Svea rikes häfder/Kapitel 2 - De gamles Norden

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Landets natur
Svea Rikes häfder
av Erik Gustaf Geijer

De gamlas Norden
Öfvergång till inhemska häfder  →


[ 52 ]

II.
De gamlas Norden.

Den äldsta föreställningen om Norden var sinnbildlig, eller mythisk, alstrades af en ungdomlig inbillningskrafts bemödande att ur de naturliga tingen uttyda deras orsaker, och förlorade aldrig hos de Gamla, äfven vid en småningom mer [ 53 ]utbredd jordkunskap, denna sin första karakter; emedan den sammanhängde med ålderdomens naturdyrkan. Norden var mörkrets region. Men liksom ur natten dagen födes, så hade äfven Norden, sinnebild af den urgamla natten, först födt Ljuset och dess välgörande Gudamakter. I Norden, i berget Meru, är enligt den Indiska Gudasagan, Guds urkraft förborgad. Latona, Natten, — så lärde Greken, — hade i Hyperboreernas land födt Apollo och Artemis, de båda Himlaljusen[1]. För Romaren var Gudarnas hemvist uti Norden; derifrån riktade de sin blick öfver verlden[2]; och derföre tillägger ännu den Germaniska Nordens [ 54 ]beskrifvare, Tacitus: att, i det orörliga hafvet ofvan Suionerna, hvilket omsluter jordkretsen, och der den nedgående Solens ljus varar till dess uppgång, "man tror sig höra ljud[3], se Gudarnas gestalter och strålarna kring deras hufvuden"[4]. Ursprungligen förlades denna Mythiska Nord alldeles ej på så långt afstånd; ehuru, äfven med en vidgad synkrets, föreställningen blef den samma. "Ofvan om nordanvinden" bo Hyperboreerna, de rättfärdigaste bland dödliga, i en oafbruten fred och Gudarnes gemenskap, under den lyckligaste himmel, på evigt grönskande ängar, i ett land, der jorden bär tvåfaldig skörd, och ålderdomen efter århundraden först når menniskorna[5], hvilke då, mätte af lefvande, kransa sina hufvuden, och efter glada fester störta sig från klippor i hafvet[6]. Men Nordanvinden kom från de Ripæiska bergen, [ 55 ]hvilka till sitt första bestämda läge äro Alperna med deras fortsättningar[7]; ofvan om dessa, såsom man trodde, i den yttersta Vestern och Norden (och i den äldsta föreställningen hörde hela det vestliga Europa till Norden)[8], satte först sagan Hyperboreerna. Derifrån hade heliga Jungfrur, tillika med Apollo och Artemis, kommit till ön Delos, uppstämt tempelhymner, och der stiftat den Helgedom, hvilken, enligt Herodot, Hyperboreerna länge sedermera hedrade med sändebud och skänker[9]. [ 56 ]Om denna berättelse af Historiens Fader synes ge Fabeln en historisk halt, hvilken den i fråga om Religionernas Historia äfven visserligen äger, så visar den sig snart på längre afstånd åter iklädd hela sin mythiska drägt. Ty en annan saga[10] förtäljer: Midt emot Kelternas land, på en ö i högsta Norden, der månan är så nära jorden, att man kan se upphöjningar på dess yta, bo i en härlig, mild och fruktbar nejd Hyperboreerna, hvilka äro liksom Apollos prester, emedan de dyrka honom framför andra Gudar, och Latona hos dem är född: med [ 57 ]Grekerna, i synnerhet Athenienserna och Delierna, äro de genom gammal vänskap, förvandtskap och ömsesidiga skänker förbundna: hvart 19:de år, då stjernorna fullbordat sitt omlopp, besöker Apollo dem åter, och anför sjelf med dans, spel och sång nattliga fester, ifrån Vårdagjämningen till Plejadernas uppgång: styrelsen öfver den heliga staden och templet på ön tillhör Boreaderna, afkomlingar af Boreas. Ty till dessa nejder "vid jordens ända öfver Pontus, vid nattens källor, himmelens pol och Solens gamla lustgård" hade han undanfört sin röfvade brud Orithija[11]. Somlige förlade äfven till Hyperboreerna de af Natten födda Hesperiderna, deras gyldene trädgårdar[12], och Titanen Atlas (föreställningar, som påminna om Fabelns äldsta vestligare riktning); ja Hyperboreerne sjelfve omtalas såsom Titanernas afkomlingar, och voro således ej af mensklig ätt. Nära vid äro det Kimmeriska mörkret, Plutos obrutna portar och skuggornas folk[13]; eller, såsom senare författare uttrycka [ 58 ]dessa föreställningar, hos Hyperboreerna var sex månaders dag och lika lång natt; hvarföre de ock sades så om morgonen, skörda om middagen , föra i ladorna om quällen[14].

Så blanda sig fysiska begrepp om Nordens långa skiften af ljus och mörker, med barnsliga föreställningar om ett lyckligt land uppom nordanvinden, der ett äldre, mer än menskligt slägte bodde, — kosmogoniska ideer om Dagens födelse ur den gamla Natten, med halft utplånade historiska drag, utmärkande nordiska länder, såsom hufvudsätet för Solens dyrkan, tillsammans i denna Fabel; hvilken sjelf flyttas allt längre undan verkligheten, ju mer dennas synkrets vidgas, allt längre åt Norden, då det ljusnar i Vestern, slutligen, då allt hvad man lärde känna af nordiska länder ej erböd någon ting mot Sagan svarande, längst bort i nordost vid jordens ända. Der finne vi sist dessa Ripæiska berg[15] med deras vidunder och guldbevakande Gripar, hvilka man först satte i den då dunkla Vestern, nu [ 59 ]endast öfverblifna i den obekanta östliga Norden[16], blott hos den enda Herodot med häntydning på det verkliga Ural eller Altai[17], för öfrigt i ostörd fabelagtig natt begränsande synkretsens yttersta rymder hos de yngre bland de Gamla författarne, liksom hos Medeltidens Kronister, och ännu igenkänneliga hos Snorre Sturleson, hvilken på dem har afseende, då han talar om "de berg mot Norden, som äro utanför alla bebygda orter", och från hvilka den å, som kallas Tanais, löper genom det [ 60 ]stora Suithiod till Svarta hafvet[18]. Bortom dessa nordostliga Ripæiska berg[19] hade ock det rättfärdiga och sälla folket, hvilket af dem skyddades, för alltid dragit sig ur menniskors åsyn, (fast dess namn alla brukades såsom en beteckning af Nordiska Folk i allmänhet); och på det sannades således sist, hvad en gammal Skald redan tidigt söng: "hvarken på skeppen eller till fots spanar du vägen till Hyperboreernas beundransvärda fester — det heliga folket, som, fritt från mödor och slagtningar, fjärran bor"[20].

Tydningen af den gamla mythiska föreställningen om Norden, efter bokstafven mer än efter andan, har sysselsatt flera författare. Olof Rudbeck fann i den öfverallt Sverige; och en kort framställning under en riktigare synpunkt, af dessa gamla, emellan verklighet och dikt sväfvande, Sagors [ 61 ]innehåll och gång må derföre ej anses alldeles öfverflödig. — Långsamt veko dessa föreställningar för en mer utvidgad jordkunskap; men äfven denna bands tidigt hos de Gamla inom skrankorna af ett visst geografiskt System, hvars stora ursprungliga fel äfven med vexande erfarenhet till en del doldes; emedan man beständigt sköt dem undan sig i mörkret af den okända Norden. De Gamlas kunskap var hufvudsakligen inskränkt till länderna omkring, det så kallade inre hafvet; hvarföre de ock, dömmande till det hela efter hvad de kände, föreställde sig den bebodda delen af jorden längst i sträckningen af Medelhafvet, eller från öster till vester och denna längd dubbelt så stor som, hvad man i sträckningen från norr till söder kallade, bredden[21]. Länge var likväl ännu kunskapen begränsad inom de östliga Medelhafsländerna. Mindre Asien, i så många afseenden vettenskapers och konsters moder, hade ock födt de första geografiska begreppen. Man kände i vester Grekeland: man lärde i norr känna länderna kring Svarta Hafvet[22], [ 62 ]De voro det nordligaste man visste af; och deras grannskap med den yttersta Norden blef en stående föreställning i den gamla Geografien[23]. Man hörde om andra länder i Vester, som voro en fortsättning af dem man redan kände, och sedermera inbegrepos under det allmänna namnet Europa[24]; och detta förekom i allmänhet Asiaten såsom ett nordligt land[25]. Hela dess vestliga del böjdes i tankan uppåt Norden; deraf det vestliga och nordliga Europas förblandning i den äldsta Geografien: dess okända nordliga kust förkortades i samma mån[26]. Då de vestra Medelhafsländerna blefvo bättre kända, rättades väl föreställningen om dessa, men ej om Norden. Europas yttersta [ 63 ]nordvestliga länder, såsom de Britanniska öarna, lades alltid i föreställningen mycket för långt åt nordost. Strabo, hvars Geografiska verk kan anses såsom inbegreppet af Grekers och Romares jordkunskap vid Augusti tid, anser ön Ierne eller Irland för det nordligaste bebodda land, och sätter den norr om Britannien[27]. Ptolomæus föreställde sig sedermera den östligaste spetsen af Britannien nära en half grad mer i öster än Elbens utlopp[28], och hans efterföljare Agathemerus säger, att ön Albion, hvilken är ganska stor och lång, sträcker sig mot öster nästan till midten af Germanien[29]. Skandinavien var obekant eller blott i dunkla, missförstådda rykten omtaladt. Östersjön kände de Gamle aldrig, såsom en vik, i den gestalt den har, utan tänkte sig det nordliga hafvet på föga afstånd från Svarta Hafvets norra kust, Mæotis eller ock Kaspiska Hafvet med Oceanen sammanhängande, och denna derifrån böjd åt Indien[30]. Så [ 64 ]sammanflöto lätt i de Gamlas föreställning den Pontiska och den Baltiska Norden. Man får äfven hos de bäst underrättade författare vara på sin vakt emot bägges förvexling. Åsigten fortplantades till Medeltiden, ja sträckte sin inflytelse ända till Isländare och Skandinaviska Krönikeskrifvare, så snart de mer hämtade sina begrepp ur ett ofullkomligt lärdomsförråd, än ur egen kännedom om den Nord de bebodde.

Vid ett sådant föreställningssätt, hvars största fel drabbade Norden, må det ej förundra oss, att de rykten, som genom Fenikiers och Kartaginensers, med flit i dunkelhet höljda skeppsfart till Tennöarna, till Bernstenskusten[31], först synas ha blifvit spridda om stora öar och länder i [ 65 ]Norden af Europa, dels misstroddes dels missförstodes, i synnerhet sedan bägges handel upphörde. Det samma blef fallet med de resor, som Pytheas, en borgare i det gamla Massilia (Marseille), omkring 500 år f. Chr. skall ha gjort i den nordliga Oceanen, om hvilka hos flera gamla författare fragmentariska berättelser förekomma[32]. Pytheas hade besökt och kände Britannien. Han meddelar underrättelser om det ännu nordligare Thule, hvilket han sjelf ej säger sig ha besökt. Sex dagsresor norr om Britannien i den yttersta Norden, nära det isiga hafvet, låge Thule: der funnes intet af de frukter och föga af de djur, hvilka tillhöra de måttligare luftstreck: man födde sig der af ett slags korn (Kenchros), af flera vexter, af frukter och rötter: der säd och honing funnes, gjordes deraf en dryck: säden sammanfördes i stora hus, der axen uttröskades[33]; eljest skulle den i brist på sol och af regn ha blifvit förderfvad, emedan man der har få [ 66 ]klara dagar[34]. I Thule vore vid sommarsolståndet ingen natt[35]. Till dessa underrättelser sluta sig andra, till utseendet mera vidunderliga, såsom, att vid Thule funnes ett väsende, hvilket hvarken vore haf, luft eller jord, utan af alla tre sammansatt, likasom en hafs-lunga[36]. Något dylikt hade Pytheas sjelf sett, men förtäljer, att den nämnda blandningen af de tre elementerna mot högsta Norden upphöjde både jord och haf, gjorde dem otillgängliga och vore liksom verldens yttersta band[37]. För öfrigt, tillägger Strabo, nämner hvarken Pytheas om Thule är en ö[38], eller om det är bebodt så långt opp, att solen vid sommarsolståndet ej går ned[39].

