et litteris från 9:de århundradet finnas både det Nordiska och det Angelsaxiska Runealfabetet. Montfaucon (Palæogr. Græca p. 292) har äfven ur en i Frankrike år 1022 skrifven Codex anfört bägge. Det Nordiska kallas der Alphabetum Norvagicum. Jfr W. C. Grimm, Ueber Deutsche Runen.
  9. ↑ Ihre, de Runarum patria et origine. Upsal. 1770, p. 35.
  10. ↑ „Dani et Sveones, quos Nordmannos vocamus”, säger Eginhardt i sin välgörares Carl den stores lefverne. (Vita Caroli Magn. c. 12).
  11. ↑ — — — — — — — Deni Nort quoque Francisco dicuntur nomine Manni, Unde genus Francis adfore fama refert.
    Nigellus de Baptismo Haraldi Regis: lefde under Kejsar Ludvik den fromme. Langebek, I. 400.
  12. ↑ Rimberti Vita S. Anscharii c. 32. Att Runorna kommit till Norden från Tyskland och från dessa Nordalbingiska Marcomanner, påstod Ihre, hvars förkärlek för den Ulfilanska Litteraturen gjorde honom böjd att nedsätta Runornas ålder i Norden. Han sökte i synnerhet styrka denna hypothes genom anmärkningen om de 16 Runornas otjenlighet och otillräcklighet att uttrycka det gamla Sveogothiska språket. Men om Runorna ej kunde vara från den Skandinaviska Norden, emedan de äro otillräckliga att uttrycka ljuden i dess gamla språk, så skulle de ännu mindre kunna vara från Tyskland; emedan de äro ännu otillräckligare att uttrycka det gamla Tyska. Att benämningen Nordmanni egenteligen och företrädesvis tillades Nordalbingerna, strider mot all historisk auctoritet. Tvärtom följer blott af det anförda stället, att äfven de inbegrepos under en benämning, som eljest oftast och derföre egenteligast nyttjades om de Skandinaviska folken.
  13. ↑ Att de Tyska bibehållna Runealfabeter härstamma från de Angelsaxiska, har Grimm bevist, l. c. s. 131, men erkänner tillika att de sexton fornnordiska Runorna äro grunden för både de Tyska och Angelsaxiska, s. 128. Om Angelsaxerne, såsom troligt, i 5:te seklet medförde Runorna till England från sina fordna hemvist, så visar detta Runornas ålder hos dem. Och likväl ansågo just de dem vara af Skandinaviskt ursprung.
  14. ↑ På tvänne i Upland (Bautil N. 581. 361.), på en i Norrige och på tvänne i Blekingen (Wormii Monumenta Dan. p. 478, 215, 219.). Grimm, som upptagit dem i sitt arbete, har äfven lyckats att till en del läsa dem. Se s. 172.
  15. ↑ Hæ litterarum figuræ in gente Nortmannorum feruntur primitus inventæ. Quibus ob carminum eorum memoriam et incantationen uti adhuc dicuntur. Quibus et Rimstafas nomen imposuerunt, ob id, ut reor, quod his res absconditas vicissim scriptitandas aperiebant. Vet. Scriptor Anglosaxo ap. Humphred Wanley in Catalogo Codd. Anglosax. Hickes Thesaurus, T. II. p. 247. Att Rimstafvas står i stället för Runstafas blir tydligt genom författarens egen förmodan om orsaken till benämningen; ty Run är på Angelsaxiska både bokstaf och hemlighet. (Glossarium till den stora Köpenhamnska Upplagan af d. äldre Edda. T. II. p. 764.) Olaus Petri i sin Svenska Krönika kallar de till kalendarier nyttjade Runstafvar äfven Rimstafvar. Men detta ord kommer af Rim, räkental, numerus.
  16. ↑ Havamal Str. 81. Runatals þattr Odins, Str. 2. 5. 6. Brynhildar Quida I. Str. 13. I den äldre eller Poetiska Edda af Rask och Afzelius Stockh. 1818. YnglingaSagan. cc. 6, 7.
  17. ↑ „Gifven Odin,
    Sjelf åt mig sjelf (helgad)” säger skalden om sig straxt i begynnelsen.
  18. ↑ Ῥαβδομαντεία Herodotus omtalar den hos Skytherna. L. IV. c. 67. Ammian. Marcellinus hos Alanerna L. XXXI. c. 2.
  19. ↑ Sortes — in robore, insculptæ priscarum litterarum notis. Cicero om de så kallade Sortes Prænestinæ. De Divinat. L. II. c. 41.
  20. ↑ De bello Gall. L. I. c. 50.
  21. ↑ German. c. 10. Virgam frugiferæ arboris decisam, in surculos amputant, eosque, notis quibusdam discretos, super candidam vestem temere ac fortuito spargunt. Att dessa tecken voro Runor, vilje vi ej påstå; men visst är, att Taciti eget yttrande om Germanernas obekantskap med skrift, enligt sammanhanget blott kan ha afseende på en allmännare kännedom af skrifkonsten. Att Venantii Fortunati intyg, om Runornas bruk såsom bokstäfver i 6:te seklet, endast kan angå Tyska folk, synes ock säkert.
  22. ↑ Hymis Quida Str. I.
  23. ↑ Rimberti Vita S. Anscharii cc. 16, 23, 24, 27. Heims kringla nämner seden i Christna tider. I. 736. II. 58. Edit. Peringsk. Lotterna vore under hedendomen äfven stundom märkta med bilder eller beläten. Finni Johannæi Hist. Eccl. Isl. I 29.
  24. ↑ W. C. Grimm har anfört och öfversatt ett af Hickes först meddeladt gammalt Angelsaxiskt quäde om Runenamnens betydelse, hvilket så väl för sin ålderdomliga om Eddiska sånger påminnande anda, som genom flera öfverensstämmelser med de Nordiska vid Runorna fästade tänkespråken, är märkvärdigt.
