Hoppa till innehållet

Sida:Svensk Zoologi.djvu/174

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
16
TRÄGÅRDS-HELIX-SNÄCKA.

Mycket seglifvade, visa de ofta rörelser sedan de blifvit styckade, och frambringa åter betydliga delar som de händelsevis förlorat. Deras hud är alltid fuktig, och utdunstar icke sällan en klibbig vätska. Begåfvade med utmärkt känsla, äga de egna vidrörings-redskap, tentakler eller trefvare, som kunna mer och mindre förlängas. Många hafva ögon, och en del synas icke utan förmåga att höra. Lukt torde icke heller kunna bestridas dem mer än smaken, som är så synbar vid urvalet af deras föda. Deras kropp är omgifven eller till en del betäckt af ett tunnare eller mera köttigt bälte eller gördel, då flera dessutom inneslutas inom ett stenaktigt svepe, som vi kalla snäckskal, antingen enkelt eller af flera sammansatt, danadt af en kalkartad vätska, som, utsilad eller utdunstad från gördelns yta, först liknar den tunnaste hinna, sammansatt af fina trådar, men som genom luftens åverkan småningom, hårdnar, och genom de nya hvarf, som lägga sig på inre sidan af de första, blir mera tät och lastare. Vid detta skal, likt benen hos djuren, är kroppen fästad genom muskler, som tjena att draga den tillbaka inom skalet, eller att förena skalen då de äro flera.

Man indelar Blötmaskarne efter deras olika form, utan afseende på den betäckning de kunna hafva; och det är i synnerhet i rörelse-organerna som de äro skiljaktiga; det är ock dessa delar, som erbjuda de tydligaste yttre kännemärken. Således äro någre, på hvilka deras gördel tillskapar, eller rättare, hela kroppen liknar ett slags säck, hvarur ett hufvud framtränger, krönt med tentakler, som tjena dem liksom armar att flytta sig, och käftar, skapade nästade som ett papgoje-näf (Cephalopodes, Cuv.). Andre, som forthjelpa sig liksom krälande på buken, eller den undra platta och klibbiga sidan af kroppen, och kallas vanligen djurets fot (Gasteropodes, Cuv.); och ändtligen andre, som, orörlige från stället, synas icke hafva särskilt hufvud, utan detta förenadt med kroppens massa, samt en munlik öppning, belägen under den köttiga gördeln (Acephales, Cuv.).

Ibland alla dessa gifvas slägten, af hvilka en del förblifva beständigt nakna, och en del (eller de egentlige skalmaskarne) gömmas inom sina ett- eller flerskaliga kalkhus, tillskapade, som ofvanföre sades, af det våta kalkämne som gördeln afsöndrar och tillika ur egna å den