Sida:Svensk Zoologi.djvu/152

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


20 ÄTLIG GRODA.

pet af Tionk, hoali, merendels åtföljdt af ett annat: gatft, gäck, gäcJi, hvilka ljud kunna väl icke sägas äga behag för en musik-älskare, men, blandade med Trastens och Näktergalens skönare toner, under lugnet af skymningen, eller på en vårmorgon i det högtidliga ögonblicket då natten försvinner, torde detta qväkande kunna tjena som en naturens okonstlade bas-stämma. Hanarne sorla mest, i synnerhet då de vänta regn, och deras ljud blir starkare genom återJjudet af de med luft fyllda blåsor vid sidan af mungiporna.

Huden ömsas liksom hos Amfibier i allmänhet; men som den hos Grodan är mycket mjukare och hålles beständigt uppblött i vattnet samt lätt förstöres, och djuret dessutom föder sig starkt, hvarigenom dess vätskor ökas, så sker ömsningen oftare än hos andra , och äfven hvar åttonde dag om sommaren, då den fällde huden liknar en tunn slem.

Värmen är oumbärlig för dessa grodor, om icke för deras bestånd, åtminstone för deras rörlighet, ty kölden gör dem tröga, känslolösa och omsider stela. För att rädda sig från vinterns åverkan, nedkrypa de på sena hösten i dyn, under vattnet i diken och kärr, äfven i källor, stensatta brunnar och vattentrummor. Här liggande liksom döda eller sofvande, näras de, enligt Malpighis intyg, af ett fett ämne som samlat sig i portåderns stam och till en viss grad ersätter blodmassan. Bragta i värmen, lifvas de åter, och kunna på sådant sätt Hera gånger sofvas och åter väckas. Bechstein förnyade försöket öfver 20 gånger med en enda groda, på hvilken han lät benen mellanåt frysa så stela som is. Så snart hon lades i vattnet inne i rummet, mådde hon väl. Äter upptinad, öppnade hon näsborrarna, drog in luften, utspände de infallna ögonen och uppblåste buken. Man har till och med genom konstig värme, i otid, eller innan vinterkylan upphört om våren, retat grodor till parning; men det har alltid kostat dem lifvet.

De ha äfven sina fiender, och sådane äro ormar, ålar, gäddor, mullvador, strand- och vattenfåglar. D'Aubenton iar äfven funnit grodor i magen på en varg.

Att de likaså på sina orter, såsom i Frankrike, räknas? bland läckra födämnen, är icke obekant. Det är låren tilKka med något af den stympade bakdelen, som utgöra en