  25. ↑ Egils Saga p. 567.
  26. ↑ Vid runeristning på svärd skulle Guden Tyrs namn två gånger åkallas. Runan ᛀ, som het Naud (Nöd, Nödvändighet), ristad på nageln, troddes tvinga till kärlek. I barnsnöd skulle Biargrunor (frälsrunor) inristas i handlofven och Gudinnorna åkallas o. s. v. Se Brynhildar Quida I. i den äldre Edda. Runan ᚦ Thurs (jette, ond demon) var särdeles skadlig för fruntimmer. (Se Skirnis För. Str. 38.) — och denna vidskepelse har länge bibehållit sig på Island, enligt Finn Magnusen, Öfvers. af den äldre Edda, T. III. s. 86.
  27. ↑ Sigurd Fofnersbane i Brynh. Quida. I.
  28. ↑ Rigsmal i den äldre Edda Str. 40, 41, 42. Stockh. uppl.
  29. ↑ Runor med afseende på deras namn brukade till dunkla, poetiska omskrifningar eller bilder, hvaraf den Nordiska skaldekonsten öfverflödade, kallades af Isländarna Dylgjur.
  30. ↑ Egils Saga p. 567. Den bekante Isländske Biskoppen Brynolfus Svenonius säger, 1648 i bref till Worm, sig hafva hört af gamla män, att ett dubbelt slags Runor fordom varit nyttjade, det ena, de vanliga, det andra, de hemliga, med hvilka på ett compendiariskt sätt hela sånger kunnat uttryckas: att dessa senare likväl blott varit en konstigare sammansättning af de enkla och äldre Runorna; att Danske konungen Waldemar först inrättat Runornes ordning och antal efter Latinska alfabetet, hvarmed de gamla Runorna haft intet att göra m. m. Worm. Litt. Run. p. 42. Den här nämnde Waldemar kallas i Isländska handskrifter ej, såsom Worm antager, den andre, utan den förste († 1182). Gisle Brynjolfson Peric. Runolog. p. 133.
  31. ↑ Jfr. Gudrunar Quida II. Str. 22.
  32. ↑ Rúnar nam at rista. Atlamal str. 4. Jfr VolsungaSagan c. 42.
  33. ↑ Kunni hon skil rúna. Str. 9.
  34. ↑ Innti orþstafi.
  35. ↑ Litteris regia manu more ipsorum deformatia. Rimbert. Vita Anscharii c. 11.
  36. ↑ Venantii Fortunati intyg om Runorna är ifrån Frankrike. Runan þ förekommer i namn på gamla Frankiska mynt, äfven som på Westgotiska, i Spanien. Keder, Runæ in nummis vetustis.
  37. ↑ Linguæ suæ litteris, saxis et rupibus.
  38. ↑ Litteras ligno insculptas, nam id celebre quondom chartarum genus erat. Saxo pp. 2, 52. Ed. Steph.
  39. ↑ Den tryckta Torsten Wikingssons har c. 2 bref; men handskrifter Kefli, enligt Müller. Saga Bibliothek. D. II. s. 589. Ehuru ohistorisk denna saga än må vara, visar den dock hvilka begrepp man i detta afseende gjorde sig om hedniska tiden. Det gäller ock om Sturlaugs Saga, der det samma förekommer. I Olof Tryggvasons Saga p. II. s. 21. Ed. Skalh. ristar Oddny runor å kafle för att uttrycka sin mening; ty hon var stum.
  40. ↑ Ställena åberopas af Gisle Brynjolfsson, Particul. Runolog. p. 127.
  41. ↑ Funnen uti Winje kyrka i Öfra Tellemarken i Norrige, och beskrifven i Skandinav. Mus. 1803. I. B. s. 303. Inskriften är: Sigurþr Jalsun ræist runar þesar lougardagen æfter Botolfamæso er (h)an farþi hingat ok vidi æigi ganga till sætar viþ Sveærri foþor bana sin ok broþra d. ä. Sigurd Jarlsson uppsatte dessa runor lördagen efter Botolfsmässan, när han for hit och ville ej ingå förlikning med Sverre sin faders och bröders baneman. Sigurd var den bekanta Erling Skackes son. Han hade förlorat ett slag mot Sverre år 1200. Denne Konung dog 1202. Under mellantiden har således troligen det misslyckade försöket till förlikning skett.
  42. ↑ P. 6. c. 20.
  43. ↑ De kallas Stafkarlaletur och voro ett bland de konstiga, hemliga Runalfabet, af hvilka Isländarne omtala öfver 30 slag. Jfr. Gisle Brynjolfsson Periculum Runologicum p. 134. Stafkarlaletur (som eljest betyder tiggarebokstäfver) hade sitt namn deraf, att endast stafven eller strecket i dem nytjades; liksom tvärtom våra Helsingerunor utmärka sig derigenom, att stafven i dem är bortlemnad. De gamla 16 Runorna deltes i tre afdelningar (þrideilur) eller ätter, hvilka hade sitt namn af den Runa med hvilken de begynte. Sattes nu ättemärket framför, och efteråt ordningsmärket, som utvisade hvilken plats inom ätten den utmärkta Runan hade, så kunde hvarenda Runa nyttjas i stället för hela Runealfabetet. Ytterligare upplysning härom lemnar Prof. Liljegrens af Kongl. Vitt. Hist. och Antiquitetets Academien i Stockholm år 1821 belönta Prisskrift: Om Runorna och Runminnesmärken i Norden: hvilken Författaren haft den godheten att i handskrift meddela mig. Dylika Runetecken förekomma på Runstenar i Södermanland. Bautil 742, 743, 767, 817, 819, 824. — Huru gammalt detta Runornas bruk såsom chiffer är, ses äfven deraf, att det redan finnes uppgifvet uti en handskrift i St. Gallen från tionde århundradet, anförd af C. W. Grimm: Ueber Deutsche Runen. s. 110. Ur inre skäl blir ock med det samma otvifvelagtigt, att Runorna, med hvilka redan så tidigt de konstigaste förändringar kunnat företagas, långt förut måste ha varit bekanta och brukade såsom egentelig alfabetisk skrift, och denna tidrymd måste utsträckas i samma mån, som en längre tid behöfts för öfvergången från det enkla till det konstiga hos folkslag, bland hvilka ännu för skrifkonstens användning funnos så få tillfällen, och i allmänhet så oviga materialier som trä eller bark. Venantius Fortunatus, som i 6:te århundradet omtalar Runorna, såsom skrift på trä, uppmanar sin vän i ett poem (troligen äfven med afseende på hvad han kallar „Barbarernas” bruk) att i brist på det främmande papperet (charta peregrina) eller Papyrus skrifva på bark utaf bokträdet. L. VII 18. Bokrunor, som nämnas i Brynhildar Quida I. st. 19, härledas gemenligen deraf, att de inskuros i bokträ; men detta het Beiki, och Bokrunor äro här Runor sydda eller målade på duk (på gammal Isländska Bók). Jfr. Glossarium till den äldre Edda.
