Sida:Svea rikes häfder.djvu/451

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
429

tredje eller historiska betydelsen ligger i gudalärans gamla föreställning, att gudarne sjelfva tillika voro de förste prester och konungar, och desse således äfven de förras representanter, af hvilken föreställning en anförare och religions-stiftare har begagnat sig, att i Norden vinna ett stort välde öfver sinnena och införa en betydelig förändring. Deraf — då alla dessa bemärkelser blandas och spela in i hvarandra — det olika, tvetydigt skiftande ljus, i hvilket Oden af Nordens Myther och Sagor framställes, än såsom den högste Guden eller, (då denne af nästan alla hedningar anses vara allt för vidt skild från jordiska angelägenheter) såsom Stamgud och Krigsgud, än åter såsom Prest, Spåman, Trollkarl och Hjelte. Stundom har äfven den Nordiske Hedningen i honom blott sett ett föremål för likgiltighet eller motvilja: bevis att ej alle erkände mannen Odens anspråk på gudens makt och ära[1].

  1. Hos Venderna vid Östersjön dyrkades en dubbel Oden, (ty både Wodan- och Oden-bilder finnas bland de förr nämnda Vendiska afgudabilderna, jfr. s. 290. n. 1.) Man har velat sluta till det samma hos Saxarna af den år 742 uppsatta Saxiska afsvärjningsformeln: "End ec forsacho allom Diaboles vuercum end vuordum, Thunær ende Vuoden, en Saxnote" etc. hvilket man öfversatt: "Och jag försakar all djefvulens verk och ord, Thor och Vuoden och Saxarnes Ote, (Oden). Ihre anmärker (Gloss. in v. Note), att det sista bör läsas