Den gamle Geograf, som meddelar oss berättelsen, angriper väl på det högsta [ 67 ]trovärdigheten af dessa uppgifter; hvilken af flera i ålderdomen betviflades; och anser Pytheas i obekanta saker så mycket mindre förtjena vitsord, som han äfven i de bekanta skall visat opålitlighet. Äro likväl de så kallade misstagen i det allmänt bekanta alla af samma beskaffenhet med dem, som Strabo sjelf hos honom vill uppvisa, och enligt förment bättre kännedom rätta; så följer af detta omdöme ingen ting annat, än att den sistnämnde, som i allmänhet är en mer afgörande än rättvis domare öfver sina föregångare[40], ännu mindre kände Norden af Europa, men dock tror sig berättigad att förkasta uppgifter, hvilka ej passade in med hans eget geografiska system. Hans förnämsta skäl är, att det land Pytheas omtalar skulle ligga utom den beboeliga verlden. I sjelfva verket, då de Gamle Geograferne bestämde redan 17½ timmars längsta dag för Germaniens norra kust[41], [ 68 ]d.v.s. lade den under 56 graders bredd, och låto Britanniska öarna åt nordost sträcka sig framöfver denna kust, så fanns hos dem för den Skandinaviska Norden föga rum öfrigt[42]. Det hufvudsakliga är, om Pytheas berättelse i sig sjelf innebär något orimligt och mot verkligheten stridande. Den [ 69 ]gör det icke; om man undantar en och annan underlig, men likväl ej oförklarlig omständighet[43], som så lätt förkommer i rykten om okända länder, i, synnerhet i en ännu föga med naturen bekant tid.

Thule är utan tvifvel i den första, ehuru dunkla, underrättelsen ett verkligt land i Norden af Europa. — Men hvilket? — Hela den följande tiden hos de Gamla lemnar oss föga upplysning. Thules sedermera hos Skalderna ofta genljudande namn blef för dem blott en obestämd beteckning för den yttersta fabelagtiga Norden[44], och i detta fall [ 70 ]skedde såsom i flera, att hvad som hade en bestämd verklighet i de första underrättelserna, förlorade den i följden, om föremålet var aflägse. Så var äfven Herodots Skythien hos honom bestämdt; hos de följande ett obestämdt namn för nordiska folk och länder[45]. De nyares gissningar om Thule ha slutat med att nästan sätta hela undersökningen, såsom anginge den ett fabelland, i vanrykte. Den äldsta berättelsen utmärker det likväl ej såsom sådant; och jag är ibland dem, som här i ålderdomens natt se den första ljusstråle kastad på Skandinavien. En tillräcklig uppmärksamhet på den första underrättelsen, och det sätt hvarpå den, enligt de Gamlas geografiska system, sedermera förstods eller missförstods, samt jämnförelsen med allmänt bekanta och ännu gällande naturförhållanden göra åtminstone denna mening afgjordt till den sannolikaste. Pytheas hade besökt Britannien, ehuru han sade sig ej kringseglat den: att han under en nordisk sommar seglat ännu högre upp, så långt, att solen synts uppgå blott få timmar efter hennes nedgång, kan slutas af en annan äfven bibehållen underrättelse. Barbarerne i Norden hade visat honom stället hvar Solen lägger sig; ty [ 71 ]natten varade här blott två eller tre timmar[46]. Thule hade han ej sett, men hört omtalas, att det låge norrut från Britannien, vore bebodt och ej utan all odling, ty invånarne kände åkerbruk. Om det vore bebygdt ännu så högt upp, att solen om sommaren alldeles ej gick ned, om det vore fast land eller ö, derom saknar Strabo hos Pytheas underrättelser; hvilket tillsammantaget visar, att berättelsen gaf det en ansenlig storlek. En ö blef emellertid alltid detta yttersta Thule i de Gamlas föreställning, som trodde Germaniens kust sköljas af den nordliga Oceanen; och före Strabo, som nekade dess tillvarelse, hade Eratosthenes utmärkt Thule såsom en stor ö norr om Britannien. Geografen Ptolomæus, i 2:dra århundradet e. Chr., sätter Thule norr om Orcadiska öarna. Flere nyare ha deri velat igenkänna Island; ehuru föga den första berättelsen passar på denna långt mer än Skandinavien aflägsna och intill 9:de århundradet obefolkade ö; ty de spår efter Irländska Christna, som de förste bebyggarne funno på ett par ställen af ön[47], synas härrört af tillfälliga besök. Det synes ej heller varit från de nordvestliga, åt Isländska sidan belägna, delarna [ 72 ]af då Britanniska öarna, som de Gamle hört Thule omtalas; då ibland Strabos skäl att betvifla hela berättelsen det äfven är, att af de resande, som i hans tid besökt Irland, ingen hört någonting om Thule, utan endast om några små kring Britannien liggande öar[48]. Men Thules läge hos Eratosthenes och Ptolomæus får ej förklaras efter våra, utan efter forntidens geografiska begrepp. Vi ha redan nämnt att deras Britannien sträckte sig vida mer åt nordost än i verkligheten. Förutsatt nu, att någon del af Skandinaviens kust kommit till deras kunskep, så skulle denna under bilden af ett särskildt land eller ö i deras tanka nödvändigt komma att ligga ungefär rakt i norr från Britannien, i stället för i nordost. Men att detta yttersta Thule, hvars första rykte spordes från Britannien, var troligast den vestra eller nordvestliga delen af Skandinaviska Halfön, visar ännu hafvets gamla ström i Nordsjön. Den går ifrån Britannien upp åt Norrige, hvarföre för dem som besegla Englands och Skottlands kuster ingenting är vanligare, än att drifvas åt de norrska, om vindens makt kommer till hafsströmmens[49]. Fanns derföre redan i ålderdomen en [ 73 ]sjöfart åt Britanniska öarna och ifrån dessa ut i Nordsjön[50], besökte redan Fenikier, och andra i deras spår, Tennets och Bernstenens länder, så vore det snarare undransvärdt, om under sådana förhållanden ej någon, fastän dunkel, kunskap om den Skandinaviska Norden skulle till dem ha kommit. Äfven om Bernstenskusten har Pytheas lemnat den äldsta bibehållna underrättelsen[51]. Guttonerne, ett folk i Germanien, bebodde en för hafvets öfversvämningar utsatt kust[52], 6000 stadier lång, kallad [ 74 ]Mentonomon: en dagsresa derifrån till sjös låge ön Abalus eller Basilia[53], på hvars stränder Bernstenen af vårfloden uppkastades. Andre kalla denna af Pytheas omtalta ö för Baltia, säga den vara af ofantelig storlek, och nästan lik ett fast land, samt ligga tre dagsresor till sjös från Skythiska kusten[54]. Oaktadt de Gamle nämna flera öar i Norden, der Bernstenen erhölls, och mer än en möjligen också under de anförda namnen bör förstås, utmärker likväl detta sista tillägg om landets storlek tydligen Skandinavien; hvars sydliga [ 75 ]del här för första gången träder i dagen, liksom i Thule den vestliga: båda såsom särskilda öar, och redan bebodda.

Romrarnes krig i Britannien, i norra Tyskland, der de likväl aldrig framträngde bortom Elben, gåfvo dem först underrättelser, hvarigenom de i forntidens dunkelhet höljda, töckniga bilderna af den Skandinaviska Norden litet uppklarnade, utan att likväl i det nya, svaga ljuset igenkännas för de samma, om hvilka en äldre tids sägner hade talat. Derjemte bibehölls föreställningen att i hafvet uppom Germanien blott kunde finnas öar; det inbillade grannskapet med den Pontiska och Kaspiska Norden[55], med de ännu obekantare nordöstliga länderna, som fablen fortfor att befolka med vidunderliga väsenden, förblef. Pomponius Mela (omkr. 50 år e. Chr.) känner ofvan om Elben en ganska stor vik, som han kallar den Codaniska [56], uppfylld med större och mindre öar, ibland dem Codanonia den största och fruktbaraste, och [ 76 ]ännu bebodd af Teutoner: längre åt öster hade han hört talas om ett folk, som blott lefde af sjöfogel-ägg och vildhafre, och om andra med hästfötter, eller öron så stora att de täckte hela kroppen[57]. Thule försätter han likväl så långt i vester, att det skulle ligga midt öfver emot Belgiska kusten (och således vara det sydliga Norrige); men öfvergår ifrån denna förmenta högsta nordliga ö genast till en ö i Kaspiska hafvet. — Plinius den äldre, (dog år 79. e. Chr.) som sjelf besökt Nordsjöns kuster[58], är den förste, hos hvilken Skandinaviens namn tydligen förkommer. "Jag har fått [ 77 ]underrättelse, säger han, om omätliga öar, ej längesedan ifrån Germanien upptäckta[59]." Om deras belägenhet har han likväl blott förvirrade begrepp. Han låter Jutland (Promontorium Cimbrorum), genomskuret af en stor bergsrygg, Sevo, ej mindre än den Ripæiska, bilda en ofantlig vik, hvilken han liksom Mela kallar den Codaniska[60]: den vore uppfylld af öar, ibland dem den ryktbaraste Scandinavia, af ännu okänd storlek ; den delen, som vore bekant, beboddes i 500 Härader af folket Hillevonier, som kallade den en annan verld[61]: ej mindre, tillägger han, anses [ 78 ]Epigia[62]. Detta är således den kunskap Plinius härom inhämtat från Germanien. Då han beskrifver de Britanniska öarna, möta honom der andra sägner om den Skandinaviska Norden, hvilka han anför utan att misstänka det fråga är om samma stora land. Ibland öar, som ligga midt emot Britannien, i Germaniska hafvet, nämnas nu Scandia, Nerigon den största af alla, ytterst Thule[63]. Man igenkänner i allt detta 1:o en förblandning af Jutländska halfön, på hvilken ingen bergsrygg finnes, med den Skandinaviska, om hvilken ett rykte nått Plinius hvilket han missförstått: 2:do Skandinaviens delning i flera öar, hvilka i sjelfva verket äro dels serskilda trakter af dess kuster, dels blott olika benämningar af samma. Så äro Scandia och Scandinavia troligen bägge från början benämningar för halföns sydliga del, der man [ 79 ]ännu återfinner dem i namnet Skåne. I Nerigon framträder för första gången Norriges namn; och Thule är nu dess nordligaste del, såsom en egen ö[64]. Folket Hilleviones, som bebodde Skandinavien, så långt den var känd, är troligen det samma med de Levoni (λευῶυοι) Ptolomæus sedermera sätter midt i den största af de Skandiska öar, eller såsom han äfven kallar den, det egentliga Scandia. Namnet är knappast förklarligt, läsningen af Sevoni (Sueoni) i stället för Levoni en gissning; men hvad Plinius anför om inbyggarna, att de sjelfve kallade Skandinavien en annan verld, påminner om Sveriges benämning, Manhem, i den nordiska mythen. I Skandinavien känner Plinius genom berättelse ett djur, hvilket [ 80 ]både till namn och beskrifning temligen noga svarar mot Älgen[65].