  44. ↑ L. I. p. 11. Ed. Steph.
  45. ↑ Nú vilda ek fadir at vid leingdim lif ockart sva at þu mættir yrkja erfi-quædi eptir Bódvar, enn ek mun rista á kefli. Egils Saga p. 605.
  46. ↑ c. 65. Der omtalas dessutom, att Gretter i en bergshåla på Island fann 2:ne menniskors ben, och bredvid dem en Runkafle, med påristade verser. c. 69. Härmed kan jämnföras SturlungaSaga, 3 D. 7 c., som berättar, att vid år 1185 presten Ingemund dog, jämte 6 andra, som blifvit drifna till Grönlands obygder. 14 år derefter funnes deras kroppar der i en bergshåla. Bredevid voro runor ritade i vax med underrättelse om deras ändalykt.
  47. ↑ á speldi, ÖrvarOdds Saga c. 40. Skandinaviska fornålderns Hjeltesagor utg. af Liljegren 2 D. s. 192. Stockh. 1819. Jfr. ÖrvarOdds saga i Rasks Synishorn, s. 121. Stockh. 1819. Stället finnes ej så i Upplagan af 1697.
  48. ↑ Jfr. Liljegren. Anteckningar rörande verser skrifna med Runor, i Skand. Litt. Selsk. Skrifter, 17 B. Kjöbenh. 1820. och samma Författares Prisskrift om Runor och Runeminnesmärken i Norden, hvilken jag i allmänhet har att tacka för många upplysningar i detta ämne, hvarföre jag här offenteligen får förklara min erkänsla. En kort rimmad inskrift med Runor å en liggande senare grafsten på Kumla kyrkogård i Vestergötland ses i Bautil 977.
  49. ↑ Bautil 245, 291, 405, 972.
  50. ↑ Af mellan 14 — 1500 i Norden bekanta Runstenar tillhöra omkring 1300 Sverige, och af dessa finnas i Uppland öfver hälften eller nära 700. Ofvan Medelpad är i Norrland ingen Runsten bekant, och ingen i Finland. Sjöborg, Samlingar för Nord. Fornälskare, Stockh. 1822. T. I. s. 34. De af Strahlenberg (Nord- und Östlicher Theil von Europa und Asien) omtalta Runstenar i Permien uti Ryssland, de af Pallas (Neue Nord. Beyträge, V. B. s. 237) från Siberien meddelade, lemna vi derhän, då deras inskrifter ej äro Runiska, om de ock med sådana ha någon likhet.
  51. ↑ För Verelius och Rudbeck var allt, hvad som var skrifvet med Runor, urgammalt och hedniskt. Peringsköld, som tviflade, fick befallning, att ej skrifva mot den senare. Handlingarne till denna tvist finnas i Peringskölds Manuscriptsamling. Liljegren l. c.
  52. ↑ Nihil ex eis interpretamenti comprehendere potuerunt. Saxo, præf. p. 3.
  53. ↑ Saxo L. VII, p. 138.
  54. ↑ Brekne Härad, Hoby Socken, Sjöborg. Blekings Historia I. 20. II. 330.
  55. ↑ L. IX. p. 173.
  56. ↑ Linné i sin Vestgötharesa, s. 144. omtalar en Runeristning i ett berg vid Kallebeck nära Götheborg, ej långt från den så kallade kunga-grafven. Han fann tre ristade rader, som sträckte sig vid pass 100 alnar i längden. Bokstäfverna, som syntes vara Runor, ehuru ovanliga, och 2 eller 3 quarter långa, stodo inom linier, som sträckte sig längs åt en flat och sluttande bergsklippa. Torf låg på flera ställen öfver skriften till 2 eller 3 fingers tjocklek. — Tham, som lät genom Hilfeling häröfver göra ritning och beskrifning, liksom öfver en dylik ristning vid Holasjö nära Götha elf, ehuru ingendera äro allmängjorda, säger (Bref till Lector Luth i Bihang till Skara Stifts Tidn. för 1794. N. 51), att tecknen synas ha varit Runor. Biskopp Wallin har i Acta Societ. Upsal. 1751. p. 132. meddeladt en kort Runeinskrift på ett berg i Bro socken på Gotland. I Södermanland finnes det så kallade Runberget vid Sunbyholm i Jäders socken. Flera Runeinskrifter i Uppland äro tecknade på liggande berghällar. Klüver har i sina Norske Mindesmærker aftecknat en Runeristning på en klippevägg i Stördalen i Norrige.
