lika bikakor, hvaremellan många blodkärl löpa. Dessa lungblåsor fyllas med luft som länge utvidgar dem, och hvarigenom djuret lättadt, kan hålla sig i vattenytan; men under hvilken det också kan förblifva någon tid utan att andas, emedan hjertat är så organiseradt, att det länge fortsätter sina rörelser utan lungornas tillhjelp. Det är derföre icke underligt att Grodor kunna lefva länge i lufttomt rum, som Redi och Nollet visat. Troligt är också, att den känsla af smärta, som de synas erfara då man börjar förtunna luften under glasklockan, beror snarare at det hastiga utvidgandet af luften i deras kärl, än af brist på den yttre luften.
Inga yttre köndelar upptäckas hvarken på hanen eller honan. Någre Författare ha likväl gjort ett löjligt misstag, att tro sig hafva funnit hanens på framfötterna, då de sågo att tummarne på framfötterne uppsvälla vid parningstiden (i början af Juni) och öfverdragas med en skarp och mörk hud, hvilken är ännu svartare på den vanliga grodan. Men det är genom denna hud som hanen fasthåller sig på honan då han, sittande på hennes rygg, omfamnar henne, och förenar tårna så starkt frammanför bröstet på henne, att de icke utan våld kunna åtskiljas. Man har stympat bakbenen på hanen, utan att han släppt sitt fäste, oth Spallanzani afskar hufvudet på en sådan som likafullt en lång stund efteråt befröade honans egg. I dagar simma de parade tillhopa, och detta sker i synnerhet länge, ju mindre varm luften är, och hanen lemnar icke gerna honan förrän hon släppt eggen. Under sjelfva parningen ömsas huden, och när äfven den sträfva på tummarne måste till slut aflossas, så kan hanen icke fasthålla sig längre, men börjar då liksom ångestfull att utan uppehör knurra, och genom flera rörelser reta honan att gifva eggen ifrån sig, och i ögonblicket då desse utkomma, besprutas de af hanen som ger det tillfället tillkänna med ett eget ljud. Denna förrättning befordras ock derigenom, att hanens bakdel merendels öfverskyler honans; likväl kunna paren stundom vara olika stora. Omsider skiljas de åt, och den förut länge orörlige hanen simmar munter och liflig sin väg. Man finner ock ofta den ihåliga huden af tummarne flyta omkring i vattnet dagarne efteråt.
Då honan lemnar rommen eller eggen, hänga de klastals eller i massor tillsammans, och icke i långa snö-