Svenska namnet igenkännes först hos Tacitus, som vid år 98 e. Chr. skref sin bok om Germanien. Såsom i allmänhet för de gamla, är äfven för honom Östersjön ett öppet haf; hvilket han kallar det Sveviska. Detta begränsas i vester af den Jutländska halfön, hvilken i Taciti, såsom i Plinii tanka, går i en ofantlig böjning högt åt Norden[66], å den östra sidan åter af Æstyernas land[67], hvilket i synnerhet utmärkes såsom Bernstenens hem, och i hvilket man återfinner den sydöstliga Östersjökusten. I denna stora mot Norden öppna vik af Oceanen sätter Tacitus Svionernas samhällen[68], hvilka, utom sin folkrikhet, äro mäktiga genom vapen och skepp. Skapnaden af deras [ 81 ]fartyg utmärker sig derigenom att framstam och bakstam äro lika, så att man med begge kan landsätta[69]. De bruka ej segel eller fästa årorna i ordning efter sidorna, på det deras rodd må vara fri att genast drifva fartyget i hvad rigtning som helst; såsom somligstädes brukas i flodfart. Förmögenhet är hos dem äfven i anseende; hvarföre en regerar utan undantag och med ovillkorlig rätt. Ej heller äro vapnen, såsom hos de öfriga Germaner, fria till allmänt bruk, utan de lemnas i en väktares vård, som sjelf är träl; emedan Oceanen hindrar fiendens hastiga inbrott, och vapen i syssellösa händer lätt missbrukas: ty är det konungamaktens fördel, att vården om dessa ej anförtros åt en fri, eller ens åt en frigifven. Ofvan Svionerna är ett annat haf, trögt och nästan orörligt, hvilket tros sluta och ytterst omgifva jordkretsen, emedan der den nedgående solens glans ännu varar till uppgången, så klar, att stjernornas ljus för den bleknar[70].

[ 82 ]I andra århundradet e. Chr. nämner den Alexandrinske Geografen Ptolemæus på östra sidan om Kimbriska Halfön de Skandiska Öarne, tre smärre, den fjerde och östligaste störst. Den senare kallades egentligen Skandeia. Ptolemæus tror den ligga midt emot Weichselns utlopp. Han [ 83 ]utsätter på denna ö sex folkslag[71], hvilkas till en del för oss främmande benämningar så mycket mindre alls löna mödan af en förklaring, som man fordom i Ptolomæi verk här har läst både andra namn och flera nationer, än vi nu der finna[72]. Vi nämna blott dem, om hvilka alla öfverensstämma, och anmärka, att Göter och Danskar[73] först hos Ptolomæus igenkänneligt framträda såsom bebyggare af Skandinaviens sydliga del[74].

Sådan är öfversigten af allt hvad den klassiska ålderdomen, på höjden af sin odling genom [ 84 ]dunkla rykten kände om den Skandinaviska Norden. Den påminner om Tragikern Senecas profetiska, nu i rikt mått uppfyllda, ord: "Det skall komma tidehvarf efter sena år, då Oceanen skall lossa tingens bojor, då den omätliga jorden skall ligga öppen, sjömannen upptäcka nya verldar, och Thule ej mer vara det yttersta af länder[75].

Med andra århundradet e. Chr. upphöra alla ytterligare underrättelser om Skandinavien på lång tid. Ju mer Romrarne blefvo föremål för de Germaniska folkens anfall, ju mer förstummade sägnerna om Europas yttersta nord, och det är först sedan Rom sjelf fallit för Barbarernas vapen, som vi i sjette århundradet åter få höra talas om Skandinavien på ett sätt, som röjer nya källor. Procopius[76], som författat Historien om de krig, genom hvilka under Kejsar Justiniani regering det Vandaliska riket i Afrika, det Gotiska i Italien förstördes, och som under bägge var Belisarii följeslagare, kände Göter, Vandaler, Gepider af eget [ 85 ]omgänge. "De skilja sig blott till namnet, säger han[77], ha alla hvita kroppar, rödlätta hår, reslig vext, vackra ansigten, samma lagar, äfven samma religion, då de nu omfattat den Arianska Christendomen. Deras språk är ett och samma, hvilket kallas det Götiska; och jag anser dem alla vara af samma ursprung, samt endast genom sina anförares namn ha urskilt sig från hvarandra." I boken om det Götiska kriget[78] ledes hans berättelse till Norden af följande anledning: Sedan Herulerne[79], hvilka förut bodde ofvan Donau, i Kejsar Anastasii tid (494.) blifvit slagne af Longobarderna, och måst rymma sitt land, hade en del gått öfver Donau, och af Kejsaren fått tillstånd att nedsätta sig i Illyrien: en annan del ville åter ej gå öfver floden utan heldre begifva sig till den bebodda verldens yttersta delar. Under befäl af flera, som ibland dem voro af kungligt blod, hade de genomtågat de Sklavonska folkens länder, och efter en ytterligare vandring genom ödemarker kommit till Varnerna, ett folk, som sträckte sig till [ 86 ]norra hafvet och Rhenfloden, hvilken skiljde dem från Frankerna[80]. Derpå ha desse Heruler, utan att erfara något våldsamt hinder, äfven genomgått Danernas folkslag, slutligen begifvit sig till sjös, och kommit till ön Thule, der de blefvo quar. — Thule är en ofantlig ö, väl tio gånger större än Britannien men på stort afstånd derifrån åt Norden: till största delen obebodd: den bebodda delen skiftad emellan tretton stammar, hvar under sin Konung. Der sker en förunderlig sak alla år. Vid sommarsolståndet går solen på 40 dygn icke ner: tvertom efter sex månader, vid vintersolståndet, är den under lika många dygn icke synlig, utan natten är beständig. Jag har frågat "dem som derifrån kommit till oss", säger Procopius , huru de vid denna tid räkna dygnen. De ha svarat mig i sanning, att under den ständiga dagen solen lyser än från öster, än från vester, och att, då hon på sin rund kring synkretsen återkommer på samma ställe der de först sett henne uppgå, de då veta att ett dygn är förlidet. — Under den långa natten [ 87 ]räkna de dygnen efter månans lopp. Men då de lefvat 35 dagar i mörkret, pläga de, efter gammalt bruk, skicka på de högsta bergen spejare, hvilke, så snart de ifrån höjderna märka solen, förkunna det för de längre ned boende, hvarpå dessa glade, ehuru ännu i mörkret, göra gästabud; och är detta den största högtid hos Thuleboarne. Utaf alla nationer som bebo Thule äro Skridfinnarne[81] de ende, som föra ett lif, ej olikt djurens, utan ordentlig klädnad och föda. Jagten gör tillfyllest för båda könen, då skogarne, här större än någonstädes, och de ganska höga bergen erbjuda en ofantlig mängd djur. De lefva af deras kött, och kläda sig i hudar, som, hopfästade med djursenor, kastas omkring kroppen. Ej heller ge de sina barn di, utan då quinnan går på jagt, hänger hon det nyfödda barnet, uti hudar inveckladt, i ett träd, och ger det ett stycke djur-märg i munnen. — Men de öfrige Thuleboar ha seder, ej mycket olika andra folkslags. De dyrka många Gudar och Andar[82], i himmelen, i luften, på jorden, i hafvet, och äfven några, som [ 88 ]sägas bo i källors och floders vatten. De offra flitigt alla slags offer; men det förnämsta offret är menniskan, den första, som uti krig faller i deras händer. Denna offra de åt Mars, hos dem den största Guden; och krigsfångarne offras ej blott på vanligt sätt, utan de upphänga dem på träd, eller kasta dem på törnetaggar, eller förgöra dem på annat ömkeligt sätt. Ibland Thules nationer är en folkrik, nemligen Gauterne[83]; och bredvid dem fingo de nykomne Herulerne boningsplatser.

Att Procopii Thule är Skandinavien, derom kan väl intet tvifvel uppstå. Hans Gauti äro Göterne, hvilka Ptolomæus redan finner i Skandien; och hans Skrithfinni kunna ej heller misskännas. De nämnas af flera författare; och, vid pass tvåhundrade år efter Procopius, förklarar Longobarden Paullus Warnefridi sjelfva namnet, då han beskrifver den Skandinaviska Norden. "Scritovinni, säger han[84], kallas så af ett ord, som betyder hoppa, enligt dess härledning i det barbariska språket; ty medelst en konst att hoppande [ 89 ]springa med ett krokigt träd, böjdt såsom en båge, förfölja de vilddjuren." — Det är en tydlig beskrifning på skidlöpandet; och det ord som åsyftas är skrida, hvilket väl nu betyder gå långsamt, men fordom en hastigare rörelse, hvarföre man ock i gamla språket sade: skrida på skidor[85]. Paullus tillägger: "hos detta folk finnes ett djur, temligen likt hjorten, af hvars hud, luden som den var, jag sett en tröja, gående till knäet, sådan som Skridfinnarne nyttja." Man igenkänner ännu af denna beskrifning Lappen i sin drägt, och Renen, det djur af hvilket han klädes och födes; och man vet tillika, att Lappens äldsta namn hos våra förfäder är Finne. Märkvärdigheten af en flera dygns dag vid sommar-, och natt vid vintersolståndet tillskrifver Paullus Warnefridi de nejder, hvilka Skridfinnarne bebo, hvarest äfven under sommarn snön ej alldeles bortgår. De 40 dygnens ständig dag eller natt kan först infalla vid 67° 23 polhöjd, således i det gamla norrska Halogaland, hvars berömda, sedan 1000 år omtalta, fiskerier[86] utan tvifvel hänvisa på en [ 90 ]gammal befolkning i dessa trakter. Procopius har gjort gemensamt för Skandinavien, hvad som blott gäller för dess öfversta del; hvilken dock måste varit bekant för dem som meddelat honom underrättelsen, i fall ej dygnens antal af dessa blifvit ökadt för att öka undret. För honom sjelf hade en ännu större uppgift säkert ej synts betänklig. Sägnerna om en längre tids dag eller natt sysselsatte af ålder Söderlänningen såsom en Nordens märkvärdighet, och de Gamle, utom det, att de ej kände refractionens verkan och inberäknade Nordens långa gryning och skymning i dess dag, voro, vid deras obestämda begrepp om Nordiska länder, ingalunda geografiskt noggranne i angifvandet af de trakter, om hvilka denna märkvärdighet skulle gälla. I den allmänna högtid, hvarmed Thuleboarne firade solens återkomst, kan man ej misskänna den gamla nordiska Julen, hvilken till sitt ursprung är vida äldre än Christendomens införande, och hvars hedniska betydelse uttryckte glädjen öfver det med vexande dagar återvändande ljuset[87]. Norrske Konungen Håkan den gode, Harald Hårfagers son, [ 91 ]var den förste som förordnade, att denna hedniska Jul skulle firas på samma tid som den christna, sökande, sjelf christen, att derigenom vänja de ännu hedniska Norrmännen vid christelig sed; "men förut — säger Snorre Sturleson — var Julen hållen vid Hökenatten, det är, Midvintersnatten, och hölls då tre nätter Jul"[88]. Hvad som anföres om Thuleboernas Gudalära öfverensstämmer med våra hedniska förfäders. Äfven berättelsen om de grymma bruken vid offren är, till största delen, fullkomligen enlig med allt hvad om dessa är eljest bekant, och kan ur nordiska källor ytterligare förklaras. En christen berättade för Christendomens första Historieskrifvare i Norden, Adam af Bremen, att han i en helig lund vid Upsala tempel sett en mängd offer, menniskor och djur, upphängda[89]. Man sänkte äfven offren i källor[90]: man krossade dem mot [ 92 ]stenar[91], eller kastade dem utför klippor[92], hvilket äfven var ett sätt att offra sig sjelf åt Gudarne[93].

