besegrat den Jotniska, men sjelf sedermera fått en ny rigtning, hvilken likväl ej blifvit så allmän, att icke spår till en inre söndring i den Nordiska Gudaläran quarblifvit[1]. Att denna nya rigtning i synnerhet gjort sig gällande hos de herskande, hos de Nordiska konungaslägterna, röjer, att den äfven genom en ny herskare, som nyttjat Religionen för politiska ändamål, blifvit införd; och denne är utan tvifvel den Oden, till hvilken de Nordiske och Angelsaxiske konungarne räknade sina anor, och som, stående på Sagans och Historiens gränsor, likväl så mycket tillhör den sistnämnda, att han äfven kan anses för en historisk person. Att man trott sig böra antaga trenne sådana under detta namn, har mest sin grund deruti, att man gjort särskilda personer af de särskilda bemärkelser, i hvilka namnet förekommer. Ty först är Guodan, Wodan eller Oden ett namn på Gud, och erinringar af denna högsta betydelse, i föreställningen af Himlens och Solens Gud, finnas äfven i Mytherna. För det andra är Oden tillika gudars och menniskors Stamfader, och synes i denna egenskap ha blifvit dyrkad af många folk. Öfvergången till den
- ↑ Jfr. ofvanföre s. 275, ff.
