Sida:Svensk Zoologi.djvu/148

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


i6

ÄTLIG GRODA.

ningar eller hål ofvan nosen. De stora ögonen äro upphöjda såsom kulor, glänsande och infattade i en guldfärgad iin^. Sådana synas de dock endast när djuret vakar, ty under vintersömnen döljas de inom hufvudet och betäckas af det undra ögonlocket. Ofvanför på sidorna sitta öronen täckta med hud, under hvilken är en elastisk sträng, som spännes efter behag, hvarigenom luftens dalliingar meddelas. I den vida munnen finnas vid kanten af öfra käken flera små spetsiga tänder, och i gomen nära ingången till näsborrarne två hvassa upphöjningar med många taggar på det så kallade halfmånelika benet. A ömse sidor om halsen nära mungiporna utdrifves på hajaarne en rund hvit blåsa då de ropa; härigenom skiljas de lätt ifrån honorna, som endast gifva ett svagt läte under det de något uppblåsa strupen. I förening med hufvudet, utan märklig hals, löper ryggen kullrig ända bakåt med tvenne knölar öfver länderna, och är betäckt med en mjuk hud, som hålles beständigt smidig genom den slem porerne utsvetta. Färgen är en ljusare eller mörkare grön , lifligast under parningen , likväl stundom dunklare och någon gång nästan ljusbrun. Öfver allt, särdeles vid sidorna och på låren, synas ojemt strödde svarta fläckar, äfven som på den hvita buken; på honan äro desse mera gråaktige. Ända från nosen till bakdelen gå tre gula ränder, af hvilka den medlersta är intryckt, men de på sidorna upphöjde och verklige muskler. Denna brokiga teckning ger djuret, om icke ett angenämt, åtminstone ett prydligt utseende. Framfötterne äro korta, med fyra olika långa och spetsiga, dock icke hvassa tår. Fyrdubbelt längre äro deremot bakbenen, äfven som deras Jern tår, hvilka dessutom äro med en simhud till större delen förenade. Den inre tån på alla fyra fötterna är minst, och liksom skild från de öfriga.

Grodorna hafva, på lika sätt som andre Amfibier, endast en hjerikammare. Detta hjertas lifaktighet eller retbara egenskap är föiundransvärd, ty det slår länge sedan det blifvit skildt ifrån kroppen. Blodets rörelse är ojemn och drifves droppvis, hvarefter slagen följa tätt på hvarandra, och de yngre djuren öppna och sluta mun och ögon vid hvart och ett af dem. På sidorna om hjertat, som har sitt läge midt i bröstet, sitta lungorna, bildade af tvenne aflånga kroppar eller blåsor, hvilka ini toma, bestå till sin yttre sammansättning af idel celluler nästan