Procopius är också den förste författare, som uttryckligen om landet åberopar sig inhemska underrättelser: han hade erhållit dem, af personer, som kommit derifrån. Redan detta bevisar någon gemenskap, vid denna tid emellan Skandinavien och det södra Europa, och Procopii ytterligare berättelse bestyrker den. Han tillägger: De i Illyrien quarblifne Heruler sände, sedan de afdagatagit sin Konung, till Thule, att derifrån hämta sig någon af kungligt blod. De utskickade funno och utvalde en sådan: han dog under vägen: de återvände än en gång och valde en annan, som åtföljdes af sin bror och 100 unga män af de i Thule boende Heruler. Emellertid hade den del af detta folk, som affärdat beskickningen, besinnat sig och emottagit en af sina landsmän till Konung, af Kejsar Justinianus. Då beskickningen återkom, förenade sig alle Herulerne med dem som kommit från Thule, öfvergåfvo sin i Byzans [ 93 ]nämnde regent och afföllo från förbundet med Kejsaren. Detta exempel på gemenskap emellan de folkslag, som förstörde det Romerska väldet, och den Skandinaviska Norden är ej det enda.

Vi komma till en författare, som haft det vigtigaste inflytande på föreställningen om vår äldsta Historia, Jornandes eller rättare Jordanes, sjelf Göt[94], är den förste, som öppnar oss en utsigt i denna stora, mot söder vandrande folkstams inhemska minnen; och dessa minnen knyta sig till Skandinavien.

Från den stora ön Scandia eller Scanzia skola Göterne, under sin Konung Beric[95], öfverfarit hafvet, samt kallat det ställe, der de först landstego, Gothiscanzia[96]. De ha derpå [ 94 ]intagit Ulmerugernas land vid sjökusten, samt underlagt sig deras grannar Vandalerna[97]. Derpå, när folkets myckenhet tillvexte, ha de, under Filimer, Gadarics son[98], ungefär den femte konungen efter Beric, fattat det råd att söka nya [ 95 ]bostäder, inträngt i Skythien, öfvervunnit Spalerna[99], och såsom segrare kommit till länderna vid Svarta hafvet. "Detta," — tillägger Jordanes, — "blir också af Göterna i deras gamla sånger, nästan på historiskt sätt, allmänneligen erinradt"[100]. I de nya hemvisten vid Svarta hafvet skola de delt sig under särskildta regerande slägter[101], Östgöterne, som innehade östra delen af landet, under den Amaliska, Vestgöterne i den vestra[102], under den Balthiska ättens välde. Sina förstar tillskrefvo Göterne sin lycka i kriget och kallade dem Anses[103], hvilket öfversättes med Halfgudar[104]: deras sagor[105] förvarade denna gudaslägts ätteledning, [ 96 ]och sånger firade i hofven bedrifter af fordna hjeltar, hvilkas likar knappt den beundransvärda klassiska ålderdomen haft att uppvisa[106].

Sådan är, i sin första upprinnelse, sägnen om Göternas utgång från Skandinavien, fordom allmänneligen antagen, nu nästan lika allmänt betviflad och förkastad. Man har förnekat Jordanes all trovärdighet i frågan om äldre tider och förebrått honom, att ha lagt för mycken vigt på ovissa sagor och fabler. Detta senare är ej hans fel. Tvertom, det hade varit önskeligt, att han meddelat oss mer af dessa så kallade fabler, hvilka ibland Göterna inhemske, för folkets tänkesätt och minnen varit upplysande, och i stället mindre litat på Greker och Romare, hvilka han, för att visa sin lärdom, helst följer[107]; ehuru just de förledt honom till hans största misstag. Det är af hans egna uppgifter klart, att man har några af de gamla författarne[108] att tillskrifva den förblandning af [ 97 ]Göter, Geter och Skyther, som mest vanställer hans arbete; hvarigenom åt de förra tillskrifves allt hvad de Gamle vetat att berätta om dessa sistnämnda vid Svarta Hafvet från uråldriga tider boende folk, och med detsamma Göternes utvandring från Östersjöns kuster uppflyttas i den mest aflägsna forntid. — Samma förvirring herrskar i hans geografiska underrättelser om Norden. Jämnför man dem med verkliga förhållandet, så visa de ovedersägligen nya källor, innehålla uppgifter, hvilka hos ingen af de Gamla eljest förekomma, och ha derföre endast kunnat grunda sig på hans eget folks kännedom om nordiska länder; ehuru denna varit blandad med fabler och i synnerhet af författaren sjelf missförstådd. Jämnför man dessa underrättelser med Grekers och Romares geografiska system, så röjer sig tydligen, att detta bestämt den synpunkt, hvarur Jordanes sjelf betraktat dem; hvarigenom hans framställning sjunker tillbaka i ett haf af oreda och oupplösliga motsägelser. — Af Ptolemæus har han lärt, att Scandia eller Scanzia vore en stor ö i nordliga Oceanen, midtemot [ 98 ]Weichselflodens utlopp. Men denna föreställning, som tillhör den gamla Geografien, motsäges åter af hans egen straxt derpå följande beskrifning, efter hvilken Skandien icke är en ö, utan, enligt verkliga förhållandet, sammanhänger med det nordostliga Europa. Den har mot öster, säger han, en ganska stor sjö i sjelfva midten af jorden, hvarur en flod, Vagi, vatturik hvälfver sig i Oceanen[109]: mot vester och norr åter det stora verldshafvet, hvilket liksom med en utgående arm här gör Germaniska hafvet till en vidsträckt vik. Den från nordliga och vestliga Oceanen utgående hafsarmen är tydligen Östersjön; hvilken således ej kan menas med den omtalta stora Insjön, utan måste denna sökas längre åt öster i det nu varande Ryssland. Föreställningen om Ryssland såsom ett vidsträckt land med en stor sjö i midten återfinnes hos Arabiska Geografer[110]. De trodde att den [ 99 ]genom Dniperfloden stod i förbindelse med Svarta Hafvet. Jordanes tänker sig denna förbindelse på ett annat håll. Han låter denna stora sjö sammanhänga med Oceanen genom en flod, hvars namn dock för oss ej är igenkänneligt; men denna bild är lånad af den gamla Geografien, som användt den så väl på den Mæotiska Sjön som på Kaspiska [ 100 ]Hafvet, hvilka af många troddes sammanhänga med norra verldshafvet[111]. Bägge förblandades ej sällan af de Gamla[112]; och då Jordanes sjelf sedermera beskrifver Kaspiska Hafvet, såsom beläget ytterst vid Asiens gränsor och genom en smal öppning sammanhängande med nordöstliga Oceanen[113], så synes i hans egen orediga föreställning detta ha sammanflutit med den förr nämnda stora sjön i öster af Skandien, antingen då denna i sjelfva verket varit Hvita Hafvet eller, kanske sannolikare, Ladoga[114]. Att denna förvexling verkeligen skett, att Skandien blifvit förblandadt med Skythien, och med detsamma utsträckt till hela det nordostliga Europa, visar tydligen Jordanis barbariske efterföljare, den anonyme Geografen [ 101 ]från Ravenna, som icke dess mindre gör det till en ö. "Bakom Roxolanerna långt bort i Oceanen finnes den stora, gamla ön Schytia, — säger han, — hvilken flere vise Häfdatecknare omtalat och den högvise Jordbeskrifvaren Jordanes kallar Scanza, hvarifrån de vestliga folken äro utvandrade; ty vi hafve läst, att Göter, Daner och äfven Gepider derifrån utgått"[115]. Det är utan allt tvifvel att Isländarne tagit sitt stora Svithiod (Suithiod hin mikla), äfven omfattande länderna norr om Svarta Hafvet, från denna under Medeltiden gängse föreställning; för hvars upphofsman man således får hälsa Jordanes.

Så har en af Jordanes först antydd sanning, nemligen att Skandinavien sammanhängde med det nordöstliga Europa, gifvit anledning till ett nytt missförstånd, som deraf skapade ett Skythien och det stora Svithiod[116]. Från detta håll kommo [ 102 ]de folkströmmar, som störtade Romerska Riket, och en sådan föreställning har utan tvifvel föresväfvat Jordanes, då han kallar Skandien "folkslagens qued och verkstad"[117], då han talar om "den svärm af olika nationer"[118], som der bodde; men hvilka just derföre ej alla med säkerhet tillhöra det verkliga Skandinavien. Redan den första nation, som han der nämner, måste man kanhända söka ofvan Svarta Hafvet[119]. Det torde vara fallet med flera[120]; och det [ 103 ]saknas ej exempel, att på samma sätt, som åtskillige af hans Skandinaviska folk igenfinnas vid Pontus, han tvertom försatt Pontiska folk till Östersjöns stränder[121]. Under all denna oreda i hans egna geografiska föreställningar har han likväl äfven meddelat otvifvelagtiga underrättelser om Skandinaviens bebyggare, och flere omständigheter visa att han erhållit sådana nyare än någon på hans tid. — Så känner han, att Herulerne, hvilkas invandring i Skandinavien hans samtiding Procopius omtalat, åter blifvit fördrifne af Danskarna[122]. Svenskar, Göter, Finnar framträda hos honom [ 104 ]omisskänneligt, ehuru under flerdubbla benämningar[123]. Från folket Suethans i Skandien kom pälsverk genom många nationer ända till Romrarna[124]. Flera andra Jordanis uppgifter synas röra det sydliga Sverige och Norrige. I det hela bekräftar sig så väl i afseende på folk som land; att hans underrättelser i många afseenden varit bättre än hans förstånd om dem.

Vi anse oss derföre ingalunda berättigade att helt och hållet förkasta hans berättelse om Göternas utvandring från Scanzia. Att den skett till sjös hänvisar på det verkliga Skandinavien. Göter nämnas långt före Jordanes vid Östersjön. De folkslag med hvilka han, både der och under vandringen till Svarta Hafvet, sätter dem i [ 105 ]beröring äro kända af de Gamla. Ännu den store Östgöthakonungen Theoderic[125] i Italien emottog sändebud och skänker af Bernsten från Æsterna på Preussiska kusten, ett folk som fordom varit Göterna underdånigt[126]. Slutligen förtjenar berättelsen äfven derigenom uppmärksamhet, att den hvilar på en bland Göterna sjelfva inhemsk öfverlemning; och den kan äfven emottaga en sannolik förklaring — Göter (Gutæ) äro, sedan Geografen Ptolemæi tid och andra århundradet, kände i Skandinavien. Göter (Guttones, Gotones, Gytones) äro, sedan ännu äldre tider och så långt tillbaka som historiska underrättelser gå, kände på andra sidan Östersjön, der Pytheas, Plinius, Tacitus omtala dem, och Ptolemæus utmärker deras plats på östra sidan Weichseln. Bodde nu verkeligen samma folkstam på båda sidor om Östersjön, så är väl en gemenskap dem emellan, hvilken äfven kunnat sträcka sig till ömsesidiga utflyttningar ej osannolik. En sådan utflyttning från Skandinavien synes det vara som Jordanes omtalar[127]. Förbundo de af honom [ 106 ]åberopade historiska sånger, i hvilka Göterna firade sine gamla konungar och hjelteslägter, dessas härkomst med en sådan händelse, så vore äfven sagan om hela folkets Skandinaviska ursprung med det samma förklarad. Hvarifrån kungaslägten är, derifrån är för sagan och sången äfven folket. Att den förra verkeligen var af Skandinavisk upprinnelse kan visserligen ej bevisas; men åtskilliga öfverensstämmelser erbjuder verkeligen den utländska Götiska sagan i detta afseende med den inhemska Nordiska. Ej utan anledning förer hos Jordanes förklaringen af benämningarna Anses, Asdingi tanken tillbaka på Nordens Asar; och vester om Weichseln, i de nejder dit utvandringen gått, finner Ptolemæus i andra århundradet ett Asburg[128]. I spetsen för den Götiska kungaslägten sätter han en Gapt[129]: troligen blott ett annat skrifsätt eller uttal af namnet Gaut; i hvilket fall vi här skulle se [ 107 ]ett upprepadt exempel af den sed, hvarigenom nästan alla folkslag, främst bland sina minnen ställa en stamfader med folkets eget namn. Ofta är denna tillika sjelfva nationalguden, eller sättes såsom ättling och dyrkare, med denna i nära gemenskap. Så förklarar äfven den prosaiska Eddan[130] Götanamnet. Gothar, säger den, heta så af en konung Gote och han åter af Odens namn Gaut, så att Gotland eller Gautland är af Oden så kalladt[131]. Man kunde igenkänna denna Götiska Oden i den krigsgud (Mars), hvilken de utländske Göter, enligt Jordanes, lika med Geterna, förnämligast tillbådo, åt hvilken de offrade krigsfångar och upphängde förstlingen af bytet, och hvars dyrkan, tillägger han, var dem så mycket kärare, som den syntes egnas åt en stamfader[132]. Den förnämsta grenen af den Götiska konungastammen kallades, af Amal eller Amala, den tredje från Gapt, den Amaliska. Från denna härstammade den store Theoderic; och i den Saga, som bär hans nam[133] och under [ 108 ]Medeltiden kringspridde och vanställde minnet af hans bedrifter, igenkännes ännu namnet i Aumlunga- eller Humblungaland, såsom i den gamla svenska handskrifna Sagan Theoderies rike kallas.

