Sida:Svensk Zoologi.djvu/184

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


26 ALLMÄN EKORRE,

mycket kortare. De stora, runda och svarta ögonen äro utstående och ögonloeken hvita, vid de öfres kant sitta några fina borst, svarta liksom de långa morrhåren. TJtöronen, uppräta och håriga, äro i spetsen försedda med en pensel af långa raka hår, som ge dem ett större anseende. Strupen under den korta halsen, bröstet, buken och låren innantill, lysa hvita, och dén hvälfda ryggen samt kroppen för öfrigt rödgul. Klorna äro spetsiga och krökta, och svansen mest så lång som sjelfva kroppen, prydd, likt en plym, med långa slaka hår, mest vända utåt begge sidorna.

Den röda färgen, som år egen för vår allmänna Ekorre, förbytes i de nordliga klimaten alldeles till grå eller gråblå under vintertiden, vid hvars slut han fäller håret och återfår småningom sin vanliga röda pels. Hos de yngre är lärgen merendels starkare. I de Södra Länderna ändrar han icke sitt utseende, emedlertid synas dock hullhåren alltid grå. Artförändringar äro likväl anmärkte omkring Bajkal-sjön och nära Lena floden, såsom dunkelbruna eller mycket mörka, men bli brungrå eller blyfärgado med glänsande svart svans inemot den kallare årstiden. Kring Volga i Byssland finnas de också brunröda, äfven hvit- och svart schäckiga med hvit svans och fötter. Sådana grå och hvita äro också sedda i Sverige. De sällsammaste äro de helt och hållet svarta, eller alldeles hvita, som tillika ha röda ögon, och äro i sitt slag detsamma som de hvita mössen m. 11. i deras.

Denna Ekorre träffas nästan öfver hela Europa, mexi i större mängd i den kallare delen, och ymnigast i Siberien, vanligtvis i skogarne, sällan aflägse från dem eller utpå fria fältet. I de högsta träden väljer han sitt tillhåll och klättrar med lörundransvärd snällhet på stammen och grenarna, samt skuttar behändigt emellan dem, ehuru ofta ttog åtskilde, hvarvid den yfviga svansen tjenar att lyfta honom. Skrämd eller jagad upplöper han med försigtighet på en frånvänd sida af trädet, på hvars grenar han plattliggande döljer sig, eller från höjden af dem å ömse sidor nedtittar på det föremål som ofredat honom. Tror han sig åter säker, nedkommer han då och då, antingen för att söka sig föda, eller boställe i andra träd, emellan hvilkas grenar, äfvensom, kanske, i ett gammalt näste efter skogsdufvor eller andra fåglar såsom skator och kråkor,