  57. ↑ Korstecknet är för öfrigt så litet uteslutande christeligt, att det går upp till den äldsta hedendom. De så kallade Kummelgrottor och Kummelgrafvar äro de åldrigaste monumenter Norden och det vestra Europa kunna uppvisa. (De finnas i Skandinavien, dock ej ofvan Götarike, på Danska och Britanniska öarna, Jutland, i Norra Tyskland och Holland, der man kallar dem Hünenbetten, Hunebedden, i Frankrike, Norra Spanien och ha funnits äfven i Portugal). Man träffar ofta i dessa urgamla vårdar, jämte urnor, ben, stridshamrar och kilar af flinta, äfven små liksom glattslipade runda stenar, dels i midten genomborrade, dels hela och äggformiga, med flera korstecken i dem ingrafna. Jfr. Götting. Anzeigen, 1824. St. 70, 71. På en sten i den år 1805 förstörda märkvärdiga kummelgriften på Axvallahed i Vestergötland, hvilken hör till samma klass, fanns äfven ytterst vid förvården en sten, hvari korstecknet var inhugget. Att korstecknet i den Odinska hedendomen kunde tydas till Thors Hammarsmärke, derpå visar Håkan Adalstensfostres Saga c. 18. i Heims kringla ett ostridigt exempel. Det är för öfrigt äfven hos flera icke christeliga folkslag i Asien heligt, såsom hos Tibetanerna, Hinduerna. Den Japaniske Xaca har korsmärket på bröstet. Münter, Die Odinische Religion, 1821. s. 55, efter Georgi Alphab. Tibetan. pp. 460, 725.
  58. ↑ Inskrifterna på konung Gorm den gamles och Drottning Thyra Danabots stenar vid Jellinge i Jutland äro från senare hälften af 900-talet. En annan i nejden funnen Runsten förvarar ännu namnen på tre män, som gjorde Drottning Thyras hög. Efterretning om Mindesmærkerne vid Jellinge, af Finn Magnusen och Thomsen. Kjöbenh. 1823. En Runsten efter Kjartan Olofson, om hvars dop genom Olof Tryggvason Heims kringla berättar (I. 308.), en man väl bekant af flera Isländska Sagor, är rest på Island straxt efter Christendomens införande på ön år 1000; ty Kjartan dog få år derefter. Runstenar finnas resta efter Svenskar, som omkommo i Danska Konungen Knut den rikes anfall på England. Den gamla Angelsaxiska Krönikan (Ed. Gibson, Oxon. 1692. p. 147.) utsätter detta till 1016, och man vet af Norrmanniska Annalister (Duchesne Hist. Norman. Script. p. 252.), att Svenskar deri deltogo. — Frösö-stenen i Jämtland omtalar en Östmader Gudfastson, som lät christna Jontalant (Jämtland?). Bautil, 1112.
  59. ↑ Flere Svenska Runstenar äro resta efter personer, som dödt i hvita vadum d. v. s. i sina hvita dopkläder, hvilka de nydöpte ikläddes och någon tid buro efter dopet. (Jfr Heims kringla I. 348). Dessa stenar äro således vårdar efter omvända hedningar, hvilka ofta plägade uppskjuta dopet till sista stunden, för att få dö i dopkläderna, såsom antydes i Rimberti Vita Anscharii c. 21. Runstenar finnas resta efter personer, som blifvit begrafna i hög: ett tydligen hedniskt begrafningssätt, äfven om ej Lagmanslängden vid gamla VestgötaLagen uttryckeligen gåfve tillkänna, att detta begrafningssätt utmärkte en hedning. Likväl finnas bevis, att högningen äfven någon tid fortfor efter Christendomens införande, af brist på nära tillgång till vigd jord. På Wrigstads kyrkogård i Småland finnes till och med en runristad grafsten, som säger att den döde blifvit högad. Liljegren l. c. Brocman om Runstenars ålder, p. 233.
  60. ↑ Skandinav. Litt. Selsk. Skrift. 1807. s. 276. meddelar en Runstensinskrift, i hvilken förekomma orden: Thor viki these runar — Thor vige (helge) dessa runor.
  61. ↑ Tvänne sådana stenar tecknade med några runor, hvilka synas utmärka ett namn, ha blifvit fundna in i ättehögar tillika med grafurnor i Norrige, 1810—13, och ses beskrifna och aftecknade i Norske Mindesmærker af Klüver. Efter en berättelse af Prosten Tiburtius i Svenska Magasinet för Novbr. 1766, skall i Wretaklosters socken i Östergötland vid en gräfning en murad grift funnits, och inuti en metallurna, betäckt med en sten, som haft runinskrift. Men då den genast förkom och förstördes, har den ej blifvit undersökt.
  62. ↑ YnglingaSaga. c. 8.
  63. ↑ Brynhildar Quida Str. 33, 34.
  64. ↑ Str. 73. Äfven grafhögarne lades vid vägen. VatnsdælaSaga c. 42. I en sång i Hervarar Saga omtalas en „gröf — er stendr á götu þiodar” — en graf, som står vid folkvägen. Seden fanns äfven hos de Gamla, hvaraf de vanliga uttrycken i Romerska Epitaphier: Siste Viator.
  65. ↑ Bauta slå, fälla. Bauti (genitiv. Bauta), den som slår, fäller: kan äfven ha afseende på banemannens skyldighet att begrafva en slagen fiende. Bartholinus, Antiq. Dan. p. 120., härleder ordet af Bauti (böti), märke; hvilket kommer öfverens med Kumbel, som har samma betydelse, hvadan i Upl. L. Widh. B. B. Fl. 27. bokumbel och bomärke äro ett. Bötavard kallas i Upl. L. Kon. B. Fl. 12. den som vaktade ett på strand eller skär för skeppen utsatt märke.
  66. ↑ Min il. Bautil. 198.
  67. ↑ It (hällen) skal at minum mana miþan min lifa. På hällen vid Runby, Eds Socken, Uppland. Bautil 165.