Den äldsta inhemska sägen, vår medeltids Krönikor, veta omtala, är en Göternas utvandring[134]. De skola intagit ett land, som kallas Viternas slätt[135], och en Humel eller Humble der blifvit deras förste Konung. Krönikorna förklara det med Danska öarna, hvartill äfven sjelfva namnet ger anledning; ty Viter, Juter, Gjoter är samma benämning, och omvexla hos [ 109 ]Medeltidens Annalister[136]. Men även Bernstenskusten i Preussen kallades Witland[137]. I Skandinavien var kusten öster om Weichselfloden uti 9:de århundradet bekant under benämning af Vitland[138]; och folknamnen Vidivarier[139], Vider eller Viter förekomma redan i 6:te och 7:de seklerna uti dessa trakter. Letterne norr om Düna kalla ännu sitt land för Vitland (Vid-semme); och man har äfven velat igenkänna namnet i de gamla Preussiska Letternas äldsta konung, Religions- och Lagstiftare, den såsom Gud dyrkade Widewut — troligen [ 110 ]Viternas Woda[140] eller Oden, hvilken till Preussen, enligt någras sägen skall kommit från Skandinavien. Vår lärde landsman Thunmanns[141] mening, att Letterne sjelfve först uppstått genom en blandning af Göter, Slaver och Finnar i kustlandet öster om Weichsel, lemna vi derhän. Men säkert är, att, enligt Jordanis egen berättelse, en del af Göterna stadnade quar på Östersjökusten, då de öfriga drogo sig längre i sydöst åt Svarta Hafvet[142]; och att dessa sammansmälte med Letterna, är så mycket sannolikare, som dessa senare både af Tyska och Polska författare sedermera under medeltiden kallades Göter, och samma benämning (Gudai eller Guddai) ännu i senare [ 111 ]tider fanns hos Letterna sjelfva i Preussen och Lithauen[143].

Så står Jordanes ej ensam. Flera andra spår i Norden, hvilka åtminstone vittna om liknande händelser, sluta sig till hans berättelse. För öfrigt tillhör den af honom omtalta utvandringen ingalunda den aflägsna forntid, i hvilken den genom missförstånd blifvit tillbakaflyttad. I medlet af andra århundradet deltogo redan Victovalerne, en Götisk stam, mot Romrarna i Marcomanniska kriget[144]; troligen ej långt efter utvandringen från Östersjökusten. Denna skedde under den femte konungen eller uttåget ifrån Skandinavien[145]. Ungefär vid början af den christna tideräkningen har således detta inträffat.

