Sida:Svensk Zoologi.djvu/186

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
28
ALLMÄN EKORRE.

med de nedra tänderna under det han tillika smakar med tungan, men lemnar dem innan han hinner till kärnhuset, och skiljer sig deri från sina fränder af råttslägtet. Icke heller rör han kärnorna af plommon, ehuru dessa skalade äfven som kersbär och större delen saftiga frukter behaga honom, men icke rönnbär. Halftorkade fläderbär äro deremot en läckerhet, liksom skalad mandel, men hampfrö förtäras sådana de äro. Russin smakas icke, men väl korinter; kokta (icke rå) jordpäron, ost, smör, smultron, hallon, i synnerhet med socker som är mycket begärligt, men han skräder likväl bröd hvari socker finnes inblandadt. Han läppjar kaffe med mjölk, och ljumt té, dock utan socker; äfven öl, och Hermann omtalar en som togs ur nästet och uppföddes (så besynnerligt det må synas) af en katta ihop med hennes ungar; denna vande sig att dricka vin, blef full och somnade. Skorpan af bröd förtäres, äfven sådant rostadt, men icke köttmat. Likväl har man sett en Ekorre äta hjernan ur skallen på en död bofink, liksom Pyslingarne (Lemures) pläga äfven göra på fåglar. Knappt är den minsta öppning gjord på en nöt, förrän han märker om den är tom, som då genast släppes. Nötter gömmer han framför allt gerna om han får mer än han kan uppäta, men bröd icke så; likväl bortstjäl han oftast ätliga saker och annat som lätt bortsläpas, och gömmer dem emellan papper, kuddar, m. m,

Af vilda djur bli inga tamare än Ekorren, ehuru han märkes att ändra sitt vänliga lynne med åldern. Vanligt låter han handtera sig af kända personer, äfven luggas, och liksom grymtar, och ger sitt välbehag tillkänna med ett ljud likt kattens knurrande. Under tillslutande af ögonen, tillåter han gerna klå sig, känner sitt namn, men kommer icke alltid då han kallas; stundom sätter han sig på bakfötterna och tigger, slickar handen på den som hyllar honom, kryper i barmen och somnar liggande på rygg med utsträckta fötter, och så tungt att han kan vidröras och tårna vikas utan att han vaknar, i hvilken händelse han somnar på nytt efter några ögonblick. Han blir ganska näsvis och öfvergår en kattunge i språng, hoppande och löjliga krökningar. Under skutten hålles kroppen horisontelt och svansen bakut. Han hänger sig ofta länge lodrätt på väggen eller tapeten, sofver mycket och sent på morgonen, och uppvaknad, gnor ögonen, gäspar och räcker sig. Putsar sig icke sällan med framfötterna vätta med saliven