  68. ↑ På en Runsten vid Aspa bro i Södermanland (Bautil 807), rest öfver Ubbe, en Vesterleds vaktkarl (d. ä. en Viking och vaktkarl på skeppet), af Thyra, hans hustru, som tillägger, att stenen må stånda åt Ubbe på Tingsstaden till ett märke (Stain sir si stanr at Ubi o þikstaþi at miriki). Den nämnda Tingshögen finnes ännu nära i grannskapet. Stenen har intet christendomsmärke, och Prof. Sjöborg anser den för en af de äldsta Svenska Runstenar. Saml. för Nordens Fornälskare, I. 27.
  69. ↑ „Ranfaster lit kera mirki þisun fir sjal igifatar auk kulifs.” Ranfastr lät göra detta märke för Ingefasts och Gulifs själ. Inskrift på en Runsten i Uppland. Bautil 214.
  70. ↑ Hir mun standa Stain nær brautu etc. På en Runsten vid Ryd, Nysätra socken, Uppland. Verelius, not. in HerverarSaga p. 108. Samma uttryck på en annan i Södermanland. Bautil 780.
  71. ↑ Raknilfr lit kirva bru thisi iftir Anunt sun sin guþan — — Muthir kirthi iftir sun sin ainika. — Ragnilfr lät göra denna bro efter Anund sin goda son. — — Modren gjorde bro efter sin enda son. På en Runsten i Uppland. Bautil 146. — Holfast lät rödja väg och göra bro efter Hame sin fader, som bodde i Viby. Holfast lät rödja väg efter Ignl i Ed och Ura sin väna och snälla hustru. Runsten vid Södertelje, Bautil 829. Exemplen äro talrika. På Sundbystenen i Funbo i Uppland omtalas tre syskon, som låtit göra ören i sundet (det är brolagt ett vad) efter sin fader (Verelii Runographia Scand. p. 45.), hvarpå äfven finnas flera exempel. Bro betyder likväl ej endast en till vägfarandes bequämlighet gjord anläggning, utan ock den stenläggning, hvarmed ofta sjelfva grafstället var förvaradt eller utmärkt.
  72. ↑ Han förgicks, i fjerran land — ute med alla skeppen — De vordo döde med alla skeppen — i vester — i vesterväg i viking — i Konungs ledung o. s. v. äro uttryck, som förekomma på Runstenar, ofta med tillägg af landet, der de aflidne fallit. Jfr Brocman om Runstenars ålder, efter Ingvars Saga. Stockh. 1762.
  73. ↑ Huru vida bruket att uppresa Bautastenar sammanhängde med den vantro, hvarigenom de Nordiske hedningar stundom ansågo stenar såsom hemvist för skyddsandar och offrade åt dem (Kristni Saga c. 2), hvarföre äfven I. Fl. KyrkoBalken UplandsLagen förbjuder att tro på lundar och stenar, är svårt att säga; men visst är, att äfven stenar, liknande Bautastenar, (Skydshällar enl. Sjöborg) varit föremål för smörjning och annan vidskeppelse. Brocman l. c. s. 76. fann ännu spår deraf på sin tid.
  74. ↑ Christus och Guds moder nämnas ock på Runstenar. På senare, lagda och med Runor tecknade, Grafstenar förekommer att bedja Pater noster. På en Runskrift å ett kyrkogolfsbräde i Worm. Mon. Dan. p. 514. heter det om en quinna: „Hvar man som ser dessa runor, han säge Pater noster för hennes själ.”
  75. ↑ En Runsten i Malm i Södermanland omtalar en man, som slogs tappert i öster och dog i Lakbarþilant. Bautil 787. En dylik finnes i Uppland, Bautil 133, der namnet stafvas Lankbarþalant.
  76. ↑ Annalister under medeltiden, såsom Adam af Bremen, Helmold, Saxo, innefatta äfven Ryssland under namnet Græcia. Men då Skandinavers krigstjenst i det Grekiska Kejsardömet från 11:te århundradet af andra historiska intyg är väl bekant, så ser jag intet skäl, hvarföre ej detta skulle äfven kunna utmärkas genom det på Renstenar ofta omtalta Grekland; isynnerhet då både Holmgård och Gardarike (Hulmkarþ, Karþariki) förekomma på Runstenar; Bautil 816, 151: äfven Österrike (Austri riki), Bautil 780, såsom Ryssland också kallades. Rutia a Danis Ostragard vocatur. Incerti auctoris Chronica Schlavonica. Lindenbrog, Script. Septentr.; efr. Adam. Brem., l. c. p. 58. Först ifrån det verkliga Grekland blef namnet utsträckt äfven till Ryssland, i följe af den gamla handelsväg, som öfver Gardarike bragte Byzantinska varor till Norden.
  77. ↑ Asfara, som förekommer på Runstenar (Bautil 684. Act. Lit. Suec. 1736), betyder Asiafarare, liksom Inglantsfari, Krikfari (Grikfari) nämnas på andra. På en Gotlands Runsten omtalas en man, som försåtligen blifvit slagen af Blåmän (Morer). Acta Lit. Ups. 1751. p. 47. På en Runsten i parken vid Dagsnäs, förd från Saleby kyrkotorn, der den varit inmurad, synes ett slag vid Accon, Acre eller Ptolomais under korstågsperioden åsyftas. Sjöborg (Samlingar för Nordens Fornälskare, I. 28) läser: Atark Kriusten gardi kubl thausi efter Thuru kunu sinn, su (vart) tutir i Akit mith allum vi barthi Tiraka auk kunu kier. Hvilket väl så bör öfversättas: Atark, Kristen, gjorde detta kumlet (märket, stenvården), efter Thura, hustru sin. Hon (vart) död i Accon (Acre) med alla. Vi (bägge, Vid är dualis) slogo (slogos med) Turkarna, också den kära hustrun. Jag högg (Runorna). — Acre blef intaget af de Christna 1191. Chronicon Conradi Urspergensis nämner, att Nordiska folk, Daci, Norrmanni, Gothi under belägringen kommo till hjelp, på runda fartyg, som kallades Hilnachiæ. Ordet skrifves äfven Ilnechæ, Isnechiæ: på gammal Fransyska Esneches. Du Cange in v. Det är det gamla Nordiska Snäckor. Den anonyme författaren: de Profectione Danorum in terram Sanctam, — omkring 1190, säger, att uttoget då skedde „piraticis navibus, quas Sneckas appellamus”. Langebek, T. V. s. 348.