______________

  1. På detta sätt uttydde Eustathius, Homeri gamle förklarare, Fabeln. Se härom Creuzer, Symbolik und Mythologie. 2. Aufl. (II. 123. not.) äfven som i allmänhet om äldsta betydelsen af Apollo och Artemis, eller Latinernas Diana (Des Jana, månan, liksom Janus var den gamle Italiske Himmels- eller Solguden). Enligt en annan berättelse hade den Hyperboreiska Latona på ön Delos födt sjelfva Gudaparet. Äfven för denna uppgift låg en gammal fysisk saga till grund. I den första Ogygiska floden (post primum diluvium Ogygii temporibus) skall, efter ett mer än 9 månaders mörker, ön Delos först blifvit beglänst af Solens strålar (Delon ante omnes terras radiis solis illuminatam) och fått namn deraf att den först blef synlig (δήλος) Solinus. c. 17.
  2. Varro ap. Festum s. v. Sinistræ. Gothofredi Auctt. Ling. Lat. p. 437. Förmodligen en Etruskisk föreställning, då den förekommer i läran om Auspicierna. Niebuhr, Röm. Gesch. II. 383, 385.
  3. Har afseende på det fräsande ljud, hvarmed solen troddes sänka sig i Oceanen. Strabo, L. III. p. 138 ed. Casaub.
  4. Sonum insuper audiri, formasque Deorum et radios capitis adspici, persuasio adjicit. Tacit. German. c. 45.
  5. Ställen hos de Gamla om Hyperboreerna finnas samlade i Cluverii Germania Antiqua L. I. p. 11. seqq. och i Rudbecks Atlantica I. D., i synnerhet c. 9. — Hesiodus nämner dem först; men redan ett Poëm, som tillskrefs Homer, skall ha omtalat dem. Herodot. IV, 32.
  6. Vid detta tillägg hos de senare, Pomp. Mela (III. 5.) och Plinius (Hist, Nat. IV. 12.), påminnes man derom, att ett liknande dödssätt var verkeligen gammal nordisk sed: och ej blott i Skandinavien. De hedniske Friserne kastade de menniskor, som offrades åt Gudarne, i hafvet. (Viarda, Alt Friesisches Wörterbuch. Vorr. s. XV.) Så, i den mån kunskapen om Norden tillvexte, inskötos dunkla historiska traditioner i den ursprungliga Mythen, och omkläddes i dess drägt.
  7. Beviset hos Cluver. I. c. p. 14. Rykten om de vestliga ländernas, om Spaniens rikedom på ädla metaller sammanblandades med föreställningen om de höga bergen, som norr om Italien drogo sig emot den obekanta Vestern, och födde fabeln om de på Ripæiska bergen guldbevakande Griparna.
  8. Det gemensamma begreppet af dunkelhet, mörker, förenade i allmänhet de vestliga och nordliga länderna i den äldsta Geografiens föreställningar. Äfven räknades de vestliga vindarna till nordanvindens region.
  9. Herodot L. IV. cc. 33—35. Man visade honom i Delos de Hyperboreiska jungfrurnas grafvård. — Af den väg, på hvilken dessa tempelskänker sägas ha kommit, neml. ifrån Hyperboreerna genom flera folk till Adriatiska hafvet i yttersta västern (så talar ännu Herodot), och vidare till Dodona och Delos, synes tydligen, att Grekerna tänkte sig den Hyperboreiska Appollodyrkan ha kommit till dem från nordvest; hvilket strider emot Creuzer, som vill bevisa att den kommit på nordostlig väg, från Asien till Grekland, Vägen för dessa Hyperboreiska tempelskänker hos Herodot påminner om den så kallade Herculis heliga väg, hvilken i en långt aflägsen forntid säges ha gått öfver Alperna ifrån Italien till Keltika eller Gallien, och på hvilken det var religionspligt för de närgränsande folken att skydda vandraren. Om den, se Ritter Vorhalle Europäischer Völker-Geschichten vor Herodot. Berlin 1820. s. 361.
  10. Diodorus Siculus T. I. L. II. p. 158 ed. Wesseling. — var samtidig med Cæsar, men anför såsom sin källa Hecatæus (Abderites), som lefde vid Alexanders tid. — Flere af de Gamla satte Heliga öar i Nordsjön, (Jfr Rudbeck, Atlant. I 410, 571). Det kan anmärkas, att ön Helgeland ännu bär namnet. Den ansågs af sjöfarande ännu i 11:te århundradet för helig. Adam. Brem. de Situ Daniæ. p. 56. — Arnkiel, Cimbr. Heyden Relig, p. 82. omtalar der gamla, helgade ställen.
  11. Strabo, efter Sophocles , L. VII. 295.
  12. Här hade Hercules hämtat de gyldene äplena, öfvervunnit jätten Geryon, och (enligt Pindar. Pyth. X.) slagit den förskräckliga Gorgo: allt fabler, som ha afseende på Solens seger öfver vintren och natten. Creuzer, l. c. II.454.
  13. Mannert, Geographie d. Griech. u. Röm. IV. 35. 51.
  14. Plinius, Hist. Nat. IV. 12.
  15. Hos de senare, såsom hos Plinius IV. 12., har floden Tanais, som skiljer Europa och Asien, sitt ursprung i Ripæiska bergen.
  16. Enligt den äldre föreställningen, t. ex. hos Homer, var jordytan i allmänhet upphöjd åt de yttersta ränderna, särdeles i Norden, och på jordrandens högsta berg hvilade himlahvalfvet. Voss hos Ukert, l. c. I. 2. s. 316. — Öfverallt vid ändan af jorden satte de Gamle lyckliga folkslag: i yttersta Vestern de Saligas öar, i Nordvest och i Norden Hyperboreer, längst i Öster de dem liknande Attacorerna (Plinius Hist. Nat. IV. 12. VI. 17), ytterst i Söder de rättfärdiga Aethioperna, gudarnas älsklingar.
  17. Herodot, då han omtalar den väg, på hvilken de Hyperboreiska tempelskänkerna kommo till Grekland och Delos, följer den Grekiska Sagan, som ger den en nordvestlig riktning, i hvilken man först tänkte sig Hyperboreerna och Ripæiska bergen. I beskrifningen om Skythien i 4:de boken, der han visar en kännedom af den Pontiska och Kaspiska Norden, som ingen af de Gamla författarna före eller efter honom uppnått, sluta hans underrättelser vid stora berg i det inre af det nordöstliga Asien, der sagan om de guldbevakande Griparne åter vidtager. Heeren, Ideen, 3. Aufl. I. 2 Abth. s. 263. 265. finner i de nämnda bergen Ural och Altai antydda.
  18. Heims Kringla c. 1. Enligt Adam af Bremen (de Situ Daniæ) når Sverige i öster till Ripæiska,bergen.
  19. Pone eos montes, ultraque aquilonem, gens felix (si credimus), quos Hyperboreos appellavere, annoso degit ævo, fabulosis celebrata miraculis. Plin. l. c. IV. c. 12.
  20. Pindarus, Pyth. X. vv. 46. 47, 65—68, Likväl förlägger Skalden, på ett annat ställe, deras land bortom AIperna vid Donaus källor (Olymp. III. 25.), således uti samma riktning, i hvilken Herodot låter Hyperboreernas skänker komma. Jfr. Anmärkn. till detta ställe af Thiersch i hans Pindarus. Leipzig 1820. s. 87.
  21. Strabo L. II. p. 113. ed. Casaub. Från denna gamla föreställning härleda sig ännu benämningarne Longitud och Latitud.
  22. Det kallades Pontus eller Haf företrädesvis; och ansågs för större än Medelhafvet. Ännu i Strabos tid hade man denna föreställning, L. I. p. 31.
  23. Om den äldsta Geografiens naiva obekantskap med den nordiska Naturen vittnar Sagan, att i landet norr om Skytherna ingen kunde framtränga; emedan luften vore full af fjädrar. Herodot, som anför den, säger dock sin tanka vara, att dermed menas den fallande snön. L. IV. c. 31. Han skämtar ock med den fabeln, att det skulle finnas folk ofvan om Nordanvinden.
  24. Namnet användes först på fasta landet af Thracien och Grekland, i motsats mot Peloponnesus och öarna. Herman hos Ukert I. c. I. 2. p. 211.
  25. Den Arabiske Geografen Abilfeda räknar i allmänhet till Norden Frankernas och Turkarnes länder, och det första ibland de Nordiska Rikena, som han nämner, är Bulijah (Apulia) i Italien. Reiske's Öfversättn. i Büschings Magazin. T. V. p. 557.
  26. Jfr. Schlözer, Allgemeine Nordische Geschichte, I.64.
  27. L. II. p. 118. Irlands inhemska namn är Eirin eller Erin, som betyder Vest-ö; deraf bildade Greker och Romare deras Ierne, Iuerna, Hibernia. Adelung, Mithridates II. 84.
  28. Geogr. L. II. c. 3.
  29. Hudson. Scriptor. Geogr. vet. L. II. p. 39.
  30. Plinius, Hist. Nat. L. II c. 67. omtalar Inder stormdrifne till Germaniens kust. — Strabo säger L. II p. 126. om Europa i allmänhet, att det är helt och hållet beboeligt, utom en liten del, hvilken för kölden ej kan bebyggas, och gränsar till de Nomadiska Nationerna kring Borysthenes, Tanais och Mæotiska sjön. Strax ofvan Pontus var således ännu för honom den yttersta Norden.
  31. Heeren, Ideen T. II s. 276. ff. Redan Herodot (L. III. c. 113.) visste, det Tenn och Bernsten kommo från det yttersta Europa. Tennöarne äro väl de Sorlingiska öarna eller ock Britannien. Bernsten har af ålder funnits ymnigast på Preussiska kusten. Den förekommer också på Svenska, Pommerska, Danska och Jutländska stränderna. Om den gamla Bernstenshandeln se Schlöser. l c. I. 34.
  32. De finnas samlade, men ej alltid väl öfversatta, i Schönings Abhandl. von den Begriffen und Nachrichten d. alt. Griechen u. Röm. von den nördlichen Ländern, besonders Skandinavien — uti Schlözers Allg. Nord. Gesch. I. 13. ff., 195. ff. — Vi meddela hufvudställena ur Strabo.
  33. Således ej i fria luften, som var det söderländska och österländska bruket.
  34. Strabo L. IV. 201. ed. Casaub.
  35. Plin L. IV. c. 16. — På andra ställen säges der vara 6 månaders dag och lika lång natt. Plin. L. II c. 75.
  36. En slags Medusa, ett geléagtigt sjökräk, som finnes i Nordsjön och Östersjön, kallas Hafslunga. Schlözer. l c. s. 14.
  37. Strabo, L. II. 104. — Förmodligen en förvirrad berättelse om ett isigt hafs fenomener.
  38. l. c. p. 114. Sjelf kallar dock Strabo nyss förut Thule en ö.
  39. ibid. Jfr Schönings Anmärkning till detta ställe, hos Schlözer. l. c. s. 195. not. b.
  40. Så sitter han L. XI. p. 508 Homers och de gamle poeternas trovärdighet framför Herodots; och detta, sedan han nyss förut gjort Kaspiska Hafvet till en vik af Oceanen, hvarom likväl redan Historiens Fader visste bättre besked.
  41. Ptolomæus L. I. c. 23. Det är bekant, att de Gamle delade jorden ifrån Equatorn åt norr, eller tvertom, i klimater efter den längsta dagens olika längd. Det nordligaste klimat, med 17 timmars längsta dag, börjar hos Strabo ofvan Byzanz 6300 stadier, L. II. p. 135., hvilket i hans tanka inträffade vid pass under samma bredd med det sydliga Britannien.
  42. Exempel derpå, huru Strabo rättar Pytheas i det så kallade bekanta, må följande vara. Pytheas uppenbara lögner ha nu kommit för en dag, säger han: Pytheas uppger Britanniens längd till 20000 stadier, då den likväl från vester till öster (i denna riktning var således Britannien längst enligt Strabo) ej är öfver 5000 stadier: Pytheas säger, att man behöfver några dagar att segla från Kelternas land till Cantium (Kent), som är Britanniens östligaste kust, då likväl afståndet i sjelfva verket ej vore längre, än att man derifrån kan se Rhenflodens mynning: Hipparchus hade, förledd af Pytheas, utsträckt den bebodda verlden för långt åt norr, och uppgifvit afståndet från floden Borysthenes till Thule för stort, då det likväl vore bekant, att Borysthenes vid Svarta Hafvet låge under samma bredd med Britannien; och Ierne (Irland), som är ännu nordligare, knappast kan bebos, hvaraf följer, att ett land så långt i Norden, som Pytheas sätter Thule, alldeles ej skulle kunna bebos. Strabo L. I. 63. På ett annat ställe tillägger han: om det finnes beboeliga länder uppom Irland, derom behöfver man ej bekymra sig; för kännedomen af Geografien vore det nog, att den bebodda verlden der slutades, och för statsmannen hade det föga intresse att känna folk och öar, af hvilka man hvarken kunde ha skada eller gagn o. s. v. L. II. 115.
