ler nästan midt på medellinien. Framför de på ryggen befintliga fenor är densamma hvass och liksom kölformig, men bakom dem rundare. Den hvita buken stöter något i rödt, äfven som bröstfenorna lysa violetta; de öfriga nästan mera mörkröda eller gråblå, likväl ibland också gulaktiga. Strålarnas antal i Ryggfenan är 21; lika som de i den odelta stjerten äro lika många. Deremot har Nafvelfenan, som sitter på eftersta tredjedelen af hela kroppens längd, med Naflen framför sig, blott 10; hvardera Bukfenan 9 och Bröstfenorna 13 strålar. Stundom kan dock i någon fena en stråle mer eller mindre finnas, äfven som tredje strålen i rygg- och nafvelfenan vara bakåt på båda sidor taggig och nästan hvassuddig. Färgen är ombytlig, än ljusare, än mörkare, eller mera hvit och gul, efter tillgången på föda i det vatten der fisken lefvat. Tarmkanalen har 5 krökningar. Ryggraden består af 30 knotor, och på hvar sida sitta 15 refben. Man har räknat romkornen eller eggen, och funnit i båda romsäckarne hos Rudan 93,700 gulaktiga egg, stora som valmoge-frön, hvaraf inses denna artens och fiskarnas i allmänhet stora fruktsamhet, äfven bidragande till andra djurs underhåll, utan att arten någonsin utödes.
Lektiden är om våren i April eller Maj, och kan Rudan redan vid 2 års ålder fortplanta sig. Ingen fisk planteras lättare, helst i stillastående eller föga rinnande vatten, der botten är lös och hyser gyttja. Den är således allmän i fiskdammar och små insjöar, hvarest vattenvexter och maskkräk utgöra dess föda; men vexer långsamt och hinner sällan öfver en mark i vigt. Emedlertid kunna Rudor medelst gödning blifva större och fetare, såsom genom mäsk efter brygder, mjölkakor, bröd, kokade ärter eller bönor, och äfven gödselmust (i synnerhet efter får), hvilken ledes till Ruddammen.
Rudan är mycket seglifvad, och det till den grad, att man ännu på tredje dagen efter dess upptagande ur vattnet, funnit henne lefvande, ehuru den ena sidan varit alldeles torr och skrumpen; hvilket Herr R. o. R. Palmstruch, under fiskens aftecknande, anmärkt. Stängd ifrån luften i en tillfrusen dam, som är liten och har blott stående vatten, skulle den likväl kunna qväfvas; man gör derför väl att, till förekommande häraf, om vintern hålla vakar öppna på isen.