  78. ↑ På stenen i Kjula Socken i Södermanland, som står på åsen vid Tingshögarna, (Bautil 753) läses: Alrik reste stenen, Sigrids son, åt sin fader Spjut, som hade varit vesterleds omkring i färd, nedbrutit borgar och hållit slagtningar. Han låfvar Gud all år. — Detta sista uttryck skulle dock äfven kunna förstås om fadrens död.
  79. ↑ Isgrun, Hardes dotter, lät rista Runor åt sig sjelf. Hon vill öster fara och ut till Jerusalem (Hun vil austr fara auk til Jursala). Runeberget vid Vesterstäkes färgestad i Upland, Näs socken. Peringsk. Annot. in Vit. Theod. p. 495.
  80. ↑ Bautil 43.
  81. ↑ Hier mun stanta stan midli bua. Baut. 684.
  82. ↑ Snialr — raþspaki.
  83. ↑ „Han flydde ej vid Upsala” — nämnes på 2 Runstenar i Skåne. Bautil 1169. 1172. Ovisst, hvilket slag menas.
  84. ↑ þiakn, þiagn, þegn.
  85. ↑ Var farin viþa um alfar heimsins. Peringsköld, Annot. ad Vit. Theod. p. 498.
  86. ↑ Bautil 1139.
  87. ↑ Abrahamsson, Mærkeligheder på Runstene. Antiquariske Annaler. II. B. 1 H. s. 101.
  88. ↑ T. ex. Worm. Mon. Dan. p. 252. En Jarlabaki har i Täby Socken, Danderyds skeppslag, låtit resa 4 stenar åt sig sjelf lefvande (at sik kvikvan), med tillägg på alla, att han ägde hela Täby.
  89. ↑ Baut. 644.
  90. ↑ Baut. 223, 541, 725.
  91. ↑ Bautil 886.
  92. ↑ Baut. 221. 9.
  93. ↑ Liljegren l. c. Exempel är Runberget i Kyrkobyn, Hillershögs socken, Färentuna härad i Upland, Baut. 291. Jfr. Brocman l. c. p. 216.
  94. ↑ På en Runsten i Helsingland finnes en genealogi ända till 12 leder. Brocman l. c. s, 218.
  95. ↑ Bautil 306. Ej alltid äro likväl epitheterna berömmande — såsom på Runstenen 489 i Bautil, der det säges, att två bröder låtit hacka stenen efter sin fader, men hustrun åt bondan sin lata (bunta sin lata).
  96. ↑ Sjöborg, Samlingar för Nordiska Fornälskare. I. 28.
  97. ↑ I de grammatikaliska tilläggen till Edda kallas Runorna det Norrska alfabetet — Norræna stafrof — (såsom bekant, den benämning hvarmed Isländaren utmärkte sitt eget och de Skandinaviska Rikenas språk) — till skillnad från det Latínska. Edda utg. af Rask. Sth. 1818, s. 301. Runorna hade på Island först Are Frode och Thoroddr Runemästare jämnfört med Latinska alfabetet (sett i móti Látínumanna Stafrofi); ibid; s. 274.
  98. ↑ På Aspö i Mälarn. Sjöborg, Samling f. Nord. Fornälskare. I. p. 29.
  99. ↑ l. c. s. 30. Likväl finnas ännu liggande grafstenar blott med Runor från 15:de århundradet på Gotland. En sådan på Lye kyrkogård nämner årtalet 1449. En annan dylik sten i sjelfva kyrkan har året 1444, med tillägg, enligt Runcalendarium, att då var ᚠ Gyllentalet, ᚱ Söndagsbokstafven.
  100. ↑ Sådana finnas på klockor från 13:de seklet. Äfven lagda Grafstenar ha Latin med Runor. Worm. Monum. p. 176.
  101. ↑ En pergamentscodex på Academiska Biblioteket i Köpenhamn. Den är åtföljd af tvenne med Runor skrifna konungalängder, upptagna af Langebek. Script. Rer. Dan. T. I. Det af J. F. Peringsköld utgifna Fragmentum Runico-papisticum anses ock vara från 14:de århundradet. Berättelsen om den i träskifvor ingrafna Helsingelagen, som ännu 1364 skall funnits i Själångers kyrka i Medelpad, beror på ett missförstånd, hvarom se Rabenius, de Fat. Lit. Jurid. in Suecia, p. 93.
  102. ↑ Olai Petri Svenska Krönika. Script. Rer. Suec. T. I. Sect. 2. p. 218. Bruket af runan ᚦ har i sjelfva verket quarblifvit i flera handskrifter af våra gamla lagar, äfvensom den ses i Diplomer från Folkungaättens tid. Den hade med sitt aspirerade ljud ej i det latinska alfabetet något motsvarande tecken, och bibehölls derföre äfven af Isländare och Angelsaxer.
  103. ↑ En sådan med Runeinskrift finnes i Ringerige i Norige: en annan i Sognedal i Bergens Stift anföres hos Worm. Monum. Dan. p. 465.
  104. ↑ På en liten stridshammare af sten, funnen i jorden i Upland och förvarad i Upsala Academis samlingar, (hvarom jfr en Uppsats af Mr. Schröder i Iduna. X H.) ses ett med Runor ristadt namn, hvaraf blott tillnamnet Digre kan läsas. Vore denna inskrift lika gammal, som vapnet, kunde säkerligen inga äldre Runor uppvisas.