  43. Hit hör äfven Pytheas berättelse, att han ifrån Gades farit omkring hela nordkusten af Europa till Tanais (Strabo L. II. 104.), hvarvid man ej behöfver tänka på den verkliga Donfloden. Det var en temligen allmän tanka hos de Gamla, att Svarta Hafvet genom denna flod stod i gemenskap med Nordliga Oceanen; Pytheas, som kände Bernstenskusten, har kunnat anse Weichseln eller någon annan af östersjöfloderna för denna Tanais. Att Tan, Don, Dun i något gammalt språk måtte betydt flod, då så många Europeiska floders namn innehålla dessa ljud, är en länge sedan gjord anmärkning. Ordet är nu återfunnet uti Osseternas språk på Caucasus, i hvilket Don betyder vatten, flod. Lehrberg, Untersuchungen über die ältere Geschichte Russlands, Petersburg, 1816. s. 400. Ännu kalla Donske Kossakerne Donfloden, den gamla Tanais, för Donaets eller Tanaets, och märkeligt är att den egentliga hufvudarmen af Weichseln heter Dunajets.
  44. Thule — Graijis et nostris celebrata carminibus. Pompon. Mela L. III. c. 6.
  45. Schytarum nomen usquequaque transit in Sarmatas atque Germanos. Plin. L. IV. c. 12.
  46. Geminus, Rhodius, in Uranologia Petavii, p. 22.
  47. Islands Landnama Bok. Prolog.
  48. Strabo, L. I. p. 93.
  49. I Norrige ha stundom små skottska skutor landat, hvilka af Paktare på landet voro skickade ej öfver hafvet, utan till närmaste stad. v. Buch, Reise durch Norwegen und Lappland. Han anser äfven derföre de Gamlas Thule vara Skandinaviens nordvestliga kust. Enligt Pompon. Mela, som säger (L. III. c. 30.) att Thule låg midt emot Belgiska kusten (Belgarum littori opposita), synes man äfven dermed menat det sydliga Norrige.
  50. De Gamle tillskrefvo de infödde i Britannien en segelfart, ehuru i små fartyg, som kunde gå till flera dagsresor från kusten. Plin. L. IV. c. 16.
  51. Hos Plinius L. XXXVII. c. 2.
  52. Æstuarium Oceani. Mentonomon synes betyda just det samma. Menn tonn man, locus aquarum brevium, på Wallisiska språket. Wachter, Præf. ad Gloss. Germ. XLV. De 6000 stadierna lemna vi derhän, i anseende till olikheten af detta mått hos de Gamla, och det högst ungefärliga af alla dylika uppgifter. — Den anförda benämningen är ej den enda från Norden hos de Gamla, som kan härledas från Britanniens gamla språk. Plinius anför (L. IV. c. 12.) efter Greken Philemon, att Ishafvet kallades Mare Cronium, äfven Morimarusa eller döda hafvet. Muir-Chroinn betyder ännu på Iriska det sammangrodda eller frusna hafvet. Adelung, Mithridates II 54. Morimarusa betyder, enligt en otvungen härledning, i Iriska och Wallisiska språken, det döda hafvet. Schlözer. Allg. Nord. Gesch. I. 114. Hos Plinius härledas dessa benämningar från Cimbrer (läs Kimbrer, såsom Strabo skrifver). Invånarne i Wallis, lemningar af Britanniens gamla befolkning, kalla sig Kymreck.
  53. Bägge namnen förekomma. Plinius (IV. 13.) efter Timæus, omtalar äfven en Bernstensö, Raunonia (i äldre upplagor Bannomanna), på föga afstånd från Skythiska kusten. Den rätta Bernstenskusten i Preussen lärde Romrarne, annorlunda än genom berättelser, först känna i Neros tid, då en Romersk Riddare sändes att utforska den. Plin. L. XXXVII. 13.
  54. Xenophon Lampsacenus hos Plin. IV. c. 13. Baltiam insulam immensæ magnitudinis: eandem Pytheas Basiliam nominat. Och hos Solinus c. 30. Autor est Xenophon Lampsacenus, a littore Schytarum in insulam Baltiam petentibus triduo navigari: ejus magnitudinem immensam et pæne similem continenti.
  55. Så talar Eustathius om Skytherna, som bo vid Kaspiska hafvet, nära Ishafvet (Mari cronio vicini). Dalecamp. not. ad Plinium L. IV. c. 12.
  56. Pomp. Mela De Situ Orbis, L. III. c. 3. Super Albin Codanus ingens sinus, magnis parvisque insulis refertus — c. 6. Ex iis Codanonia, quam adhuc Teutoni tenent, ut magnitudine aliis ita foecunditate antestat.
  57. Både hos Plinius och Tacitus vidtaga dylika sägner om det mest obekanta östliga Norden. De höra till hvad den senare kallar: Cetera jam fabulosa — Föreställningarne om den okända Nordens vidunder voro så allmänna, att, när Germanici flotta vid Frisiska kusten af storm förströddes, de till en del på okända öar och kuster kastade Romerske soldaterne , sedan de återkommit till de andra, berättade idel under: miracula narrabant, vim turbinum, et inauditas volucres, monstra maris, ambiguas hominum et belluarum formas: visa sive ex metu credita. Tacitus, Annal. II. c. 24. Till berättelserna om folk med menniskoansigten, men vilddjursskapnad (ora hominum vultusque, corpora atque artus ferarum, Tacit. Gem. c. 46.) synas djurshudar, brukade till kläder af nordiska nationer, först ha gifvit anledning. Pelsverk kände och brukade Romrarne först temligen sent, efter umgänget med Barbarerna. Beckmann, Gesch. der Erfindungen T. V.
  58. Han beskrifver såsom åsyna vittne de Frisiska, L. XVI. c. 1.
  59. L. II. c. 108.
  60. Sevo mons immensus, nec Ripæis jugis minor, immanem ad Cimbrorum usque Promontorium efficit sinum, qui Codanus vocatur, refertus insulis: quarum clarissima Scandinavia est, incompertæ magnitudinis, portionem tantum ejus, quod sit notum, Hillevionum (al. Hellevionum) gente D incolente pagis, quæ alterum orbem terrarum eam appellat. Plin. l. c. IV. c. 13. Pagus, som betyder ett visst district, ha vi öfversatt med Härad; öfversättningen by eller bylag är alldeles otjenlig. Cæsar säger, att hela Helvetien var delad i fyra pagi, och Sveverna i hundrade. — De Bello Gall. L. I cc. 2. 37.
  61. Så yttrar sig äfven Adam af Bremen i 11:te århundradet. Transeuntibus, insulas Danorum alter mundus aperitur in Sveoniam vel Nordmanniam, quæ sunt duo latissima Aquilonis regna, et nostro orbi adhuc fere incognita. De Situ Dan. p. 6o. ed. Lindenbrog.
  62. Man har gissat Feningia. Gatterer (De Sarmat Letticor. Populor. Orig., Comm. Gotting. V. XII. p. 207.) läser Finia, af diplomatiska skäl. I alla fall får det ej sökas i det nu varande Finland; då för det land Plinius omtalar, Weichseln uppgifves vara gräns i vester. Detta Finland låg således, der äfven Tacitus sätter sina Finnar, öster om Weichselfloden. Att Finnar fordom innehaft Kurland och sträckt sig ännu sydligare, har Thunman bevisat. Untersuch. üb. d. alte Gesch. einiger Nordisch. Völker s. 15. ff.
  63. Om de öfriga här anförda, såsom det synes, ej den Skandinaviska Norden tillhöriga öar, Dumna, Bergos o. s. v. jfr. Schlözer och Schöning l.c. ss. 93. 121.
  64. Huru lätt dylika misstag på afstånd upprepa sig, visar den Arabiske Geografen Edrisy (år 1153 e. C.). Då han beskrifver Europas nordliga länder, som äro belägna i öster från Britannien, nämner han ön Darmarscha (enligt Frähn, Danimarka), ön Norvagha eller Norbagha (äfven enligt Frähns läsning) samt Finnmark; och urskiljer således detta sista (liksom Plinius Thule) från Norrige. Se Ibn Foszlan's und anderer Araber Berichte über die Russen älterer Zeit, Text und Uebersetzung mit kritisch-philologischen Anmerkungen und Beylagen von C. M. Frähn. St. Petersburg 1823. s. 53.
  65. Han kallar det Achlin eller Alchin (Machlin är en förderfvad läsart), Solinus, Alces (läs Alkes): hvilket är det Tyska Elch (vanligare Elend), det Svenska Älg. Conr. Gesner (Hist. Animal.) anser namnet ursprungligt för Skandinaviskt.
  66. Derpå har han afseende då han säger: Hactenus in Occidentem Germaniam novimus: in Septentrionem ingenti flexu redit. Germ. c. 35.
  67. Dextro Svevici maris littore Æstyorum gentes alluuntur. Ibid. c. 45.
  68. Svionum civitates ipso in Oceano. Germ. Jfr hela det 44.c.
  69. Tacitus berättar på ett annat ställe (Annal. L. II c. 6.), att Germanicus, vid sitt sjötåg till mynningen af floden Ems, under Tiberii regering, lät göra flera skepp med styre i båda stammarna, för detta ändamål.
  70. Tacitus tillägger c. 45., sedan han likväl redan med sin beskrifning öfvergått till östra sidan af Sveviska hafvet, att efter Svionerna vidtaga Sithonernas folk (Suionibus Sithonum gentes continuuntur): ett ställe, som varit underkastadt många uttydningar. Grotius och Cluver vilja i dem igenkänna Norrmännen: Schöning, som förkastar denna tanka, gör dem till Göter och läser Gythones. Kunde en dylik gissning tillåtas, så vore ändringen till Suithones mindre våldsam och sannolikare; ty Tacitus hade då af tvenne likljudande namn på samma folkslag gjort tvenne, liksom sedermera Jordanes med sina Suethans och Suethidi. Äro de åter ett särskildt folk, så är af sammanhanget tydligt, att Tacitus tänkt sig dem i öster från Svionerna, och ytterst af alla Germaniska folk åt detta håll (Hic Sveviæ finis, c. 46.). Man ihågkommer då, att ett folk Sithones, Sidones, omtalas af flera författare: de vore en gren af Bastarnerna, en stor och krigisk stam emellan Donau och Dnieper, (Strabo L. VII p. 306.) sedan boende vid Weichseln. Men bortom denna flod tänkte sig Romrarne genast de högsta nordöstliga länder. Deraf Sithonernas förmenta grannskap med Suionerna; och denna förklaring är så mycket sannolikare, som Tacitus ifrån Sithonerna, hvilka Ptolomæus sätter vid Weichselns källor, öfvergår till Penciner, Veneder, Finnar. De förstnämnde, äfven en gren af Bastarnerna, finner Ptolomæus vid karpatiska bergen, Finnar på östra sidan Weichseln, Veneder vid dess utlopp. Att Tacitus i dessa för honom längst bort belägna nordöstliga trakter fann dunkelhet, synes af hans tillägg straxt efter Finnarna: "Cetera jam fabolusa."
  71. Chædini, Phavonæ, Firæsi: i södra delen af Skandien Gutæ, och Daukiones: i den medlersta Levoni. Geogr. L. II.
  72. Roderic. Toletanus (från medlet af 13:de århundradet), De Reb. Hispan. L. I. c. 8. säger att Ptolomæus nämner sju nationer på ön Scandia, neml. Gothi, Visigothi, Ostrogothi, Dani, Rugi, Arothi, Thani: helt andra namn än man nu i Ptolomæi verk finner. Redan Jordanes i medlet af 7:de Seklet (De Reb. Getic. c. 3.) säger, att Ptolomæus namngifver sju nationer i Skandien. Men Jordanis egen uppräkning af de Skandiska nationerna afviker åter uti ganska mycket från Ptolomæus; både sådan Roderic. Toletanus läste honom, och sådan han nu läses.
  73. Γούται χαι Δανχίωνες
  74. Sconia prominet regio Danorum — supra eam tenso limite Gothi habitant, postea longis terrarum spatiis Sveones regnant — Adam. Brem. De Situ Daniæ. I midten af Skandien sätter deremot Ptolomæus sina Levoni.
  75. Venient annis sæcula seris,
    Quibus Oceanus vincula rerum
    Laxet et ingens pateat Tellus,
    Tiphysque novos detegat orbes,
    Nec sit terris ultima Thule.

