Sida:Svensk Zoologi.djvu/108

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


I/t VANLIG BLATTA.

nernärken deltaga många särskilta slag, spridda kring Hera trakter af jordklotet, särdeles de varmare. Vår Svenska Fauna har också icke blifvit i mistninj; af några, hvaribland dock de flesta vunnit burskap, först i sednare tider.

Förnämst af dessa är den ofvan anförda Vanliga B/anan, allmännast kallad Torraka efter finskan, ett namn, förmodligen, af ryskt ursprung. Den har en platt kropp, minst af 10 liniers längd och hälften så mycket i bredden, brunsvart till färgen och glänsande, men täckvingarne och benen äro rödbruna. Spröten, nästan så långa som hela kroppen, äro tagellika, knappt tjockare vid basen, och bestå, genom synglas betraktade, af 80 tätt förenade och med hår besatta leder, hvarigenom de blifva ganska böjliga. Öfver dessa sitta ögonen temligen stora och aflånga. Hufvudet är för öfrigt inböjdt under bålen (thorax). I munnen upptäckas tvenne tänder sittande «mellan begge läpparna, och vid den undra af dessa fästas 4 muntrådar, af hvilka den inre består af 2, och den yttre, något längre, af 3 allånga leder. Ryggskölden, som döljer hufvudet, är ovalt-triangelformig, nästan platt med tydlig kant, och hvilar på den hoptryckta bålen. Sådan är äfven bälgen (abdomen), platt ofvanpå, men inunder kullrig, hopsatt af leder eller ringar, hvilka hvasst utstående i kanten göra bälgen liksom tandad. Den sista leden är också ganska liten, emedan bälgen hastigt aftager mot ändan. Man rinner der en tver öppning för anus och parningsdclarna. Begge könen hafva här å ömse sidor af den nedersta leden, ett halfrundt spetsadt utskott eller horn med 9 finhårioa tver-ringar. Dessa utskott äro rörliga och utspärrande från hvarandra. Hos banen tränas inom dessa ännu tvenne mindre spetsar böjda inåt anus, och har Palmstruch sett en liten hvit kropp derur framskjuta på den ännu lefvande han-blattnn, och som troligen är dess parningsredskap.. Frisch har äfven anmärkt detta. Honan saknar deremot dessa spetsar, och är blott urnupen vid öppningen i yttersta ändan.

Täckvingarne äro tunna som fint pergament och rödbruna. Hanarnas, ehuru mycket större än honans, äro likvä4 kortare än bälgen, rundade nedåt och något genomskinliga, med 3 strimor på hvardera, gående irån basen, af hvilka den medlersta är upphöjd; den inre urgröpt och inåt böjd formerar med, sin make en oval; den yttre