  105. ↑ En sådan af blått kläde, med åtskilliga främmande bilder och sömmerskans namn, från ett Kapell i Hadeland i Norrige, fanns i Worms samlingar och ses aftagen i hans Monum. Dan. p. 474.
  106. ↑ Så kallar det Liljegren med rätta. Det finnes i Fole kyrkodörr på Gotland och inskriften, enligt Wallin, Runographia Gotlandica i Act. Litt. Upsal. 1750 p. 135, lyder: þeta ier vitni Kirkiur Prester ok Sokna manna at Halvis boar aigu kauptan meþ einn Kirkiur fa veh ginum litlu Folboa garda. d. ä. Detta är Kyrkoprästens och Socknemännens vittne, att Halvisboarne äga med köp få en kyrkoväg genom lilla Folebo gårdar.
  107. ↑ Det ses hos Ihre: De Runarum in Suecia occasu. P. II. p. 20, och liknar de Runalfabet, som Johannes och Olaus Magnus på sin tid anföra.
  108. ↑ Enligt berättelse af Magr. Doc. J. H. Schröder, efter en år 1823 gjord resa i Dalarna. I ett Diplom af 1615 finnes ännu bomärke teknadt med runor. Liljegren l. c. Under K. Gustaf Adolfs polska krig nyttjade Fältherren Jacob De la Gardie Runorna såsom chiffer. Magr. Schröder har i en gammal copiebok, tillhörig Nyköpings östra Kyrka, sett 2:ne bref från Fältherren till Verdelet de Furnoi, Öfverste i Svensk tjenst och Commendant på Kockenhusen, dat. Riga d. 15 Jan. och 14 Apr. 1628. De voro på Svenska: men alla hemliga instructioner deri skrifne med Runor. Södermanlands Fornlemningar Mscr.
  109. ↑ Den nämnes först i företalet till E. J. Schroderi Lexicon Latino-Scondicum. Stockh. 1637. Författaren säger sig ha tagit underrättelsen ur ett forntida fragment (e vetustatis quodam fragmento).
  110. ↑ Ef madr foer met Spaadom, Runum, Galdrum, Gjerningom, Lifiom ellr adrom thvilikom lutom, sem domizt fyri villa, fare utlægr, en kongr oc biscop skifti fe hans. Ur en gammal Norrsk Lagbok anfördt af Keysler. Antiquitates Septentr. Hannover 1720, p. 463.
  111. ↑ Om Dvergens Dotter, som satt ute med sin gullharpa under de grönskande lindar, för att låcka den jagande Riddaren till sig, heter det:

     Det första slag hon på gullharpan slog,
    Så ljufligt det månde klinga,
    De vilda djur i mark och skog
    De glömde hvart de ville springa.
    J styren väl de Runor!

     Det andra slag hon på gullharpan slog,
    Så ljufligt det månde klinga,
    Den lilla grå falk på quisten satt
    Han bredde ut sina vingar.
    J styren väl de Runor!

     Det tredje slag hon på gullharpan slog,
    Så ljufligt det månde klinga,
    Den lilla fisk i floden gick
    Han glömde hvart han ville simma.
    J styren väl de Runor!

     Här blomstrade äng, här löfvades allt.
    Det månde de Runeslag vålla.
    Riddar Tynne sin häst med sporrar högg
    Han kunde honom mera ej hålla.
    J styren väl de Runor!

    Riddaren, låckad in i berget, föll der i dvala. Men dvergens hustru, säger Visan, som också „var född af christet folk och stulen i berget in”, hade medömkan med honom.

     Och det var Thora, lilla dvergens fru,
    Hon tager fram de Runeböcker fem;
    Så löser hon honom af Runorna ut
    Hennes dotter honom bundit i dem.
    J styren väl de Runor!

    Se Svenska Folkvisor. I. D. N:o 7. Många drag röja en hög ålder i denna visa. Så är namnet på Dvergens runekunniga dotter Ulfva, detsamma som Völva, Vala — Spåquinna i den äldre Edda. I Danske Folkviser fra Middelalderen, T. I. s. 235, talas om dylik Rune skrift.

  112. ↑ Det nyttjas i denna bemärkelse af Laurentius Petri i hans Svenska Krönika.
  113. ↑ Se Isländaren Gisle Brynjolfssons Periculum Runologicum. Havn. 1823, p. 9.
  114. ↑ Jfr. v. Schröter, Finnische Runen. Upsala 1819.
  115. ↑ Incantationum studiis incumbunt. Saxo. L. V. p. 93. Ed. Steph. Lapparne, hvilka i gamla tider kallades Finnar, voro väl isynnerhet beryktade för sådana konster; men Saxo, som nyss förut särskildt nämnt Lappland (Lappia) p. 89, synes här mena egentliga Finnar, hvilka han sätter i Bjarmaland.
  116. ↑ Ljodasmidir, Galdrasmidir, cc. 6, 7.Galdr är trollsång. I samma bemärkelse kallades Oden i det gamla skaldespråket för Runhufvudet (Runhöfdi).
  117. ↑ Det Celtiberiska, det Etruskiska, det Latinska, det Grekiska, med de från det sistnämnda (liksom de Sclavonska) till större delen härledda, Moeso-Götiska, det gamla Preussiska. — Isländarne nämna bland åtskilliga slags Runor äfven utländska, såsom Engelska (Angelsaxiska) Runor (Enskurunir), Irländska (Iraletur), Vendiska (Vindarunir). — Största likhet ha ostridigt de gamla Runorna både till form, betydelse och antal med det äldsta Grekiska alfabetet, hvarifrån, efter Eric Benzelius, också flere af de nyare härledt dem. Men så väl Runornas afvikande ordning, som att de sakna flera bokstäfver, hvilka finnas bland de äldsta Grekiska, såsom Γ, Δ, Ε, göra äfven denna härledning mindre tillfredsställande, ehuru bägges näre slägtskap är omisskännelig.
