Sida:Svensk Zoologi.djvu/110

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


jQ TASfLlG BLATTA.

utseende, återstår ännu att utröna. Man finner eggskalen ganska ofta fastklibbade vid de ämnen hvaribland Blattan vistas.

Som antalet af eggen är så sparsamt, tyckes förökandet af denna insekt vara mindre att befara; men som eggläggningen sker hela året igenom, så kan ändå mängden icke annat än tilltaga.

Den vanliga Blattan är icke inföding hos oss, utan till sitt första ursprung från Amerika, hvarifrån den kommit till Orienten och sedan till vår verldsdel, och som det säges, först till Böhmen för 200 år sedan. I Holland sågs den icke förr än 1739; i Göteborg redan 1764» hemlörd med köpmansvaror från Levanten, men i Finland lungt före den tiden, troligen öfverlöpare från Ryssland, som från sydligare trakter förut emottagit densamma. I finska pörten, särdeles i Tavastland, der den kallas Musta-mies (på svenska Svarta Mannen) finnes ingen allmännare ohyra än denna; och det är utan tvifvel genom fartyg från andra sidan Baltiska hafvet, som Stockholm fått vidkännas denna ledsamma gäst.

Intet djur kan mera sky dagsljuset än Blattan. Man har derföre af ålder kallat henne Lucifuga, och det är i mörkret, om nätterna, som hon visar sig, dold om dagen i skrymslor, hål och springor af bebodda hus, i synnerhet trähus. Hennes platta kropp gör att hon med lätthet insmyger sig på de trångaste ställen, i skåp, lådor och emellan väggfogningar, samt synes mest trifvas der snyggheten felar. Hon förtär med snålhet alla födämnen och blir således en verklig husplåga, så mycket mer som andra saker t. ex. läder, yllekläder och dylikt icke skonas. De af silke lemnas likväl orörde. Och som hon, i följd af sin härkomst, synes älska varma boställen, är hon besvärligast i bagerier, der större mjölförråd samlas, och i kök, hvarest man sett hela fat med våta matvaror, mjölk och dylikt, ganska hastigt tömmas, i anseende till det förvånande talrika sällskap, som på en gång infinner sig. De visa dock mycken varsamhet och rädsla för fara, medelst hastigt stadnande och sprötenas oupphörliga vridningar, snart fly till sina kryphål vid minsta buller, äfven som vid skymten af blotta eldskenet, ehuru de dervid kunna vana sig, så snart sorlet upphört.