fiendtligt förhållande. Men i Skandinavien viste man ännu i tolfte århundradet berätta, att trenne slags folk efter hvarandra beherskat Norden, och Saxos af oss redan anförda underrättelse[1] derom kommer härigenom att visa sig i ett nytt ljus. Afklädd sin vidskepliga drägt innehåller den att Jotnarne, (Jättarne) de äldste invånarne, genom krig blifvit fördrifne och underkufvade af ett sednare i själsegenskaper och bildning dem öfverlägset folk, hvars Mager eller Prester[2] förskaffat sig gudomlig vördnad, tills denna tillika med väldet sluteligen öfvergått till ett tredje slägte. Kriget med Jotnarna var således äfven äldre än denna sista förändring, hvilken åter tydligen är den samma, som Isländarne åsyfta, då de säga att Oden och hans Asar utgåfvo sig vara de gamle Asarne[3]. I öfverensstämmelse med denna uppgift och med Saxo hänvisar äfven sjelfva Mythologien på trenne religionsperioder, och på en äldre Asalära, som
- ↑ Saxo, L. I. p. 9. Jfr. ofvanföre ss. 251, 271.
- ↑ Hos inter gigantesque de rerum summa bellis certabatur assiduis, quoad Magi victores giganteum armis genus subigerent, sibique non solum regnandi jus, verum etiam divinitatis opinionem consciscerent. Saxo, l. c.
- ↑ Efterspråk till Gylfaginning i Edda.