  118. ↑ Quorum vestigiis, seu (ceu) quibusdam antiquitatis voluminibus, inhærens, tenoremque veris translationis passibus æmulatus, metra metris reddenda curavi. Saxo, Præfat.
  119. ↑ Unde venis patrias solitas scriptare poëses? Lib. VIII. p. 151.
  120. ↑ Memoriæ magis quam litteris. L. VIII. p. 143. Att för öfrigt Saxo om detta slag verkeligen följt en gammal sång, visar hela berättelsens mythiska och poetiska karakter. Att namnlistan på de många deltagande kämparne är, såsom Grundtvig anmärkt, ännu hos Saxo ordnad efter Rimbokstäfver eller den för den gamla Nordiska Skaldekonsten gällande alliterationen, är en quarstående lemning af den gamla poetiska formen. Det Isländska Sagubrottet om Bråvallaslaget har nästan samma namn och i det hela samma berättelse; men är oberoende af Saxo, hvarföre bägge vittna om samma källa.
  121. ↑ I hans språk Tylenses. — — haud parvam præsentis operis partem ex eorum relationibus imitatione contexui; nec arbitros habere contempsi, quos tanta vetustatis peritia callere cognovi. Ibid.
  122. ↑ Så är den vexelsång, som Saxo, L. I. p. 18, 19, lägger i munnen på Hadding och hans hustru, bildad efter den mellan Njord och Skade, hvaraf Edda anför början. Dæmis. 22. (Müller). Af det gamla Bjarkamal, hvilket Saxo på sitt sätt meddelar, finnes begynnelsen i Heims kringla, Olof d. Hel. Saga, C. 220, och 3:ne strofer i Skalda. Ed. Rask. p. 154.
  123. ↑ Sveno Aggonis Compend. Reg. Dan. Hist. a Skjoldo ad Canutum VI. Langebek. T. I. p. 42. Han skref, såsom Dahlman (Forschungen auf dem Gebiete der Geschichte. Altona 1822. p. 180) bevisar, före år 1187, och före Saxo (Contubernalis meus Saxo säger han sjelf), hvars beslut att skrifva Danska Historien han omnämner. c. 5.
  124. ↑ Ne fabulose videar historiam narrare, quantum ab annosis et veteribus certa valui inquisitione percontari, compendiose perstringam. Proem.
  125. ↑ Modis Islandensibus. c. 1.
  126. ↑ Theodoricus Monachus, De Regibus vetustis Norv. Prolog. c. 1. Langebek. T. V. pp. 312, 314.
  127. ↑ Illorum memoriam Scriptorum inopia delevit.
  128. ↑ HervararSagans: „Svo finst ritad i fornum bokum”, kan visserligen ej göra något undantag, då detta är ett bland de flera bevisen, att denna saga är skrifven, sedan den Isländska Litteraturen redan frambragt flera alster; hvarföre äfven i 20:de Cap. Konungasagorna citeras. Dock visar den enkla och utmärkt ålderdomliga tonen af denna Sagas sånger, att vi i den ha en senare bearbetning af ganska gamla traditioner.
  129. ↑ Asarne skulle ännu i en ny verld erinra sig Fimbultyrs (den mägtiga eller höga Gudens) forna Runor. Völuspá Str. 60. Stockh. Uppl.
  130. ↑ Runar allra Goþa Vafthrudnismál Str. 42, 43. Man ser af det följande i detta quäde, att dermed betecknas kunskapen om gudarnes och verldens både ursprung och undergång. I samma bemärkelse nyttjas der Jotna runir.
  131. ↑ Skáro a Skiþi. Str. 20.
  132. ↑ Mælta ek mina forna stafi. Vafthrudnismál, sista strofen.
  133. ↑ Brynhildar Qvida I. Str. 14.
  134. ↑ Alvismál. Sista strofen.
  135. ↑ Stafvar brukas i allmänhet för Runor i magisk mening. Se Vegtams Qvida. Str. 9. Vóro i hórni hverskyns stafir, ristnir ok roþnir. På hornet voro alla slags stafvar ristade och blodfärgade. Gudrunar Qvida I. Str. 32. Jfr. Eigla, p. 211 och Brynhildar Qvida I. Str. 7. Merendels förekommer ordet i sammansättning, såsom Liknstafir läkande stafvar, (eljest kallade Limrunor, Brynhild. Qv. Str. 5, 11) äfven blida ord: Havamal str. 9. Stadlausir stafir, ibid. str. 30, ostadigt tal. Lastastafir Ægisdrecka, str. 10, smädeord, nidvisa. Meinstafir, Leiþstafir ibid. str. 28, 29, menliga, skadliga stafvar. Flærdarstafir, Brynhild. Qv. I str. 33, falskheter, ränker. Baulstafir, ibid. str. 31 och Feiknstafir, Grimnismál, str. 12, olycksstafvar. Hit höra ock Qveinstafir, Gratstafir, klagovisor.
  136. ↑ Cæsar, D. B. G. L. VI. c. 14. Möjligen ett slags Runor.
  137. ↑ Germani multum ab hac (Gallorum) consvetudine differunt: — neque Druides habent, qui rebus divinis præsint. ibid. c. 21.
  138. ↑ Att de enda gamla quäden Saxo nämner såsom ristade (ehuru väl ej i den mening, att de så kommit till honom), äro besvärjningssånger, L. I. pp. 11. 44., äfvensom, att i Folkvisor från medeltiden Rune-böcker, såsom innehållande sådana sånger, nämnas, förtjenar likväl, jämte förbuden mot Runornas bruk till trolldom, uppmärksamhet.
Hämtad från ”https://sv.wikisource.org/w/index.php?title=Svea_rikes_häfder/Kapitel_4_-_Runorna&oldid=308759”