    Medea. Act. II. sc. 3.

  76. Procopii Opera, Ed. Maltret. Paris 1662.
  77. De Bello Vandalico, L. I. c. 2.
  78. De Bello Gothico, L. II. cc. 14. 15.
  79. Äfven ett Götiskt folk, såsom Thunmann ur Cassiodorus bevisat. Untersuchungem über d. alte Geschichte einig. Nord. Völker. s. 152.
  80. Jfr L. c. L. IV. c. 20. Folkets namn är ännu bibehållet i floden Warne, i Meklenburg. Warnerne äro samma nation som Thüringarne, hvilka i 6.te årh., på höjden af sin makt, ägde land från Elbens utlopp till Rhen och djupt in i Tyskland. Jfr Thunmann l. c. s. 121.
  81. Σκριϑίφινοι
  82. Δαιμονεσ. Dæmoner, hos våra hedniska förfäder Vættir. Offer åt dem kallades Alfablot. Heims Kr. Olof d. Hel. Saga c. 92. Den hedniska lagen på Island stadgade, att intet skepp, hvars framstam var prydd med ett gapande hufvud, skulle få nalkas ön, på det ej Landvætterna deraf måtte skrämmas. Islands Landnáma Bók. P. IV. c. 7.
  83. οι Γαυτοι. Grotius i sin Latinska öfversättning af Procopii Vandalica et Gothica har här läst γ'αυτοί, hvarigenom folknamnet försvinner.
  84. De Gestis Longobardorum. L. I. c. 5.
  85. Hallenberg, Anmärkningar till Lagerbrings Hist. II. 364.
  86. De prisas redan i Ottars och Ulfstens Reseberättelser från 9:de århundradet.
  87. Jul, festum Julense, tempore Ethnicismi in honorerem Solis, brumale tempus emensi, celebratum. Hallenberg, Disquisitio de nominibus in Lingua Sviogothica Lucia ett Visus , Cultusque Solaris in eadem Lingua vestigiis. Stockh. 1816. II 520.
  88. Heims Kringla. Saga Hákonar goda c. 15. Jfr Hallenberg, Dissertatio de nocte accipitris, Höknatt, Lib. cit. II. 542. — Den hedniska Julen firades i början af Februarii månad, enligt Hervarar Saga c. 14.
  89. Adam. Brem. De Situ Daniæ, p. 62. Hangagod, de hängdas Gud, var ett af Odins tillnamn.
  90. Också vid det gamla Upsala-tempel var en källa, i hvilken menniskooffret kastades lefvande. Scholiasten till Adam af Bremen i Lindenbrog. Script. Rer. Germ. p. 61. Denne lefde äfven i 11:te århundradet.
  91. Flera exempel förekomma i Isländska Sagorna. Jfr Suhm, Om Odin og den Hedniske Gudelære og Gudstjeneste udi Norden. Kjöbenh. 1771. 329 334.
  92. Kristni saga, p. 92. Likväl mest missdådare. Ibid.
  93. Götriks och Rolfs Saga, p. 15.
  94. "Nec me quis in favorem prædictæ gentis quasi ex ipsa trahentem originem, aliqua addidisse credat", säger han i slutet af sin Götiska Historia, och omtalar utförligare sin härkomst c. 50. Senare författare kalla honom Göternas Biskop. Hos honom sjelf förekommer intet derom, men väl att han omfattat det andeliga ståndet, hvilket han menar med sin conversio. Muratori , Rer. Ital. Script. I. 189., nekar att han varit Biskop i Ravenna. Hans arbete är ett sammandrag af Cassiodori Götiska Historia, med egna tillägg.
  95. Hos Roderic. Toletanus de Reb. Hisp., som meddelar ett utdrag af Jordanis berättelse, läses detta namn än Verio (Veric?) än Teric.
  96. Al. Gothiscandza. Enligt en tradition hos de gamla Preussiska Letterna skola de redan i äldsta tider haft krig med Tyskarna, hvilka fingo sig till hjelp från Sverige nio Konungar, som kallas Gampti. Desse, mäktige genom skepp och manskap, hade underkufvat Preussarna, och vid Weichselfloden, der de vid sin ankomst slagit läger, byggt ett borg, som kallades Sveza. Petri de Duisburg Chronic. Prussiæ (från början af 1300 talet), P. II. c. 7, och utförligare hos Erasm. Stella, Antiq. Boruss. L. II. — Ännu i senare tider fanns eljest vid Weichselstranden en ort Guthland eller Gootland. Hartknoch, Dissertationes de Reb. Prussicia, p. 30.
  97. Ulmerugi, troligen en del af Rugierna. Jordanes nämner ännu en stam af dessa, neml. Ethelrugi. Redan Tacitus sätter i det östliga Tyskland vid sjökusten Rugier, och i deras grannskap Gotoner. Att Vandaler äfven fordom funnits vid sjökusten, bekräftas af den berättelse Jordanes c. 22. efter en äldre författare anför, att en Vandalisk stam behöfde ett år på vandringen från hafvet till Romerska gränsen. Den sökte bostäder i Dacien, men blef tillbakaslagen. Detta omtalas af flera författare och skedde i senare hälften af 2:dra seklet.
  98. Filio Gadarigis. Så har Roderic Toletanus läst detta namn hos Jordanes. Den vanliga läsarten Filogud Arigis är tydligen förderfvad, och bör vara Filio Gadarigis, hvartill en af Gruterus anförd läsart ur ett MS äfven föranleder. Filimers far kallas på ett annat ställe, c. 24., Gandaric of Jordanes.
  99. Ett Asiatiskt folk, hvars öfvergång öfver Tanais till trakterna norr om Svarta Hafvet Plinius känner. L. VI. c. 7.
  100. Quemadmodum et in priscis eorum carminibus pene historico ritu in commune recolitur. c. 4.
  101. c.5.
  102. Af denna uppgift c. 14. synes tydligen, att det Latinska Vesegothi är Vestgöter. Den Amaliska slägten skall haft sitt namn af en gammal konung Amala. Den Balthiska (cui post Amalorum secunda nobilitas) af Götiska ordet Balth, som Jordanes öfversätter med Audax. Det är det svenska Båld.
  103. Enligt en annan läsart: Ansis.
  104. c. 13. Hos de Göter, som kallades Vandaler, hette den förnämsta ätten Asdingi. Jordanes öfversätter detta med: genus bellicosissimum. c. 22.
  105. Uti ipsi in fabulis suis referunt, säger Jordanes, då han c. 14. anför Konung Theoderics genealogi: förmodligen från början poëtisk, såsom Ynglingasagans.
  106. Quales vix heroas fuisse miranda jactat antiquitas. c. 5.
  107. "Nos potius lectioni credimus, quam fabulis anilibus consentimus," säger han sjelf c. 5.
  108. Josephus, Dio, Ablabius, Orosius m. fl. jfr cc. 4. 5. Procopius D. B. G. L. IV. c. 5. Troligen fanns samma förvirring redan i Cassiodori verk, som Jordanes följer; ehuru denne ur andra gamla författare gjort tilläggningar. (Nonnulla ex historiis Græcis et Latinis addidi convenientia, initium finemque et plura in medio mea dictatione permiscens. Præf)
  109. Habet ab oriente vastissimum lacum in orbis terræ gremio: unde Vagi fluvius, velut quodam ventre generatus, in oceanum undosus evolvitur. Ab occidente namque immenso pelago circumdatur: a septentrione quoque innavigabili eodem concluditur oceano, ex quo, quasi quodam brachio exeunte, sinn distento, Germanicum mare efficitur. c. 3.
  110. Ibn-el Wardi. Se öfversättningen och förklaringen af detta ställe hos Frähn; Ibn-Foszlans und anderer Araber Berichte über die Russen älterer Zeit. St. Petersburg 1823 , s. 51. Efter de sista strimmorna af den gamla Litteraturens ljus tände kunskapsbegäret hos Araberna ett nytt vettenskapernas lif. Deras genom vidsträckta eröfringar, religions- och handelsförbindelser förvärfvade geografiska och historiska kunskaper sprida ljus öfver den första dunklaste perioden af medeltiden. Föreställningen hos Arabiska författare i 10:de, 11:te och följande seklerna om Varengiska hafvet, såsom en från det nordvestliga verldshafvet, "hvilket Grekerne kallade Okeanos," utgående stor arm öfverensstämmer med Jordanis föreställning om Östersjön. I Dschihan-Numa, en Turkisk Geografi från 17:de seklet, heter det: "Det Alamanniska hafvet kallas i våra astronomiska och geografiska böcker Warenger-hafvet. Den höglärde Schirasy (i slutet af 13:de och början af 14:de årh.) säger i sitt verk To'hfe: att vid Warengerhafvets kust bor ett folk af högvexta, stridbara männer, och förstår under dessa Warenger det Svenska folket. Nu (fortfar Dschihan Numa) heter detta haf i de närgränsandes språk det Baltiska. Omkring detsamma ligger Pommern, Dannemark, Sverige, Lifland, Preussen. Äfven det till Germanien hörande Alamannia (så kalla Turkarne det nordliga Tyskland) ligger i grannskapet, hvarföre hos oss detta haf är bekant under namn af det Alamanniska." Se Frähn's för Nordens Historia vigtiga Afhandling: Die Warenger und das Warenger-Meer der Arabischen Geographen, i nyss anförda verk, ss. 182. 196.
  111. Mare Caspicum ut angusto ita longo etiam freto primum terras quasi fluvius irrumpit. Pomp. Mela, L. III. c. 5. Jordanes känner och citerar denna författare. Om Mæotis se Plin. L. II c. 67. Författaren till Orphei Argonautica låter Mæotis genom en lång och smal mynning förbindas med Oceanen.
  112. Strabo L. XI. p. 509., som tadlar detta.
  113. In extremis Asiæ finibus ab Oceano Euroboreo in modum fungi, primum tenui, deinde latissima et rotunda forma, exoritur. c. 5.
  114. Att han låter denna sjö sträcka sig i sjelfva midten af jordkretsen (in orbis terræ gremio), återkallar helt och hållet de Gamlas falska föreställning om Kaspiska Hafvets läge. Man må rådfråga en Karta efter Eratosthenes eller Strabo.
  115. Octava ut hora noctis Roxolanorum est patria; cujus post terga inter Oceanum procul magna insula antiqua Schytia reperitur. Quam insulam plerique philosophi historiographi conlaudant, quam et Jordanes sapientissimus cosmographus Scanzam appellat, ex qua insula pariterque gentes occidentales egresse sunt. Nam Gothos et Danos, imo sime (simul) Gepidas ex ea antiquitus exisse legimus. Anon. Ravennatis Geographia L. I. p. 26. Ed. Porcheron. Författaren är från 7:de eller början af 8:de århundradet.
  116. Den gamla prosaiska Svenska Krönikan kallar ock det egenteliga Svearike ofvan Tiveden och Kolmorden Schythia. Den berättar om en fabelagtig konung Goderik, att han "drogh in i Sithia (Schythia), som ær Svidia offwan thywedh och colmardh." Script. Rer. Suec. T. I p. 241.
  117. Officina gentium, Vagina nationum. c. 4.
  118. Multæ et diversæ Nationes. — Turba diversarum gentium. c. 5.
  119. Folket Adogit eller Adegit med 40 dygns ständig dag om sommarn, och lika lång natt om vintern. Jag känner intet försök att förklara det. En underrättelse af Klaproth (Reise in den Kaukasus, I. 557), att Tscherkessarne, ett gammalt folk på vestra Kaukasus, men fordom också ofvan Svarta Hafvet, kalla sig sjelfva Adigé, förtjenar uppmärksamhet. De 40 dygnens ständig dag och natt äro intet hinder. De Gamle voro ej noggranne med dylika bestämningar om nordiska länder. Pytheas hade hört att i Thule var 6 månaders dag och lika lång natt; men Plinius tillägger, att just detsamma berättades om ön Anglesey (Mona) vid Wales, L. II. c. 75. och Skytherne ofvan Kaspiska Hafvet troddes bo nära Ishafvet.
  120. Man hör i Jordanis Skandia omtalas folkslag, som heta Arochi, Ranii (så läser Gruter. efter MSS. Not. ad Histor. Lat. min. p. 147, ej Arochiranni, såsom Grotius och Muratori ha), Aganziæ, Evageræ, Othingi eller, enligt en annan läsart, Evagreo Tingi. Slår man upp Plinius L. VI. cc. 5, 7., så finner man ibland folkslag på Kaukasus och ofvanföre kring Mæotis: Arechi (Mela och Ptolemæus: Arichi), Rani, Agandei, Epageritæ, Zingi. Namnet Ranii skulle kunna påminna om det gamla Ranarike i Bohuslän. Dock bör amnärkas att Roderic. Toletanus l. c. L. I. c. 8, i stället för Arechi, Ranii hos Jordanes läst Arothi, Thanii. En konung öfver dessa folk, Rodulf, besökte, ej långt före Jordanis tid, konung Theoderic i Italien.
  121. t. ex. Chazarerne (hos Jordanes Acatziri), ett kaukasiskt folk, förläggas af honom till Baltiska hafvet i grannskapet af Æsterna. c. 5.
  122. c. 3.
  123. Göterne i Skandien förekomma hos Jordanes under tre, om ej fyra namn; Gautigoth, acre hominum genus et ad bella promptissimum — OstrogothæVagoth (Vestgothi?); — Svenskarne under tvenne: SvethansSuethidi — reliquis corpore eminentiores; — Finnarne också under flera: Crefennæ, som utgjorde tre stammar (enligt Jordanis beskrifning de samma som Scritifinni) — Finnaithe (Finnheden ? såsom en del af Småland kallades,) Finni. De sistnämnde kallas: mitissimi. Åtskilliga af dessa namn ha olika läsarter.
  124. In usus Romanorum Sappherinas pelles, commercio interveniente, per alias innumeras gentes transmittunt: famosi pellium decora nigredine. Hvilket slags pälsverk dessa Pelles Sappherinæ egenteligen varit, kunna vi ej afgöra.
  125. Thiodrek i Edda, Theodericus hos Jordanes, Thidrekr i Vilkina Saga.
  126. Det bref, hvarmed konung Theoderic besvarade denna beskickning, finnes hos Cassiodorus. Variar. L. V. jfr Jordanes c. 23.
  127. Ej särdeles talrik, då, såsom traditionen berättade, den blott skett på tre Skepp, Jordan. c. 17; i fall man i allmänhet skall lägga någon historisk vigt på detta uppgifna antal. Äfven Angler och Saxer sägas, hos Beda, först till Britannien ha kommit på tre skepp.
  128. Berget Asciburg ασκιβούργιου ὄρος L. II. c. II. Se försvaret för detta dess läge i Wiener Jahrbücher der Lit. 1824. I. H. — För öfrigt sätter Ptolemæus äfven ett Asciburg vid nedra Rhen. Det senare heter nu Asburg, en liten by ej långt från Xanten på venstra Rhenstranden.
  129. c. 14.
  130. Ed. Rask. Stockh. 1818. s. 195.
  131. Vitichind, Rer. Saxon. L. I., menar ock att Göterna fått sitt namn af en gammal anförare.
  132. Eratque illis religionis præter ceteros insinuatus affectus, cum Parenti devotio nominis (al. numinis) videtur impendi. c. 5.
  133. Thidriks af Bern saga, af Peringsköld utgifven och från Isländskan öfversatt under namn af Wilkina Saga.
  134. Den skall skett i en Eriks tid, förste Konungs i Götaland. Chron. Pros. Script. R. Suec. I. 240. Johannes Magnus, Gothor. Suecorumque Hist. L. I. c. 8., efter en gammal Svensk folkvisa. Men redan Saxo begynner i 12:te århundradet sin Danska Historia med traditionen om Humble och hans söner, ehuru han förtiger att Humble var Svensk; hvilket deremot den så kallade Chronicon Erici Regis, från slutet af 13:de århundradet, omtalar.
  135. Withesleth i Chronic. Erici Regis. Langebek, Script. R. Dan. T. I. p. 149. I Svenska Krönikorna Vetalahed: ett slarfaktigt uttal af Vitanahed d. ä. Viternas hed. Vitana är den gamla genitiv. plur. af Vitar. I den gamla Svenska Folkvisan hos Verelius (annot. ad Hervarar-Saga p. 113.) kallas landet Vitalom (Vitalaund? Viternas land?)
  136. Beda och andre äldre Engelske Annalister kalla Jutarna Gjoter. Anglia vetus sita est inter Saxones et Gjotos, habens oppidum capitale, quod sermone Saxonico Sleswic nuncupatur. Chronic. Ethelverdi hos Savile, Rer. Angl. Script. s. 474, (omkring år 950). En gammal Saxisk Annalist från 12:te årh. kallar Jutland för Vitland och tillägger, att inbyggarne sjelfve kallade det så. (Eccardus, Corp. Hist. Med. Ævi. I. 282.)
  137. I ett Diplom af Tyska OrdensRiddarna år 1264 hos Bayer, Opuscula p. 266.
  138. Ottars och Ulfstens Reseberättelser. Öfvers. med Anmärkn. af Rask; Kjöbenh. 1816.
  139. Ändelsen Vare (sing. varu) betyder sammansättning folk. Vidivarier, Vidveriar äro Viter, Vider, liksom Romveriar, Romare, o. s. v. Thunmann. Nord. Völk. s. 41. Rask lib. cit. s. 73. Folket Vidivarii förekommer redan hos Jordanes c. 5., Viter hos Geografen från Ravenna L. I. p. 26.
  140. Enligt Rasks mening l. c. Om Widewut eller Waidewut se Hartknoch, som på otillräckliga skäl förkastar sagan såsom en ny; då Simon Grunows otryckta Krönika, fast ej äldre än Reformationen, likväl åberopar de erkändt äldsta, men nu förlorade, Preussiska Krönikeskrifvare, enligt Hartknochs eget intygande.
  141. Lib. cit. Han anser dem för dessa Vidivarier, hvilka Jordanes sätter vid Weichselns utlopp, "qui ex diversis nationibus collecti gentem fecisse noscuntur." c. 15.
  142. Han kallar det folk, som under Filmer dit utvandrade, Pars Gothorum c. 4., berättar dessutom c. 17. att Gepiderne, en Götisk stam, stadnade någon tid vid Weichseln och drogo derpå, men likväl ej alla, efter Göterna åt Södern. Rask, Om det Nord. Sprogs Oprindelse, vill i sjelfva namnet Gepider igenkänna Guider, Wider.
  143. Jfr Thunmann, l. c. ss. 32. 67.
  144. År 166 under Marcus Aurelius. Jul. Capitolinus in vita Marci, cc. 14, 22.
  145. Jordanes c. 4.